Den demokratiske terroristen

Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 2

Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995

Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 3

Den demokratiske terroristen

Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 4

ISBN 10: 91-642-4076-2 ISBN 13: 978-91-642-4076-7 © Jan Guillou 1987 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion: eLib 2006

Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 5



   . I efterhand kunde naturligtvis polisledningen nere på Beim Strohhause 31 vara klok och rikta kritik mot underlydande. Men ärendet hade ju från början sett ut som ett av cirka 200 dagliga tillgrepp av fortskaffningsmedel i tvåmiljonersstaden Hamburg. Det hade dessutom uppstått oklarhet om vilken avdelning som skulle ta hand om rapporten, om det verkligen var tillgrepp av fortskaffningsmedel och inte snarare stöld, eftersom ölbilen varit lastad med 4 000 flaskor Ratsherrnpils, det lokala mustiga och lite mörka ölet i Hamburg. Tanken låg nära till hands att någon ungdomsliga försett sig med en tämligen rejäl eftersläckning denna måndagsmorgon den 14 november. Säkerhetsofficeren på Führungsakademie der Bundeswehr, den västtyska militärhögskolan, hade dessutom fått en varning från den lokala ledningen för Verfassungsschutz, det vill säga säkerhetspolisen. Eftersom utbildningen av främmande officerare än en gång utsatts för offentlig kritik – denna gång var det inte kadetter från Chile som specialtränades utan än värre, officerare från Honduras – kunde man förvänta sig demonstrationer inför kursens avslutning om två dagar. I all synnerhet som presstalesmannen för Bundeswehr offentliggjort uppgiften att den tyska försvarsledningen skulle komma att närvara om två dagar, då kursen officiellt avslutades. Demonstrationerna kunde tänkas bli våldsamma och inbegripa såväl skadegörelse som obehagligt klotter och liknande. Det hette redan i ett anonymt flygblad i Hamburg att Förbundsrepubliken än en gång öppet ställt sig på USA-imperialismens sida genom att träna



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 6

dess lakejer, genom att således i just det här fallet rikta direkta krigshandlingar mot revolutionen i Nicaragua. Redan tankegångarna i flygbladet, och den omständigheten att det var anonymt, borde ha utlöst största tänkbara säkerhetspådrag. Det var möjligen vad säkerhetschefen på militärhögskolan tänkt sig, fast inte före besöket från försvarsledningen, vilket ju måste betraktas som den kritiska tidpunkten. Führungsakademie der Bundeswehr ligger på Manteuffelstrasse 20 i ett idylliskt villaområde mellan Blankenese och Nienstedten i det som förr var ett lantligt förortsområde till Hamburg. Kasernerna är i rött tegel och anläggningens äldsta byggnader var kaserner redan under andra världskriget då Bundeswehr hette Wehrmacht. När ölbilen kom den slingrande vägen mot Blankenese förbi villaområdena på Elbchaussee och svängde in mot Manteuffelstrasse så var den alltså en högst vanlig syn. Förvisso hade vakten vid grindarna på Manteuffelstrasse som alla andra personer i hans funktion i såväl Västtysklands som NATO:s militäranläggningar under senare år fått en mängd förhållningsorder angående kontrollen av personal och fordon. Såväl främlingar som militär personal kontrollerades minutiöst; militära legitimationshandlingar var inte längre någon garanti eftersom terrorister lyckats komma över sådana vid flera tillfällen. Militär personal var på de flesta anläggningarna förbjuden att föra in privata fordon till exempel. Den vanliga ölbilen vinkades emellertid igenom utan vidare. Vaktpersonalen förklarade sig följande dag med att man ju sen gammalt hade bilens registreringsnummer och att den kom på normal tid. I efterhand framkom att chauffören betett sig sällsynt kallblodigt. Han hade stannat inne på området och frågat en förbipasserande fänrik i vilken barack den latinamerikanska delegationen bodde, eftersom de visst skulle få en laddning öl, och han hade blivit rätt hänvisad. Tio minuter senare, när 22 unga officerare från Honduras återvände till sina kvarter för lunchpaus, stod ölbilen utanför deras ingång.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 7

Men samtidigt hade centralvakten fattat misstankar och sänt en sergeant Heinrich Behnke att undersöka saken. Behnke fann ölbilen tom. Egendomligt, tänkte han när han ställde sig på fotsteget och tog i dörrhandtaget. Det var det sista han tänkte. Såvitt man i efterhand kunde bedöma måste ölbilen ha varit lastad med minst 25 kilo TNT, samt ett tjugotal gastuber. Explosionen blåste ut vartenda fönster inom en radie på 500 meter och branden syntes över en stor del av Hamburg. Fyra tyskar och nio utländska officerare dödades vid attentatet. Mätt med deras egna mått måste detta betraktas som den mest framgångsrika attack som västtyska terrorister någonsin genomfört i Förbundsrepubliken. Flygbladen som distribuerades till tidningarna samma eftermiddag innehöll ungefär vad man kunde vänta. Den europeiska gerillan hade återigen slagit till mot den kapitalistiska statens hjärta, och så vidare. Man hade riktat en direkt attack mot NATO:s krigföring mot tredje världens folk, man hade uppkallat sitt kommando efter en nicaraguansk revolutionshjälte. I efterhand föreföll allt logiskt och förutsägbart, även om detta var första gången som de inhemska terroristerna riktade en så våldsam attack mot en västtysk militär anläggning. Däremot var det en nyhet att attacken enligt flygblad och resolutioner utförts inte bara av Rote Armee Fraktion, vilket såväl polis som säkerhetstjänst gissat så fort de hört talas om katastrofen, utan också av den belgiska terroristorganisationen CCC. Tidigare hade RAF samarbetat med sina franska kolleger, Action Directe, när det gällt såväl mord som sabotage. Nu var alltså även den belgiska organisationen med om sabotagehandlingar av detta slag. Terroristerna höll på att skapa sin international. En förbryllande detalj var att man inte visste vart den falske ölbilschauffören tagit vägen sen han lämnat bilen. Man gissade att han helt sonika promenerat bort från platsen eller sökt en toalett och sen försvunnit i det kaos som följde på explosionen. Under alla förhållanden var uppträdandet nästan kusligt skickligt.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 8

När delstatsregeringen sammanträdde samma eftermiddag konstaterade man två saker. Detta var det värsta dådet i den inhemska terrorismens historia. I kampen mot denna terrorism gällde det nu att slå tillbaks med full kraft, till vilket pris som helst. Den demokratiska staten måste försvara sig. Till vilket pris som helst.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 9

2

  motsvarighet till exempelvis den svenska Rikspolisstyrelsen heter Bundeskriminalamt, förkortas BKA och har sitt högkvarter i ett småborgerligt villaområde i utkanten av Wiesbaden. Den underdimensionerade TV-övervakade ingången på Thaerstrasse 11 gör snarare ett intryck av oansenligt kontor eller lokal yrkesskola. Men Thaerstrasse är en återvändsgränd som slutar vid BKA, och om man går tillbaks något hundratal meter i den riktning där Thaerstrasse, liksom när faran är över, byter namn till det pampigare Richard-Wagner-Strasse, så upptäcker man att här döljer sig i själva verket ett stort komplex av fyra fem byggnader med inglasade förbindelser bakom taggtrådshinder och larmanordningar. Detta är alltså Förbundsrepublikens polishjärna och en arbetsplats för flera tusen människor. Kriminaloberkommissar Dietmar Werth gick mot sin vana ut på lunch. Trots att han nu arbetat mer än två år på BKA:s antiterroristsektion måste han legitimera sig för vakterna när han gick ut. De hade tydligen ingen möjlighet att lära sig andra än de allra högsta cheferna till utseendet och Werth avskydde att gå med platslegitimationen fäst vid kavajslaget som om han vore någon sorts städare eller markvärdinna på flygplats. Egentligen var han hungrig. Men den enda restaurang som fanns i närheten var en liten italiensk restaurang på Richard-Wagner-Strasse som såg ut som ett ombyggt garage och förmodligen var det också. Och Dietmar Werth kände att han behövde en promenad mer än



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 10

mat och att det kyliga duggregnet skulle göra honom gott. För om två timmar riskerade han att göra bort sig. Klockan 14 precis skulle han infinna sig hos Abteilungspräsident Klaus-Herbert Becker, således chefen för BKA:s antiterroristsektion. Och då måste Dietmar Werth ha en rekommendation klar och han lutade mest åt att föreslå något riskabelt, att herr avdelningspresidenten skulle behaga besluta att BKA skulle lämna ifrån sig hela ärendet till konkurrenterna i Köln, det vill säga Verfassungsschutz. Ett sådant förslag kunde inte rimligtvis bli annat än impopulärt. Och om Abteilungspräsident ungefärligen motsvarar titeln överste så blir Kriminaloberkommissar kapten och Dietmar Werth var bara 34 år och hans karriär hade hittills gått snabbt och rakt uppåt ända till just denna punkt då det kunde ta ett tvärt slut om översten blev så förbannad som man i värsta fall kunde frukta när kaptenen kom med sitt förslag. Dietmar Werth gick planlöst nerför sluttningen mot stans centrum, vek av vid stadsteatern på Wilhelmstrasse och fortsatte promenadslingan runt kurparken. Vädret gjorde honom till ensam flanör. Ute i dammen låg två gräsänder, annars föreföll hela området dött. Från början hade hela uppslaget verkat alldeles för långsökt. Någon överambitiös knarkspanare på FD 6 (”Specialiserade kriminalutredningar”) i Hamburg hade suttit en vecka med den föga avundsvärda uppgiften att avlyssna och analysera alla samtal från två intillliggande telefonkiosker i horkvarteren ett stenkast från Reeperbahn och ett stenkast från Herbertstrasse. Mein Gott, så mycket fylleskit och allmän goja han måste ha hört. Men så hade han alltså fått för sig att ett av samtalen på något sätt måste tolkas som att två terrorister förde konspirativa överläggningar, även om samtalet till den yttre formen lät som två yngre affärsmän vilka som helst som på vårdad tyska diskuterade en nyligen avslutad lyckad affär och planerade ytterligare en försäljningsframstöt på marknaden i Belgien eller Sverige. Samtalet var elva minuter långt, enligt den automatiska datornote-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 11

ringen hade det pågått från klockan 14.03 till 14.14 onsdagen den 16 november. Utskriften var på tolv glest skrivna sidor i dialogform och själva samtalet var naturligtvis oskyldigt till formen och vagt till innehållet. Det var bara det att datorn sen någon tid tillbaks även noterade det telefonnummer som blev uppringt. Och den andra telefonen befann sig på den italienska restaurangen Cuneo, vilket var anmärkningsvärt eftersom avståndet mellan restaurang och telefonkiosk knappast översteg 200 meter. Varför, hade kollegan på knarkspan FD 6 till en början undrat, förde två personer ett affärssamtal per telefon i elva minuter när de i själva verket befann sig på en och en halv minuts gångavstånd? Varför ville de, således, inte riskera att bli sedda tillsammans? Så hade den första misstanken uppstått och därmed var det hela rent formellt ett spaningsuppslag i brottmål. Och i stället för att nu följa den vanliga rutinen att förstöra utskriften och radera samtalet ur datorn – eftersom denna så kallade överskottsinformation uppenbarligen inte hade med narkotikabrottslighet att göra och eftersom avlyssningstillståndet gällde narkotikabrottslighet – så hade knarkspanaren på FD 6 satt sig med utskriften och börjat fantisera. I strikt mening blev saken ett ärende i just det ögonblicket. En enda polis hade satt sig att gissa. Och hans första gissning blev att det här var frågan om två terrorister i RAF:s hårda kärna som för det första omnämnde den terroristaktion de just hade begått, bombattentatet i Hamburg, och för det andra kommenterade det faktum att belgiska terrorister deltagit i aktionen och för det tredje valde mellan att begå nya terrorhandlingar i antingen Belgien eller Sverige, men att det senare alternativet, för det fjärde, tills vidare föll på svårigheten att upprätta kontakt med en tillräckligt kompetent svensk terroristkollega. Det hela föreföll till en början långsökt, för att inte säga fantasifullt. Men tydligen hade knarkspanaren lyckats presentera sin idé på ett så medryckande sätt att han förmått sin chef på FD 6, en Krimi-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 12

naldirektor någonting, att formellt överlämna ärendet till terroristsektionen på BKA nere i Wiesbaden och så hade det hamnat på Dietmar Werths skrivbord tre dagar efter att samtalet spelades in och fem dagar efter att bombattentatet i Hamburg ägde rum. Dietmar Werth hade till en början inte trott ett ögonblick på den vidlyftiga tolkningen av telefonsamtalet och därför hade han valt den snabbaste vägen att tills vidare bli av med denna struntsak. På FD 6 hade man nämligen i första hand formellt begärt att BKA skulle undersöka om någon av rösterna på ljudbandet kunde identifieras. Följaktligen hade Werth skickat utskriften och den medföljande ljudtejpen till terroristsektionens tekniska avdelning för analys. I Västtyskland finns 700 personer registrerade hos polisen som antingen efterlysta terrorister eller misstänkta sympatisanter. Ungefär 80 av dessa personer har sina röster inspelade och registrerade i ett särskilt ljudbibliotek, ungefär som om rösterna vore fingeravtryck. Den moderna datortekniken har emellertid gjort röster till en nästan lika säker identifieringskälla. Den utrustning som finns på BKA i Wiesbaden är tillräcklig för att med så gott som hundraprocentig säkerhet känna igen en inspelad röst. Det var så saken började bli allvarlig. En av rösterna tillhörde Horst Ludwig Hahn, 29 år gammal, 175 cm lång, utrustad med ett särskilt kännetecken i form av ett ärr i pannan och placerad längst ner till vänster på den efterlysningsaffisch som innehöll bilderna på 22 västtyska terrorister med ett statligt fastställt pris på 50 000 D-mark på vart och ett huvud. Den rödlila affischen med de svartvita bilderna var distribuerad i över en miljon exemplar och fanns i varenda offentlig inrättning i Västtyskland, inklusive dörren till Dietmar Werths tjänsterum. VORSICHT SCHUSSWAFFEN! stod det längst ner på affischen. Det var dessa 22 som det var mest angeläget att få tag på. Vem den andre terroristen var kunde man inte säga lika säkert. Hans röst fanns i vart fall inte inspelad, men med ledning av dialekten och en del enkla slutsatser med uteslutningsmetod hade Dietmar Werth kommit fram till att det med intill visshet gränsande sannolik-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 13

het måste röra sig om en viss Martin Beer, 25 år gammal, 195 cm lång, kraftigt byggd och försedd med ett 6 cm långt ärr på den vänstra överarmen. Martin Beers huvud betingade också ett pris på 50 000 D-mark. Hans bild fanns längst ner till höger på affischen. Alltså. I horkvarteren runt Reeperbahn hade två av landets mest efterlysta terrorister befunnit sig två dagar efter att de begått ett attentat i Hamburg. De hade inte lämnat staden, alltså kunde man tänka sig att de för närvarande opererade från just Hamburg. De två terroristerna hade fört ett konspirativt telefonsamtal på ett fysiskt avstånd mindre än 200 meter i stället för att träffas. På något sätt föreföll det då lätt att tänka sig att de var mer eller mindre stationära kring just horkvarteren. Det var för övrigt inte en så dum plats att gömma sig på som man skulle kunna tro i förstone. Visserligen gjorde kriminalpolisens sedlighets-, vålds- och narkotikarotlar ständiga utryckningar i St. Pauli, som är ett av Västtysklands mest brottsbelastade områden. Men det innebar ju också att polisens uppmärksamhet var bestämt riktad åt helt andra håll än terrorism. Den normala operativa slutsatsen borde nu bli att BKA tog initiativ till en intensifierad spaningsverksamhet i distriktet. Fanns terroristerna stationära där så var utsikterna att hitta någon eller några av dem ganska goda. Man skulle kort sagt kunna decimera antalet ansikten på de offentliga rödlila affischerna vilket också skattebetalarna hade rimlig anledning att förvänta sig. Men man skulle nu inte förväxla det publikt tacksamma i att under uppståndelse gripa en eller två terrorister med det effektiva resultatet. Den inre kretsen av västtyska terrorister, den så kallade hårda kärnan, hade aldrig varit särskilt stor och hade regelbundet under snart tjugo års tid utsatts för periodiska förluster utan att antalet terrorister minskade för den sakens skull. De hade lätt att nyrekrytera till den inre kretsen och det föreföll klart som deras utpräglade taktik att aldrig utöka antalet mer än för att ersätta förluster. Det var ett tydligt och renodlat säkerhetstänkande; ju fler införstådda desto större risker.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 14

Ur det perspektivet var det alltså inte strategiskt meningsfullt att gripa en eller två terrorister om man inte samtidigt kunde göra ett större tillslag mot deras central, mot ormens huvud. Och här fanns nu en uppenbar och frestande möjlighet som komplicerade läget inför de beslut som måste fattas på BKA. Möjligheten var så uppenbar att redan knarkspanaren och hans överordnade uppe i Hamburg sett den på ett stadium då det ju ändå bara var en gissning att man bandat ett samtal mellan två terrorister i den hårda kärnan. Läste man samtalet i efterhand, när man faktiskt kunnat etablera att det rörde sig om två identifierade medlemmar i RAF:s hårda kärna, så föreföll innehållet glasklart. De två terroristerna gratulerade först sig själva till sin nyligen genomförda framgångsrika affär i Hamburg (”i förrgår” – vilket stämde precis med bombattentatet). De anspelade på sitt lyckade samarbete med sina belgiska affärskolleger. Eftersom RAF och den belgiska terroristorganisationen CCC (Cellules Communistes Combattantes) dagen efter attentatet utfärdade en gemensam förklarande kommuniké om sin ”militära attack” mot huvudfienden NATO så stämde även detta perfekt in i mönstret. Därefter kom den intressanta komplikationen med den svenska anknytningen. Alternativet till att genomföra en fortsättning på den belgisk/tyska affären i Belgien var tydligen ”det verkligt stora klippet i Sverige”. Men, hade den person som sannolikt var Martin Beer invänt, då saknade man en svensk kollega med de nödvändiga specialkunskaperna, vilka ju var ”tekniskt komplicerade och krävde en förnyad maskinpark där redan de initiala investeringskostnaderna torde bli betydande”. Den svenske samarbetspartnern vore också nödvändig för att få en ”bättre kännedom om själva marknadsläget i Sverige”. Knarkpoliserna på FD 6 hade på rent intuitiv basis dragit slutsatsen att terroristerna sökte en person som förutom att vara svensk, så att han hittade i Sverige, skulle ha militärteknisk kompetens av ett slag som de västtyska terroristerna nästan undantagslöst saknade själva. Med tiden hade de lärt sig att tillverka bomber och faktiskt blivit



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 15

ganska skickliga på den saken. Och enklare handeldvapen kunde de flesta av dem hantera åtminstone nödtorftigt. Men här sökte de tydligen en person som förutom att vara svensk och terroristsympatisant måste ha ett brett register av militära kunskaper. Och de behövde förnya sin arsenal med dyra och rimligtvis tyngre vapen. Dietmar Werth måste motvilligt medge att han själv kommit till ungefär samma slutsats. Det fanns ingen alternativ tolkning till telefonsamtalets svenska del som tycktes passa lika väl, även om man rent teoretiskt kunde tänka sig att det till exempel handlade om att investera i långtradare för att arrangera någon spektakulär transport av kidnappade eller dylikt. Men sådana aktioner stämde sämre med terroristernas moderna strategi. De hade övergivit kidnappningsstrategin och skulle ju ”slå direkt” och i ”militära aktioner” mot huvudfienden numera. FD 6 i Hamburg hade ställt tre frågor och de skulle få svar den officiella tjänstevägen. Men när man formulerade svar på deras frågor skulle man ofrånkomligen fatta det avgörande beslutet samtidigt. De tre delfrågorna från FD 6 löd: 1) Kan identiteten på någon av de två personerna fastställas? 2) Bör särskilda spaningsåtgärder vidtagas? 3) Bör ärendet, särskilt betr. den aspekt som rör inhämtande av kunskaper med särskilda metoder, överlämnas till Verfassungsschutz? Innebörden i den sista, något stelt och eufemistiskt formulerade frågan, var alldeles klar. De särskilda metoder som kunde komma ifråga var alltså att skaffa fram en person som stämde på terroristernas önskemål, skicka ner honom i St. Pauli och hoppas på napp. Det ovanliga var ju att terroristerna den här gången sökte en rekryt utanför den krets av egna sympatisanter som de förmodligen kände väl eller i vart fall hade goda möjligheter att bedöma. En okänd svensk var en helt annan sak, det öppnade helt andra möjligheter och det hade till och med knarkpoliserna förstått. Men skälet till att saken då måste överlämnas till säkerhetstjänsten, Verfassungsschutz, och därmed leda till att ett fett byte gick kriminal-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 16

polisen förbi, var ur både byråkratisk och laglig synvinkel kristallklart. Den vanliga västtyska polisen kan ta sig långtgående friheter när det till exempel gäller att infiltrera den organiserade brottsligheten eller att provocera affärer med narkotikalangare för att få bevis. Men det kinkiga med sådan infiltration var tjänstemannaansvaret. En tjänsteman fick inte begå brott, åtminstone inte över en viss nivå. Och de brott som kunde komma ifråga för en tjänsteman som hamnat i sällskap med terrorister var långt allvarligare än sådant som till exempel knarkspanarna på FD 6 i Hamburg kunde tillåta sig. Säkerhetstjänsten kunde inte heller släppa in sin egen personal på sådana äventyr. En befattningshavare på Verfassungsschutz var lika mycket ”tjänsteman” med tjänstemannaansvar som en vanlig polis. Men Verfassungsschutz hade mycket större möjligheter att använda utomstående. Och utomstående var förmodligen inte tjänstemän i lagens mening och därmed uppstod en juridiskt friare situation. Här gällde det dessutom att anlita en utlänning. För den vanliga polisen skulle detta sammantaget bli lika tekniskt som juridiskt omöjligt. För Verfassungsschutz skulle det måhända visa sig möjligt. Alltså borde man låta saken gå till Verfassungsschutz med en förfrågan om deras intresse av att överta ärendet. Det besvärliga med detta, anledningen till att Dietmar Werth således kände sig orolig inför sin kommande rekommendation till de överordnade på BKA, hade inte så mycket med logik att göra. För det var ju kristallklart logiskt att ärendet borde vidare till Verfassungsschutz. Men konkurrenssituationen mellan den civila polisen på BKA och säkerhetstjänstens personal på Verfassungsschutz inbjöd inte till att överlämna så här intressanta spaningsuppslag. På BKA såg man kollegerna på Verfassungsschutz som skrivbordspoliser och byråkrater. På Verfassungsschutz såg man kollegerna på BKA som enkla snutar i bästa fall och mindre utvecklade babianer i sämsta och kanske tyvärr vanliga fall. Ändå hade Dietmar Werth bestämt sig redan när han betraktade de två ensamma gräsänderna, en hona och en hane, i dammen i Kur-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 17

park. Han skulle ta risken att låta logiken gå före oron att göra bort sig för cheferna. Han skulle rekommendera att ärendet gick upp till Verfassungsschutz i Hamburg med en förfrågan om de kunde se några möjligheter till särskilda operationer i anledning av det man bedömde som terroristernas önskemål om en svensk medhjälpare. Förmodligen skulle avdelningspresidenten bli vansinnig, förmodligen skulle det hela leda till att man tackade nej uppe på Verfassungsschutz i såväl Hamburg som Köln och så skulle ärendet komma tillbaka ner till BKA i Wiesbaden i alla fall och där skulle Dietmar Werth sitta med sin tvättade hals och få in saken på sitt skrivbord en andra gång. Det var vad han fruktade. Ändå kunde han inte komma ifrån sin känsla av att det här var rätt väg, att han måste gå upp till mötet med avdelningspresidenten och lägga just det här förslaget. Han slog rocken tätare omkring sig eftersom duggregnet började övergå i regn och han gick med snabba målmedvetna steg uppför backarna mot Thaerstrasse. Han hade fel i sina pessimistiska gissningar. Avdelningspresidenten gav honom beröm för det svåra men av allt att döma helt korrekta i den bedömning som gjorde att man måste låta saken gå till Verfassungsschutz. Och Verfassungsschutz skulle mot allt förnuft och all rimlig förmodan hitta den perfekte infiltratören.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 18



     vana, med tanke på hans funktion i Förbundsrepubliken. Han åkte U-Bahn till Hamburg Hauptbahnhof varje morgon och promenerade sen, regelbundet som ett urverk, den korta biten till Johanniswall 4. Hans kolleger, åtminstone de som befann sig på liknande tjänstenivå, kom till arbetet i mörkblå Mercedes 190 med chaufför och mörka pansarglas, på oregelbundna tider och sällan till huvudentrén. Han stannade till utanför porten med de sex runda spegelglasen och sneglade åt det håll i tegelvalvet där spritbutiken än en gång med såväl Sonderangebote som Sensationelle Angebote meddelade att man redan nu realiserade årets Beaujolais Nouveau. Han tvekade om han skulle göra inköpet medan han kom ihåg det eller om han skulle glömma löftet till sin franskfödda hustru en dag till. Loge Hecht var en konservativ man i mer än ett avseende. Han föredrog bestämt tyska viner, till hans hustrus resignerade förtvivlan till och med tyska rödviner. Han tillhörde det konservativa partiet CDU, men trots att det var socialdemokratisk regim i Hamburg satt han säkert i sadeln i sin befattning. Hans kompetens var nämligen höjd över alla partipolitiska överväganden; han ansågs allmänt som en av Förbundsrepublikens skickligaste chefer inom Verfassungsschutz. Just därför kunde en del av hans vanor förefalla lika bisarra som excentriska. Och just nu stod han alltså stilla utanför ingången till arbetet, en meter från den visserligen diskret diffusa bruna skylten med igensotad guldtext som meddelade att här fanns BEHÖRDE FÜR INNERES, vilket låter ungefär som om det var frågan om något



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 19

administrativt lokalkontor vilket som helst under inrikesministeriet (dock, i telefonkatalogen för Hamburg står Verfassungsschutz angivet på just denna adress). Att han med sin enkelt prudentliga klädsel, sin småknubbiga kropp och sitt runda huvud med vattenkammad bena såg ut som en medeltysk korvhandlare snarare än chef inom säkerhetstjänsten hade ingen betydelse och det var ingen ursäkt. Han hade ju haft sin bild i tidningarna åtskilliga gånger, han hade till och med framträtt i televisionen och han var följaktligen fullt möjlig att identifiera och här stod han alltså stilla som en måltavla utanför ingången och funderade på att köpa eller inte köpa den utlovade kvantiteten av ett visst franskt vin som enligt hans mening var fruntimmersaktigt och smakade saft. Han ryckte på axlarna, nickade åt en av de skickligt dolda övervakningskamerorna uppe i portvalvet och gick beslutsamt, utan att köpa Beaujolais Nouveau således, in genom porten förbi vakten i sin glasbur och in i en av de vita pater-nosterhissarna; som barn hade han älskat att åka varvet runt i sådana hissar förbi den röda varningsskylten, sen runt i mörkret, nerför mörkret, ner i källaren och sen slutligen upp i ljuset igen. Loge Hechts självförtroende var väl tilltaget. Han var inte omedveten om att han betraktades som Västtysklands skickligaste terroristjägare och mer konventionella säkerhetsmän än han själv skulle därför ständigt ha betraktat sig som ett terroristernas mordoffer av första rangen. Dessa kolleger skulle aldrig ha åkt U-Bahn till jobbet, aldrig ha stått stilla i flera sekunder som en måltavla utanför ingången till arbetet, aldrig ha kommit promenerande, aldrig ha följt ett regelbundet schema. Men Gäddan, som han kallades både internt och internationellt eftersom det var vad hans efternamn betydde, hade en välgrundad uppfattning som placerade honom själv så långt ner på en tänkt fiendeeller mordlista för terroristerna att han knappast skulle kunna hamna ens bland de 200 mest intressanta offren. Det hela var enkelt och logiskt. För terroristerna var NATO numera huvudfienden, de hade



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 20

börjat tänka i en sorts militära banor, de ville slå mot ”huvudfienden” så ofta de förmådde och det gjorde mer än 2 000 tänkbara mänskliga måltavlor och installationer av militärt NATO-slag intressantare än egna medborgare, även om medborgarna var anställda inom Verfassungsschutz. Loge Hecht var förmodligen den man i Västtyskland som läst mest och noggrannast i den ganska rikhaltiga floran av sympatisantlitteratur och kommunikéer från själva den hårda kärnan; säkert mer än vilken som helst terrorist. Han hade nämligen en mycket tydlig erfarenhet. Terroristerna menade vad de skrev. Inom den politiska vänstern ljögs ungefär lika mycket som inom all politik, men det skulle man inte förväxla med terroristerna. De måste alltid förklara sig, kanske inte längre för ”massorna”, men väl för sin närmaste krets av sympatisanter. Därför menade de vad de skrev. Därför var deras egna stenciler Loge Hechts viktigaste kunskapskälla. Han var säker på sin sak och han kände fienden. När han kom in på sitt kontor tre trappor upp hade hans närmaste medhjälpare, som ju visste på minuten när han skulle komma, just serverat kaffet. Siegfried Maack var en man strax över 30 som möjligen såg något äldre ut på grund av sin tilltagande skallighet och sina fyrkantiga glasögon utan bågar. De nickade kort åt varandra och tog itu med den vanliga morgonrutinen. Gårdagens brådskande ärende från BKA i Wiesbaden var det omedelbart viktigaste. BKA hade föreslagit att Verfassungsschutz skulle överta vissa spaningstips för att utveckla en ”operation med särskilda metoder” som deras lätt komiska omskrivning löd. De krävde emellertid ett snabbt besked från Verfassungsschutz eftersom de ”i händelse av negativt utfall därstädes” (alltså att Hecht skulle tacka nej) själva måste dra igång en konventionell spaningsmanöver utan vidare tidspillan. Syftet från BKA:s sida skulle i så fall inskränka sig till att så skyndsamt som möjligt gripa eller oskadliggöra någon eller helst båda de identifierade terrorister som möjligen uppehöll sig någonstans i distriktet St. Pauli i Hamburg. Det var självklart angeläget



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 21

att ett besked kom snabbt eftersom Verfassungsschutz själva inte kunde svara för ett konventionellt gripande. Verfassungsschutz hade ju, som sannolikt den enda säkerhetstjänsten i världen, ingen rätt att gripa folk. Det senare kräver en förklaring. Den västtyska säkerhetstjänsten är alltså bokstavligen förbjuden att lägga hand på någon medborgare. Så fort det blir aktuellt med ett gripande eller en husrannsakan till följd av säkerhetstjänstens spaningsuppslag eller dokumentation måste man kalla in den konventionella uniformerade polisen. Förklaringen till detta speciella tyska förhållande är enklare än man skulle kunna tro. För mindre än en mansålder sen fanns just i Tyskland en säkerhetstjänst som betecknades ”hemliga statspolisen” och som än i dag står för en av världens mest kända och avskydda förkortningar: GESTAPO. Ett självklart krav vid bildandet av den nya demokratiska tyska statens säkerhetstjänst blev därför att denna säkerhetstjänst aldrig någonsin skulle få komma klampande uppför trappan i natten, aldrig någonsin skulle få föra bort en medborgare, aldrig någonsin skulle få tränga sig in i medborgarnas hem. Kolleger runt om i världen upphörde aldrig att förvåna sig över denna till synes omöjligt opraktiska ordning för en federal säkerhetspolis. Dock brukade de, vanligtvis generat, ha lätt att acceptera den enkla historiska förklaringen. Ytterst få kolleger hade tillåtit sig det ironiska påpekandet att säkerhetstjänsten i den andra tyska staten DDR ingalunda hämmades av samma historiska sentimentalitet. Men Gäddan tyckte om samtalsämnet med utländska kolleger som han träffade rätt ofta eftersom han var Västtysklands representant i EG-kommissionen mot terrorism. Det fanns nämligen vissa bestämda fördelar med systemet. Ty om man inte får gripa en misstänkt så har man heller ingen skyldighet att göra det. En vanlig polis har, för att uttrycka saken mer brutalt, skyldighet att ingripa mot all sådan brottslighet han kan iaktta eller som kommer till hans kännedom. Det är möjligen den



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 22

princip som polisen världen över tvingas tumma mest på. Men slipper man nu ifrån skyldigheten att följa det som tyska språket kallar ”legalitetsprincipen” så ökar också möjligheterna att iaktta eller rentav infiltrera brottsliga sammanslutningar utan att man ständigt måste bekymra sig om gränsen för tjänstemannaansvaret. Men Loge Hecht hade ändå känt en stark motvilja mot BKA:s underförstådda förslag om att ta upp den svenska kontaktmöjligheten till en undercoveroperation. Gäddan hade, när det gällde problemet infiltration precis som när det gällde de flesta andra problemställningar inom tjänsten, en färdig och väl utvecklad teori och i det här fallet skulle hans teori göra det tänkta projektet omöjligt i praktiken. En infiltratör måste för det första vara en utomstående. En tjänsteman inom Verfassungsschutz skulle visserligen inte ha skyldighet att ingripa mot pågående brottslighet. Men som tjänsteman kunde han å andra sidan inte delta i vilken som helst brottslighet. Där måste finnas en rimlig nivå för det Hecht mer skämtsamt kallade brott i tjänsten. Den nivån riskerade man emellertid att överskrida efter fem minuter i terroristernas sällskap. Det var möjligt att man skulle kunna finna metoder att slingra sig förbi just de juridiska nötterna. Men därefter kom likväl praktiska hinder som var närmast oöverstigliga. En infiltratör kunde inte vara gift, ha familj och kompledigt över helgerna. Dessutom måste infiltratören ha en äkta ”legend”, alltså inte en påhittad historia med påhittat förflutet, utan en äkta legend. Och i det här tänkta fallet skulle det dessutom vara en svensk, dessutom en svensk med särskild militär kompetens och dessutom en person som Förbundsrepubliken på något sätt skulle kunna rekvirera tjänstevägen – frivillighet var ju knappast tänkbar i det här sammanhanget – alltså handlade det om en svensk inom säkerhets- eller underrättelseväsendet. När han gått igenom förutsättningarna med Siegfried Maack den föregående eftermiddagen hade han fnyst åt hela projektet. ”Sammanfattningsvis”, hade han avslutat sina instruktioner, ”söker



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 23

vi alltså följande: en svensk säkerhetsman i 25–30-årsåldern med ett kommunistiskt förflutet av något slag. Redan där spricker det, av naturliga skäl. Det torde även i Sverige vara tämligen ovanligt med kommunister i säkerhetsjobb. Men dessutom ska han för att stämma på beskrivningen eller beställningen från terroristerna ha särskilda militärtekniska egenskaper och så ska han vara ogift. Något sådant finns inte i sinnevärlden.” Men ett ärende är ett ärende och måste fullföljas och det snabbaste sättet att ta sig till slutet på denna återvändsgränd var självfallet att via Verfassungsschutz’ central i Köln göra en förfrågan om de själva, eller om de via underrättelsetjänsten Bundesnachrichtendienst (BND) i Bonn kunde hitta någon som ens kom i närheten av beställningen i sina arkiv. Därefter, efter det självklara negativa beskedet, skulle ärendet vara avslutat för Loge Hechts del och returneras till BKA i Wiesbaden. Hecht hade arbetat i tre år tillsammans med Siegfried Maack och han borde egentligen ha observerat i samma ögonblick som han kom in i rummet att det fanns något ovanligt i dagens pappershög. Han borde ha märkt det på Maack, förebrådde han sig själv senare, tidigare än i just det ögonblick då Maack, efter att som vanligt ha avvaktat sin chefs första kaffeklunkar, utan att säga något sköt över det telex som kommit från BND. Hecht läste under stigande häpnad. Svar på förfrågan, telex avd III VS/Hamburg/Hecht via VS/Z-Köln 23 nov. Enligt angivet signalement finns följande tänkbara objekt. Carl G Hamilton marinlöjtnant ålder 30. Tjänsteman med särskilda uppgifter säkerhetstjänsten RPS/Säk Stockholm. Registeruppgifter f. författningsfientliga sympatier typ marxist-leninist, studentfören. Clarté, pro-palestinska understödsgrupper etc. Specialutbildning dels attackdykare dels av icke identifierat slag, sannolikt utanför Sverige. Genomförde förra året individuell insats mot fyra israeliska fältoperatörer (jfr arkiv, Israel under kodord ”Stockholmsfiaskot”). Samtliga fyra israeliska operatörer dödade vid konfrontationen. Beväpnad, san-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 24

nolikt mkt stort vapenregister. Varning: största försiktighet vid ev konfrontation. Kodnamn: Coq Rouge. Fotografi saknas. Slut meddelande. ”Det är faktiskt svårt att tro”, viskade Loge Hecht när han långsamt läst underrättelsetjänstens lakoniska telexmeddelande, ”sådana här djur finns inte, inte ens Hagenbeck skulle ha trott sina ögon.” ”Där har du din äkta legend till att börja med”, smålog Maack som nu för första gången såvitt han kunde minnas såg sin chef häpen; Gäddan var annars känd som mannen som aldrig lät sig förvånas. ”Vad innebär det där med marxist-leninist förresten?” fortsatte Maack mjukt liksom för att inte tränga sig på för klumpigt i chefens brist på balans. Men Gäddan var redan tillbaks i balans och svarade med sin vanliga sammanfattande stackato-ton. ”Studentvänster, ursinniga motståndare till individuell terror som det heter på deras språk. Han är drillad teoretiskt, kan förmodligen hela svängen om det där anti-imperialistiska, kort sagt perfekta förutsättningar i den delen. Det hade inte kunnat vara bättre.” ”Och militärt och tekniskt? Vad är det för israeliskt Stockholmsfiasko dom talar om, jag menar skulle det ha varit en enda person som …?” frågade Maack vidare fast han liksom av pietet lät den obehagliga fortsättningen på frågan hänga i luften. Nu kände han sig mer säker på det han själv trott tidigare på morgonen när han först sett telexmeddelandet. Här fanns tydligen en häpnadsväckande möjlighet. ”Stockholmsfiaskot kan du inte undgå att känna till. Israelerna hade fått för sig att de skulle slå ut personalen på PLO:s Stockholmskontor, jag har glömt varför, det blev en jävla soppa av det där. Såvitt jag hörde då, fast jag bara tolkade det som skvaller, var det en enda man från den svenska säkerhetstjänsten som slog ut alla fyra på en gång. Här har vi honom igen. Vi har alltså att göra med en kvalificerad mördare med kommunistiskt förflutet, trevlig prick va?” ”Men med ett sånt förflutet kan det väl finnas risk att han sympatiserar?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 25

”Nej, med ett sånt förflutet är det så gott som uteslutet, inte om han har en sån där marxist-leninistisk bakgrund, då är han betydligt mer mot terroristerna än våra egna gröna miljövänner. Dessutom är han ju faktiskt tjänsteman.” ”Och hur blir han tjänsteman hos oss?” Loge Hecht reste sig och gick ett varv i det avlånga tjänsterummet. Frågan lät sig inte besvaras särskilt enkelt och snabbt. Han stannade till borta vid bokhyllan närmast dörren och drog tankfullt ut en av sina favoritböcker, memoarerna av den enda spion han verkligen beundrade, Leopold Trapper, mannen som ledde Moskvas ”Röda Orkester” under andra världskriget. Han vägde boken i handen en kort stund, så sköt han tillbaks den in på sin plats och återvände till skrivbordet med det glödande telexmeddelandet. ”Låt oss till en början klargöra en sak”, började han. ”Om det som står här stämmer, och det finns just nu ingen anledning att tvivla, så har vi här en person med rent perfekta operativa förutsättningar. Det är ett gyllene tillfälle, det kan man inte förneka. Nästa steg blir då följande. Fråga uppkommer om en svensk säkerhetstjänsteman enligt Förbundsrepublikens lagstiftning är att anse som tjänsteman eller som utlänning i största allmänhet, alltså privatperson. Du inser varför?” ”Ja, bestämt. Skulle han juridiskt betraktas som tjänsteman spricker det rent operativt, eller hur?” ”Helt riktigt. Undersök den saken med juridiska avdelningen i Köln. Om det blir grönt där så kan vi förbereda nästa steg. Men låt oss klara ut det där juridiska först. Det är inte ens idé att fantisera om den här möjligheten innan vi vet om vi har lagen på vår sida eller ej. Det kan man inte alltid förutse, som du ju vet.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 26

     kände sig redan från början lätt obehaglig till mods vid de två tyska kollegernas besök. Nu satt han och lyssnade med ett halvt öra medan en av dem tyskt omständligt redogjorde för vissa nya ”objektiva förutsättningar” i Förbundsrepublikens strategi mot det man kallade den fjärde generationens terrorister. Föredragningen skulle ha känts outhärdligt långsam även på svenska, men nu försenades allting dessutom av tolkningen. Tyskarna talade inte engelska. Svenskarna talade inte tyska. Näslund kvävde en gäspning och drog tankfullt en kam genom håret utan att observera att gästerna stelnade till. Klockan var halv nio en måndagsmorgon, det var mörkt ute och hans sekreterare hade tänt ett stearinljus i en egenhändigt hoppysslad ljusstake med tomtenissar och grå mossa, och hon hade bjudit på kaffe med förmodligen hembakta lussekatter eftersom det just varit första advent. Näslund ogillade visserligen dessa år från år allt tidigare julvanor – lussekatter borde till exempel inte ätas före Lucia – men han bestämde sig för att det nog snarare var tidpunkten på dagen som var det mest oaptitliga. Till detta kom också obehaget av att han inte kunnat bestämma var och hur de i och för sig viktiga tyska kollegerna borde placeras. Hade han själv suttit kvar vid sitt skrivbord hade besökarna förvandlats till underordnade vilka som helst på var sin stol med det ena benet över det andra framför honom. Det hade inte varit så bra. Men nu satt de i stället alla fem, han själv och chefen för den svenska säkerhetstjänstens terroristsektion, polisintendent Christian Kallén, en styck edsvuren tolk samt de två högt uppsatta tyska kollegerna vid ett för litet och för lågt svenskt chefsrumsbord avsett för högst två besö-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 27

kare plus en chef och de satt således för trångt. Men i ett av säkerhetstjänstens sammanträdesrum hade de å andra sidan suttit för utspridda. Det hade inte heller känts bra. Det var ett löjligt men irriterande problem. Dessutom kände Näslund att han fick allt svårare att inte visa sin otålighet. Tyskarna hade begärt ett sammanträffande med högsta skyndsamhet och högsta prioritet och dessutom hade de framfört en begäran om assistans, åtminstone var det så man uppfattat deras kortfattade telex. Och i stället för att komma till sak började de med så kallad bakgrundsteckning som vem som helst hade kunnat sammanfatta i några få enkla ord: Terroristerna är numera inte så många. Men de ställer till ett helvete då och då och det har blivit svårare att få tag på dem. Kan vi ta de sista har vi emellertid möjlighet att slutgiltigt lösa terroristproblemet. Ungefär detta hade varit innehållet i de första 30 minuternas föredrag. Bortsett från tyskarnas svårighet att komma till sak borde situationen varit angenäm för Näslund. För vanligtvis gick det svensk-tyska samarbetet i samma riktning som det mesta andra i utbytesruljangsen mellan Sverige och dess allierade; det var den andra sidan som gjorde tjänsterna, det var svenskarna som hamnade i skuld. Där har vi det, tänkte Näslund. Det är det som är det obehagliga. För om de ska hösta in skulden så behöver de inte vara särskilt blygsamma i sina krav och dom djävlarna har inte ens antytt vad saken gäller än. Det blev den mindre och rundare tyskens tur, han som såg ut som en liten korvhandlare och ännu inte sagt så mycket. ”Jag skulle vilja börja med att beskriva den rent operativa förutsättningen. Därefter övergår jag till den juridiska problematiken”, inledde Loge Hecht korthugget och plockade lite bland pappren framför sig medan han avvaktade tolkens översättning. Fan också, nu börjas det igen, tänkte Näslund.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 28

Men Loge Hechts framställning skilde sig i det mesta från hans överordnade chefs från Köln. För Hecht tog det bara en minut att fånga de två svenska kollegernas intresse. Alltså. Verfassungsschutz hade med relativt stor säkerhet kunnat göra den bedömningen, att centrum för den hårda kärnans Rote Armee Fraktion hade flyttats från Sydvästtyskland upp till Hamburg. Man hade identifierat två medlemmar i gruppen när de talade med varandra i telefon, enligt bifogade (Hecht beskrev det inspelade telefonsamtalet och sköt över en utskrift). Här öppnade sig alltså två operativa möjligheter. Den ena var, naturligtvis, och som de värderade svenska kollegerna givetvis redan insett, att genom intensifierad spaningsverksamhet i kvarteren kring St. Pauli i Hamburg lokalisera gruppmedlemmars gömställe som sannolikt måste vara en eller flera konspirativa lägenheter. Men eftersom det uppsnappade telefonsamtalet gav vid handen att terroristerna tänkte sig en större operation i Sverige, eller med svensk anknytning, så fanns ju redan här starka skäl att söka samarbete, alltså även rent operativt samarbete, med de svenska kollegerna. Det torde bestämt ligga i båda parters intresse att förhindra varje terroristaktion av tyskt ursprung på svenskt territorium. I all synnerhet som man hade att göra med en grupp som kunde förväntas åstadkomma avsevärd skadegörelse och förluster i människoliv om man inte lyckades intervenera i tid. Den centrala förutsättningen bestod däri, att terroristerna nu sökte en svensk medarbetare, som de faktiskt beskrivit på ett så utförligt sätt att man utan svårighet kunde rekonstruera beställningen: ung svensk, militär utbildning, hemmastadd i sabotageteknik, brett vapenregister, kommunistisk bakgrund, väl förtrogen med Stockholms geografi, ja ungefär så. Det låg givetvis i sakens natur att sådana goda cigarrer svårligen stod till polisens förfogande i Förbundsrepubliken. ”Förutsättningen för en operation av det här slaget är således”, fortsatte Loge Hecht med tydligt eftertryck, ”att vi inom er organisa-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 29

tion eller bland era operativa partners kan finna den man vi behöver för den här operationen.” Därefter plockade han fram en ny pappersbunt medan han avvaktade att tolken skulle bli färdig och att orden skulle verka. ”Men innan jag vidare beskriver vår tänkta operativa modell skulle jag gärna vilja ge er några aspekter på den rent rättsliga problematiken”, fortsatte Hecht, åtminstone enligt den svenska tolkens sammanbitna språk. En svensk medborgare skulle, oavsett om han var anställd inom den svenska säkerhetstjänsten eller var turist i största allmänhet, få en helt annan frihet än en tysk tjänsteman. Det fanns nämligen inga juridiska möjligheter att gå runt det västtyska tjänstemannaansvaret när det gällde den högst påtagliga eventualiteten att dras in i brottslig verksamhet av det slag som, onekligen, kunde förutses i samband med terroristverksamhet. En viktig poäng var således att en svensk i en tänkt operation av detta slag inte skulle behöva avbryta sina aktiviteter på grund av legalitetsprincipen, alldeles oaktat att han skulle komma att samarbeta ytterst intimt med berörda tyska myndigheter. Här upptäckte Hecht att de två svenskarna, som förvisso lyssnade spänt, såg mer än väntat frågande ut och han gjorde därför en kort utvikning för att förtydliga sig. Det ville således säga: Verfassungsschutz hade ingen skyldighet att ingripa eller stoppa en sådan samarbetspartner, oavsett vad han kunde tänkas komma att företa sig som nödvändiga led i spaningsarbetet. Förbundsrepublikens lagstiftning var i detta avseende tämligen otvetydig. Det var ena sidan av saken. Den andra sidan av saken var den komplikation som kunde uppstå därför att den konventionella polisen av ett eller annat skäl skulle komma att ingripa mot operatörens eventuella brottslighet. Men även här fanns en juridiskt hållbar lösning. Om polisen skulle ingripa mot operatören så fanns i och för sig ingen möjlighet till omedelbar åtalsunderlåtelse. Operatörens brotts-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 30

lighet under arbetet måste prövas av tysk domstol enligt tysk lag. Men, och detta var en avgörande poäng, en sådan rättslig prövning skulle, med hänvisning till såväl statens säkerhet som förhållande till främmande makt, ske inför lyckta dörrar. Och där skulle kontraktet mellan operatören och Verfassungsschutz utan svårighet kunna föredras, och personal från Verfassungsschutz skulle kallas som vittnen för att redogöra för saken. Därefter skulle domstolen utan onödig tidspillan fatta beslut om frikännande. Det var en procedur man genomfört tidigare, så rutinen var i praktiken redan upparbetad. Sammanfattningsvis: en svensk skulle kunna anlitas. Det fanns både juridiska och operativa skäl för en sådan lösning. Om infiltrationsförsöket misslyckades, vilket möjligen vore det man mest realistiskt borde förvänta sig, så var det inte mycket mer att säga om det. Men om operationen lyckades så skulle den sannolikt leda till resultat som alla parter borde hälsa med största tillfredsställelse. Den svenska operation som RAF planerade, vad det nu kunde röra sig om, skulle givetvis stoppas. Dessutom skulle man en gång för alla kunna fånga in de sista funktionsdugliga resterna av den fjärde generationens hårda kärna bland terroristerna, och eventuellt skulle man också kunna komma åt förbindelsen till likartade organisationer i Frankrike och Belgien. Det var alltså mycket som stod på spel. Det var alltså ett synnerligen angeläget ärende. Det vore alltså en utomordentlig möjlighet för svenska organisationer att återgälda vissa tidigare tjänster. Det sista lät mer som ett hot än som ett enkelt påpekande. Det var också Hechts avsikt. Och därmed tystnade han för att inhämta den svenska reaktionen. Det var uppenbarligen Näslunds tur att säga något. Han kvävde en impuls att dra kammen genom håret, eftersom alla i rummet nu spänt iakttog honom. ”Ni vill alltså att vi ska ställa en svensk säkerhetsman med lämplig utbildning och lämplig bakgrund till förfogande för en operation under cover i Hamburg och ni anser er kunna ta hela det juridiska an-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 31

svaret för eventuella komplikationer på tysk mark?” frågade Näslund mer för att vinna tid att tänka än för att verkligen fråga. Men han vann inte så mycket tid. ”Jawohl, det är helt rätt uppfattat”, svarade den äldre av de två tyskarna medan han nickade långsamt och med eftertryck och med en gest avbröt tolken som var på väg att helt i onödan översätta meningen. Till Näslunds bakgrund i karriären hörde visserligen att han varit åklagare i övre Norrland och han hade därför, för att vara säkerhetsman, ovanligt lätt att sätta sig in i juridiska problem, det vill säga tekniken att gå runt juridiska problem. Men han var långt ifrån färdig med sin tankemöda när det gällde svensk lag och frågan om svensk lag över huvud taget skulle kunna gälla för svensk tjänsteman som stod under västtysk jurisdiktion och västtyskt officiellt orderförhållande. Han försökte på nytt vinna tid. ”Det låter givetvis som ett mycket intressant uppslag”, började han trevande och fyllde sen i med ytterligare en helt onödig mening innan han insåg vad han egentligen borde invända, ”och det är ju alldeles uppenbart att det kan vara fråga om ett vitalt svenskt intresse i den här operationen … men som ni förstår har även vi vissa svårigheter att finna en så god cigarr, annars skulle jag inte tveka att göra mitt yttersta för att villfara er begäran.” Det sista var ett avgörande förhandlingsmisstag. Hänvisar man till en rent praktisk invändning så måste den hålla, annars har man plötsligt lovat. Och som Näslund mindes det hela efteråt tyckte han sig i just detta ögonblick se ett smalt hastigt leende, snabbt maskerat som när en vampyr på film döljer huggtänderna, i den överordnade tyskens ansikte. För här kom det snabba avgörandet i form av ett telex som tysken långsamt sköt över den marmorerade masurbjörkskivan mot Näslund. ”Det här är uppgifter som vi fått från vår egen underrättelsetjänst. Om bara hälften av det som sägs om denne Coq Rouge är sant så förefaller det som om vi hade vår man, inte sant herr byråchef?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 32

Näslund behövde bara kasta en kort blick på pappret för att förstå att tyskarna hade rätt. Carl Gustaf Gilbert Hamilton var enligt Näslund en utomordentligt osympatisk och opålitlig person. Men det var svårt att förneka att samme Hamilton uppfyllde varje önskemål tyskarna ens hade kunnat föreställa sig. ”Ja det stämmer”, sa Näslund uppgivet, ”den mannen har enastående operativa kvalifikationer, det måste man medge. Men samtidigt förhåller det sig så, att vi här råkar in i en del byråkratiska problem som kan visa sig svåra att komma till rätta med.” ”Vilka då?” frågade den överordnade tysken kallt. ”Jo … den här personen befinner sig just nu på viss militär utbildning som gör honom tjänstledig från oss. Det vill säga, vi måste i så fall inhämta visst samarbete från militären …” Näslund kände att han började låta alltför vag och avbröt sig för att lyssna på tolken som tycktes ge hans invändning en mer pregnant prägel på tyska. Men de två tyskarna tycktes ändå betrakta hans invändning som nästintill betydelselös. Om såväl nationella intressen som väl inkörda samarbetsformer mellan de två vänskapligt sinnade staterna kom ifråga, så skulle väl inte den svenska krigsmakten resa invändningar i onödan? Nej, det var ju Näslund tvungen att medge. I all synnerhet som det militära engagemang han antytt i själva verket var någonting så lättviktigt som en kurs på Militärhögskolan på Valhallavägen. Nej, militären skulle inte komma med invändningar. Fem minuter senare hade Näslund definitivt lovat att göra sitt yttersta för att den svenske säkerhetsmannen i vart fall skulle komma ner till Förbundsrepubliken för att själv ta ställning till operationen. Tio minuter senare hade han ett kuvert i handen att vidarebefordra till Hamilton själv med nödvändiga instruktioner om vem-var-när inför det första mötet i Bonn. De två tyskarna drog sig tillbaks, synbarligen tillfreds. De tog hjärtligt avsked från sina svenska kolleger och kunde därefter, precis som de hoppats, återvända direkt till Sheraton och lämna hotellet i



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 33

god ordning före klockan tolv. Deras plan gick via Köpenhamn till Hamburg klockan 14.30. Henrik P Näslund var därmed ensam med chefen för terroristsektionen. Han drog sin kam energiskt några varv utefter tinningarna. ”Den där Hamilton dom talade om, är det han jag tror?” undrade Christian Kallén som ännu inte sett tyskarnas telexkopia. Kallén hade efterträtt den kollega som mördats för ungefär ett år sen. ”Javisst”, suckade Näslund, ”naturligtvis är det han, vem annars.” ”Men om jag är rätt underrättad så var det han ensam som dödade fyra israeliska operatörer, jag menar allt snack om vår nya specialstyrka och annat skit som stod i tidningarna, det var väl bara dimridåer, det var han ensam eller hur?” Christian Kalléns osäkerhet kom sig av att hela ärendet var försett med kvalificerad grön hemligstämpel. Vilket självklart lett till en mängd rykten men rykten var ju bara rykten och plötsligt fick nu Kallén chansen att veta. ”Jodå”, suckade Näslund på nytt, ”och hade vi inte fått stopp på honom är jag rädd att det blivit ännu värre. En satans obehaglig typ den där.” ”Men det låter inte direkt som om du ifrågasätter hans kvalifikationer?” Näslund betraktade sin underordnade. Han var inte säker på om det fanns någon ironisk underdrift i frågan. Men den nye chefen på terroristsidan höll upp ett alldeles blankt frågande ansikte. ”Nej, inte alls”, svarade Näslund och gick fram till fönstret och såg ut i den dystra decembermorgonen. Det föll tung blöt snö. Hamilton var ett djävla militärt påfund, en helt främmande företeelse inom svensk säkerhetstjänst, enligt Näslund. Och den militära underrättelsetjänsten, för vars räkning Hamilton skapats eller vad man skulle kalla det, ville ju tydligen inte heller ha honom, vad nu det berodde på, om det nu verkligen var det där med hans politiska bakgrund. Kunde de verkligen vara så korkade på Försvarsstaben?



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 34

”Men om han nu har kvalifikationerna”, fortsatte Kallén, ”så är det väl bara att ge honom i julklapp till tyskarna. För dom har väl onekligen en poäng i det där om att det för en gångs skull är dom som ber om tjänster?” Frågan blev hängande en stund i luften. Kallén kunde inte förstå sin chefs obehagskänslor. Det var Kalléns företrädare som hade mördats. Såvitt man kunde förstå var det den här Hamilton som mer eller mindre egenhändigt uppspårade mördarna och därefter, numera bekräftat, egenhändigt dödade dem i eldstrid. ”Det är bara det att jag tycker så illa om den där figuren”, muttrade Näslund som fortfarande såg ut i snögloppet borta vid sitt fönster. ”Han är en mordmaskin. Utbildad i USA någonstans, jag känner inte ens till detaljerna, det var nån jävla idé som den där DG fick för sig.” ”DG, vadå DG?” ”Jo alltså han som hade hand om den operativa sidan av militärens underrättelsetjänst förut. Det var nånting om att bygga upp en kategori av nya operatörer på den militära sidan. Det sket sig visst, varför vet jag inte, och så fick vi plötsligt Hamilton på halsen.” ”Jag förstår inte vad du menar uppriktigt sagt …” Kallén tvekade innan han fortsatte. Näslund var inte känd som en tolerant chef som uppskattade invändningar. Men Kallén hade ändå låtit sig överrumplas av sin egen nyfikenhet och har man sagt A får man säga B och han drog efter andan innan han fortsatte. ”Jag menar … om inte Hamilton hade … hade vi då fått tag på dom där israelerna som sköt Folkesson?” ”Nej”, svarade Näslund lugnt samtidigt som han vände sig om från fönstret och såg Kallén rätt i ögonen, ”det hade vi för det första inte fått och om vi mot förmodan lyckats med det så hade det antagligen lett till ytterligare förluster för vår del. Det är inte det som är problemet. Det är bara det att såna där figurer passar på den militära sidan men inte hos oss för här leder det mest till besvär. Jag menar, det blir nog inte så lätt att få stopp på den där varulven som våra värderade tyska kolleger kanske tror.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 35

Det blev tyst i rummet igen och Näslund vände sig åter ut mot mörkret utanför, obeslutsam. Han väntade sig inte någon vidare kommentar från chefen på terroristsidan. Fast han kunde inte heller avsluta sammanträdet utan att konkretisera någon beslutsordning. Vilket beslut som än borde fattas i det här läget så var det garanterat något olustigt. Först trodde han att han hörde fel men när han snurrade runt stod faktiskt polisintendenten Christian Kallén mitt på golvet och skrattade, kvävt men lik förbannat klart och tydligt. ”Vad är det som är så djävla lustigt?” frågade Näslund med återhållen, tydligt återhållen, kyla i rösten. ”Jo tänk själv. Vi har hört en och en halv timmes minst sagt invecklad redogörelse för Förbundsrepubliken Tysklands författning och demokratiska garantier och snåriga lagar och fan och hans moster. Och sen? Efter ett berg av demokratisk juridik och paragrafer, efter en veckas bläddrande fram och tillbaks i lagarna, så slutar det med att staten i god demokratisk ordning hyr en killer. Håll med om att Don Corleone skulle kommit snabbare till skott.” ”Don Kårleåne? Vilken djävla Kårleåne?” ”C-o-r-l-e-o-n-e. Gudfadern du vet, maffian. Fast här sker det i lite mer invecklade juridiska turer fast det blir samma sak. We have put a contract on those guys, eller hur?” Näslund var inte road. Han förstod inte poängen men han ville inte be om ytterligare förtydligande. Han avskydde situationen. Det var ju ofrånkomligen så att han måste börja be den där Hamilton om tjänster och det var nästan den sista situation han ville föreställa sig. Men han måste. Tyskarna hade rätt. Mycket stod på spel. Och om de inte fick sitt samarbete skulle det mer än sannolikt bli kärvt i fortsättningen med informationsflödet från Köln. Verfassungsschutz var en av den svenska säkerhetstjänstens i särklass viktigaste samarbetspartners och informationskällor. Plötsligt kom Näslund på vad som avsetts med Corleone. Han sken upp en aning.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 36

”Okay”, sa han, ”they gave us an offer we couldn’t refuse. Så ligger det faktiskt till.” Han tryckte in knappen på snabbtelefonen och konstaterade att hans sekreterare fanns på plats. ”Ring upp den där Hamilton åt mej, du vet, Carl Gustaf Gilbert Hamilton, i Gamla stan nånstans.” *** Det fanns bara en man som Carl avskydde. Och den mannens sekreterare hade nu tre enträgna meddelanden på Carls telefonsvarare, hon sa att det gällde ett ärende av allra största vikt. Orden lät onaturliga i hennes mun. Naturligtvis måste det vara något viktigt men om det var Näslund som kallade kunde saken inte vara annat än obehaglig. Carl låg ovanpå sin säng med en badhandduk runt höfterna. Han hade just avslutat ett träningspass i sin egenhändigt inredda blandning av gymnastiksal och skjutbana som låg bakom en ståldörr åt gårdssidan på lägenheten. Han hade tränat mycket hårt de senaste månaderna eftersom han dels fått för sig att han börjat åldras och bli fet, dels känt det som en ventil för aggressioner och förtvivlan, om nu förtvivlan var rätt ord. Men ingen dag han kunde minnas tidigare i livet hade ens varit jämförbar som fiasko med denna 2 december. På morgonen innan han gick till Militärhögskolan för att klara av sitt teoretiska slutprov i kaptenskursen hade posten kommit ovanligt tidigt. Det såg bara ut att vara några räkningar men när han reflexmässigt böjt sig ner hade han sett vykortet från Kalifornien. Det var från Tessie, eftersänt från hans gamla adress, och samtidigt som hennes meddelande i sak var kristallklart var det omöjligt att förstå: Kära Charlie, Gifte mej i dag. Räknar med att bli lycklig. Ville bara att du skulle veta. Tessie



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 37

Motivet på vykortets framsida var trivialt, surfingbrädor i solnedgång på vackert böjd våg. Men det var så det hade varit, det kunde lika gärna vara ett fotografi från någon gång då de varit tillsammans just så och det visste hon förstås när hon valde ut kortet. Varför ville hon att han skulle veta? Ville hon såra honom eller var det ett underförstått meddelande om att det egentligen borde ha blivit hon och han? Hade hon någonsin förstått varför han aldrig kunde berätta varför han så gott som varje vecka under deras två och ett halvt år tillsammans hade försvunnit från stan? Och varför hade han inte berättat? I så fall hade ju allting kunnat bli annorlunda. Nej, det hade ändå inte ändrat på huvudfrågan. Den civila delen av hans kaliforniska utbildning var inte särskilt märkvärdig, datorkurserna möjligen undantagna. Eftersom hon läste juridik kunde hon inte få någon användning för sin utbildning i Sverige. Eftersom hans utbildning i huvudsak var militär och hemlig kunde han knappast hoppa av till USA; nej det hade förmodligen inte gått i alla fall. Men till slut hade de skilts som ovänner för att han inte kunde berätta varför han då och då, ibland regelbundet som ett urverk, försvann från University of California San Diego, tog bilen och gav sig av norrut. I fem år hade han utbildats och arbetat som assisterande instruktör på The Californian Sunset Farm som någon skämtsamt döpt amerikanska flottans och FBI:s motsvarighet till CIA:s ”The Farm” i Maryland borta på Östkusten. Han hade kunnat säga det till henne. Det hade bara behövts några meningar. Eller också hade det blivit så att han efter att ha sagt de meningarna tvingats försvara sanningshalten inför ett inte helt orimligt tvivel från hennes sida och så hade han trasslat in sig i att börja beskriva tekniken att döda med kniv eller med pistol eller med sprängämnen eller med granatkastare eller med RPG eller med radiovågor till TNT och detonator i avgasröret på bil eller hade han lurat sig till att ge små uppvisningar som att öppna alla hennes lås med något av de små instrument han bar i byxfickan maskerade i vad som såg ut som en



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 38

vanlig röd pennkniv av schweizisk armétyp fast med korkskruvar och brännglas och ett och annat liknande instrument utbytta mot helt andra instrument. Nej, det hade inte gått. Det hade varit omöjligt. Det var rätt att inte säga något till henne och det hade ändå aldrig kunnat leda till mer än slut mellan dem. Han hade under de senaste åren nästan övertygat sig, det var som om såret läkts; och som om såret rivits upp friskt blödande av ett enda vykort med obegripliga avsikter bakom. Tessie hade betytt mer för honom än någon annan människa, sa han sig nu, prövade orden genom att viska dem högt för sig själv för att sen låta tystnaden i rummet bekräfta sanningshalten. Han reste sig med ett ryck och gick med långa steg tillbaks till lägenhetens baksida och in genom ekdörren som dolde ståldörren med kombinationslåset och in genom ståldörren och fram till vapenskåpet. Han tog ut en revolver i kaliber 22 (det var den ljudnivå hans hemtillverkade ljudisolering borde tåla, i vart fall hade inga grannar hittills klagat). Han sköt i en halvtimme. Målskjutningen var hans metod att helt lämna tankar, med ett vapen i handen försjönk han i fullkomlig koncentration vilken sinnesstämning han än befunnit sig i som obeväpnad minuten innan, eller ögonblicket innan högerhanden slöt sig om kolven i ett exakt lagom hårt grepp. Vrede, förtvivlan, trötthet, rädsla – allt sådant förstör avtrycket med höger pekfinger. Avtrycket måste vara distinkt men samtidigt mycket lätt, annars rycks träffen ner åt klockan sju på målet. Det var inte bara Tessie O’Connor med det breda vita amerikanska leendet han ville förtränga. För efter det skriftliga prov på Valhallavägen som nu skulle dra in honom ytterligare i halvtillvaron mellan å ena sidan säkerhetspolisen, där han fortfarande var formellt anställd, och försvarets underrättelsetjänst där man av skäl han inte kände till sa sig sakna utrymme för hans tänkta tjänst just nu för tillfället, alltså efter slutprovet på kursen som nu gjorde honom så gott som färdig kapten i flottans reserv i stället för löjtnant i flottans reserv – skillna-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 39

den var en rand på en uniform som han ändå inte hade skaffat sig – så hade han varit på sammanträde på bankens notariatavdelning. Det gällde vissa dispositioner vid årsskiftet som dramatiskt skulle påverka nästa års deklaration. Han sa sig att han inte begrep, eller om han för sig själv låtsades inte begripa, eller om han vägrade att begripa. Men i korthet var hans förmögenhet någonstans mellan 15 och 25 miljoner kronor, beroende på hur han ville deklarera. Och bankens förslag var att han skulle deklarera en förmögenhet på noll kronor och en inkomst som motsvarade en årslön från Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, vilket i jämförelse med hans reella inkomster närmast var någon sorts fickpengar. Vad saken gällde var tydligen att just över årsskiftet ta upp så stora lån att skulderna i antal miljoner överträffade tillgångarna i antal miljoner. Ränteutgiften på detta korta storlån kunde sen dessutom användas för att ta bort kapitalinkomster från fastigheter och värdepapper. Till detta kom ansenliga reparationskostnader från hans fastighetsbestånd och summan av det hela blev alltså att han ägde mellan 15 och 25 miljoner kronor – han hade inte kunnat få ett exakt besked därvidlag – men att deklarationen skulle komma att redovisa noll miljoner, vilket påstods vara helt lagligt, vilket det inte fanns någon anledning att betvivla. Han hade bara att skriva under några papper. Han hade vägrat och bett om betänketid till dagen efter. För inte så många år sedan hade han beskrivit sig själv som marxist-leninist. Det kunde så vara att just den beteckningen nu föreföll honom främmande, överdriven och från en annan tid, från hans tid i studentföreningen Clarté nämligen. Men han var ändå socialist på något sätt, intalade han sig. Han hade sannerligen inte bett om att få delta i 80-talets stora förmögenhetsöverföring från det arbetande svenska folket till en liten grupp aktiematadorer och börsryttare; det var som om det skett av en olyckshändelse eller en nästan djävulsk slump om man såg händelsekedjan från början, vilket han ju måste och vilket han gjorde gång på gång för att försvara sig själv inför sig själv.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 40

Hans far hade avskytt honom för det där med politiska vänsteruppfattningar. De hade inte setts under faderns fyra sista år i livet och testamentet hade rensat undan allt utom Carls laglott vilket varken förvånat eller förbittrat honom. Alltnog, dessa 300 000–400 000 kronor efter arvsskatt hade han överlämnat till en studentkamrat på börsmäklarfirman Jacobsson & Ponsbach och så hade han varit borta i USA i fem år på svenska statens, försvarsmaktens, bekostnad utan att ägna sitt aktieinnehav en tanke. Det var under den svenska börsens mest orgiastiska år då kurserna steg mest i världen samtidigt som landets samlade ekonomiska expertis och politikerkår enades om att folk i allmänhet måste hålla igen på konsumtion och löner och dra åt svångremmar och solidariskt bära bördorna för att få svensk ekonomi på fötter och så vidare. Det var under de åren Carl utan att veta det själv, utan att ha skuld som han möjligen själv tänkte sig saken, blev miljonär i de första varven. När han kom hem från USA och till sin bestörtning insåg läget sålde han kvickt aktierna – inget problem skattetekniskt eftersom han nu innehaft dem mer än två år – och köpte fastigheter. Vilket inte var så dumt då börsen nu började säcka ihop och fastigheter blev den nya grejen för nationens nya klass av mångmiljonärer och miljardärer. Läget var alltså i all enkelhet det att han om han nu ville hålla på det han i hela sitt medvetna liv betraktat som heliga rättviseprinciper, så kunde det här hyckleriet inte gärna fortgå. Då skulle han skatta bort pengarna, vilket enligt bankens expertis utan svårighet kunde vara gjort på tre år, genom att vägra skriva på de föreslagna pappren om egenartade lån. Problemet var att det tydligen inte gick att vara lagom rik. Han kunde inte lägga sig på en nivå av säg, fem miljoner. Det var antingen eller. Antingen skulle han gå den lagliga smala vägen och skatta bort pengarna i sin helhet. Eller också skulle han gå den lagliga breda vägen, vilket konkret innebar att han inom ett par år skulle ha fördubblat de nuvarande 15–25 miljonerna. Det var ett fullkomligt absurt problem. Han hade aldrig bett om det.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 41

Just nu när han stod och sköt serie på serie med den finkalibriga revolvern var allt detta bortsopat från hans tankar. Men så fort han slutade skjuta skulle kaoset explodera igen. Och det fanns en sak som nästan plågade honom mer än frågan om att vara socialist i praktiken vid handhavandet av egenartat hoprafsade miljoner. Han hade gjort sig omöjlig i handbollslaget och han hade gjort det på ett sätt som inte bara innebar en brännande skam utan också hade skrämt honom själv. Innan han reste till USA hade han varit en hyfsad handbollsspelare i något över genomsnittlig allsvensk klass. Det var visserligen några år sen och visserligen hade det sen dess så gott som uteslutande blivit amerikansk fotboll, quarterback i universitetslaget i San Diego. Han hade tänkt sig att handbollen kunde vara ett sätt att skaffa sig nya bekanta och bryta sin isolering. De gamla vännerna undvek han, de skulle fråga så mycket om sådant han aldrig kunde besvara. Men inför nya vänner kunde man utan vidare vara halvradikal adlig reservofficer och handbollsspelare på fritiden utan att det föreföll det minsta egendomligt. Så hade han tänkt. De två första träningskvällarna hade allt gått bra. Det var naturligt att ett och annat kändes ovant. Det var inte så konstigt om man inte var tillräckligt snabb i början. Det var rimligt att spelet hade kunnat hårdna till under de år han varit borta. Men sista kvällen, det som skulle bli sista kvällen, de träningsspelade i orange grupp mot gul grupp, blev han gång på gång nerriven av en försvarare som närmast kopplade brottargrepp kring motståndarnas skyttar. Carl låg i anfall som linjespringare på just den kant där försvararen med brottargreppen fanns. Fyra gånger blev han nerriven i skottögonblicket, tredje och fjärde gången med grepp bakifrån när han redan tycktes ha passerat, regelbrott som under match inte rimligtvis kunde leda till annat än straff. Men match var ju en sak, att skada lagkamrater på träning verkade obegripligt.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 42

När de möttes en femte gång hade det på något sätt slagit slint i huvudet på Carl. I stället för att skjuta roterade han ett halvt varv med ryggen mot den andre och körde med full kraft upp armbågen i dennes mellangärde. Det var en rörelse Carl måste ha tränat mer än 10 000 gånger, den ingick i hans standardrepertoar. Den ingick i varje fältoperatörs standardrepertoar bland dem som utbildats på samma plats som Carl. Effekten skulle på varje normal människa bli ett eller flera brott på revbenen och snabb medvetslöshet. När den andre var på väg ner mot golvet, just i vikningen framåt så att han blottade hela hals- och nackpartiet, som det var tänkt, märkte Carl till sin fasa att han höjde händerna för att slå dödande mot den andres nacke. Det var i den kroppsställningen han stelnade till. Han stod avslöjad som en staty över sin medvetslöse lagkamrat i ögonblicket därefter. Det var rimligtvis det som gjorde att de andra upptäckte saken. Det första momentet hade kunnat se ut som en olyckshändelse i farten. När Carl lämnade planen var det självklart att han inte kunde komma tillbaks. Det som plågade honom mest med händelsen var egendomligt nog själva osportsligheten. Hela hans idrottsliv hade präglats av engelska ideal, att aldrig fuska, att aldrig påstå att en boll var ute om den inte var det, att aldrig ligga och ynka och vrida sig på plan som italienska eller spanska fotbollsspelare, att aldrig medvetet ruffa eller skada en motspelare. Det var någonting han tänkt sig som alldeles omöjligt för just hans del. Nu hade han lika plötsligt som obegripligt begått ett idrottsbrott som var oförsvarligt. Det som möjligen borde ha bekymrat honom mer än fair play-frågan var det enkla faktum att det här var första gången han någonsin använt sina inneboende våldsinstrument till privat ändamål. Det var något som aldrig skulle kunna ha hänt honom. Han hade alltid stigit undan, han hade alltid undvikit bråk, han hade aldrig ryckts med av frestelsen att, exempelvis någon gång när en eller annan berusad



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 43

kurskamrat antastat Tessie och försökt utmana honom på duell, slå så snabbt och hårt och förgörande som han tvivelsutan kunde. Han hade alltid kunnat kontrollera sitt våld, lika lätt som han hade kunnat kontrollera sina ord; när han inte ens för Tessie berättat vad svenska staten med amerikansk hjälp egentligen utbildade honom till borta i Kalifornien. Han hade skjutit åtta serier. Det var två skott kvar i asken. Det fanns ingen särskild avvikelse i träffbilderna. Resultatet hade försämrats normalt på slutet. Det var som om han skjutit i fullkomlig balans fastän han egentligen befann sig i kaos. Han vägde revolvern en stund i handen och kände hur tyngden av dagens samlade elände började återvända. Då ringde telefonen som han tjyvkopplat in till träningslokalen. Det var Näslunds sekreterare. Han gick med på att infinna sig hos Näslund om en halvtimme – varför inte ta allt elände på en gång? – han stoppade in revolvern i vapenskåpet utan att rengöra den, slog igen kombinationslåset, släckte ljuset och gick ut i den mörka lägenheten för att klä sig. När han kom ner på gatan hade det mörknat, det var typisk trist svensk mörk eftermiddag i december. Det låg en halv decimeter blöt tung snö på Sankt Göran och Draken utanför hans port. Han övervägde om han skulle gå upp igen och ringa efter en taxi, men vädret sa honom att det antagligen inte skulle bli annat än taxis telefonsvarande besked som i olika varianter meddelade att de förstått att man ringt efter en taxi, att det just nu inte fanns någon men att man stod i kö, att det kanske inte skulle dröja så länge, att man fick finna sig i att vänta något och så vidare. Hans bil stod ett par kvarter bort. Som vanligt saknade han snöskrapa och som vanligt fick han använda plastkortet med lilla riksvapnet i stället. Fast bilen startade omedelbart. Det skulle hans förra amerikanska bil sannolikt inte ha gjort; den hade aldrig hämtat sig från bytet mellan Kalifornien och Sverige. För övrigt hade den varit för uppseendeväckande för en man i hemlig tjänst. Dessutom gick den inte att köra i halkigt väglag. Han hade bytt bil i en hastig



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 44

impuls, betalat mellanskillnaden kontant och valt ny bil enbart på det diskreta utseendet, vilket var en nödvändighet, och det dramatiska namnet som tilltalade honom: Ford Scorpio. Han hade aldrig ångrat sig. Det var till exempel en utmärkt förföljelsebil, snabb men ändå diskret. I backspegeln kunde man inte skilja den från andra mindre extravaganta europeiska bilar. Han gissade att Näslund nu funnit en metod att avskeda honom från arbetet som byrådirektör vid rikspolisstyrelsen med särskilt ansvar för registerbearbetning vid säkerhetsavdelningen, som det stod i hans anställningskontrakt. Det hade ju ändå bara varit avsett som en tillfällig lösning. Nu hade flera år gått på den tillfälliga lösningen. Och de avskydde ju varandra. Och denna förfärliga dag skulle ändå få avskedet från säkerhetspolisen att framstå som en av de lättaste bördorna att bära. Kanske började han ett helt nytt liv om någon timme. Allt hade hittills varit en återvändsgränd och nu hade han kommit till muren längst ner i återvändsgränden. Han kunde redan nästa dag sitta på ett plan till San Diego. Som om nu det skulle tjäna någonting till, det var ändå för sent att berätta för henne. Näslund var en avskyvärd typ. Han ljög, han myglade och tvingade sin omgivning till det ena felaktiga beslutet efter det andra. Grunden för deras fiendskap låg mest i att Carl misstänkte att Näslund samarbetat med israelerna häromåret, att Näslund faktiskt medverkat i ett försök till cover up efter mordet på en av de egna. Det skulle ha sett ut som om det var palestinier. Näslund ville ha flera oskyldiga dömda. När Carl konfronterat de fyra israelerna hade det på sätt och vis varit för sent eftersom de dödat alla utom en av de människor i huset som varit deras mål. När Carl timmarna efteråt rapporterade för Näslund och några andra chefer vad som hänt, bland annat att fyra israeler var döda och en anhållen, tyckte han sig bestämt märka på Näslunds reaktion att detta var just precis det som Näslund inte hade hoppats på. Han kände på sig att Näslund visste, kände det intensivt. Därför kom Näslunds förbud att fortsätta jakten på andra inblandade som en alldeles



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 45

logisk konsekvens. Han hade till och med omhändertagit Carls vapen i det ögonblicket. Näslund var falsk och han var i Carls ögon en sorts landsförrädare snarare än säkerhetspolis. Han parkerade mitt utanför rikspolisstyrelsens huvudentré, obekymrad om den självklara konsekvensen i form av parkeringslapp, lapplisorna var ju av någon obegriplig anledning särskilt nitiska i trakterna kring de stora polishusen på Kungsholmen. Fem minuter senare hade han legitimerat sig upp genom huset och förbi den sista sekreteraren, och så stod de öga mot öga. ”Sätt dej, och läs det här. Från Verfassungsschutz”, hälsade Näslund utan vidare krusiduller. Carl nickade tyst till svar, tog pappren och satte sig i en av besöksfåtöljerna, tände läslampan och läste lugnt i en halvtimme medan Näslund, utan att visa sin otålighet, tycktes syssla med korrespondens och annat rutinarbete. När Carl läst färdigt buntade han omsorgsfullt ihop pappren i den ordning han fått dem och stoppade tillbaks dem i det gråa tyska kuvertet medan han betraktade Näslund. ”Du vill ha mej dödad i Tyskland, är det det som är tanken?” frågade han i ett tonfall som om det gällde att efterlysa en tändsticka. Näslund betraktade den man han avskydde mest av alla på firman utan att låta sig provoceras till ilska medan han funderade på hur han skulle bemöta oförskämdheten. Det var ju mycket som stod på spel. ”Du är inte mycket för att hyckla, Hamilton”, började han långsamt, ”men om jag ska försöka sänka mej ner till din nivå av uppriktighet, let’s cut out all the bullshit, som jag antar att du skulle vilja uttrycka saken, så är det för det första så att du bättre än jag kan bedöma riskerna i en sån här operation. För det andra är det västtyskarna som ska förse dej med cover och stöd. För det tredje är det jävligt viktigt för vårt samarbete, jag menar inte ditt och mitt, utan Västtysklands och Sveriges, och för det fjärde får du själv bedöma och utvärdera läget efter att du åkt ner och snackat med dom där nere. Jag lämnar alltså avgörandet helt åt dej själv.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 46

”I helvete heller, Näslund, du lämnar inget avgörande åt mej. Jag vet inte om du kan göra dej ens en föreställning om hur svår en sån här operation är redan i sitt första steg, infiltrationsmomentet. Men sen ska jag alltså leva bland dom där galningarna bokstavligen med en pistol mot nacken i jag vet inte hur länge. Okay, vad får dej att tro att jag skulle ställa upp på det här? Den sportsliga sidan av saken? Glädjen att spela rysk roulett med livet? Glädjen att göra min högt värderade gamle vän Näslund en tjänst så att du kan få något att stoltsera med en gång till. Ånej, kläm fram med det nu.” Näslund satt vid sitt skrivbord med den gröna lampan. Rummets enda belysning var alltså de två läslamporna och männen befann sig på flera meters håll och kunde inte se varandras ansikten. Näslund plockade en stund med några papper framför sig på skrivbordet innan han svarade. Han lät fortfarande lugn och oprovocerad på rösten. ”Det är två saker, Hamilton. För det första har vi ju ett eget polisiärt intresse i saken eftersom dom här jävlarna tydligen tänker sej att slå till i Sverige. Jag behöver inte beskriva dom tänkbara konsekvenserna för dej. Nå, om du vill ha ett ädelt nationellt motiv till ingripande så har du det där. Men jag antar att det inte räcker för dej?” ”Nej det låter som ett svepskäl. Det är möjligt att dom där ligisterna vill ha tag på en svensk av någon anledning, men jag kan inte se något naturligt mål för Baader-Meinhof-ligan i Sverige. Så det räcker inte.” ”Nej, det var det som ante mej. Så för att använda en typ av gangsterlogik jag är övertygad om att du behärskar … I’ll give you an offer you can’t refuse.” ”Det tror jag inte du kan.” ”Jodå. Det finns nämligen en punkt där du och jag är helt överens. Du anser väl att du skulle passa bättre hos militären, dit det var meningen från början att du skulle komma?” ”Ja, det är helt korrekt. Jag har inget i princip emot den civila säkerhetstjänsten, men jag har svårt för mygel av den sort du representerar.” ”Utmärkt. Och det är här vi är överens. Jag vill också ha över dej



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 47

till den militära sidan. Där passar såna som du som tänker svart-vitt. Goda sidan och onda sidan, pang på rödbetan.” ”Jag skulle inte riktigt platsa i ditt A-lag, alltså.” ”Försök att vara realistisk, Hamilton, bli inte så jävla lättsårad. När det gäller en sån här operation som tyskarna är ute efter är du den enda på firman som kan göra det. Ingen annan är ens i närheten av dina kvalifikationer och det vet du säkert med dej. Vi har alltså en gubbe i firman som skulle kunna göra det här och det är du.” ”Du gör tyskarna en tjänst, betalar på gamla skulder, jag hjälper dej och i bästa fall torskar jag och hittas i svart sopsäck, alla flugor i en smäll alltså.” ”Nej, du glömde det här med att jag vill ha över dej till militären. Och sen hoppas jag ju att operationen ska bli framgångsrik, inte att du ska misslyckas.” ”Varför vill du ha över mej till underrättelsetjänsten och är inte det lite sent påtänkt nu efter fyra år här på firman?” Carl började känna sig osäker. Han såg inte Näslunds ansikte och Näslunds tonfall var hela tiden oförändrat lugnt. Det stämde inte med Carls bild av Näslund som han lärt känna som en myglande hysteriker som tappade kontrollen inför minsta stressmoment. På andra sidan mörkret i rummet satt däremot Näslund och började känna sig säker på att det hela skulle fungera. Hamilton visste inte vilka dokument som låg på bordet framför honom och även om Hamilton själv naturligtvis inte hade rätt att ta del av dokumentationen så hade Näslund inga som helst dubier om det riktiga i att låta Hamilton läsa i alla fall. Näslund kände sig således säker när han spelade ut det avgörande kortet. ”Vet du vem överstelöjtnant Lennart Borgström är?” frågade Näslund i samma tonfall som förut. ”Jag tror det, en nervös typ på försvarsstaben, på deras säkerhetsavdelning. Glasögon, svårt att behärska sig, svett på överläppen.” ”Inte så dumt, Hamilton, men det är ju bara det att han är chef på Fst/Säk. Titta på den här lilla pappersbunten så får du bekanta dej



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 48

närmare med det snille militären har till motsvarighet i mitt jobb. Fan vet om du inte skulle föredra mej efter det.” Näslund höll upp ett tjugotal hemligstämplade A4-papper i riktning mot Carl. Tio minuter senare var Näslund framme vid den position där han utan tvivel skulle kunna ge Carl ett erbjudande som denne inte kunde säga nej till. Dokumenten var knappt ett år gamla. Ärendets upphov var ett brev från DG till överbefälhavaren där DG, med hänvisning till att Carl just dekorerats för tapperhet i fält enligt beslut av förre statsministern, aktualiserade frågan om inrättandet av en ny tjänst på försvarsstabens operationsavdelning 5, närmare bestämt SSI, som man numera döpt om DG:s gamla IB till. Överbefälhavaren hade svarat positivt till DG men samtidigt skickat saken på något som kunde tänkas vara en rutinmässig remiss för kännedom till stabens säkerhetsavdelning. Det var där överstelöjtnanten på Fst/Säk kom in i pappershögen. Han hade upprättat en PM på fyra sidor om Carl, där Carl beskrevs som en fanatisk kommunist av värsta sorten, marxistleninist nämligen, hemmahörande antingen i Clarté eller i KPMLr (här studsade Carl högt, de två organisationerna var djupa fiender och befann sig så långt ifrån varandra man över huvud taget kunde tänka sig på vänsterskalan; den säkerhetschef som inte visste det visste inte särskilt mycket om sin tänkta fiende). Carl hade, enligt promemorian, före sin värnpliktstid tillhört en grupp extremister som fått för sig att försvarsmakten borde infiltreras. Den omständigheten att Carl varit operativt framgångsrik inom den civila säkerhetstjänsten talade, mot bakgrund av ovanstående, för att Carl också borde kvarstanna där men att någon plats med kvalificerade uppgifter inom försvarsmakten av säkerhetsskäl knappast borde erbjudas. Därmed hade ärendet skjutits på framtiden. ÖB hade tills vidare avstått från att fatta beslut, men detta tills vidare var nu mer än ett år gammalt.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 49

”Jaha”, suckade Carl när han reste sig och gick tvärs över mörkret och lämnade tillbaks pappren på Näslunds skrivbord och vände och gick tillbaks i samma rörelse, ”det sitter en idiot som chef på Fst/Säk och därför slipper du inte ifrån mej och jag inte ifrån dej, är det så du menar?” Näslund, som kände på sig att han hade vunnit, dröjde en stund innan han svarade. ”Ja, han är tydligen en idiot. Alltså Hamilton. Åk ner till tyskarna, lyssna på vad dom har att säga. Verkar det idiotiskt ska du inte ställa upp, men då vill jag å andra sidan att du kommer hem och övertygar mej om varför det var idiotiskt. Verkar det OK så gör ett försök. Du har tre månaders ytterligare tjänstledigt med 25 procents löneavdrag. När du kommer hem så upprättar firman en skrivelse till ÖB där vi kör över den där idioten och rekommenderar din övergång till militär verksamhet.” ”Kan jag ge dej ett besked i morgon?” ”Ja.” ”Kan vi ses här klockan 08.30?” ”Säg klockan 08.15 i stället.” ”Kan du ta kontakt med tyskarna innan dess?” ”Ja.” ”Jag vill veta något om utrustning, vad jag ska ta med mej från Sverige. Kläder och teknisk utrustning, kan du fixa besked?” ”Ja. Vi ses i morgon.” *** Först flydde han flera timmar till sina vapen för att kunna tränga undan alla tankar, allt annat. Det gav honom en visserligen falsk känsla av att ha situationen under kontroll. Oavsett om han sköt med sin amerikanska revolver för att träffa med ett skott i sänder under långsam och kontrollerad eldgivning eller om han sköt med sin italienska pistol för att träffa med två av tre skott i mycket snabba serier så



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 50

fanns det alltid något som var tydligt rätt och fel och som lät sig tolkas omedelbart. I varje situation där han höll i ett vapen fanns något som var helt rätt och helt fel. Förmodligen hade han haft den känslan av tröst förut, men han hade aldrig upplevt den så klar och renodlad som just denna tidiga decemberkväll. Från skjutbanan i Djursholm reste han tillbaks in till stan och ägnade sig åt vapenvård en stund. Han packade sin till pilotväska maskerade vapentransportör där ett sinnrikt system av plexiglasskivor i väggarna skulle få varje flygplatskontrollant att se en kameraväska i genomlysningsapparaten. Det var visserligen inte troligt att han skulle ta med sig sina egna vapen eftersom både revolvern och pistolen hade hans släktvapen ingraverade i kolven, en svart sköld, tre röda rosor och en grevlig krona i guld; det skulle knappast låta sig kombineras med den identitet som tyskarna skulle ge honom, vad de nu kunde tänkas hitta på. DG hade som vanligt velat träffas i lägenheten på Grevgatan. Men Carl hade envisats med ett middagsförslag som DG, den gamle husmanskostfantasten, ändå inte skulle uppskatta och så hade Carl kört dem båda ut genom decemberslasket och det ogenomträngliga mörkret till Ulriksdals Värdshus. Stället hade sen några år en stjärna i Guide Michelin och priserna var dubbelt så höga som på andra krogar så att plastkortsätarna, de som åt på andras bekostnad, normalt borde flockas som pingvinskockar på antarktiska isflak. Nu flockades de inte alls och restaurangen föreföll öde. De satt i ett hörn nere på verandan mot den snöklädda porten, Carl hade beställt älgfilé och bourgogne av märket Chambertin och av årgång 1981 och DG hade lyckats få in lingonsylt i stället för gelé till köttet och kyparna hade därvid ansträngt sig att inte göra miner. DG hade bekymrat sig över att Carl skulle dricka för mycket vin så att han hamnade över gränsen 0,5 promille. Det var komiskt och mycket svenskt. I de flesta andra sammanhang hade DG ett suveränt förakt för lagar, som han antingen såg som opraktiska hinder för underrättelseverksamhet eller också som mindre viktiga bestämmelser



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 51

som blott gällde andra instanser i samhället. Han brukade citera sin småländska farmors visdomsord på den punkten – ”Det är skillnad på Guds lagar och människans förordningar” – och den småländska frireligiösa visdomen hade i stort sett präglat hela den operativa sidan av svensk militär underrättelsetjänst i 25 år; så länge hade DG varit dess chef. De vände och vred på förutsättningarna. DG var från början och utan att tveka för att Carl skulle resa, inte så mycket för att förutsättningarna verkade lysande som för att det fanns goda skäl att tro att den där jävla Näsberg eller vad han nu hette skulle hålla sitt löfte om att ge en sorts security clearance som möjliggjorde Carls skyndsamma förflyttning till den militära sidan så att det här pinsamma och alltför långa mellanspelet hos ”polisen” (DG använde aldrig någon annan beteckning på rikets säkerhetstjänst än detta föraktfulla ord) äntligen kunde ta slut. Två nya operatörer befann sig nämligen under utbildning i San Diego. Det innebar att DG nu kommit ytterligare ett steg på väg mot sin idé att bygga upp en avdelning av kvalificerade operatörer inom underrättelsetjänsten. Det var Carl som hade varit detta vapenslags själva prototyp och efter de framgångsrika insatserna mot israelerna förra året hade det blivit ett utmärkt läge att tjata till sig två nya rekryter. Dessutom hade det varit statsministern själv som okayat saken bara två veckor innan han mördades. Således var beslutet numera heligt och DG trodde sig också veta att den blivande ÖB kände samma starka bekymmer över underrättelsetjänstens utveckling under senare år som DG själv. Det senare var möjligen optimistiskt i överkant, och det visste Carl. Militären hade en stark övertro på sin teknik, de trodde att FRA:s signalspaning var det starkaste kortet i svensk underrättelsetjänst eftersom man, i fredstid, kunde följa så gott som all sovjetisk militär radiotrafik i Östersjöområdet. ”Men det är ju så förgrymmat fantasilöst”, sa DG som nästan aldrig svor, ”att tro att det skulle ha någon som helst betydelse i ett



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 52

skärpt läge. Vad skulle du göra själv i ryssarnas ställe om det nu verkligen gällde en konfrontation med Sverige?” ”Du har dragit det där förut, jag skulle naturligtvis …” ”… inleda med fullständig radiotystnad, just det. Och sen byter dom alla koderna och sen smäller det och då hjälps det inte att FRA tror sig kunna knäcka dom nya koderna på två dagar eller vad det är dom skryter med. Två dagar senare finns vi inte, eller hur?” ”Jo, du brukar säga det.” DG bromsade upp sig. Det var naturligtvis så som han kunde utläsa av ansiktsuttrycket hos sin unge lärjunge och första prototyp av det här särskilda moderna slaget som skulle kunna möta ryssarna med jämngod prestanda: han hade sagt det förut. De övergick till att tala om den tyska operationens förutsättningar. Men det fanns egentligen inte så mycket att säga. En operation under deep cover är givetvis helt beroende av hur man har konstruerat eller tänker sig att konstruera ett sådant cover, den falska identiteten. Sverige är ett litet land, man kan till exempel inte komma dragande med en helt ny och okänd terrorist Andersson från Trollhättan. Det verkade som om tyskarna underskattat svårigheterna, men det fick man ju se. Däremot var det mycket viktigare att pressa av den där, hrm, Näsberg ett par skriftliga dokument. För det första måste Carl ha ett papper att låsa in i bankfack eller förvara hos DG eller båda delarna där det uttryckligen stod att han var svensk säkerhetsman och officer, utlånad till Förbundsrepubliken Tysklands säkerhetstjänst, i en operation som tyskarna begärt, en operation som skulle kunna innebära viss konflikt med tysk eller svensk lagstiftning, samt att Carl i dessa avseenden handlade under order. Han måste dessutom tvinga av tyskarna ett liknande dokument. Näslund, och kanske också tyskarna, skulle väl bråka om saken. Men det var ju inte särskilt troligt att Carl skulle använda sådana papper att legitimera sig med inför terroristerna eller skandalpressen. Intygen kunde bara användas i händelse av att operationen sket sig och han hamnade i klorna på polis och domstol. Det borde alltså inte gå att neka Carl sådana



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 53

försäkringspapper. Då skulle det inte gå att lämna honom i sticket, då skulle de i händelse av polisingripande vara garanterat tvingade att ta till den där svängen med rättegång bakom lyckta dörrar som de beskrivit i sina PM – DG hade aldrig hört talas om det systemet trots att han visste mycket om tyskarna, men det uteslöt ju inte att det kunde tillämpas i alla fall. En annan sak var att Carl borde försöka förmå den där Näsberg eller vad han hette att redan i förväg skriva sin rekommendation till ÖB för att köra över idioten på Fst/Säk. Annars var det inga problem. Det var bara att flyga ner och lyssna på tyskarna och tacka nej om deras cover inte höll, vilket ju var det troligaste. De hade hoppat över efterrätt och satt med varsin kopp kaffe. Carl hade trugat på DG en cognac. Det fanns en sak till Carl ville fråga om. Det hörde strängt taget inte till saken men det var en absurd situation, nämligen det här med hur man ska deklarera ett ospecificerat antal miljoner i personlig förmögenhet. DG var ju socialist, sosse visserligen, men hur skulle han själv ha gjort? Medan Carl mödosamt försökte framställa sitt moraliska problem såg han ner i kaffekoppen där det bara funnits en sockerbit som vid det här laget måste vara ordentligt söndermald av Carls roterande sked. Hade han sett upp i ansiktet på DG hade han till sin förvåning sett hur det börjat glittra liksom av förtjusning i den gamle spionchefens ögon. ”Jaha”, sa DG när Carl mumlat sig igenom problemet, ”vad vill du höra först, den formella ursäkten och förklaringen om vad tjänsteansvaret kräver av dig. Eller min syn på den moraliska sidan av saken?” ”Ta ursäkten först.” ”Nå, då ligger det till så här. Det är ju förträffligt att varje försök att ta kreditupplysning på dej det närmaste året leder till svaret att din förmögenhet är noll. Skulle du befinna dej bland terroristerna om ett



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 54

halvår i skepnad av avhoppad svensk student med surfingbakgrund i Kalifornien eller vad nu tyskarna kan tänkas hitta på, och det visar sig att du är miljonär … nej, det vore inte så bra.” Carl viftade undan den praktiska invändningen med att det hela förutsatte att den tyska operationen blev av, vilket den sannolikt inte skulle bli, vilket DG instämde i, vilket ändå ledde till invändningen att det kunde man inte veta. Men vad själva moralproblemet oss socialister emellan beträffade, så hade DG några överraskande besked. När gamla IB upplöstes var en hel del av fastigheterna skrivna på DG personligen. Som en sorts gratifikation från staten ändrade man inte på det förhållandet; DG fick alltså en skattefri present värd ett par tre miljoner. Deklarationsproblem beträffande fastigheter var således tämligen bekant. Vissa år hade skatten blivit generande låg, det medgav DG, men han hade försökt kompensera sig andra år genom att betala lite mer i skatt. Fast vad skulle det ha tjänat till att betala bort allting, inte hade världen blivit rättvisare och godare för det? Man måste ju försöka se saker och ting rent praktiskt, inte bara moraliskt som Carl tenderade att göra, fast något överdrivet minst sagt. Ta frågan om det där med facket till exempel. Om man varit sosse i hela sitt liv som DG så var man ju självklart för fackföreningsrörelsen. Men vilka var DG:s närmaste erfarenheter av facket? Ja, inte var det meningen att dra olika absurda historier om officersfacket och rätten till fast anställning och fast tjänst inom exempelvis underrättelsetjänsten, en fråga som annars kunde ligga pinsamt nära till hands när just DG och Carl träffades. Utan ta historien med det vanliga hederliga Lantarbetarförbundet. Alla i Kivik visste ju att den pensionerade DG varit spionchef. Och nu hade således han som alla andra äppelodlare i trakten helvetiska problem med facket. När äpplena skulle skördas så kom de polska studenterna för att som vanligt arbeta svart. Det var enda sättet att få ner äpplena. Med svenska löner och anställningsgarantier på livstid och sjukförsäkringar och semesterersättningar skulle äpplena helt



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 55

enkelt inte komma ner, annat än när de föll ner av förruttnelse. Följaktligen plockades äpplena ner av polska studenter som fick betalt svart, vilket var en lysande affär för de polska studenterna som sen smugglade hem den lilla sedelbunt de fått ihop, växlade den svart och bekostade sina studier minst ett år framåt, till nästa skånska äppelskördesäsong. Allt var således frid och fröjd. Dessutom var dessa polska studenter som kom säsong efter säsong en utomordentlig rekryteringsmarknad för varje normalt funtad underrättelsetjänst. Nåja, det hörde ju strängt taget inte hit. Men så började alltså det svenska facket göra raider mot äppelodlarna. En och annan polsk äppelplockare greps sålunda och överlämnades till polis och deporterades till Polen. Och nu visste alla Kiviks äppelodlare att DG varit chef för spioneriet. Därför kom de en dag i samlad tropp för att framställa en förfrågan som måste sätta varje socialdemokrat, f d spionchef eller ej, i svårigheter. De ville att DG skulle ordna en larmkedja, ett säkerhetssystem mot facket. Efter viss tvekan gick DG med på förslaget. Systemet hade nu varit i operativ funktion i två år. Det fungerade perfekt. Så fort någon av fackets spioner närmade sig försvann varenda polsk äppelplockare som genom ett trollslag från hela Kiviks region. När fackets spioner avlägsnat sig återupptogs arbetet i god ordning. Därför kunde vi fortfarande dricka svensk äppeljuice i Sverige. ”Du menar som vanligt att det är skillnad på Guds lagar och människans, i det här fallet sossarnas, förordningar?” frågade Carl som visserligen var road av historien men ändå inte riktigt såg parallellen till sig själv. Kyparen kom samtidigt tillbaks med Carls plastkort och notan och DG svarade inte på frågan förrän de åter satt ute i snöslasket på väg in mot stan. ”Skjut upp det, du kan vänta till nästa år och är det bara skatt du vill betala så kan du ju göra som jag. Ta det dom år du känner dej



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 56

särskilt frikostig eller har särskilt dåligt samvete, men det finns ingen anledning att skatta bort allting. Och just nu får du inte av säkerhetsskäl. Det är en order, se det så, du måste med hänsyn till rikets säkerhet deklarera noll i år, hehe.” *** När Carl nästa eftermiddag skrev under de papper som innebar att hans förmögenhet skulle bli noll, så att han tjänade ytterligare några miljoner, satt han vid ett fönster högt upp i banken där man hade utsikt över såväl den största horgatan i Stockholm, förbi gamla riksdagshuset, som den plats i staden där det langades mest narkotika. Utsikten gjorde honom vemodig och fick hela transaktionen att kännas än värre. Till handlingarna i bankfacket fogades dels ett par kuvert från Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning, det var byråchefen Näslunds garantier som han lämnat ifrån sig utan krångel, och ett testamente där Carl vid sina sinnens fulla bruk och så vidare i händelse av sitt frånfälle testamenterade alla sina tillgångar till Palestinainsamlingen, angivet postgiro, i Sverige. Två bestörta banktjänstemän hade bevittnat hans namnteckning. Han gick horgatan hemåt mot sin lägenhet i Gamla stan. Han packade en enda resväska, klädde sig i enkla men propra fritidskläder och packade inga andra vapen än de små föremål som satt på hans imiterade schweiziska pennkniv och en amerikansk commandokniv med handtag i camouflagefärgad plast. Han samlade ihop lägenhetens krukväxter och placerade dem i samlad tropp på utbredda tidningspapper på bordet i biblioteket, sen vattnade han så mycket han vågade; en del växter tenderade ju att dö av för mycket vatten också och han var nybörjare och hade knappast gröna fingrar och hade hittills haft en förlustsiffra som närmade sig hundra procent bland växterna. Han kände på sig att också dessa skulle dö och det var alldeles sant.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 57

Hans resa till Tyskland innebar att växterna dog inom halvannan månad och under de följande månaderna skulle sammanlagt sexton människor dö till följd av samma Tysklandsresa och en av dem var en ung officer från en av Förbundsrepublikens samarbetspartners i underrättelsetjänstsvängen; en ung officer som fått uppdraget att arbeta under deep cover bland västtyska terrorister. Han satt i den engelska läsfåtöljen med en svårmodig stråkkvartett av Brahms i stereoanläggningens hörlurar och lät vinterskymningen svepa in lägenhetens konservativa möblemang i läder och mahogny. Det var antagligen inte så han ville ha det möblerat men det var åtminstone en stil han lärt sig tolerera i barndomen och nu fick mahognyn och lädret närmast funktionen av passande cover; allt såg ut som om det blott tillhörde en ung adlig miljonär i börsklipparsvängen, allt utom det låsta rummet bakom ståldörren med kombinationslåset. Han betraktade de mörknande konturerna av krukväxterna med en känsla av att han själv höll på att upplösas på samma sätt. Var han bara förklädd till aktieklippare eller var det det han var mest av allt? Han drack ett försiktigt glas whisky medan tankarna fladdrade vidare till horgatan där han gått på vägen hem. Det var ett egendomligt sista intryck av Sverige. Hans Lufthansa-plan gick tidigt på morgonen.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 58



   det urtidslika kvidandet i planets inre när hydrauliken sattes i rörelse för att fälla ut landningsställen. Han hade aldrig sovit så länge och så obesvärat på ett flygplan och när han började kvickna till upptäckte han att han var utsövd, bekymmerslös och rentav på gott humör av att vara på väg och det alldeles oavsett vart han var på väg. Han reste ju ändå mot någonting som han var till för, någonting helt annat än de senaste månadernas skolbänk för erövrandet av ytterligare rand på den uniform han ändå inte bar. När planet tog mark och gummignisslande studsade mot banan såg han två eller tre parkerade plan med amerikanska flygvapnets beteckningar. Just det, Frankfurt-am-Main var inte bara en av Europas största flygplatser, det var dessutom en militärbas, alltså ett terroristmål. I bussen in från planet till ankomsthallen betraktade han omgivningen som om han varit terrorist. Om man skulle slå till här, hur och var och med vad skulle det ske? Området var intensivt bevakat, det fanns två eller tre stationer med utryckningsklara pansarvagnar och på ankomsthallens tak såg han två vakter med automatvapen; en attack här inne skulle vara en självmordsattack och det sysslade i vart fall inte europeiska terrorister med såvitt han kunde erinra sig. Men det man naturligtvis kunde göra var att nalkas startbanan i längdriktningen. Man behövde bara komma på några hundra meters avstånd, det skulle räcka. Och med en Stinger eller i värsta fall en SAM-7, ja till och med en SAM-7 skulle fungera på det korta avståndet, kunde man plocka ner vilket som helst av



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 59

de amerikanska militärplanen, en träff strax efter start skulle få förödande effekt, det fulltankade planet skulle utan tvekan slå i marken och förvandlas till en gigantisk eldboll. Förvirringen efteråt skulle bli total och det skulle inte ha behövts mer än tre terrorister för att genomföra operationen och de skulle ha kunnat vara på väg från platsen redan innan den behändigt portabla missilen träffat sitt mål. Varför hade terroristerna aldrig genomfört en sån operation? Jämfört med att skjuta rakt in i kön av flygpassagerare, som ju var en egendomligt populär teknik, så skulle ett nedskjutet flygplan innebära avgörande fördelar: större skadegörelse, större sensation, större möjlighet att välja offer och mycket större möjlighet för terroristerna själva att komma undan efter attacken, varför hade de aldrig försökt något sådant? För svårt att ta sig in i ett NATO-förråd och stjäla en Redeye eller en Stinger? Nej, inte om man la upp en sån operation på lite längre sikt. Och varför inte i värsta fall skaffa fram en SAM-7 från Mellanöstern? För lång och bökig smuggeltransport? Nej inte rimligtvis om man tog den i olika delar vid olika tillfällen. Var det så enkelt att terroristerna saknade den tekniska kompetensen? Men för att ta ner ett militärt transportplan på nära håll med en portabel SAM behövdes ju bara någon dags träning. Varenda amerikansk militärflygplats i Europa skulle kunna bli ett potentiellt mål för flera veckor, den tid det rimligtvis skulle ta att komma på motmedel, och under den tiden skulle kanske fem tio flygplan ha kunnat skjutas ner. Varför hade inga terrorister kommit på en så enkel plan? Carl rycktes plötsligt upp ur sina funderingar av att bussen just innan den nådde ankomsthallen gled förbi en Messerschmidt av något slag från andra världskriget, faktiskt ett tyskt krigsflygplan från nazitiden med den tidens beteckningar på vingarna och allt. Hade alltså Luftwaffe på sin tid haft Frankfurt-am-Main som bas, stod planet där som staty eller som minnesutställning eller vad? Ingen annan än Carl tycktes reagera för den märkliga synen på taket till ankomsthallen just innan sikten skymdes av att passagerarbussen dockade till



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 60

insläppet i markplanet så att passagerarna kunde myllra upp i den väldiga förgreningen av flygplatsbyggnader. Carl gick en sväng i centrum av den stora ankomsthallen. Han gissade att sju- eller åttatusen människor kunde befinna sig i cirkulation samtidigt vid rusningstiden sen morgon eller tidig kväll. Om terrorister kunde ta sig in med automatvapen i den här människomassan bland alla dessa prång av butiker och utgångar och rullande trottoarer så skulle ingen intern säkerhetstjänst i världen kunna hindra en katastrof. Omedvetet prövade han golvet; hans joggingskor passade det gummiknottrade underlaget perfekt. Han hade bara en liten resväska som råkade komma först på bandet. I passkontrollen och tullen ägnade ingen honom mer än förströdd uppmärksamhet; en proper sportig skandinavisk ung man i ledig klädsel, som signalementspråket skulle ha skildrat honom. Det var så tyskarna hade velat ha honom, enligt Näslund. Och de hade som väntat sagt att de själva skulle hålla med vapen om och när behov skulle uppstå. Däremot hade de inte sagt när och var mötet skulle ske. Det kunde bli från och med nu hela vägen till Bonn. Av någon anledning ville de att han skulle flyga till Frankfurt och sen ta Lufthansa-expressen till Bonn i stället för att landa direkt på Bonn/Kölns flygplats. Varför spelade ingen roll, de hade säkert sina skäl. Han njöt av att glida in i anonymiteten, att försvinna i det främmande landets väldiga folkhav där ingen skulle känna igen honom och ingen veta någonting om honom och där han skulle kunna bygga upp nästan vilken som helst identitet till fullständig trovärdighet. Han var på väg in i själva uppdraget och det fyllde honom med en hemlighetsfull, nästan berusande glädje. Lufthansa-expressen var ett utomordentligt elegant tåg där allt var perfekt städat och där restaurangvagnen hade vita dukar och riktiga bestick och välklädda kypare som utan att fryna åt hans jeans föreslog ett glas champagne som gratis välkomstdrink. På en bricka i bakgrunden såg han ett batteri av den vanliga flygplanschampagnen



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 61

Pommery i småflaskor och han frågade artigt om det inte fanns någon god tysk motsvarighet i stället, nu när han ändå befann sig i Tyskland, och oföränderligt leende serverade man honom då en halv flaska Deinhards lila i stället. Han åt länge och gott av det franska köket. Han kände på sig att det nog skulle dröja ett bra tag innan han satt vid motsvarande vita duk igen. Det hade tagit honom mer än ett år efter hemkomsten från Kalifornien att börja uppskatta det europeiska köket; första tiden hemma hade han av bara farten fortsatt att leva på cheeseburgare. Men nu åt han alltså fågel och drack beaujolais och lät måltiden dra ut länge. När han reste sig och gick tillbaks mot sin kupé upptäckte han att andra sidan av tåget, det håll åt vilket han hittills inte ens kastat ett öga, erbjöd ett i flera avseenden sagolikt cinemascope. Han insåg att det var Rhendalen. Det var december och det var mulet och jorden var svart eller brun och vinstockarna, eller deras stödpelare rättare sagt, stod i vita rader som kors på krigskyrkogårdar; himlen var grå, flodens vatten var brunt, skogen avlövad svart grå och brun. Det kunde ha varit mycket dystert. Men tåget passerade ideligen små tyska byar som såg ut som färgglada Märklin-arrangemang till leksakstågen i hans barndom. Just härifrån kom förmodligen Märklin, det syntes ju. Och om man med fantasin ändrade färgerna till det de måste vara på sommaren så var det ett av Europas vackraste landskap som fanns där utanför tågfönstret. Det var mindre än tre minuter mellan varje Rhenborg och varje Rhenborg låg som i en saga där man utan vidare kunde tänka sig riddare, drake och fången jungfru. Möjligen verkade det egendomligt med sådan inflation i borgar eftersom borgarna måste innehållit adel som måste ha bekrigat varandra och avståndet mellan rivalerna föreföll för kort. Han gick in i sin kupé och grävde fram en karta som han tagit med sig från planet. Tåget var på väg mot den punkt där Mosel viker av som biflod från Rhen. Han grubblade en stund över sitt förhållande till Tyskland. Han



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 62

talade dålig tyska, han tyckte inte om tyskar, hans första tanke vid ordet Tyskland var utan tvekan nazism. Hans första föreställning om en tysk var en man i polisuniform med kopplad schäfer skällande vid sin sida. Tyska bilar var tunga, gedigna, dyra och till för gubbar. Tyskar var en sorts klumpigare amerikaner om man ville se dem från deras allra bästa sida; de var högljudda, påstridiga, vulgära, feta, nationalistiska sett från andra sidan. Han ansträngde sig att börja om. Tyskland var världens bästa öl och det var Rhen- och Moselviner, det var tusenårig kultur just här där tåget gick förbi. Hans egen musiksmak var för den delen helt tysk. Det fanns inte bara ett schäferhundarnas Tyskland utan också ett Mozarts och Beethovens Tyskland. En skylt på andra sidan den bruna floden förkunnade att man just passerade Lorelei-klippan. Den såg inte så märkvärdig ut, en flagga högst upp, annars vilken som helst krok i floden. Han letade i minnet, det var något särskilt, det var väl Rhenguldet? Alltså Rhenguldet låg gömt under Lorelei-klippan och vaktades av Nibelungarna och en av dem smidde en ring av Rhenguldet, Nibelungens Ring och …? Han hade aldrig varit särskilt förtjust i Wagner och det var länge sen han för första och hittills sista gången genomlidit operorna. Men det retade honom att han inte kunde komma ihåg. Två meter bort i korridoren stod en tysk i hans egen ålder i glasögon och betraktade samma utsikt som han själv. Han frågade om den andre talade engelska och fick ett nickande vänligt svar. Han pekade mot den bortflyende Lorelei-klippan och frågade om det var där som Rhenguldet låg gömt. Den andre log nu ännu bredare och gick fram och drog upp dörren till Carls tomma kupé innan han sträckte fram handen för att hälsa: ”Välkommen till Förbundsrepubliken, greve Hamilton, ska vi gå in och sätta oss en stund?” Carl gick in och satte sig och den andre följde efter och drog igen dörren och satte sig lite omständligt långsamt mitt emot Carl innan han fortsatte.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 63

”Mitt namn är Siegfried Maack, Verfassungsschutz. Efter er fråga om Rhenguldet låter kanske Siegfried som ett skämt, men jag är oskyldig och jag heter faktiskt Siegfried. Och jag är rädd att det kommer att bli minst lika konstigt sen när ni träffar min chef eftersom han heter Loge. Vi får väl döpa vår operation till Götterdämmerung för att inte helt lämna stilen.” De skrattade båda spontant till en början, sen aningen ansträngt då de redan börjat värdera varandra med ögonen; Carl för att han nu hade den första levande representanten i Verfassungsschutz framför sig och Siegfried Maack därför att han nu äntligen såg den man i verkligheten som både han själv och hans chef oupphörligt funderat över de senaste dagarna. Carl tyckte om det han såg. Siegfried Maack var nästan så långt från bilden av tysk poliskorpral med tillhörande rytande schäfer som man kunde komma. Siegfried Maack var mer tveksam. Var denne hygglige ordentlige svensk med skrattrynkor och brett vitt leende verkligen en sån killer som rapporterna sa, kunde utseendet verkligen bedra så mycket? ”Om vi skulle sluta skämta en stund”, började Carl som kände att det var dags att stänga av det ansträngda leendet, ”så undrar jag förstås vad vi gör nu, när var och hur?” ”I Bonn. Ni tar in på ett hotell som heter Steigenberger, vi har bokat i ert eget namn. Så sammanträder vi där i kväll.” ”Vilka vi och vad har ni för funktion?” frågade Carl snabbt vidare. ”Ni och jag och chefen. Min funktion blir att vara er handledare under förberedelserna och sen kontaktman om operationen kommer igång, men det är bättre att vi drar det där sen i kväll. Just nu ville jag bara kolla att ni anlänt utan komplikationer, att ingen obehörig finns på tåget. Vi ses i kväll, på återseende.” Siegfried Maack reste sig samtidigt som han avslutade meningen. Carl reste sig också och sträckte fram handen. De kände sig samtidigt och uppenbart generade över sitt formella beteende. Siegfried Maack drog sig därefter kvickt ut genom kupédörren som han omsorgsfullt



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 64

stängde efter sig. Carl stod kvar en stund på golvet och noterade att Siegfried Maack bara nämnt hotellnamnet en enda gång, Steigenberger. Det måste vara ett känt namn eftersom han i hastigheten förutsatte att Carl genast skulle uppfatta det. Men Carl tyckte ändå inte att det gjorde ett kompetent intryck att han bara nämnde mötesplatsen en enda gång. I samma ögonblick som han var färdig med den slutsatsen öppnades kupédörren. ”Jo”, sa en tydligt besvärat leende Siegfried Maack, ”hotellet hette alltså Steigenberger, jag hoppas ni uppfattade det.” ”Ja, det är uppfattat”, svarade Carl småleende och så försvann Siegfried Maack på nytt. Efter en kort stund gick Carl ut i korridoren för att betrakta den passerande revyn av Rhenborgar. Siegfried Maack syntes inte till. *** Järnvägsstationen i Bonn var förvånansvärt liten och taxibilarna stod i en trång formation som nästan sträckte sig in på den närmaste perrongen så att Carl bara behövde gå några meter innan han försvann in i en taxi. Chauffören uppfattade omedelbart hotellnamnet och färden gick först genom något som såg ut som en lovande idyllisk småstadsmiljö innan det blev tvärstopp vid en järnvägsövergång. Om Carl förstod den svärande turkiske chauffören rätt så skulle Bonn vara den enda huvudstaden i världen där järnvägstrafiken gick rätt genom stadens centrum. Steigenberger Hotel var däremot tristast tänkbara hotell, en koloss på ett femtontal våningar med en stor Mercedesstjärna på taket, nybyggt utan att vara modernt, säkert dyrt utan att vara lyxigt. Men bokningen fungerade givetvis och till sin förvåning och förtjusning upptäckte Carl att flickan i receptionen hade hans bokning på ett kort med samtliga förnamn korrekt stavade. Hans rum låg på tolfte våningen och var ganska stort med klunsiga



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 65

bruna fåtöljer och två sängar med gult storblommigt överkast. Väggarna var ljusgula och rummets enda tavla föreställde någon sorts abstrakt kors. Klockan var tjugotvå minuter i sju och det hade blivit helt mörkt ute. Carl gissade att hans besök skulle komma klockan sju och använde tiden fram till dess till att duscha, raka sig och byta kläder. Prick klockan sju knackade det diskret på dörren. Det var Siegfried Maack och bakom honom en liten rund man som måste vara chefen, som skulle heta Loge. De hälsade hjärtligt på varandra och hjälptes åt att dra ihop de två fåtöljerna och en stol från skrivbordet till en lämplig konstellation kring det obekvämt låga hotellbordet där Loge Hecht buntade upp en del pappershögar. Carl tog fram två öl från sitt kylskåp och serverade gästerna. Han tvekade om han skulle beställa ny öl eftersom kylskåpet bara innehöll två tyska öl, men slog i stället loss några isbitar som han stjälpte i ett eget glas och sen hämtade han sin egen mörka tolvåriga whisky från Arlanda som han slog upp åt sig själv och sen satt de alla tre vid arbetets allra första konkreta början. Loge Hecht talade tyska och Siegfried Maack översatte till engelska. De inledande välkomstorden var raskt undanstökade och medan Maack översatte betraktade Hecht den svenske operatören. Han gillade vad han såg. Den unge mannen satt fullkomligt avspänt tillbakalutad i sin fåtölj och smuttade försiktigt på sin whisky medan han lyssnade på Maacks översatta välkomstord. Det var en attityd som i sin balans och sitt lugn fick Hecht att känna att där bakom fanns ett solitt självförtroende, Hamilton var en man som inte ens inför en operation av den här svårighetsgraden tvivlade på sin förmåga. Det var bra, mycket bra. ”Och därmed övergår vi till det mer konkreta”, fortsatte Hecht när Carl hade besvarat artigheterna, ”och vi kan antingen börja med att beskriva operationens förutsättningar eller med att ni frågar. Vad skulle ni i så fall vilja veta först, herr Hamilton?” Det var ingen tvekan om vad Carl ville veta först. Det fanns en frå-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 66

ga som var viktigare än allt annat, som hela operationen i praktiken hängde på: vad var hans cover, vilken var hans identitet och bakgrund, förutom att han självfallet var svensk och sympatiskt inställd till terrorister? ”Nå, vi ska alltså ta det viktigaste först, det gläder mej”, började Hecht och avvaktade översättningen innan han fortsatte. Han förklarade att han skulle beskriva den man som terroristerna skulle möta. Vi kan börja med namnet, sa han. Det var Carl Gustaf Gilbert Hamilton med adress Drakens gränd i Gamla stan i Stockholm. Denne Hamilton hade gjort sin militärtjänst i ett av den svenska marinens specialförband. Han var attackdykare, behärskade förutom dyktekniken en lång rad sabotage- och närstridsmoment. Det var ungefär vad som gick att få reda på för en utomstående. Men det där kunde ju broderas ut något eftersom utbildningen i och för sig var hemlig. I värsta fall kunde det till och med bli en förklaring till att Carl var officer, ifall nu någon kunde komma på det. I vissa svenska hemliga förband blev ju de värnpliktiga officerare, det gällde en del tolkar och signalspanare till exempel, det var inte så konstigt. Herr Hamilton hade vidare tillbringat fem år i Kalifornien vid University of California San Diego och där bland annat studerat statskunskap och datorteknik och datorprogrammering. Det räckte kanske. Hade herr Hamilton nu uppfattat idén och vad tyckte han om den? ”Jo, jag förstår”, sa Carl sakta och lät en otålig Siegfried Maack översätta innan han fortsatte. ”Mitt cover är inget cover. Jag ska spela mig själv, sånär som på ett par avgörande undantag. Jag är inte anställd av den svenska säkerhetstjänsten och jag arbetar inte för den västtyska säkerhetstjänsten, det är i stort sett allt jag behöver hålla reda på. Det är en mycket bra idé, det är faktiskt en lysande idé i all sin enkelhet.” ”Gott. Och vad kan den spricka på?” forcerade Loge Hecht vidare. Carl behövde tänka efter en stund. Hans egen identitet som hans falska identitet kunde inte spricka på annat än egna misstag på fältet –



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 67

klassiska försägelser, bekännelser för kvinnor i svaga ögonblick och allt det andra från instruktionsboken – eller också på grund av förräderi från uppdragsgivarna. Ingetdera var särskilt troligt. Dessutom ville Carl ha en del skriftliga garantier innan operationen inleddes. Carl beskrev innebörden i de dokument han ville ha från Hecht, och Hecht gick utan vidare med på saken och därmed kunde de avancera till nästa stora fråga: vad var det nu som skulle göra Carl Gustaf Gilbert Hamilton så attraktiv för terroristerna, bortsett från hans vapenkvalifikationer som man ju inte gärna kunde annonsera i tidningen om? Loge Hecht myste nästan överdrivet förtjust när han hörde Maack översätta Carls ironi om att annonsera i tidningen. Det var nämligen i princip just det man skulle göra. Verfassungsschutz hade letat upp några bankrån som begåtts av en enda person i Sydvästtyskland. Rånen var mycket kvalificerat utförda och det var närmast en slump att rånaren hade gripits. Det visade sig då att han var polis. Han begick självmord innan det kunde väckas något åtal och polisen hade inte läckt historien till pressen. De sammanlagt fem bankrånen var alltså lösta i teknisk mening även om de utåt ingick i statistiken för ouppklarade brott. Den rånande polisen hade utan tvekan varit en ensamvarg. Det var framför allt en förtvivlad privatekonomi, låneskulder på villa och bil, som föranlett polismannens brottslighet. Carl skulle begå ett nytt bankrån och därvid bli filmad, nåja filmad fast hyfsat maskerad givetvis, av bankens video. När den filmen kördes i TV och i pressen skulle den första halvofficiella polisversionen bli att denne rånare för det första var samme man som härjat i Sydvästtyskland, men att han nu tydligen flyttat till Hamburg. För det andra, och mycket intressantare, skulle denne rånare framställas som skandinavisk kommunist med terroristsympatier som kanske hade med terroristerna att göra, samt som en särskilt farlig person eftersom han, om han var den man som polisen fruktade, var en ytterligt



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 68

vältränad marinsoldat från ett sabotageförband. Nästa dag skulle den senare versionen dementeras. Men så såg alltså annonskampanjen ut. Terroristerna skulle inte kunna undgå att se det betet. Några frågor eller invändningar så långt? Jo, det fanns onekligen en del saker att fråga om. Ett bankrån var enligt Carls mening ett lotteri som vilken som helst idiot kunde klara av med lite tur, de västtyska terroristerna försörjde sig väl den vägen? Men man kunde lika gärna ha otur. Vad skulle Carl göra om bankens kamrer visade sig vara en Bror Duktig som ville bli hjälte, skulle han skadskjuta Bror Duktig eller vad? Och ännu värre – hur skulle en eventuell konfrontation med polisen gå till, att försvara sig mot beväpnade tyska poliser skulle ju innebära att han riskerade att döda dem. Att inte försvara sig innebar i bästa fall att operationen fick ett snabbt slut och i sämsta fall att han själv blev beskjuten utan att kunna skjuta tillbaks, vilket ju inte var någon särskilt munter situation att föreställa sig. Loge Hecht njöt av att se den unge svensken beskriva komplikationerna med denna märkliga blandning av skämtsamhet och fullkomligt självförtroende. Hecht kände ingen enda människa som kunde tänkas betrakta det som en självklarhet att en väpnad sammanstötning med tyska polisen skulle leda till de tyska polisernas omedelbara försättande ur stridbart skick. Men Hamilton verkade inte ens reflektera närmare över det uppseendeväckande i det scenariot. Nå, i alla fall förhöll det sig på följande sätt med dessa frågor. Vad gällde Bror Duktig så borde det väl gå att finna motmedel som inte allvarligt skadade eller dödade. Vad gällde frågan om tyska poliser så fick operationen helt enkelt avbrytas i samma ögonblick de skulle dyka upp. En sådan konfrontation fick helt enkelt inte ske. Men nu hade ju Hamilton, för att vara bankrånare, en ovanligt välinformerad assistans. Det skulle nämligen gå att välja såväl bank som tidpunkt med särskild hänsyn till ordningsmaktens position och förehavanden. Man fick alltså hoppas på lite rimlig tur. Det behövdes ju bara ett verkligt videofilmat bankrån för att få ihop legenden med en hel serie bankrån.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 69

Och vad skulle ske med pengarna, själva rånarbytet? Återlämnas mot vederbörligt kvitto från Verfassungsschutz. Vilka vapen skulle han använda, och om han avfyrat några vapen, vad skulle han då göra med dem därefter? Vapen kunde effektueras efter beställning från Carl alltefter hans egna bedömningar och preferenser. Efter nyttjandet var det förstås lämpligt att de återlämnades och ersattes med nya vapen så att några ballistiska bevis inte skulle kunna hamna i händerna på polisen. Återlämnas var och hur? Genom samma kanal som de ekonomiska transaktionerna skulle gå, nämligen genom en eller flera fältbrevlådor i Hamburg. Skulle han finansiera sina egna rörelser med pengar från bankrånet? Nej, absolut inte! Rånarpengarna skulle som sagt återlämnas till sista öret och fonderas, för övrigt på samma bank som rånats (när operationen avslutats kunde pengarna också formellt återlämnas). Carls kvitto på rånarpengar han återlämnade måste ju för övrigt stämma med de medel som fonderats på den rånade banken. Carls egna rörelsemedel måste naturligtvis vara av en storleksordning som motsvarade att han faktiskt begått ett antal framgångsrika rån. Men dessa medel skulle ställas till förfogande av Verfassungsschutz, mot kvitto givetvis. Den där bankrånaren, hur såg han ut? Hade bankpersonalen identifierat honom någonstans, kunde det bli protester ifrån någon som sett den verklige rånaren? Nej, han hade åkt fast på jobbet av en tillfällighet. Ingen fotokonfrontation eller line-up hade ägt rum. Hans utseende var inte känt. Dessutom var han och Carl ändå tillräckligt lika. ”Dom praktiska arrangemangen förefaller ni ju ha tänkt igenom mycket väl”, sa Carl samtidigt som han reste sig och gick fram till telefonen och la handen på luren innan han fortsatte. ”Men om vi hoppar över det praktiska en stund så kommer vi till nästa stora fråga som har avgörande betydelse. Det är den ideologiska frågan. Hur ska jag, om jag spelar mej själv, få för mej att jag tycker att socialismen



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 70

gagnas av att man bränner upp varuhus och mördar flygpassagerare?” Medan Siegfried Maack översatte ringde Carl upp room service och beställde sex nya öl. Han sträckte på sig som av lättjefull trötthet men avbröt genast rörelsen och gick tillbaks och satte sig när han såg de andra männens ögon. De var analytiker och strateger och han var field operator, det var naturligt att de såg på honom som ett rovdjur, men han blev ändå generad av deras närgångna blickar över hans kropp. Jo det var mycket riktigt den frågan som det kunde ta lite tid att lösa, instämde Hecht. Enligt de uppgifter Verfassungsschutz hade var Carl före detta studentvänster av marxist-leninistisk typ. Det borde, enligt den skandinaviska terminologin, innebära att han var maoist och således definitiv motståndare till individuell terror. Stämde det? Vad var för övrigt hans politiska hållning numera? Carl kunde inte låta bli att häpna över hur obesvärat korrekt Loge Hecht bollade med begrepp som den svenska säkerhetstjänstens vänsterjägare förmodligen aldrig lärt sig hantera. Han fick en kort association till Lennart Borgström, överstelöjtnanten på Försvarsstabens Säkerhetstjänst i Stockholm som trodde att Carl kunnat vara med i Clarté och KPMLr samtidigt, något som var lika troligt som en pingstvän i Mecka. Det knackade på dörren och Carl tog med sig tomglasen och gick bort till dörren där han utan att släppa in servitören tog emot ölen och betalade med en för stor sedel. Han serverade de två andra som avvaktade under tystnad. Han drack några stora klunkar av det fylliga skummande ölet innan han började besvara frågan. Han satte sig inte utan gick runt i rummet medan han berättade: Jo, han hade alltså varit med några år i den kommunistiska delen av studentvänstern, närmare bestämt i Clarté, som tydligen var bekant, och Palestina-grupperna. Det senare var ju bara vanligt antiimperialistiskt solidaritetsarbete – i Sverige hade man aldrig i de här sammanhangen fått för sig att solidaritetsarbetet kunde gälla annat än opinionsarbete, bombkastning kom alltså inte på fråga. På den punk-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 71

ten var det tydligen annorlunda i Tyskland. Självfallet var Clarté och de närstående organisationerna inom ramen för Skp, Sveriges kommunistiska parti, där han aldrig blivit medlem, traditionella motståndare till just individuell terror. Det hade, under sjuttiotalet, bara varit att se vad som hände i Västtyskland, inte sant? Hade småmorden och gangsterdåden, kidnappningarna och flygplanskapningarna varit till glädje för några andra än terroristbekämparna, för israeliska och västtyska kommandosoldater? Hade de tyska massorna anslutit sig till den socialistiska revolutionen till följd av terrorligornas härjningar? Nej, det hade blivit precis tvärtom och därmed var ju alla argument för Clarté-kretsar och liknande marxist-leninister avklarade. Frågan hade aldrig ens varit en intressant seminarieövning i Sverige eftersom den var för snabbt avklarad. Fast var stod nu Carl själv? Ja när det var frågan om terrorism så kunde han inte ens vid eftertanke komma fram till att han hade andra uppfattningar än på den tiden i Clarté. Det var alltså mycket svårt att föreställa sig hur han skulle kunna ansluta sig till en sån organisation av vettvillingar utan att ljuga så mycket och spela så mycket teater att det borde märkas. Det var alltså ett problem, ett stort problem. Han gjorde en paus och återvände till sin fåtölj och drack några djupa klunkar öl medan Maack översatte. Då och då nickade Loge Hecht medan hans blick vandrade mellan Maack och Carl. ”Två frågor, korta men viktiga”, smattrade Hecht när det blev hans tur. ”Var står ni politiskt i dag? Vad är ert förhållningssätt till anti-imperialismen, kan ni sägas vara, eller skulle ni kunna spela, antiimperialist?” Frågan behövde inte översättas. Carl började med att säga att han var anti-imperialist. Det betydde till exempel att han i stort sett stödde palestinierna lika bestämt som på den tiden han var med i Palestinagrupperna – skillnaden fanns väl möjligen däri, att han numera tänkte sig ett delat Palestina som den enda möjliga lösningen, medan han på den tiden inte kunde kompromissa kring frågan om ett enda demokratiskt Palestina.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 72

Hans anti-imperialistiska inställning betydde vidare att han avskydde Sovjetunionens härjningar i Afghanistan lika mycket som USA:s härjningar i Mellanamerika. I de här avseendena behövde han inte spela teater det allra minsta. Problemet var emellertid att han inte för sitt liv kunde förstå hur Baader-Meinhofligor och liknande figurer kunde sägas vara anti-imperialistiska. Var det anti-imperialism att bränna varuhus och mörda flygpassagerare? Loge Hecht log medan han drog i sig det sista ölet. Han uppskattade svenskens uppriktighet. Hur många av världens säkerhetsmän skulle ha uttryckt sig så här klart? Siegfried Maack däremot kunde inte dölja sin bestörtning. För honom framstod det som fullkomligt obegripligt hur en man med Carls extremistiska böjelser kunde ha släppts in i en säkerhetstjänst och dessutom fått funktioner som ju rimligtvis måste betraktas som alldeles särskilt känsliga. Carl pekade på ölglasen. De båda tyskarna nickade och Carl gick tillbaks till telefonen för att beställa upp en ny omgång. När han gick tillbaks och satte sig såg Loge Hecht mycket nöjd ut. ”Ni har varit fem år i USA”, började Hecht långsamt men kom snart att driva upp tempot allt eftersom han blev ivrigare. Och efter de fem åren i USA hade Carl kommit tillbaks till en vänstervåg som ebbat ut. Marxist-leninisterna existerade knappast längre, de flesta kamraterna hade gått in i etablissemanget, den anti-imperialistiska rörelsen hade säckat ihop. Det fanns ingen action någonstans. Carl hade därför startat en enmanssolidaritetsrörelse med palestinierna. Han rånade banker och skänkte bort pengarna. Kapitalet skulle på så vis få betala för imperialismen. Det var åtminstone ett moraliskt sätt att förhålla sig, att göra något själv, att inte bara snacka. Nå, hur kändes den varianten? Carl kunde inte bestämma sig omedelbart. Anti-imperialistisk bankrånare? Det föreföll mer komiskt än realistiskt. Men varför inte? Det gällde ju att röra sig bland människor som ansåg att bankrån under alla förhållanden var en progressiv finansieringsmetod för all



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 73

”anti-imperialism” de själva sysslade med. ”Jo”, sa Carl dröjande, ”det verkar ju lite knäppt till en början. Men kanske i alla fall. Jag är en privat anti-imperialistisk rörelse? Den kapitalistiska staten har utbildat mej att hantera vapen och det får dom nu igen? Bankerna som är kapitalets symbol får finansiera antiimperialismen? Jo, smetar man på lite fraser på det där så skulle det kanske kunna se ut som något. Fast jag måste ju medge att jag får svårt att låta bli att rodna …” Tyskarna skrattade i tur och ordning allt eftersom Maack hann översätta. Det knackade på dörren och Carl gick en ny vända för att hämta öl och tog med sig tomglasen samtidigt. När han kom tillbaks var Loge Hecht beredd med nästa fråga som tydligen intresserade honom extra mycket, för han lutade sig omedvetet framåt när han talade. ”Säg den enskilda handling av USA-imperialismen som ni avskyr mest i tiden efter Vietnamkriget?” Carl behövde inte tänka efter så länge. Den amerikanska aktion han avskydde mer än allt annat under senare år var bombanfallet på Libyen, det som utfördes under förevändningen att ”Khadaffi låg bakom all terrorism i världen”. Det var givetvis inte sant. Libyen hade varken organisatorisk förmåga eller personal för någon avancerad terrorism och dessutom var libyerna de mest bevakade och de mest infiltrerade av alla Mellanösterns länder och organisationer. Folk som arbetade inom säkerhets- och underrättelsetjänst, som de själva här i rummet, fick särskilt tydliga och brutala perspektiv på den där cirkusen; fransmän och engelsmän från såväl MI 6 som DGSE trängdes ju i stim i påstådda ”libyska” organisationer. Franska agenter från underrättelsetjänsten hade ju till och med organiserat en serie ”libyska” sprängattentat mot Air France – innan en tjej från brittiska MI 6 infiltrerade dem och hela skiten sprängdes. Jo, man fick särskilt brutala insikter om man hade rätt att läsa rapporter, men mycket av det här kom ju ändå ut i tidningarna, vilket inte var att förvåna sig över.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 74

Men visste Reagan att allt han sa var osant? Eller var det den amerikanska underrättelsetjänsten som ljög för honom? Vilket var i så fall allvarligast? En spionorganisation som ljög för statsledningen så att det ledde till krigshandlingar, eller en statsledning som ljög för folket? Resultatet blev i alla fall bombplan över Libyen. Var det terrorism de sökte skulle de ju, som alla visste, ha flugit till Damaskus. Men där var väl luftvärnet för starkt och Damaskus var dessutom lierat med Moskva. Bombanfallet mot Libyen var mord som politisk teater. Jo, den händelsen avskydde han mer än något annat vad gällde USA-imperialismen på senare år. Carl gick fram och drack häftigt av ölet. För första gången under kvällen hade han hetsat upp sig. Det var sant, det där var något han avskydde mer än annat han kunde komma på, både som yrkesman och som anti-imperialist. Loge Hecht såg nu synnerligen nöjd ut. Han ställde en kort fråga som inte hade behövt översättas. ”Nå herr anti-imperialist och terrorist. Hur skulle ni vilja bestraffa USA-imperialismen för detta våldsdåd? Vad vill ni rent konkret göra åt saken?” Carl behövde inte tänka länge för att haka på tankeleken. I själva verket svarade han nästan i munnen på den översättande Maack. ”Man kan skjuta ner bombplanen, åtminstone ett eller två. Baserna finns i England. Den typen av attack väntar dom sig nämligen inte. Man använder en Stinger eller en SAM-7 och tar ner planen strax efter start. I efterhand har man ingen svårighet att förklara varför. Går det inte i England där bombplanen finns så kan man i nödfall skjuta ner andra amerikanska plan här i Västtyskland.” ”Fantastiskt”, sa Loge Hecht, ”om det är så enkelt, varför har dom aldrig gjort det?” ”Därför att dom inte kan sköta grejerna, men jag kan och det var ju mej ni frågade.” ”Ni har alltså ett hämndmotiv när det gäller USA-imperialismen



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 75

och ni har en idé om hur och med vad och var. Det är ju alldeles förträffligt. Det är där ni två får sätta in era ansträngningar nu i veckan ute i St. Augustin.” När Loge Hecht sa det sista reste han sig samtidigt för att markera att kvällens möte var på väg mot sitt slut. Han kunde inte undgå att se Carls frågande ansikte, så medan han gick efter sin rock och medan Siegfried Maack plockade ihop dokumenthögarna som de knappast använt sig av under samtalet utvecklade han sin sista tankegång för kvällen. ”Ni måste lära in terroristerna för att hitta den anti-imperialistiska gemenskapen mellan er. Ni har redan en början, men när ni lärt in dom så kommer ni att kunna vara emot dom på rätt sätt i början, motsättningarna blir så att säga icke-antagonistiska. Vi har beräknat en vecka. I St. Augustin blir det dessutom en del praktiska moment men det betraktar jag som mindre viktigt. Och nu, min käre vän, föreslår jag att vi säger du i stället för det här tyska ni. Vi ses emellertid inte, du och jag, förrän operationen på ett eller annat sätt är avslutad. Maack blir din handledare. På återseende.” Loge Hecht sträckte utan vidare krusiduller fram handen och försvann sen ut genom dörren med ytterrocken över armen utan att se sig om efter sin yngre medhjälpare. ”Som sagt”, sa Siegfried Maack med sin mjuka tyska brytning som bara avlägset påminde om filmens tyska skurkbrytning, ”vi ses i morgon i St. Augustin. Det kommer en bil och hämtar dej här klockan tio prick. Du checkar ut och betalar själv, vi ersätter dej givetvis i efterhand, men det blir bäst så.” ”Det kan så vara. Men vad är det meningen att du och jag ska göra? Plugga terrorister i en vecka, verkar inte det lite slöseri med tid? Spåret kallnar ju för varje dag.” ”Jo, det gör spåret. Men den här operationen har liten möjlighet att lyckas i alla fall. Och en vecka är den minsta tid vi tänkt oss för förberedelser. Du måste ju lära in dom här galningarna och det är inte så lätt. Förresten är dom inte undantagslöst galningar. Vi ses där ute.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 76

Bilen kommer alltså klockan tio prick.” Därmed var Carl ensam. Han ställde tillbaks stolarna och plockade undan de sista ölglasen. Eftersom ingen i rummet hade rökt och eftersom luftkonditioneringen tydligen fungerade alldeles utmärkt var det därmed som om det inte fanns ett spår av mötet, som om det besynnerliga samtalet aldrig ägt rum. Carl betraktade sitt trista korrekta hotellrum med avsmak. Klockan var strax efter nio. Han slog på TV:n. En kanal visade någon sorts monsterfilm, nästa kanal ett debattprogram om oklart ämne, nästa kanal en fotbollsmatch mellan två tyska lag och nästa kanal en symfoniorkester mitt inne i andra satsen i Beethovens tredje symfoni. Just sån är ju verklighetens ironi, tänkte Carl och drog fram en av fåtöljerna framför TV:n. Självklart ska jag nu, här i Bonn, omedelbart efter det här mötet, få in Beethovens hjältesymfoni. Ausserordentlich. Medan han lyssnade plockade han bland hotellets broschyrer. Han fann en bild av Beethoven utanpå en broschyr som talade om Bonn som Bundeshauptstadt am Rhein och ändå inte illustrerades med annat än Beethoven. Beethovenhaus låg på Bonngasse 20, det såg ut att vara i centrum av stan. Sommartid öppnade man klockan 9 fast nu vintertid klockan 9.30. Om han var där på morgonen precis innan de öppnade skulle han kunna hinna med en titt innan bilen till detta St. Augustin skulle avgå. Det lät som San Quentin, fängelset där Chessman satt i dödscell fram till sin avrättning. De hade talat om St. Augustin som om det var självklart att han borde veta vad det var. Efter Eroican kom Haydns pukslagssymfoni. Han lyssnade på första satsen men blev sen otålig. Det var nästan tolv timmar kvar tills bilen skulle hämta honom till detta St. Augustin och han kände sig långtifrån sömnig. De hade inte sagt någonting om att han borde stanna på rummet. Eftersom han bodde här i eget namn och eftersom det var det namnet som var hans identitet och cover så hade alltså Carl Hamilton ändå varit i Bonn vid just detta tillfälle. Alltså kunde han visa sig ute bland folk.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 77

Hotellets karta som försökte påstå att Steigenberger Hotel låg mitt i stans centrum överdrev komiskt tydligt. Hotellets barer avbildades med enstaka besökare bland gröna läderfåtöljer. Han tog alltså en taxi in till centralstationen och började gå in mot närmsta kyrktorn, där det ju rimligtvis måste finnas ett stadens centrum. Det var gågator och köpcentrum och gammal bebyggelse blandat. Efter några hundra meter kom han till ett torg där det var julmarknad mitt i det milda tyska duggregnet. Han stannade vid ett stånd och tog ett glas glögg, det verkade vara rödvin med vatten och socker, rödvinstoddy alltså. Intill ståndet såldes redan julgranar. Han sneglade på granarna, inspekterade dem sakkunnigt nordiskt. De såg ut som silvergranar, de var i vart fall inte riktiga granar trots det skyhöga priset. Ur en högtalare i andra änden av torget vrålades tyska julsånger. Han drack sakta av sitt Glühwein medan tankarna fladdrade hit och dit. Hans mor hade enträget bett honom komma ner till Skåne och fira jul bland släktingar som ville ha honom med i harjakt och rådjursjakt. Han trängde genast bort minnesbilderna och försökte koncentrera sig på Loge Hecht. Men just då började stånden stänga och julsångerna ströps mitt i en mening med fullkomligt rabiat tysk punktlighet. Klockan var 23 prick. Det var tydligen slut på julmarknaden klockan 23 prick. Ordnung muss sein. Han lämnade ifrån sig sitt halvdruckna glas och gick vidare en stund tills han såg ett svartvitt korsvirkeshus i en gränd mellan två glas- och betonghus och på korsvirkeshuset hängde en restaurangskylt och en skylt med en vinklase. Det såg lovande ut och mycket riktigt kom han strax in i en tysk krog med bruna möbler och tjocka servitriser i någon sorts folkdräkt. Han beställde in en tysk korvrätt och upptäckte strax att man kunde dricka vinerna per glas. Och han började pröva sig fram bland sådant han aldrig ens hört talas om. Till korven drack han tyskt rödvin som var förvånansvärt gott. När korven eller resterna av korven burits ut fortsatte han med ett vitt vin som visade sig vara ljust rödbrunt och kom från Bodensjön och hade en smak som inte påminde om något annat.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 78

Loge Hecht föreföll onekligen vara en märkvärdigt intelligent person. Det var obegripligt så väl han var hemmastadd i vänstertänkande. Kunde han själv vara någon sorts vänstersosse, som DG? Eller var han bara allmänt tyskt kompetent och grundlig? Det hade aldrig blivit något utrymme för tvivel. Först nu kom han att tänka på att han egentligen åkt till Västtyskland för att bara värdera tyskarnas förslag för att sen, enligt beräkningarna, återvända hem. Men allt Loge Hecht sagt och frågat gjorde ett så genomtänkt och professionellt intryck på Carl att det aldrig blivit andrum för att tveka. När Hecht plötsligt sagt adjö så var saken redan klar. Operationen var alltså igång. Efter en veckas terroristpluggning på San Quentin/St. Augustin skulle han sjösättas i Hamburg. Han kände att vinet började verka och bestämde sig för att bara dricka ytterligare ett glas av ytterligare ett fullkomligt nytt och främmande vin. Han borde ha frågat en sak till. Det fanns en viktig fråga som inte bara kunde lämnas till improvisation i stunden: vad var operationens målsättning? I vilket läge skulle operationen avslutas om den lyckades? Som han förstått det gällde det att kunna lokalisera ett nytt centrum för Rote Armee Fraktion i Hamburg. Det räckte inte med att bara gripa ett par medlemmar, man ville åt en hel ledningsgrupp. Alltså. Vid en viss tidpunkt kunde Carl förhoppningsvis känna till tillräckligt med namn och platser och då var det dags att vissla på stora stygga schäferhunden. Hans eget uppdrag bestod huvudsakligen i att hålla sig vid liv fram till den tidpunkten, förutsatt att han över huvud taget fick kontakt med fienden. Han betalade och gick ut och promenerade planlöst vidare genom tyst och övergiven småstadsbebyggelse. När en grönvit polisbil passerade ryckte han till som om han hade dåligt samvete, som om han rentav vore en efterlyst bankrånare. Det var en fullständigt ny sensation för hans del. Hur skulle operationen avslutas rent taktiskt? Vad var St. Augustin?



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 79

*** St. Augustin är ett ointressant litet förortssamhälle några mil utanför Bonn; en huvudgata med affärscentrum och villaområden som omger själva bykärnan, kring detta ett slättlandskap med en och annan träddunge och en och annan åker. Det är allt. Men utanför samhället ligger ett avspärrat militärt område. Bakom de låga betongmurarna och taggtrådsstängslen skymtar baracker och några hangarliknande byggnader. Här ligger GSG 9. Enligt västtysk, möjligen stolt nationalistisk men ändå svåremotsäglig, uppfattning är GSG 9 världens mest effektiva antiterroriststyrka; i vart fall har organisationens gröna baskrar samma betydelse bland nationens småpojkar som exempelvis marinkårens gröna baskrar i USA eller kustjägarnas gröna baskrar i Sverige. GSG 9 är alltså, i enkla hyggliga manschauvinistiska termer, det tuffaste som finns i Tyskland. GSG 9 betyder bara Gräns-Skydds-Grupp nr 9. Det är alltså en del av den tyska gränspolisen och gränspolisens ursprungliga uppdrag var att skydda den västtyska gränsen, oklart mot exakt vad men förmodligen mot östtyskar och ryssar. I varje annan anständig demokratisk stat är det ju försvarsmakten som har uppdraget att skydda nationsgränsen, så det finns naturligtvis en enkel historisk och mycket tysk förklaring till att just Västtyskland har en militärliknande polisstyrka för detta ändamål. Gränspolisen kom nämligen till långt innan det var politiskt möjligt att, med ockupationsmakternas tillstånd, upprätta den nya krigsmakten Bundeswehr. Så när Bundeswehr sakta började byggas upp fanns gränspolisen redan i funktion som kvasikrigsmakt och när den riktiga krigsmakten slutligen började ta form övergick gränspolisen till att bli en federal specialpolis, ungefär som Nationalgardet i USA, en polisstyrka som kan komma skramlande med mycket tårgas och automatkarbiner och pansarvagnar i händelse av upplopp eller alltför våldsamma demonstrationer. Det fanns åtta GSG fram till september 1972, då GSG nr 9 föddes



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 80

för att återupprätta förlorad tysk ära efter en händelse som hela världen utom Västtysklands regering och polis och militär tolkade som enastående arabisk grymhet och blodtörstighet. Den 5 september 1972 attackerade palestinska terrorister olympiabyn utanför München och lyckades ta ett flertal israeliska idrottsmän som gisslan. Efter det vanliga förhandlingsspelet skulle terroristerna och deras gisslan flytta över till ett flygplan för att ta sig från Västtyskland. På platsen där terroristerna och deras gisslan skulle byta från helikoptrar till det väntande flygplanet hade västtyska gränspolisen gillrat en sorts fälla med hundratalet omringande nervösa poliser beväpnade med automatvapen. Det är oklart exakt hur katastrofen utlöstes, varför någon av de tyska poliserna plötsligt fick spader och började skjuta mot terroristerna och deras gisslan. Men när en börjat så följde alla andra efter och såväl den israeliska gisslan som de palestinska terroristerna sköts i stycken under de närmaste minuterna. Inför omvärlden hette det givetvis att det var palestinierna som mördat de åtta israeliska idrottsmännen, varefter de på något oklart men rättvist sätt själva dukat under för den effektiva tyska polisen. Så såg den internationella pressversionen ut och så ser möjligen den politiska historiska bilden av händelsen ut än i dag. Men för den västtyska regeringen var det rätta förhållandet pinsamt klart. Inrikesminister Genscher gav tre dagar senare, den 8 september, order om att upprätta en ny federal polisstyrka med sådan kompetens att en händelse som den nyss timade aldrig någonsin skulle kunna upprepa sig i Förbundsrepubliken. Den 26 september, efter en konferens med delstaternas olika inrikesministrar där den federala regeringen uppnått fullständig enighet, offentliggjordes tillkomsten av en helt ny polisstyrka, GSG 9, den nionde gruppen. Fem år senare kunde GSG 9 återupprätta den tyska äran genom en glänsande insats mot västtyska terrorister som kapat ett Lufthansaplan och efter olika turer runt Mellanöstern befann sig i Mogadishu i Somalia.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 81

En styrka från GSG 9 stormade planet, dödade med utsökt precision alla fyra terroristerna ombord och fick ut alla passagerare oskadda. En flygvärdinna skadades lätt i foten, i övrigt var ingreppet kirurgiskt rent från misstag. Operationen i Mogadishu var således till och med mer effektiv än vad ens israelerna kunnat visa upp i sina mest framgångsrika anti-terroristaktioner. Sen dess hade organisationen i huvudsak fått vila på sina lagrar och ta hand om gästande utländska organisationer som sökte tysk specialträning eller ville studera GSG 9:s fantasieggande vapenarsenal. Man hade fått gripa ett par tyska terrorister utan särskild skottlossning. Det var allt. Men den anti-terroristiska slagstyrkan fanns bevisligen där ute i St. Augustin och man visste med sig att man var världsmästare och att man tränades hårdare och bättre än alla andra. För att bevisa saken hade GSG 9 till och med anordnat en ”internationell tävling” med inbjudna gästförband från olika vänskapligt sinnade nationers specialstyrkor som nu fick tävla i de träningsmoment som var specifika för just GSG 9, så att GSG 9 vann en glänsande seger. Till de cirka 200 anställdas irritation hade sedermera varje tysk delstat satt upp sin egen styrka, med gröna baskrar och i stort sett samma vapen som GSG 9, de så kallade MEK-enheterna (Mobile Einsatzkommando). Men man kände sig ändå förvissad om ute i St. Augustin, bakom betongmurarna och taggtrådsstängslen, att om det verkligen gällde, så skulle den federala regeringen välja GSG 9. Och så var det utan tvekan. När Carl satt i den mörkblå Mercedesen på väg ut mot St. Augustin hade han fortfarande ingen aning om vad som väntade vid adressen som lät som ett fängelse. Han kände sig disträ och så hade det varit hela morgonen. Han hade visserligen besökt Beethovenhaus, han hade varit där en minut i nio och porten hade öppnats nio prick av en äldre dam som sålt en biljett för 5 mark och sen hade han gått omkring ensam i det tre våningar höga huset och lyssnat mer på ekot och knarrandet mot golv-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 82

plankorna av sina egna steg än efter musikklanger från det förgångna. I något som hette Wiener Zimmer stod Beethovens sista flygel, en förvånansvärt liten sak i ljus mahogny, enligt handtextad skylt skänkt av pianobyggaren Konrad Graf i Wien. Carl kunde inte avstå från frestelsen att slå ner ett ackord på tangenterna. Det lät som väntat fruktansvärt falskt. Bara några sekunder senare stod en äldre man i närmsta dörröppning och bannade Carl för otillåten klåfingrighet. Carl hade inte märkt att någon fanns i närheten, vilket var mer förvånande än bekymrande. Men situationen var i sin helhet grotesk. Här stod han som en idiot med en kniv i mörkblått specialstål vid vristen, fingrandes på Beethovens ostämda flygel, tagen på bar gärning av en pensionär som med tysk myndighet skulle köra ut honom ur helgedomen vid nästa felsteg; och egentligen var han via egendomliga omvägar, som han ännu inte kände närmare till, på väg att på tyska statens uppdrag råna en bank som ett led i demokratins försvar mot en typ av galningar som bara Tyskland skulle kunnat producera. Allt flöt samman ungefär som ett falskt ackord. Han hade inte behövt snöra på sig kniven, det var av ren tankspriddhet han gjort det efter den enkla reflexionen att det var det enda föremålet i hans bagage som var uppseendeväckande. Det spelade ju ingen roll, eftersom polisen inte var efter honom än på ett tag. Men det var som om han redan hade börjat tänka på sig själv som en förbrytare. Fortfarande när bilen passerade genom spärrarna till militärområdet utanför St. Augustin grubblade han över den egendomliga blandningen av upplevelser under morgonen. Bilen fortsatte in på ännu ett avspärrat område och stannade inne på en stor gårdsplan som var kringbyggd i tre riktningar. Det såg ut som en blandning av brandstation och logement för militär. Men huvudentrén hade en liten överbyggnad och utanför överbyggnaden stod några tomma flaggstänger. Det gjorde ett egendomligt intryck, som om man hade kommit till ett reklamfritt hotell i Östeuropa. Inne i huvudentrén väntade Siegfried Maack tillsammans med en



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 83

person i grön uniform med korpralsbeteckningar eller motsvarande. Korpralen tog hand om Carls väska och försvann bort i en av bottenvåningens korridorer medan Maack tog med Carl uppför trapporna till övervåningen med det korta beskedet att de skulle träffa chefen. Det mest karaktäristiska i chefens tjänsterum var mängden av vapensköldar och emblem från besökande organisationer runt om i världen, från Sydkoreas hemliga polis till någon icke närmare specificerad avdelning inom CIA som lämnat det vanliga stjärntecknet efter sig. Men det man oundvikligen måste se först när man kom in i rummet var Uwe Dee, chefen själv, enligt Carls första intryck den renodlade sinnebilden för alla legender om rytande korpraler och tyska schäferhundar: blond, kraftig, tyska örnen på höger uniformsärm, fallskärmsjägarvingar över vänster bröstficka, en eller två militära utmärkelser och en gradbeteckning i form av en flätad kringla i silver ovanpå axelklaffarna (Carl gissade på antingen överstelöjtnant eller överste), hög röst, brett leende av nästan amerikansk typ och ett demonstrativt för hårt handslag. ”Välkommen till GSG 9, lediga kapten Charlie och varzågod att zitt”, röt Uwe Dee på engelska med en tysk brytning som till skillnad från Siegfried Maacks skulle ha passat utmärkt i amerikansk film med andravärldskrigsmotiv och nazistiska bovar. Det är inte sant, tänkte Carl när han försiktigt satte sig med ena benet över det andra i en av besöksfåtöljerna. Översten höll upp ett blått paket med franska cigarretter, avvaktade Carls nejtack och tände sen en egen cigarrett med en tändare i guld som var för korthuggen för att vara en Dunhill och således måste vara en fransk Dupont. ”Alltzå”, fortsatte översten när han dragit in sitt första bloss på den starkt cigarrdoftande cigarretten, ”jag antar att ni inte närmare känner till GSG 9:s organizatårizka struktur?” ”Nej, sir, dessvärre”, svarade Carl snabbt och utan minsta leende. Men till Carls förvåning tog den följande framställningen bara fem minuter och var utomordentligt koncis.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 84

GSG 9 var i första hand till för att bekämpa terrorism i strid. Den taktiska uppbyggnaden var anpassad till motståndarens föreställningar om stadsgerilla, framför allt brasilianaren Carlos Marighellas riktlinjer enligt vilka, viktigast, en gerillaenhet inte borde bestå av mer än fem till åtta personer. GSG 9 var uppbyggt på en serie liknande celler, speciella taktiska enheter som kallades SET (Spezialeinsatztrupp). Fem SET bildade en tillslagsstyrka, och sammantaget hade GSG 9 tre hela tillslagsstyrkor. Därtill kom personal med särskilda tekniska uppgifter som dykare, helikopterförare, kryptotekniker och så vidare. Carl skulle ingå i den andra tillslagsstyrkan, närmare bestämt andra tillslagsstyrkans första och andra SET, grupp Gul och Blå. Här hejdade sig översten med ett leende. Det var en ren tillfällighet att första och andra SET hade beteckningarna gul och blå, förutom han själv var det ingen inom GSG 9 som kände till eller skulle få känna till Carls nationalitet. Någon annan presentation än ”kapten Charlie” skulle inte förekomma och de flesta mannar skulle sannolikt gissa att Carl var amerikan. Meningen med det hela var naturligtvis inte att ”utbilda” Carl i vare sig det ena eller det andra. Av pappren att döma torde allt sådant vara överflödig ambition. Men meningen var att Carl under den kommande veckan dels skulle få bekanta sig med så stor del av det taktiska registret som möjligt, dels skulle mannarna i grupp Gul och Blå bekanta sig med Carl personligen, vilket ju kunde vara av största betydelse, inte sant? Här gjorde överste Dee en paus för att med sin fråga se om Carl fattat finessen. Men det hade inte Carl, vilket han genast tvingade sig att medge. ”Jag är ledsen sir, men där hänger jag inte riktigt med. Mitt uppdrag, som jag inte vet om ni känner till sir … är ju av covert-actiontyp och jag lär knappast ha i någon vaktparad att göra under dom omständigheterna.” Vid ordet vaktparad brast överste Dee ut i ett hjärtligt, ehuru något bullrande och hårt, skratt.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 85

”Vaktparad! Lyzande kapten Charlie, ferkligen lyzande! Nåväl, när vi om operationen lyckas närmar oss ze final kill zå tror jag det vore bra om kapten och Spezialeinsatztrupp Gul och Spezialeinsatztrupp Blå kände igen varandra. Vid zlutztatiånen kan ju kapten själv befinna zig inne i målet, inte sant? Då måzte vi skilja vän från fiende, inte zant?” Det var onekligen ett argument som på tyska närmast skulle kallas för oomkullrunkeligt. Carl undrade vad denne man med sin skådespelade tuffhet egentligen hade för föreställningar om det han kallat ”the final kill”. I vart fall var det bara fantasibilder som just nu befann sig ljusår från att hamna i praktisk verklighet. Klart var alltså att Carl under den följande veckan skulle ägna förmiddagarna åt praktisk/taktisk träning med SET Gul och SET Blå. Eftermiddagarna, då GSG 9:s personal antingen var lediga eller sysslade med teoretiska studier om allt från radioteknik till latinamerikansk stadsgerillataktik, psykologi och västtysk terroristideologi, skulle Carl och Siegfried Maack ägna åt ett teoretiskt projekt som översten inte kände till, det var en sak mellan Carl och Verfassungsschutz. Därmed klart. En major kom in, hälsade på Carl och därefter började de gå runt på en första sightseeing som först gick genom garagen med en hel rad vita Mercedesbilar som, faktiskt, var GSG 9:s huvudsakliga utryckningsfordon; fem man i varje Mercedes 280 SE. Bilarna avvek inte särskilt från vanliga civila exemplar. Det var radiotelefonen med inbyggd scrambler (avlyssningsskydd), det var givetvis pansarglas av något slag i vindrutan, annars i stort sett en vanlig vit skrytbil med taklucka. Carl kom att tänka på Division Richthofen under första världskriget. De skulle ha röda plan för att synas ordentligt på långt håll, för att man skulle se skillnaden på eliten och de andra. Vita Mercedes måste lämna samma budskap: ”När ni ser dom vita Mercedesarna komma, terrorister och bankrånare, be er sista bön”, ungefär så. Majoren var liten och rund och fryntlig och chef för den andra tillslagsstyrkan, där grupperna Gul och Blå ingick. Han tycktes ta för gi-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 86

vet att Carl var amerikan. De passerade ett persedelförråd där Carl fick kvittera ut en säck med kläder och utrustning som gav honom känslan av att ha blivit inkallad. Ett par korridorer senare kom de in i en gymnastiksal där något dussin personer i vita grova bomullsrockar sysslade med närstridsövningar. Övningen avbröts och alla for upp i enskild ställning när besökarna kom in. Majoren presenterade ”kapten Charlie”, som ju omtalats vid morgonens briefing och som eventuellt skulle komma att leda en framtida operation för här närvarande Grupp Gul och Grupp Blå och som i vart fall skulle vara deltagande gäst under den närmaste veckan. Därmed beordrade majoren att övningen skulle återupptas. Det var enligt Carls bedömning en närstridsövning av typisk poliskaraktär. Instruktören avväpnade ”knivbuse”, och knivbusen skulle naturligtvis komma störtande med kniven i bakvänt grepp högt och tydligt framför sig så att allting skulle klaffa: först slog instruktören ett avvärjningsslag samtidigt som han skrek till för att distrahera busen. Slaget träffade handleden och förde kniven åt sidan, naturligtvis. Därefter kopplade instruktören vanligt grepp runt armen och tvingade runt busen; upp med armen på ryggen förstås och den lediga handen därefter runt busens nacke, som därmed var oskadliggjord och oskadd stående på knä meddelade, i hög kommandoton, att han gav sig. Carl mönstrade försiktigt de unga polismännen. De var kraftiga långt över genomsnittet och såg vältränade ut, genomsnittsåldern verkade ligga kring 25 år. De var kortklippta och allvarliga. De försökte att visa sig obesvärade av sin publik men sneglade nyfiket mot besökaren som kallats kapten Charlie. Så inträffade det som Carl minst av allt önskade sig. Instruktören som just avfärdat ännu en frivillig buse höll upp kniven mot Carl med en inbjudande gest och det väckte påtagligt intresse, rent av muntert intresse bland åskådarna. Situationen var pinsam. Deras övning hade mycket lite med verkligheten att göra, det var just sånt som Carl under fem års tid fått lära



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 87

sig, och lärt ut, åt rakt motsatt håll, med ständiga påminnelser om hur det gällde att glömma det man eventuellt lärt sig i vanlig militärtjänst eller på polisskola. Carl var inte tränad att under stim och stoj få en fiktiv knivbuse att ställa sig på knä och högt och tydligt meddela att han gav upp. Carl var tränad att till nästan varje pris undvika konfrontation eller också oskadliggöra knivmannen eller döda honom utan tvekan och utan buller. Han sökte Siegfried Maack med blicken för att få stöd, men han fick bara ett tvetydigt kort ögonkast. Det gick inte att komma ur situationen, polismännens nyfikna leenden lämnade ingen återvändo. Med en suck ställde han ner sin persedelsäck och slängde ifrån sig jackan och släntrade fram mot instruktören på den runda brottarmattans mitt. Så böjde han sig hastigt ner, drog upp byxbenet och kopplade loss sin egen kniv med vänster hand, kastade upp den i höger hand och riktade den lågt i midjehöjd mot instruktören och så nickade han att han var klar. Det blev tyst i salen. Det blåflammiga japanska specialstålet i Carls hand hade en skärpa som var fullt jämförbar med moderna kirurgiska instruments och sättet Carl höll kniven i höger hand och skyddade sig mot utfall med vänster hand sträckt framåt nedåt i ungefär fyrtiofem graders vinkel från kniven borde ge åskådarna hela det budskap som behövdes. Instruktören tvekade först och utbytte ett frågande ögonkast med sin överordnade officer. Sen skakade han på huvudet och visade med en avvärjande gest att han avstod. När Carl böjde sig ner och satte tillbaka kniven på sin plats passade majoren på att sammanfatta läget, eller vad man skulle kalla det. ”Poängen i kapten Charlies framställning är således att verkligheten knappast alltid …” började majoren i ett enda andetag innan han tvingades dra in luft för fortsättningen på fel ställe i meningen ” … överensstämmer med övning. Eller hur kapten Charlie?” Det var naturligtvis just så det var. Det var pinsamt att öva sådant



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 88

som inte inträffade i verkligheten, det kunde bara medföra en falsk känsla av säkerhet, det kunde bara leda till tråkigheter ute på fältet. Men hur nu Carl skulle kommentera detta, på sin dåliga tyska till råga på allt, var ju en helt annan sak. ”Jo”, sa han och gick bort på mattan och hämtade upp övningskniven. ”Ni polismän måste ta … försiktigt buse. Jag är militär, det är annat. Polis och militär svårt träna tillsammans, olika mål.” Han var osäker på om han gjort sig begriplig och situationen var under alla förhållanden djupt pinsam. Dessutom ångrade han sig redan. Det hade varit bättre att spela övningsbuse och bli avväpnad. ”I verkligheten”, fortsatte han tveksamt medan han illustrerade deras eget reglementsenliga busegrepp runt kniven, ”ingen fiende komma så här …” Han vände på kniven till ett naturligt lågt grepp innan han fortsatte. ”Alltid fiende måste ha kniv så här.” Men då tecknade instruktören att han ville ha kniven och Carl kastade över den till honom. Carl hade känt med fingrarna över knivens egg, den var ett rundslipat tämligen ofarligt övningsvapen. Men nu markerade instruktören beslutsamt omvända roller. På nytt befann sig Carl i ett läge utan reträttväg. Han nickade åt instruktören att han var beredd. Instruktören tog ett beslutsamt andetag och avancerade därefter stelt leende mot Carl som nu sökte motståndarens blick eftersom han för tiotusende gången, uppskattningsvis, kände var kniven fanns snarare än såg det och i stället med blicken sökte motståndarens ögon för upplysningen när hugget skulle komma. Fortsättningen på förloppet satt som en serie elektriska impulser i ryggmärgen på Carl och han handlade utan att tänka, utan särskild upphetsning, utan ilska eller rädsla eftersom han redan befann sig i ett inre tillstånd där autopiloten inombords hade tagit över kontrollen. När utfallet annonserades i den andres ögon förde han båda sina händer framåt i en gemensam rörelse som måste möta hugget redan efter två eller tre decimeter. Han kopplade högerhanden runt den



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 89

andres handled och vänster hand runt den andres överarm, sköt upp sitt högra knä mot motståndarens mellangärde och reste båda armarna i en vridande rörelse samtidigt som han drog sin egen kroppstyngd bakåt. Det medförde två omedelbara effekter. Motståndaren tappade balansen och fick sin knivarm uppbruten på ryggen genom sin egen rotation i luften och han måste därför av den plötsligt överraskande smärtan släppa kniven som Carl redan var på väg att överta. Ögonblicket innan de två tumlade ner i mattan, i slutet av det korta fallet, drog Carl, eller Carls autopilot, kniven över den andres hals, över halspulsådern och luftstrupen. Det blev ett rött streck. På videofilm skulle allt ha synts. I verkligheten på brottarmattan såg det hela obegripligt ut. Det polismännen i GSG 9:s insatstrupper Gul och Blå mindes tydligast efteråt var det röda strecket över instruktörens hals. Han skulle ha varit döende innan han ens slog i mattan. ”Som jag sa”, fortsatte Carl när han reste sig upp och hans hjärna hunnit ifatt autopiloten. ”Jag är militär, inte polis. Tillsammans vi inte kunna träna sånt här.” Han lämnade tillbaks kniven till den chockade instruktören och bugade sig artigt mot församlingen och tecknade åt sina två följeslagare att han ville gå därifrån. Det kändes i luften att det var ett ytterst lämpligt förslag. Den fryntlige majoren hade blivit mindre fryntlig. Nästan surmulet ledde han sina gäster till en expedition där han tog fram ett schema, eller ett förslag till schema, som han försiktigt rättade sig, över Carls vecka som deltagande gäst i St. Augustin. Eftermiddagarna skulle Carl ägna åt Verfassungsschutz särskilda program, som inte var närmare bekant för ledningen på GSG 9. Det gällde alltså de teoretiska studier som Siegfried Maack ansvarade för. Förmiddagarna under den kommande veckan skulle SET Gul och SET Blå gå igenom GSG 9:s taktiska repertoar, allt från diverse övningar i att storma hus och lägenheter, eller höghus eller kloak-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 90

ledningar, till hanteringen av handvapen och speciell utrustning. Carl strök alla timmar på schemat som innehöll närstridsövningar. Majoren gjorde inga som helst invändningar. En stund senare var Carl och Siegfried Maack ensamma i tre rum i fil på andra våningen som plomberats med sigill och märkts med en liten svart tysk örn mot gul botten och en skylt som meddelade att tillträde var förbjudet. De tre rummen var förbundna med varandra, två sovrum och en improviserad lektionssal med sedvanlig konferensutrustning, där Siegfried Maack börjat packa upp två strikt fyrkantiga förbundsrepubliksgröna resväskor i stål. Det var ungefär 100 kilo papper och det var det väsentligaste i BKA:s och Verfassungsschutz samlade kunskaper om europeisk terrorism, med tonvikt på tysk terrorism geografiskt och vänsterterrorism politiskt. Materialet om högerextremismen var mer sparsamt eftersom den mest hade kuriosaintresse och dessutom var praktiskt taget utrotad. Den del av materialet som var lättast att tränga in i, och som Carl föreslog att man kunde klara av så fort som möjligt för att få pappershögarna mer överskådliga, var de olika tekniska utredningar som beskrev hur terroristernas praktiska hantering utvecklats från de första enkla pyromandåden till senare tiders mer komplicerade attacker med sprängladdningar och eldöverfall. Dokumentationen var rikligt illustrerad med färgfotografier av polisutredningstyp. Via likbilder med sårkanaler markerade med röda tuschlinjer mötte så Carl de mänskliga resterna av män med namn han svagt erinrade sig från tidningsläsning: Schleyer, Buback, Pimental. Det var vanliga mord, såvitt Carl kunde bedöma, pistol eller kulsprutepistol på nära håll, oftast skott genom huvudet, inget märkvärdigt. Sprängattentaten hade däremot blivit bättre med åren, det var fullt klart. Numera behärskade de tekniken med tidutlösare i alla fall. Men deras försök med kontrollerade detonationer på avstånd, en gång med för lång kabel, en gång via en radiosändare som inte fungerat, var jämförelsevis tafatta.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 91

Det gick att städa undan nästan en fjärdedel av kappsäckarnas innehåll på några timmar. Carl hade då och då muttrande kommenterat en del av det som passerade revy på den släta bordsytan framför honom. Siegfried Maack hade serverat i en jämn ström utan att säga något utöver geografiska upplysningar och, i förekommande fall, upplysningar om kända gärningsmän som fortfarande var på fri fot, deras biografi och särskilda egenheter som man kände till eller gissade sig till. De flesta kända terrorister som passerade bordet satt emellertid redan säkert inlåsta i Stammheims vita terroristbunker. De gjorde paus för att gå ner och äta i den logementsliknande matsalen med självservering. Efter den snabbt avklarade lunchen då de nästan inte sagt någonting till varandra eftersom de satt bland nyfikna öron och förstulna undrande ögonkast, arbetade de en timme till och så var det dags att städa ner det första lektionsavsnittet i de gröna stålväskorna och rensa bordet för den mer svårgenomträngliga teoretiska avdelningen. ”Sammanfattningsvis”, sa Carl, ”är era terrorister förvånansvärt amatörmässiga i tekniskt och vapentekniskt avseende. De använder pistoler och 9 mm:s automatvapen på nära håll och de gör sprängbomber av en typ som till och med gatpojkarna i Beirut gör bättre. Det är konstigt, rentav svårbegripligt.” ”Gör du bättre bomber?” frågade Siegfried Maack. Han såg nästan ut som om han tagit åt sig personligen av Carls nedsättande omdöme. ”Ja, självfallet, skulle bara fattas med tanke på vad den västerländska demokratin investerat i min utbildning”, svarade Carl i en blandning av lätt indignation över frågan och förvåning över Siegfried Maacks oväntade tonfall. ”Då har vi alltså en fördel redan där. Du har kunskaper på det här området som dom skulle kunna få mycket stor nytta av?” ”Just det.” ”Men vad var det för konstigt med att dom inte uppnår din nivå?” Carl beslöt sig för att nonchalera ironin och svara rakt på sak. ”Jo, det konstiga är att det finns en sån diskrepans mellan deras



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 92

förmåga att tillverka bomber och deras förmåga att få dom på plats. Det senare är ju det svåraste och där har dom varit bra, riktigt bra några gånger. Som när dom kört in sina bilar i olika NATO-anläggningar, för att inte tala om det där tricket med ölbilen som dom körde in till vad heter det där i Hamburg, Führerakademie … nånting?” ”Nej. Führungsakademie der Bundeswehr, menar du.” Carl var generad över sin felsägning, som föreföll honom närmast freudiansk. Führerakademie, jo det var ju elegant. Han sökte ögonkontakt med Siegfried Maack medan han funderade över hur han skulle börja. Det var ju ett ämne som måste komma upp förr eller senare. Men Siegfried Maack såg demonstrativt bort. ”Jag har svårt för Tyskland, helt enkelt”, började Carl sammanbitet. Han tvekade innan han fortsatte. Det hade i alla fall tänts en glimt av nyfiket men inte fientligt intresse i den hittills oföränderligt svalt korrekte Siegfried Maacks ögon. ”Jag avskyr sånt som den där Uwe Dee och hans jävla ze final kill.” ”Vad menas med det, the final vadförnågonting?” ”Jo han talade om det, han såg förtjust ut när han hoppades på det och i mina icketyska öron låter det där naturligtvis som ja, du vet vad.” ”Den slutgiltiga lösningen?” ”Ja.” ”Skulle du vara motståndare till den slutgiltiga lösningen av terroristfrågan?” ”Nej, det beror på.” ”Det är själva ordet, särskilt om det sägs på tyska?” ”Ja. Jag är som alla andra européer uppfödd på tyskhat direkt eller indirekt. Tyskland är landet som man avverkar en natt på motorväg därför att man så fort som möjligt vill komma till Paris eller till Venedig eller Salzburg. Ta bara en sak som det här stället, vi befinner oss ganska långt från en engelsk bobby och när jag ser en sån där våldsromantiker som Uwe Dee så är det som om marschstegen hördes i bakgrunden.” ”Och Horst Wessel?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 93

”Precis. Det är inte särskilt klokt eller rationellt, det måste jag ju medge men det är så.” ”Jag är visserligen tysk, det måste jag medge. Men jag föddes tio år efter Hitlers död.” ”Ja, jag vet.” ”Fast vad själva våldet beträffar så måste jag ju, även om jag samtidigt erkänner att jag är tysk och således inte kan undandra mej den kollektiva skulden, göra det enkla påpekandet att din egen uppvisning i morse i gymnastiksalen väl närmast gav intryck av att tyskt våld i vissa avseenden måste betecknas som underlägset svenskt våld. Om jag förstod det hela rätt så markerade du faktiskt att du dödade instruktören, stämmer det?” Carl kände sig idiotisk. Han hade försatt sig själv i en fullkomligt omöjlig situation och ändå var frågan så känslomässigt stark att den oundvikligen trängt sig på. Han måste retirera på något sätt. ”Jag ber om ursäkt, jag är inte klok”, sa han uppgivet. ”Du sitter väl inte precis ensam i den båten.” ”Nej, men i alla fall. All musik jag uppskattar är tysk. Jag läser Günter Grass och Günter Wallraff, just nu är jag allierad med tyskar för att försöka komma åt en attack mot mitt eget land, nej jag är inte klok. Förlåt mej igen.” Fast det tyska var ett problem, naturligtvis var det det. Siegfried Maack släppte inte tråden utan övertog i stället initiativet. Han själv som var socialdemokrat och som skulle ha varit värnpliktsvägrare om man haft allmän värnplikt i Tyskland, och som hade ett förflutet som medlem i en anti-atombombsrörelse med klart pacifistiska drag, var ändå i vissa lägen tysk i första hand, särskilt i omvärldens ögon. En gång hade han suttit i Florida och talat franska med en kvinna som han just vid det tillfället försökt förlova sig med. Det var på restaurang och vid bordet intill satt ett äldre par som talade amerikanska med tydlig europeisk brytning och efter vad som snart framgått av deras samtal var de judar.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 94

Kvinnan hade känt sig störd av Siegfrieds närvaro eftersom han var ”en typisk tysk”. Det hjälpte inte hur mycket hennes man än hade försökt att, påtagligt generad över hennes högljuddhet, få henne på andra tankar med argument som att grannarna vid bordet intill ju faktiskt talade franska, att den där lika gärna kunde vara nordfransman eller belgare eller skandinav. Hon gav sig inte; hon kände det nämligen på sig därför ”att hans ögon var så ondskefulla att bara en tysk kunde ha såna ögon”. Det gick inte att komma ifrån det förflutna, omvärlden såg de onda ögonen i varje tyskt ansikte och mot det hade varken Mozart eller Goethe eller Mercedes Benz något avgörande inflytande. Det sista var kanske snarast en nackdel, det var sånt som representerade den förbannade tyska duktigheten, som Uwe Dee också gjorde på sitt sätt: Östtyskland bäst i östklubben och Västtyskland bäst i västklubben, bäst att hålla dem åtskilda, inte sant? Till och med de tyska terroristerna var, trots Carls vapenteknologiska synpunkter, bäst i sitt slag. I vart fall var de de mest långlivade eftersom de italienska terroristerna vid det här laget var hopbuntade eller avskjutna utan att omvärlden haft minsta synpunkter på polisens brutalitet. Och de franska terroristerna hade inte gjort så mycket mer än att åstadkomma bankrån och enskilda mord och de belgiska terroristerna fick man betrakta på samma sätt. Möjligen då undantagandes aktionen mot Führungsakademie, inte Führerakademie, der Bundeswehr i Hamburg. Men strängt taget måste man räkna den aktionen som tysk, belgarna hade väl bara varit med om att underteckna resolutionen. ”Fast enligt dej borde ju också den västtyska säkerhetstjänsten vara bäst, så att varje möjlighet för amatörmördare att terrorisera den laglydiga befolkningen undanröjdes. Åtminstone på en punkt haltar bilden”, sa Carl mer för att få slut på den plågsamma diskussionen än för att argumentera. Siegfried Maack hade berättat mjukt och eftertänksamt och med en viss humor mot slutet och han tog tacksamt tag i Carls försök att



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 95

styra bort från det onda med hjälp av skämt. ”Jovisst, men så är det ju också, du har alldeles rätt”, fortsatte han i samma lite slängiga tonfall som nu erbjöds, ”det närmar sig onekligen ze final kill för vår lilla återstående terroristkader nu när vi får svenskt våld till förfogande, inte sant?” ”Självklart. Chansen är visserligen en på hundra att vi får tag på dom med hjälp av din och min fredliga strategi men sen är det ju, i demokratisk ordning om jag förstått rätt, bara att bussa Uwe Dee och Spezialeinsatztrupp Gul och Spezialeinsatztrupp Blå på dom och två våra händer. Vi lydde bara order, du vet. Har ni försökt den här infiltrationsmetoden förut?” ”Ja, tre gånger.” ”Jaså. Och hur gick det?” Alla tre försöken hade misslyckats. Men för att ta det i viss ordning, Siegfried Maack rättade till glasögonen och såg snabbt ut som om han var på väg att bli grundlig igen, så borde man just med tanke på Carls speciella förutsättningar berätta om fängelsesprängningen i Niedersachsen och bakgrunden till den historien. Så här var det. Två terrorister av mellankategorin satt i fängelse. GSG 9 sprängde fängelsemuren intill deras cell den 25 juli 1978, på natten. Meningen var att det skulle se ut som ett fritagningsförsök, men självklart förhindrades själva flykten. Nå, och så läckte man ut till pressen att det var en viss namngiven rånare som satt i samma fängelse, som nu var på permission, som sprängt i syfte att befria RAF-terrorister. Hela operationen hade genomförts av Verfassungsschutz, GSG 9 hade inget mer med saken att göra än att de sprängde muren, antagligen utan att veta varför och drog sig sen skyndsamt ur handlingen. Men Verfassungsschutz hade förankrat operationen politiskt hos delstatsregeringen i Niedersachsen och dessutom var den federala regeringen i Bonn införstådd. Fast operationen gick inte så bra, eftersom bankrånaren ute på rymmen, dit han nu tvingats, blev nervös och ändrade sig och vägrade att fullfölja infiltrationsförsöket. I stället lät han sig gripas av den



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 96

vanliga polisen, drog hela historien, tvingade Verfassungsschutz att hjälpa honom med benådning och ny identitet; dessutom sålde han storyn till diverse tidningar så att det blev offentlighet och politisk skandal och högtidliga debatter om demokratins försvar mot landets fiender och så vidare. Det operativa resultatet inskränkte sig till några mindre betydelsefulla tjall. Man kunde förstås fråga sig om inte skandal till följd av en avslöjad svensk bankrånare i demokratins tjänst skulle komma lite olägligt när det redan fanns en tidigare incident av detta slag. Det vore ju någonting för Bild Zeitung att sätta tänderna i. Jo förvisso. Men risken att Carl skulle springa och sälja sin story till skandalpressen torde man kunna bedöma som väsentligt mindre än riskerna med en autentisk rånare som sprängde fängelsemurar med GSG 9:s benägna hjälp. Och om Carl väl tog sig in i RAF så kunde man förvänta sig resultat som ursäktade ett och annat bankrån. Om han inte tog sig in så skulle det där med bankrånet i vart fall inte komma ut. Några särskilda ekonomiska behov föreföll ju Carl inte ha, så inte heller redovisningsproblem var att förutse. Var det förresten sant att Carl var miljonär? Jo. Det var det ju. Det drog en snabb skugga över Carls ansikte när han erinrade sig de sista deklarationsturerna hemma i Sverige innan han reste. Men de andra två infiltrationsförsöken, hur hade det gått med dem? Jo båda hade lyckats såtillvida att infiltratörerna, som rekryterats i kretsen av nära sympatisanter, lyckades ta sig in i den hårda kärnan. Så långt var operationerna lyckade i båda fallen. Fast där stannade Siegfried Maack av någon obegriplig anledning mitt i framställningen. Det såg ut som om han tvekade. ”Ja och?” frågade Carl otåligt. ”Vad blev resultatet?” ”Dom avslöjades. Den ene skadsköts ganska allvarligt, den andre misshandlades bara. Men det är väl inte troligt att dom skulle gå fram med såna silkesvantar i dag. Det har jag i alla fall svårt att tro. Avslöjas



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 97

du så betyder det att dom dödar dej, och du har ju sett av alla kriminalpolisens med tysk grundlighet detaljerade bilder här i eftermiddag hur dom i så fall går tillväga.” ”Jo, det må så vara”, sa Carl tankfullt, ”men meningen med operationen är väl att jag ska försöka uppspåra och lokalisera dom här figurerna, inte att jag ska leva med dom tillräckligt länge för att dom ska kunna tränga igenom mitt cover? Eller hur?” *** En av verksamheterna vid St. Augustin var enbart behaglig för Carl, för att inte säga nöjsam, för att inte gå ännu längre och säga som det var, nämligen som att få besöka Disneyland gratis och för första gången och som barn. Systematiskt gick SET Gul och SET Blå igenom GSG 9:s arsenal under den vecka man hade den mystiske amerikanske kapten Charlie på besök. Första dagen ägnades åt pistol och revolver, sen tog man allt i tur och ordning. GSG 9 använder enbart en typ av revolver, Smith & Wesson Model 19 i kaliber 357 magnum. Själva revolvertypen är ganska lik det vapen som var Carls personliga val av revolver, en Smith & Wesson Combat Magnum i kaliber 38s. Men Carl hade aldrig lärt sig att tycka om ammunitionstypen 357 magnum (det är samma storlek på kulan som i kaliber 38s, men krutladdningen är större i 357 magnum). Han ansåg att precisionen möjligen var densamma under de två första skotten man sköt, men att den kraftiga rekylen i 357:an gjorde det stört omöjligt att känna sig säker på fortsättningen om man sköt under realistiska förhållanden, alltså snabb eller mycket snabb eldgivning. Han gissade att GSG 9 inte hade några särskilt rationella skäl för att hålla just 357 magnum som standard, det var väl bara en fråga om allmän vapenmanlighet; ju större grejer desto häftigare karl. Carl sköt lugnt och i samma takt som polismännen så länge man höll på med revolverskyttet; ett skott i sänder med single action och paus mellan varje.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 98

Han hade bestämt sig för att inte ägna sig åt några fler imponerande uppvisningar; det kunde ju faktiskt vara en fördel om polismännen inte avskydde honom den dag då det ytterst osannolikt men inte omöjligt skulle bli den stora shoot out som deras befälhavare Uwe Dee så tydligt hoppades på. När man övergått till pistol och vissa snabbskyttemoment blev det svårare för Carl att hålla löftet till sig själv eftersom man nu sköt poängserier och tävlade grupp mot grupp. Deras pistol var av en ny och intressant typ som Carl faktiskt aldrig hade skjutit med, en Heckler & Koch PSP 9 mm, ett nytt tyskt polisvapen med en helt ny finess. I stället för att osäkra vapnet genom en mantelrörelse var mekanismen uppbyggd med ett enda grepp i kolven som ersättning för hela proceduren. Så fort handen slöt sig om kolven och man därmed höll in framsidan på kolven så blev vapnet skjutklart. Släppte man greppet så säkrades vapnet omedelbart; tappade man vapnet var det säkrat innan det slog i marken. Det låg dessutom stabilt och bra i handen, riktlinjen låg lågt i förhållande till greppet, balansen var fin. Enda nackdelen var att man tvingades krama för hårt om kolven för att hålla in mekanismen. Fast det var möjligen en vanesak. Huvudpoängen var ju alldeles klar och en odiskutabel fördel: vapnet blev skjutklart i samma sekund man grep om det. En av övningarna som de två grupperna tävlade i var mycket lik sådant som Carl sysslat med under sina fem år i Kalifornien. Det gällde att först göra 2 gånger 50 armhävningar, sen springa bort genom en korridor och tillbaks och sen på nytt göra 50 armhävningar och sen skjuta omedelbart, åtta skott på åtta tavlor under kortast möjliga tid. Det är en bra övning som just skiljer ut tavelskjutandet från verkligheten där ju varken poliser eller säkerhetsmän eller underrättelsetjänsternas operatörer kan räkna med att skjuta under fysiskt avslappade förhållanden. Carl sköt snabbare än någon någonsin gjort och med ett resultat i poäng som ingen någonsin varit i närheten av. Det var inte annat att vänta, visserligen. Det hade varit för svårt att simulera sig sämre än man var. Carl fick ändå inte intrycket att



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 99

tyskarna tyckte sämre om honom för den sakens skull. Kanske hade de ändå förstått skillnaden mellan att vara polis, om än i GSG 9, och field operator i vad de trodde var CIA. Carl hade övervägt om han skulle skaffa sig en egen pistol av tyskarnas typ men efter kort eftertanke avstått, av två skäl. För det första var det onödigt att skylta med ett tyskt polisvapen. För det andra var hans egen pistoltyp överlägsen de flesta andra pistoler i ett mycket bestämt avseende: en Beretta 92 S har 15 skott i magasinet. Med ett extra magasin i bröstfickan är man rustad för ett mindre krig; det du inte kan klara på 30 skott kan ingen klara, som en av hans kaliforniska instruktörer uttryckt saken. Tyskarnas kulsprutepistol var välbekant för Carl, antagligen det automatvapen han själv föredrog, Heckler & Koch MP 5. Till skillnad från olika amerikanska vapen, värst av alla den sladdriga M 16, var detta tyska automatvapen stabilt och säkert, inget skrammel, inget vingel, alla delar på plats, ingen risk för eldavbrott. Dessutom hade det förvånansvärt hög precision om man sköt singelskott. Men det var här det började likna Gröna Lund eller Disneyland. För tyskarna hade tydligen fått fram en ny modell avsedd att exempelvis bäras dold under rocken i skyddsvaktstjänst; den korta versionen av MP 5 var bara 325 mm lång och 210 mm hög. Det säger sig självt att ett automatvapen i den storleken knappast kan erbjuda någon precision med öppna riktmedel, vapnet är ju till för att skjuta automateld på nära håll. Men här hade tyskarna lyckats få en aimpoint att fungera så att man kunde skjuta på 100 meters håll, singelskott med fullt godtagbar precision. Det var en nästan förtjusande känsla tyckte Carl. Ännu en helt ny variant av samma vapen var MP 5SD, ljuddämpad, som man försett med nattsiktet BIV. På en mörklagd skjutbana där målet inte ens skulle ha anats för blotta ögat gick det alltså att skjuta serie på serie på 100 meters håll, dels med godtagbar precision, dels med en ljudeffekt som knappast skulle ha hörts på det avståndet ute i naturen, i vart fall inte så att ljudet skulle gå att lokalisera, dels



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 100

givetvis med full flamdämpning. Det var ett nästan kusligt roligt vapen att syssla med. De båda precisionsvapnen var välbekanta för Carl och han föredrog själv M 66 Mauser framför Heckler & Kochs halvautomatiska PSG 1, men det var ändå en upplevelse att använda den senare med infrahjälpmedel på natten eller i simulerat mörker. Båda gevären var behagliga att använda; om man låg bekvämt och tog normal tid på sig kunde man utan att vara någon särskild expert i precisionsskytte känna sig säker på att träffa ett mål av ett människohuvuds storlek på 500 meters håll, oavsett ljusförhållandena. Det var framför allt i fråga om de olika riktmedlen som den tyska utrustningen var helt överlägsen den amerikanska teknik som varit Carls huvudsakliga utrustning borta i Kalifornien. När det gällde avdelningen särskilda trick vägde det ungefär jämnt. De tyska sprängkapslarna, som användes exempelvis för att forcera ytterdörrar eller flygplansdörrar, hade bättre fästanordningar än sina amerikanska motsvarigheter men i gengäld något osäkrare utlösningsmekanismer. Tårgas- och ljud-blixt-chock-granater var identiska. Däremot hade tyskarna några egna specialiteter. Eftersom de var så envetet inriktade på att bekämpa terrorism så hade de också utvecklat intressanta taktiska mönster när det gällde att snabbt ta sig in i flygplan eller villor eller lägenheter. Bland annat körde de med en fiffig ”Abseilung apparatus with special rope” som majoren förklarade för Carl. Det var selar som kunde fästas runt kroppen med snabbkoppling och som sen på olika sätt kunde användas för att med de lätta smidiga repen förflytta sig snabbt uppåt eller lika snabbt nedåt väggar, eller kunde man sänka flera personer samtidigt från helikoptrar om situationen var sån att bullret inte spelade någon roll (helikoptrarna var märkvärdigt nog inte tyska utan amerikanska och franska, Bell från USA och Puma och Alouette från Frankrike). Övningar som tyskarna var mycket bra i var således att med hjälp av sina specialselar spränga sig in i hus och lägenheter med nästan ba-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 101

lettaktig samtidig precision från alla håll på en gång, därefter omedelbart utlösa sina granater, sen omedelbart ge eld med sina automatvapen och så vidare. En normalstor storstadslägenhet kunde på så vis penetreras på mindre än femton sekunder, om man räknade in de efterföljande stridsmomenten. Övningar av det slaget var kolossalt imponerande, åtminstone om man såg det hela som sport eller just övning, det måste Carl motvilligt erkänna. Om man var terrorist och satt i sin konspirativa lägenhet och såg de vita Mercedesarna komma så var det alltså bara att ge sig så fort som möjligt om man inte ville bli skjuten till köttfärs. Ingenting tycktes de lämna åt slumpen när det gällde detta paradnummer; exempelvis var deras ”Kernmantel”-rep närmast cirkusartade i sin prestanda; ett rep som är 45 meter långt, väger sju hekto och håller för 2 400 kilopond utefter vilket en specialpolis kommer glidande eller åkande i sin sele med en garanterad hastighet av 6 meter i sekunden. Sista dagen övade man ett kort kvällspass med utrustning som möjligen passade Carl bättre än någonting annat. Det gällde ”överraskande attack från undervattensläge”. Till sin förtjusning uppfattade Carl att båtmotorn var svensk, en Volvo Penta 700 utombordsmotor med tre cylindrar. Dykarutrustningen var för övrigt västtysk men här var skillnaden mellan andra märken så obetydlig att det inte spelade någon roll; regulatorerna var de vanliga, trycket i behållarna det vanliga, största dykdjup 75 meter. Fast en fiffighet hade tyskarna även här, ett upplyst litet orienteringsbord med kompass, klocka och djupmätare där belysningen var mycket tydligare än något Carl sett hittills fast det enligt personalen ändå inte skulle gå att upptäcka ovanför ytan på grund av att det röda ljuset kastades in från sidan över instrumenten; det var inte helt lättbegripligt men spelade inte så stor roll. Och för Carls del var det mycket mer nöje än nytta att simma med i den simulerade attacken. Han tyckte om mörkret där nere, det gav honom en känsla av både säkerhet och trygghet; det var han själv som var faran i mörkret.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 102

Han simmade på åtta meters djup i en tysk insjö mot ett mål, ett övningsmål, 460 meter i riktning ostsydost; instrumenten skulle leda honom rätt inom några meters marginal. På något absurt sätt fick han plötsligt för sig att cirkeln i hans liv höll på att slutas. När han för något som nu kändes som en evighet sedan utbildade sig till attackdykare i Kungl. svenska flottan så hade ju avsikten varit att just de medvetna kamraterna borde ”infiltrera” de svenska elitförbanden för att hjälpa till att bibehålla försvarsviljan när ryssarna kom och sossarna skulle vilja kapitulera. Det var när han var attackdykare som DG fiskade upp honom och gav honom det egenartade anbud som inte gick att säga nej till och som sen ledde till de fem åren i USA men som inte ledde vidare till DG:s underrättelsetjänst utan till dårhuset på Kungsholmen hos den ursinnigt inkompetenta, som DG brukade kalla den, ledningen för svensk civil säkerhetspolis. Resultatet nu några år senare kunde inte direkt sägas vara den väntade kraftmätningen med den socialimperialistiske ryske fi; här simmade han i stället i en tysk insjö, bland näckrosor och dy, mot ett övningsmål som möjligen skulle ha med västtyska extremister att göra, och det enda i all galenskap han just nu kände sig säker på var att från undervattensläge skulle han i vart fall inte kunna angripa den hårda kärnan i Rote Armee Fraktion. Det hade varit en hård vecka i Siegfried Maacks terroristskola. Dels hade han genom ständiga repetitioner bankat in över hundra namn och utseenden på personer som antingen fanns i RAF:s ”Kommandobereich militärische Ebene”, det vill säga fiendens elit på cirka 25 personer, eller också fanns under beteckningen ”Gewalttätige Anhänger oder militante Ebene” (närmast ”våldsbenägna anhängare beredda till aktioner”). Dels hade Siegfried Maack ägnat flera timmar varje dag åt att spela dramateoretiska spel med honom där han i olika diskussioner med tänkta terrorister eller terroristsympatisanter skulle lära sig att förstå vilka de var, så att han till exempel skulle kunna skilja de ofarliga anhängarna till Rote Zellen (vars småbomber och sabotage



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 103

aldrig riktade sig mot personer eller människoliv utan snarare var ett bekymmer för försäkringsbolagen) från de verkliga terroristerna. Det vore ju olyckligt om han skulle låta sig rekryteras av fel grupp. Men i de dramateoretiska diskussionsspelen hade de också mer och mer finslipat Carls nya politiska inställning. Han tvingades gång på gång försvara sina egna positioner, som alltså så mycket som möjligt skulle likna RAF:s, mot diskussionsangrepp där Siegfried Maack ibland kunde spela konventionell kommunist, ibland miljöpartist eller rentav anhängare till den gamla och numera upplösta 2 Junirörelsen. Huvudparollen som de byggde upp Carls politiska inställning kring var RAF:s mest upprepade: ”Die Westeuropäische Guerilla erschüttert das Imperialistische Zentrum” (Den västeuropeiska gerillan skakar imperialismens centrum). Siegfried Maack gick till hånfulla angrepp utifrån antingen socialdemokratiska eller kommunistiska, konventionellt kommunistiska, utgångspunkter. Carl försvarade sig för var dag alltmer aggressivt och skickligt. Det var naturligtvis rätt att försöka stödja de progressiva krafterna i världen i deras kamp mot imperialismen. Det var ju grundläggande för allt solidaritetsarbete, eller hur? Den småborgerliga europeiska opportunistvänstern hade urlakats efter segern i Vietnam, den repressiva toleransen hade sugit upp alla progressiva tendenser så att det inte längre fanns något effektivt hot mot imperialismen i Europa. Det socialdemokratiska etablissemanget runt om i Europa fungerade som NATO:s intellektuella spjutspets. Politiker som Willy Brandt, Mitterrand och på sin tid också Olof Palme, fångade upp arbetarklassen i en politik som byggde på illusionen att man kunde vidmakthålla ett system med social rättvisa vid sidan av NATO. Och där fanns nu alla karriärister och opportunister från den gamla vänstern. Men hade inte varje individ ansvar för sin övertygelse och sin solidaritet med de förtryckta? Vad var meningen med en övertygelse om



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 104

det nödvändiga i kampen mot imperialismen om man inte själv gjorde någonting? Såna som Siegfried Maack bara snackade, men de gjorde aldrig någonting. Utom då att kritisera Carl och hans kamrater med de gamla vanliga borgerliga och pisshumanistiska argumenten. Men om man nu sa sig vara anti-imperialist så måste man väl göra någonting av sin övertygelse. Kamraterna i tredje världen kunde inte slå mot imperialismens europeiska centrum. Vi kunde väl inte sitta här med armarna i kors och vänta tills de afrikanska, asiatiska eller latinamerikanska kamraterna befriade Europa från USA-imperialismen? Men vi kunde slå till själva med hårda precisa slag. Bara på så vis deltog man på allvar i kampen. Bara den som själv deltog och riskerade någonting hade rätt att kalla sig anti-imperialist. Ungefär så gick deras diskussioner. Ibland avbröt Siegfried Maack med förslag till förändringar så att Carl inte skulle kunna feltolkas. Men mot slutet av veckan kunde de spela diskussionsspelet i flera timmar utan att bryta sig ur illusionen. Det fanns stunder då Carl kände det som om han nästan trodde på vad han sa, som om han höll på att övertyga sig själv i sin iver att vinna diskussionerna mot Siegfried Maack. Det hade uppstått en grå zon inom honom där han bara med svårighet kunde skilja sig själv från sin roll. Också därför kände han nu lättnad när han återvände från dykövningen till basen för sista natten i fångenskap. Han lämnade in tryckluftstuberna och våtdräkten och övrig utrustning till förrådet. När han kom ut i regnet på gårdsplanen stannade han och lyssnade på flygplansmotorer som kom allt närmare. Jo, det var utan tvekan militära transportplan, av märket Hercules. Det påminde honom om en övning som inträffat i slutet av hans grundutbildning i Kalifornien. De flögs nattetid över havet mot Alaska. De visste ungefär var de skulle kastas ut och i vilken riktning de sen skulle förflytta sig individuellt och under strikt radiotystnad, 20 vildmarksmil på en vecka. De flesta i planet hade visat rätt stor nervositet redan under anflygningen mot målområdet, de hade oroat sig för själva fallskärms-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 105

hoppet i mörker, trots att de genomfört den saken åtskilliga gånger vid det här laget. Carl hade betraktat sina kamrater med viss förundran. Det var ju först efter landningen som svårigheterna började, det var då det var dags att börja bekymra sig, inte nu när man bara transporterades bekvämt per flyg halvsovande med hörselskydd. Ungefär så kände han sig inför den följande dagen när han skulle kasta sig ut i det okända från det trygga västtyska transportplanet. Det var i Hamburg det äntligen skulle börja, St. Augustin var bara ett transportplan. *** Siegfried Maack kände också en ganska stor lättnad över att den värnpliktsliknande veckan var över. Han hade bara varit utanför förläggningen ett par tre gånger för att lämna tillbaks och hämta nytt material hos BKA i Wiesbaden eller på Verfassungsschutz huvudkontor i Köln. Han hade haft svårt att bestämma sig för hur han skulle förhålla sig till denne egendomlige svensk han tvingats leva med i en intensiv vecka dygnet om. Hamilton gav ett ganska lättsamt och lagom intelligent intryck, han hade lätt för att lära och hade en improvisatorisk fantasi som han rimligen borde kunna få god användning för om han kom i kontakt med objekten. Undan för undan hade Siegfried Maack kommit över sitt tidiga intryck av Hamilton som den mördare som registeruppgifterna karaktäriserade honom som. Det var möjligen därför han nu kände sig särskilt störd när han hämtat ut den utrustning som Hamilton skulle kvittera innan de skildes morgonen därpå. De tunga främmande föremålen var i sin brutala konkretion en alltför tydlig, en obehagligt tydlig, påminnelse om att kampen mot terrorismen inte enbart var den analytiska, systematiska och intellektuella hantering som var Siegfried Maacks och hans chefers jobb. Och när Hamilton kom tillbaks efter kvällsövningen, som tydligen handlat om något dykeri, så behandlade han föremålen med samma



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 106

lättsamma självklarhet som om de vore tangenter på datorn eller analytiska rapporter eller polisens laboratorietest. Hamilton radade småvisslande upp de tre vapnen som han packat upp ur Maacks gröna militärliknande bag. Det stämde, det var rätt revolver, rätt pistol och ett avsågat hagelgevär för engångsbruk vid bankrånet. Hagelammunitionen kastade han bara ett snabbt öga på, revolverammunitionen som låg i en ask om 50, precis som beställt, utsattes för en längre granskning innan den med en gillande nick lades åt sidan, medan pistolammunitionen väckte Hamiltons ogillande. Av beteckningarna på såväl patronerna som på emballaget framgick nämligen att varorna kom från ett militärförråd eller polisförråd någonstans. Hamilton vräkte ut patronerna genom att vända asken uppochned, fyllde pistolens magasin och extramagasin med snabba knyckande rörelser utan att ens hålla blicken på fingrarna, sopade sen ner de tjugo återstående patronerna i en liten plastpåse som han knöt ihop och kastade ner i sin bag innan han knycklade ihop det militära eller polisiära emballaget och kastade det i papperskorgen längst bort i rummets hörn, naturligtvis utan att missa. Han blindavfyrade de tre vapnen och packade sen raskt ner dem. Därefter kvitterade han vapnen och rev av en kopia på kvittot åt sig själv och la det i ett kuvert som han skulle posta till en adress i Sverige, bankfacket i Stockholm, så fort han var utom synhåll. Pengarna såg ut som de skulle, 10 000 mark med nya sedlar i buntar som om de kom från ett bankrån. Kvittot gick samma väg som kvittot på vapnen. Därefter delade de upp Carls bagage i två högar: det som skulle ner i den gröna bagen och det som skulle till hans egen resväska som Siegfried Maack, mot kvitto givetvis, skulle ta om hand tills operationen kunde betraktas som avslutad. I den högen hamnade exempelvis hans kreditkort och hans legitimation från den svenska säkerhetstjänsten och en del onödigt eleganta klädespersedlar som han skulle ersätta med inköp i Hamburg. De tvekade en stund om vilken hög kniven med det blåflammiga stålet och det camouflagefärgade plast-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 107

handtaget skulle hamna i; det blev Hamburgbagen. Allt var klart utom en sista återstående formalitet som var mer knepig än det övriga. Carl hade begärt att få ett schweiziskt nummerkonto, likgiltigt i vilken bank, med en summa på 10 schweizerfrancs insatta. Kontot skulle han använda som cover för sina påstådda bankrånstillgångar och tanken med det var inte så konstig och summan på 10 schweizerfrancs var också överkomlig, men det hade ändå uppstått en del juridiska svårigheter när Carl envisats med att det bara var han själv som skulle kunna numret. Någon instans, oklart var i hierarkin ovanför Siegfried Maack, hade rest principiella invändningar men nu var saken äntligen klar. Carl öppnade ett kuvert, fyllde i det nummer han tänkt ut – Tessie O’Connors födelseår, månad och dag plus de fyra siffrorna i hans eget födelsenummer, sen alla siffrorna adderade med 1, det gamla KGB-knepet. Han förseglade kuvertet och la det ovanpå det kuvert han skulle posta till sin bankkamrer i Stockholm. Han drog igen blixtlåset till sin gröna bag, stängde sin resväska och flyttade ner väskorna på golvet där Siegfried Maacks två gröna väskor med hemligstämplat terroristmaterial redan stod. Allt var klart. Deras arbetsrum såg plötsligt fängelseliknande tomt och spartanskt ut. Lysrör i taket, en svart fönsterrektangel med oupphörligt smattrande regn, gulvita väggar utan minsta dekoration, gröna bordsskivor i ett material som påminde om bordtennisbord, hopfällbara gnisslande stolar. När Carl ställt ifrån sig väskorna och kom tillbaks till sin plats vid bordsänden där han suttit timme ut och timme in under den vecka som de säkert båda upplevde som en månad just i den här stunden och mötte Siegfried Maacks blick blev tystnaden och ödsligheten i rummet plötsligt komisk. De slog båda ut med händerna i en nästan samtidig gest och föll i generat skratt. Siegfried Maack reste sig därefter med en ironiskt högtidlig rörelse och inledde ett litet tal. ”Högst ärade herr greve”, började han med ett tilltalssätt som föreföll möjligt på tyska hur skrattretande det än skulle vara på svenska,



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 108

”då vi nu kommit till slutet på vårt umgänge, eftersom vi fortsättningsvis bara kommer att träffas via viss förvaringsbox, enligt överenskommelse på Hauptbahnhof i Hamburg, och då den korta tid som stått till buds för att praktiskt och teoretiskt förbereda denna vår gemensamma operation omöjliggjort utrymme för mer naturlig gästfrihet, har jag tagit mej den personliga friheten, helt vid sidan av sådant som du och jag behöver redovisa i tjänsten, att införskaffa något av det bästa Tyskland har att erbjuda, nämligen . . .” Där gjorde han en paus i sin förmodligen medvetet parodiska tyska, gick fram till dörren och svepte raskt in en kylväska som han haft stående utanför i korridoren och som han nu öppnade och halade upp glas av remmartyp och två mörkt bruna Rhenvinsflaskor och fortsatte: ”… vin från självaste Rheingau, och efter vad jag uppfattat av din smak måtte denna 1983 års Riesling från Bereich Johannisberg, Spätlese, passa alldeles utmärkt.” Han korkade vant och snabbt upp ena flaskan och serverade. Carl betraktade fascinerat den lilla svarta vinetiketten, vinets namn var Geheimrat ”J” och det fick Carl att tro att det var titeln på någon sorts domare som hörde hemma i en hemlig domstol, att tyska språket fortfarande hade ord för sådana domare. Men han kom tills vidare av sig i funderingen när han drack. Det var ett kraftfullt ädelt vin med en smak han trodde sig kunna minnas livet ut, han drack en gång till och kände sig säker på att det måste vara det bästa tyska vin han någonsin smakat. ”Otroligt”, sa han medan han rullade glaset i handen, som oförmögen att släppa vinet med ögonen, ”otroligt … det är det här och Mozart som borde vara det enda Tyskland. Fast vad är ett ’Geheimrat’? En domare i en politisk hemlig domstol, eller vad?” Siegfried Maack häpnade över den konspiratoriska föreställningen. Geheimrat var en äldre titel typ hederskonsul för det första. Och för det andra: hemliga domstolar, vad var det för nonsens i en demokrati?



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 109

Tja, nonsens och nonsens menade Carl. De domstolar och de lagar som hanterade just terroristerna hade väl inte så mycket med konventionell demokratisk rättvisa att göra? ”Medlemskap i illegal förening”, vad var det för jävla idiotbrott för att döma någon till tio års fängelse eller mer? Det fanns undantag i demokratin när det just gällde att försvara demokratin, inte sant? I kampen mot terrorismen kunde ju till och med bankrån bli lagliga. Siegfried Maack tog en djup klunk med slutna ögon innan han svarade. Han höll inte med. Vad bankrånet beträffade så var det väl inget rån. Avsikten att råna fanns inte. Det fanns inget brottsligt uppsåt, tvärtom. Pengarna skulle dessutom återlämnas till sista Pfennig så det fanns heller ingen avsikt att olagligen överföra förmögenhetsmassa, alltså inget brott, alltså ingen konstighet. Och vad de särskilda lagar beträffade som Carl anspelat på så hette det för det första inte ”illegal” förening, det var en illasinnad förvrängning, det hette kriminell förening och det var ju givetvis något helt annat. Om terroristerna för övrigt ställde sig helt utanför det demokratiska samhällets gemenskap så kunde de inte gärna räkna med att bli behandlade med silkesvantar, de hade ju själva proklamerat ”krig”, vilket i sig innebar en form av undantagstillstånd, inte sant? Carl läppjade på sitt glas och förbannade tyst för sig själv att just det här samtalsämnet hamnat i kollision med ett av de bästa viner han druckit i hela sitt liv. ”Jag måste säga att det här var ett alldeles fantastiskt vin”, sa han och insåg samtidigt att det var ett för uppenbart sätt att byta samtalsämne, suckade för sig själv och fortsatte, ”men annars har du svar på allt. Visst, vi är demokratin, the good guys, och dom här sprängstollarna vi ägnat veckan åt är the bad guys och vilka metoder vi än använder mot dom så är det helt i sin ordning. Visst, så är det förstås. Även om jag låter ironisk nu så måste jag ju mena det. Precis som du själv, antar jag. Hur hamnade du i en säkerhetstjänst förresten?” Den här gången var tekniken att byta samtalsämne bättre och dessutom var det som Maack hade att berätta ungefär vad man kunde



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 110

vänta sig, och det tog lite tid att berätta och det passade utmärkt till att njuta av vinet. Siegfried Maack hade från början varit språkvetare och var på väg att bli lärare i antingen engelska eller franska på universitetsnivå. Han befann sig år 1977, när terrorismen hemma i Västtyskland kulminerade, vid universitetet i Sorbonne och han hade just skrivit sin licentiatavhandling (något om genitivens förändring i franska språket mellan medeltiden och 1700-talet) när en farbror till honom dog och han måste åka hem. På begravningen träffade han en släkting som arbetade inom BND någonstans och de hade suttit en hel natt och bekymrat sig om Tysklands framtid och om nödvändigheten av att besegra terrorismen. Eftersom de båda var socialdemokrater så var de dessutom extra besvärade av att terrorismen usurperade, kapade, föreställningarna om vad socialism kunde innebära, socialism med mänskligt demokratiskt ansikte blev ju ett skämt när pansarsocialismen härjade i östzonen och terroristsocialismen i Förbundsrepubliken. En vecka senare hade han fått besök av Loge Hecht, som givetvis kände hans släkting i BND. Hechts fråga var mycket enkel: menade han allvar? Ställde han upp? Kunde han börja nästa vecka? Det hade blivit omöjligt att säga nej. Och något decennium senare satt han alltså här hos en knivskärande greve från Sverige. Det var hela historien. ”Du överdriver det där med greve”, svarade Carl stillsamt. Han var imponerad av Siegfried Maacks historia. Det fanns konsekvens och moral i ett sådant beteende som historien illustrerade och enligt Carls egna erfarenheter från den inhemska säkerhetspolisen var det just de två begreppen, konsekvens och moral, som saknades mest i den svenska praktiken. ”Det är nämligen inflation på svenska grevar, det är inte som här där …”, han betraktade etiketten på nästa flaska som Siegfried Maack halat upp ur kylväskan och fann genast ett passande namn ”… där grevar ska heta sånt som Matuschka-Greiffenclau och bo på ställen som heter Oestrich-Winkel i Rheingau, i Sverige är till och med adels-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 111

titlarna socialiserade, alla jävlar som heter Hamilton, ingifta, adopterade negrer, fruar, barn, rubb som stubb, är grevar eller grevinnor. Förresten är ju en av våra fiender baron av något slag, den där Eckkehard von Seckendorff-Gudent, så ska ett adligt namn låta tamejfan, nå få se om jag kommer ihåg nu: 46 år, cirka 180 lång, skäggvårta på vänstra kinden nedanför örat, glasögon, blond. Skalligheten kommer framifrån. Fast den där skäggvårtan måste han ju ha klippt av sig för länge sen, jag menar så fort ni körde ut den på era affischer, ärr efter före detta skäggvårta på vänster kind nedanför örat, med andra ord. Den här greve Matuschka-Greiffenclaus vin var visserligen gott, men Geheimrådet J var ett strå vassare, vafan talar vi om egentligen?” ”Närmast om att vi har en svensk socialiserad greve att ställa upp i jakten mot en freiherr på fiendesidan eller om det var frågan om demokratins dilemma eller vafan det nu var. Hur hamnade du själv i säkerhetstjänsten förresten?” Vinet hade börjat göra dem på gott humör, det var en befrielse att tala lite vårdslöst och slängigt om sådant som bara tangerade veckans allvar. Dessutom hade båda ett uppdämt behov att tillfredsställa den personliga nyfikenheten. Carl berättade sin historia om hur clartéisterna fått för sig att svenska försvaret måste stärkas mot sosseförrädarna – där utropade Siegfried förtjust att det ju stämde utmärkt med kravet på tokiga konspirativa föreställningar till grund för nödvändigt terroristiskt sossehat – och hur sen DG kommit till Carl med ett anbud som var förvånansvärt likt det Siegfried själv hade fått från Loge Hecht om man tänkte efter: kärnan var ju helt enkelt frågan om man menade allvar med det man sagt. Var Loge Hecht sosse förresten? Var det därför han rekryterat Maack, därför att det var så ont om sossar i Verfassungsschutz? Nej inte alls. Loge Hecht var synnerligen konservativ, synnerligen väl identifierad med CDU. Men han var dessutom ett lysande proffs i branschen och han hade mycket riktigt rekryterat en del sossar just därför att han menade att det var operativt förmånligt att ha folk med olika ideologisk utgångspunkt i organisationen, och dessutom stämde



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 112

det bättre med den demokratiska rättsstatens ideal att man hade en säkerhetstjänst som representerade ett tvärsnitt av befolkningen snarare än en enda politisk flygel, vilket ju då alltid skulle bli högern, en tysk höger dessutom som var oförmögen att skilja miljövänner från Moskva-kommunister. Carl berättade om DG, att DG ju faktiskt haft precis samma tankegångar men att han brukat beskriva västtyskarna, de västtyska kollegerna alltså, som just en samling högerfolk som inte kunde skilja det ena från det andra och därför blev operativt sämre. Hur låg det nu till i verkligheten? Tja det var väl olika från delstat till delstat. I stort sett var nog den där svenske spionchefens analys riktig. Men inom Hamburg, där Loge Hecht var chef, hade man en större politisk spridning på personalen. Dessutom hade man den bäste chefen i branschen och bäst resultat. De var inne på sin tredje flaska, även den ett märke från Rheingau, även den utomordentligt god fast inte riktigt i nivå med den första. Någonstans från våningen under hörde de jubel som måste komma från en TV-publik. Det var någon fotbollsmatch som helt och hållet fångade GSG 9:s jourstyrka. Deras utryckning till kamp för demokratin skulle säkert försenas flera minuter om terroristerna slog till mitt under en viktig fotbollsmatch. ”Den där kniven, vad är det för konstigt med den?” frågade Siegfried Maack lågt utan att släppa sitt vinglas med ögonen, han roterade glaset sakta i handen och tycktes intensivt studera det slipade mönstret av vinrankor runt glasets ljusgröna kant. Carl hade till en början svårt att förstå frågans innebörd. ”Vad får dej att tro att det är något konstigt med kniven?” frågade han. ”Jag har ju ögon att se med. Dom där bamsepoliserna reagerade på ett sätt som, ska vi säga, inte direkt överensstämmer med deras attityd av starkast och bäst i världen …” Carl funderade en stund. Sen hämtade han kniven och ett tomt vitt brevkuvert. Han fattade kuvertet mellan tummen och pekfingret



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 113

i ena hörnet och höll det framför sig på en halv meters håll. Sen höjde han försiktigt kniven och skar en remsa av kuvertet utan att det ens böjde sig. Sen drog han kniven snabbt upp och ner några gånger så att det tveeggade bladet skar nya remsor av kuvertet, det såg ut som om han skivade salami. Sen la han långsamt ner kniven ovanpå resterna av det sönderskurna kuvertet och betraktade sin jämnårige kollega en stund innan han sa något. Siegfried Maack skruvade på sig, hans obehagskänslor lyste lång väg. ”Samma typ av stål finns numera i vissa japanska köksredskap, fast utan blånering förstås. Blåneringen är bara till för att undvika onödiga reflexer i mörkret. Det är ju troligtvis mörkt om man använder det här vapnet.” Han gjorde en kort paus, betraktade forskande den andres ansikte innan han bestämde sig för att dra åt skruven ytterligare ett varv. ”Svagheten med den här typen av stål är att eggen blir mycket skör. Stöter man på ben eller alltför hårt brosk riskerar man att bryta sönder eggen. Men mjukdelarna är ju det man siktar på. En snabb sidledes rörelse över din hals och du skulle knappt känna smärtan, snarare först förvåning när du insåg att du inte kunde säga något, inte kunde andas och att blodet lämnade dej som en fontän ur båda de avskurna halsartärerna. För man i stället in kniven i bukregionen kan man dra den snabbt uppåt, genom bröstbrosket som håller samman revbenen, ända upp till hakan. På vägen har man delat hjärtat i två ungefär lika stora halvor. Teoretiskt är döden omedelbar, det beror på om du är anhängare av hjärtdödsbegreppet eller hjärndödsbegreppet. Det troligaste är nog att tänka sig att jag kommer bakifrån, lägger handen över munnen på dej och skär igenom halsen, artärerna således, liksom matstrupen och luftstrupen. Då dör du chockad, sprattlande i min famn utan att ha ställt till minsta buller.” ”Vill du att jag ska kräkas eller vart vill du komma?” väste Siegfried Maack mellan sammanbitna tänder. Han såg verkligen ut som om han kunde tänkas börja kräkas. ”Nej”, sa Carl med lätt och annorlunda tonfall medan han kvickt



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 114

stoppade ner kniven i sin bag, ”men jag vill förstås provocera dej lite. Du tycker det här är barbariskt, inte sant?” ”Det kan jag inte direkt neka till.” ”Kampen mot terrorismen ska föras med intellektuella medel, datorer, systematiserade spaningstips och spaning?” ”Ja, det är så att säga mer vår stil, min stil i vart fall.” ”Din stil och den stil ni av historiska skäl är hänvisade till i just Verfassungsschutz. Men det är ju inte hela Tysklands stil. Just i det här huset där vi sitter nu är jag inte precis den ende våldsverkaren.” ”Nej, naturligtvis inte. Men jag vill helst undvika att jämföra dej med dom där babianerna.” ”Varför det? För att jag ser snällare ut eller för att jag definitionsmässigt är en kollega?” ”Därför att du är min kollega naturligtvis. Det är inte dom, dom är ett nödvändigt ont.” ”Våldet som den yttersta utvägen, alltså. Nå, det är inte våldet du är emot, det är kniven, ett mycket enkelt och primitivt instrument vars funktioner inte förändrats särskilt mycket sen stenåldern. Du tycker kniven är värre än en revolver från Smith & Wesson, säg en 357 magnum som bamsepoliserna på det här stället använder?” ”Ja, faktiskt. Jag förstår att du är ute efter någon sorts inkonsekvens men så är det ju, så är det rimligtvis för dom flesta normala människor.” ”Jo, men du och jag är inte särskilt normala. Jag menar, inte i den bemärkelsen att vi faktiskt borde ha tänkt igenom det här, jag har i alla fall gjort det och gjort det mer än du, som det tycks. Du är bara fördomsfull, Siegfried. Titta här så ska du få se på något som du möjligen kan använda till att nyansera dej lite.” Carl gick fram till datorn och slog på strömmen, slog ner några tangenter, nickade för sig själv och lyfte upp en liten väska som han öppnade på väg tillbaks till sin plats vid bordet. ”Det här”, sa han, ”är en Motorola RDX 1000, en portabel dataterminal och en av husets små stoltheter. Nu ska vi se. Datorer är



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 115

dumma, kom ihåg det. Förresten tror jag inte du riktigt förstått att det jag sysslade med i USA inte bara var barbari. Det är nämligen två saker jag är bra på, Siegfried, det ena är att skära halsen av folk i mörkret, fastän det ju bara är en teoretisk kunskap som väl aldrig kommer till utförande i praktiken. Det andra är det här med små datorer. Alltså, dom här två lådorna vi har i rummet är så dumma att dom inte inser att dom är i samma rum, eller hur? Nå, nu anropar GSG 9, via sin portabla anläggning, din dator här i rummet som är kopplad via telefonnätet till Verfassungsschutz i Köln, du hänger med så långt?” Siegfried Maack nickade. Så långt var det hela inte särskilt komplicerat. Men han ansträngde sig för att inte se förvånad eller imponerad ut. ”Alltså”, fortsatte Carl, ”för att inte krångla till det hela för mycket för bamsepoliserna som ska sköta det här systemet så finns dels en inbyggd igenkänningssignal i deras portabla dator som forcerar det mesta av våra kodnycklar på direkten. Till det behöver dom bara slå en enkel igenkänningssignal, i det här fallet GSG9.146D, som betyder att vår vän Horst Niedermöller eller vad nu datoroperatören heter i min lilla terrorgrupp här nere, just anropat ditt högkvarter i Köln.” ”Hur känner du till hans anropssignal?” frågade Siegfried Maack utan att röja minsta förvåning i rösten. ”Därför att han visade den för mej utan att tänka tanken att jag skulle kunna hänga med i såna här knappar. Fördomar, Siegfried, fördomar, det är precis som med dej och kniven, det är det jag ska försöka illustrera nu. Var var vi? Jo, nu frågar jag alltså Köln så här, vem är Siegfried Maack … ge tillgängliga data …” Ögonblicket senare lystes skärmen i andra änden av rummet upp med text som fyllde nästan hela utrymmet. Carl reste sig och gick bort och läste en kort stund innan han vände sig om mot sin kollega. ”Det enda överraskande som står här är att du är doktor och att du är homosexuell, det andra verkar stämma. Men är det här sant, Siegfried?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 116

Siegfried Maack hade redan rest sig med sådan fart att han välte stolen bakom sig när han rusade fram till datorskärmen och stirrade in i den obevekliga gröna texten. ”Nej, det är tamejfan inte sant”, flämtade han. ”Jo, det där med doktor är sant på sätt och vis, i Tyskland blir man liksom ’herr doktor’ efter en licentiatavhandling. Men jag är inte och har aldrig varit homosexuell, jag förstår inte varifrån dom fått det, jag förstår inte …” ”Tja”, sa Carl när han gick tillbaks till den portabla miniterminalen, ”om jag via telefonnätet och/eller Köln skulle slå fram mej själv i det svenska säkerhetsregistret skulle du få se något liknande. Jag är någon sorts kommunistisk säkerhetsrisk, inte heller det kan man väl gärna uppfatta som sant. Dessutom skötte jag själva registret för något år sen. Men ta nu den här jäveln till exempel . . .” Carl slog en serie på sitt tangentbord och bilden av terroristen Horst Ludwig Hahn dök upp på skärmen. ”… ja förlåt, jag använde ditt anropsnummer den här gången. Nå, titta på den här figuren. Han krumbuktar för att bilden av honom inte ska bli så identifierbar men visst kommer jag att känna igen honom, med eller utan det där vågräta, en centimeter långa ärret på pannan. Jag har till och med hört hans röst, och så är han precis 175 centimeter lång och ungefär lika gammal som du och jag. Vad är det som kommer att leda till att han slutar sina dagar som terrorist? Inte är det nån jäkla kniv. Fick han och hans kolleger välja mellan att ha varenda Siegfried Maack utrustad med kniv och revolver mot att ni bytte bort dom här små otäcka tangentborden och skärmarna så skulle dom väl inte tveka. Den här datorn fångade Hahn när han talade i telefon, därför sitter du och jag här nu, därför vet jag hur han låter och ungefär var han kan finnas, därför har vi en chans att ta honom. Den snälla civiliserade hyggliga datorn som du själv, låt vara med viss nybörjarteknik och viss osäkerhet, behandlar i ditt arbete, till skillnad från kniv alltså, det är den som är våldet mot terroristerna. I praktiken utövar du lika mycket våld som jag någonsin kommer att göra, Siegfried, allt annat är fördomar och rädsla för den där manbar-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 117

hetsritualen du såg i gymnastiksalen. En sorts vidskepelse skulle man kunna säga, ungefär som mörkerrädsla.” ”Du är alltså inte mörkrädd?” ”Nej, ärligt talat inte det minsta, mörkret är ett skydd, inte ett hot.” ”Så där identiskt lika är vi väl inte i så fall. Men jag erkänner din poäng, objection sustained, skulle man kunna säga. Jag får erkänna att jag kanske har missbedömt dej en aning. Men det är väl mina pacifistiska böjelser, observera pacifistiska, inte homosexuella böjelser, jag undrar varihelvete det där kommit från, som lurat mej. Vi lägger av, här den sista flaskan Geheimrat ’J’, den hemlige domaren du vet, hehe. Snart ses vi bara per brevlåda. Jag ger mej, datorn är våldet visst. Ingen kommer att skära halsen av vår vän Horst Ludwig Hahn.” De drack under tystnad och med nästan högtidlig njutning den sista flaskan Geheimrat ”J”. När Carl vaknade nästa morgon satt Siegfried Maack redan i sin mörkblå BMW på Autobahn på väg mot Hamburg. Det skulle dröja längre än de föreställde sig innan de skulle ses igen. När de återsågs hade Horst Ludwig Hahn dött på så vis att någon med en vass kniv och närmast kirurgisk precision skurit halsen av honom från ena örat till det andra. Av olika skäl, dock juridiskt helt oantastliga, kom tyska Förbundsrepublikens myndigheter aldrig att efterspana mördaren.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 118



   på Hamburg Hauptbahnhof. Som en tunn, förvånansvärt stark säkerhetslina upp till ytan fanns inom honom strängen av medvetande som sa att han var jägaren. Men med hela sitt synliga och kännbara jag var han tvärtom bytet, den jagade terroristen och han avskydde från och med nu allt han såg. Förändringen inom honom ägde rum på några minuter, som när en fjäril kryper ur puppans skal; när han steg ur förstaklasskupén och ner på perrongens asfalt. Hans första iakttagelse gällde rymden inne på stationen. Under de väldiga brunsvarta välvda stålbalkarna där uppe fanns hela Tysklands moderna och obehagliga historia inpyrd. Det luktade Krupp och andra världskriget, slöt man ögonen hörde man stånkandet och pysandet av ångloken. Sot, stål, smuts och halvmörker, det var från och med nu hans sanna bild av det kapitalistiska Tyskland, vars främsta fiende var han själv och tjugofem kamrater han ännu inte hade träffat. I slutfasen på sin förpuppade tillvaro hade han först kört en mörkblå Mercedes 190 ner till Frankfurt. Centrallåset var av samma typ som på GSG 9:s vita bilar modell 280 SE; det var dessa lås och tändningslås han nu kunde forcera på några sekunder, det var modellen 190 han skulle komma att använda varje gång han begick ett bankrån eftersom det dels var en av de minst sannolika rånarbilarna, på grund av just låsets påstådda säkerhet mot tjuvar, vilket skulle göra polisen mindre misstänksam; dels skulle biltypen kunna innebära en signal till andra änden av den tunna livlinan däruppe för den inte helt osan-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 119

nolika händelse att han skulle hamna i ett läge där han inte kunde kommunicera som avtalat. Han hade ställt bilen ifrån sig på ungefärligen avtalad plats i Frankfurt, låst bilen med sin dyrk och tagit tåget mot Hamburg. Än en gång hade han åkt det förstorade Märklin-tåget längs Rhendalen. Han hade stått länge försjunken ute i korridoren och betraktat det förbiglidande flodlandskapet i svart, brunt, mörkgrått och ljusgrått och han hade fantiserat om hur allt detta skulle se ut vid en annan årstid, när det var grönt i motsats till nu, när till och med borgarna såg ut att huttra i kylan och duggregnet. Han kände det som en sorts ritual, en avskedsritual, och de känslorna hade han fått ytterligare förstärkta av den gamla damen mitt emot honom i kupén som hade lånat honom sin freestyle och några kassetter. Den första hade varit en nyinspelning av lilla g-mollsymfonin med Nikolaus Harnoncourt och tidstrogna instrument. Första gången han lyssnade tyckte han det lät bullrigt. Men han spolade tillbaks bandet och tog om flera gånger och på så sätt skapade han ett av dessa livets bergfasta musikminnen; Mozarts 25:e symfoni, första satsen, skulle han alltid förknippa med Rhendalen i decemberdis, eller rättare sagt: Rhendalen i decemberdis, och han själv, på väg att lämna det ena Tyskland, Mozarts Tyskland, för att strax befinna sig i det andra Tyskland, terroristernas Tyskland. Den slutgiltiga nedstigningen skedde sålunda mycket snabbt, när han just lämnat tågkupén och gick över den smutsiga asfaltperrongen i Hamburg Hauptbahnhof. Han visste precis vart han skulle, han visste till och med hur de orange automaterna för tunnelbanebiljetter fungerade. Den unge mannen som steg upp i duggregnet från St. Paulis U-bahnstation saknade tydlig identitet. När han började gå nedför Reeperbahn kunde han möjligen vara turist, eller kanske snarare sjöman med tanke på bagen som han bar över ena axeln. Han var antagligen utlänning, den tjocka gröna jackan såg i vart fall inte tysk ut och han såg sig omkring som om han var ny i området. Men mer än



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 120

varannan inkastare till porr- och prostitutionsbegivenheterna tvekade ändå att antasta honom. Han gick för beslutsamt och han såg sig oupphörligt omkring och han var uppenbarligen helt nykter och han skulle alltså i värsta fall kunna vara polis som bar den gröna jackan och bagen som någon sorts maskering till sjöman. Carl själv kände sig bombarderad av synintryck som nästan undantagslöst väckte känslor av äckel eller i bästa fall äckelblandad förvåning. De flesta människor han mötte var förgiftade på ett eller annat sätt, kvinnorna var prostituerade och männen smög som raggiga små schakaler längs husväggarna eller trottoarkanten utan att möta hans blick. Ljusreklamen handlade i huvudsak om att sälja kvinnokött i en eller annan form, om inte vanlig prostitution så åtminstone striptease eller avklädning i runkmaskin där, om Carl fattat saken rätt, man fick stoppa i mynt från egen liten box så att luckan öppnades, och man för den stund myntet räckte fick se Fräulein Rosita kråma sig naken, tills alltså myntet inte räckte längre och luckan slog igen; där inne någonstans i mörkret satt en cirkel av tyska män framför var sin lucka som sänktes och öppnades allteftersom de stoppade mark i myntöppningen. Varje man satt helt ensam i eget bås med egen rulle toalettpapper och egen mängd av mynt och luckorna sänktes och höjdes helt enligt lagen om tillgång och efterfrågan vilken ju var kapitalismens huvudprincip. När han för tredje gången inom loppet av en kvart passerade ett skyltfönster fyllt med olika knivar såg han något som han först närmast vägrade att tro på. Där låg en Llama Police Special, ett av den amerikanska polisens favoritvapen som off duty gun. Det var det vapnet han såg först i skyltfönstret. Men när han stannat till upptäckte han att hela skyltfönstret var fyllt med pistoler och revolvrar till ett genomsnittspris av 200 mark. Där låg över hundra föreställande vapen. Men de var så välgjorda att till och med Carl låtit lura sig vid första anblicken. Det fanns alltså en marknad för kopior på handvapen, kopior som garanterat skulle lura så gott som vemsomhelst.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 121

Vem behövde sådana leksaker? Skulle hemmafruar ha dem som skydd mot beväpnade inbrottstjuvar? Vad skulle hända då om inbrottstjuvarna var beväpnade som i USA? Eller var det de kringstrykande schakalliknande männen längs rännstenen som behövde dessa vapen som attrapper vid rån? Han stod en stund och räknade knivarna som satt uppsatta på rader i skyltfönstrets fondvägg. En del av dem fick man uppfatta som en sorts jaktredskap, andra var uppenbarligen varianter, ett mycket stort antal varianter, på så kallade överlevnadsknivar som en amerikansk skådespelare gjort populära i en film där han egenhändigt besegrade Nordvietnams och Sovjetunionens armé genom att bland annat strimla motståndarna med denna kniv som såg ut mer som ett köksredskap än som ett vapen. En betydande del av knivuppsättningen utgjordes av stiletter av klassisk typ, smala knivblad som hoppade fram ur ett svart handtag när man höll in fjäderutlösaren. Allt som allt fanns mer än tvåhundra knivar i skyltfönstret och de flesta var grymma leksaker utan rimligt praktiskt användningsområde. Ett tyskt leksaksskyltfönster, ett skyltfönster man bara skulle kunna finna i Tyskland, ett anständigt lagligt borgerligt skyltfönster med tyska leksaker åt vem som helst som ville leka död eller hota med död eller möjligen döda; för hur löjeväckande än somliga av knivarna såg ut så visst skulle man kunna använda dem till att döda människor med, precis som deras design skröt om; detta var Carls nya Tyskland, så såg Tyskland ut om man betraktade Tyskland efter påbörjad nedstigning. Han drog jackan tätare omkring sig, drog upp blixtlåset en bit och sneddade över Reeperbahn så att han hamnade nästan precis på polishuset vid Davidstrasse, där så många av hans besökande landsmän av olika skäl kommit att avsluta sin vistelse i det område som av obegripliga skäl kallades glädjekvarteren, vilket var ungefär detsamma som att kalla de magra glittrande sjukliga hororna för glädjeflickor. Han hittade ganska väl trots att han aldrig tidigare satt sin fot i Hamburg. När han passerade polisstationen kände han en kort ilning



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 122

av hemlig triumf; här skulle de aldrig vänta sig att finna en beväpnad bankrånare, inte så här nära själva polisstationen. Han fortsatte nedför Davidstrasse över en trädlös gata med det orättvist vackra namnet Kastanienallee. Han stannade och bytte över bagen från den ena axeln till den andra. Gatan var så gott som tom, han kunde inte upptäcka mer än två eller tre horor och han antog att det var ovanligt lite även på den gata där polishuset låg. Mitt emot honom fanns ett rött plank med vit text som meddelade att kvinnor och personer under 18 år inte ägde tillträde. Han såg ingen man på väg ut eller in och han övervägde med sig själv om han skulle gå in för att se om det verkligen var sant, att kvinnorna verkligen satt i skyltfönster. Han avstod trots att ett av hans alternativa hotell låg precis på andra sidan gatstumpen bakom planket, Herbertstrasse. När han fortsatte upptäckte han att restaurangen Cuneo åtminstone utifrån såg ut som om den bara var ett hål i väggen, en diskret ingång i en ljusröd kakelvägg. Dit skulle han naturligtvis, det skulle ju bli hans favoritrestaurang. Det var där en av terroristerna svarat när den andre terroristen ringt. Han rättade sig: det var där en av de antiimperialistiska kamraterna befunnit sig när den andre kamraten ringt. Han vek av åt höger och fortsatte något kvarter, något enda kvarter förbi sju eller åtta ölschapp eller restauranger eller videobutiker och en antikvitetshandel med högar av egendomliga mynt i det dammiga skyltfönstret och ytterligare tre eller fyra väntande horor i regnet och så var han framme. På andra sidan gatan låg Schmaals Hotel. Huset intill var rivet och i utsikten rakt fram i diset låg Elbe, svart, bred och död på allt biologiskt liv, ohyggligt förgiftad av sin långa resa genom kommunismens mest framgångsrika representant nämligen Östtyskland och därefter kapitalismens mest framgångsrika representant nämligen Västtyskland. Han visste vad han skulle finna på andra sidan det dystert förfallna huset, han sneglade bortåt andra husgaveln för att se att det väntade



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 123

ölschappet låg där det skulle. Hotellet framför honom hade en ny neonskylt rakt över ingången, men det var ändå svårt att tro att det faktiskt dolde sig ett hotell i den förfallna byggnaden, ett hotell där folk tog in för att faktiskt bo över natten. Men för Carl var det mycket viktigt att få rum just i detta tre våningar höga slumhotell vid Hafenstrasse, detta var hans första strategiska mål. Han tog ett djupt andetag och gick med beslutsamma steg över gatan och ryckte upp dörren. Där innanför fanns en minimal disk och ovanför den hängde tre eller fyra nycklar, ungefär lika många nyckelutrymmen var tomma. Från den intilliggande baren kom en kort närmast klotrund kvinna med blonderat hår, kolsvart hårbotten och träningsoverallsbyxor. Kvinnan hälsade inte men hon gav Carl en kort förvånad blick när hon upptäckte att han var ensam. Det var alltså ett hotell för korta besök i damsällskap och något annat var väl inte heller att vänta. Carl beslöt sig för att göra förhandlingen så kort och okomplicerad som möjligt. ”Rum”, sa han och pekade på en av de lediga nycklarna högst upp i raden. ”Trettio mark för halva natten, sextio för hela natten”, svarade den blonderade kvinnan i träningsoverallsbyxor som om det var ett förhandlingsbud. ”Två eller tre nätter”, sa Carl. ”Betala förskott”, sa den blonderade. Carl tog upp två ovikta hundramarkssedlar och la på disken. Den blonderade stirrade ett kort ögonblick på sedlarna, så ryckte hon på axlarna och började leta i röran under disken efter något som hon tydligen inte fann. ”Ni är utlänning, då måste man fylla i särskilda papper”, förklarade hon. ”Stämmer, jag är svensk, heter Karlsson, fast vi kan väl göra det där utan papper”, sa Carl, blinkade så förtroligt han kunde åstadkomma och la ytterligare en hundramarkssedel ovanpå de två andra. En kort stund senare inspekterade han sitt rum, herr Karlssons



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 124

rum, tredje våningen. Ett handfat stack ut från väggen. Det fanns inga handdukar utan i stället en rulle hushållspapper. Sängen var en nerlegad järnsäng med vita stolpar med avskavd färg och rummets enda övriga möblemang var två stolar. Sängkläderna var tvivelsutan begagnade, han fann tre eller fyra små knollriga svarta pubeshår mitt i lakanets lägsta punkt. Han tog upp lakanen och skakade dem och öppnade båda de gnisslande träfönstren. Han funderade på om, och i så fall vilka, könssjukdomar kunde överföras bara med lakanskontakt eller hur han nu skulle karaktärisera sin kontakt med knullhotellrummets tidigare invånare. Rummet var ganska kallt och fuktigt. Han övervägde om han skulle begära nya lakan och en kamin, men han beslöt sig för att inte komma med några klagomål och att själv köpa kamin om det skulle behövas. Det var viktigare för honom att bo kvar än att trivas. Han bäddade sängen, drog överkastet över och stängde fönstren som gnisslade motvilligt i målarfärgsflagor och så ställde han sin bag ovanpå en av rummets två stolar och la sig med kläderna på ovanpå sängen. Den kved och gnisslade lätt under hans tyngd. Han undrade hur den skulle bete sig med två personer som dessutom kunde förväntas uppföra sig passionerat. Han gungade till och sängen svarade med ett högljutt gnissel. Situationen föreföll honom plötsligt och oväntat mycket komisk. Han låg stilla och betraktade fuktmönstren i den flagnade taktapeten och han lät lite tid rinna undan. Sen reste han sig och packade upp sina toalettsaker som han placerade på den rangliga lilla hyllan ovanför handfatet. Han tvättade sig med kallt vatten, torkade sig med hushållspappret och funderade på om han skulle raka sig eller inte. Han bestämde sig för att raka sig; det var ändå inte meningen att han skulle spela slusk. Rummet erbjöd inte särskilt många gömställen och han funderade ett slag medan han rakade sig på vad han borde eller inte borde gömma. Om den blonderade eller någon annan snokade i hans lilla bagage medan han var ute, vilket var mer än sannolikt att man skulle göra, så var frågan vad han borde gömma, vapen eller pengar. Han



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 125

kom snart fram till att det inte skulle göra någon skada om hon fann vapen i hans rum, hon skulle knappast bli förvånad över att finna en kriminellt belastad gäst. Men fann hon för mycket pengar så skulle hon inom kort kunna få anledning att kalla på polisen i tron att det skulle ge henne 50 000 skattefria D-mark, vilket ju var skottpengarna på terrorister. Han letade en stund utefter golvytans smutsiga korkmatta tills han fann ett område som gick att bända upp. Där tryckte han ner det mesta av Förbundsrepublikens sedelbuntar. Han rakade sig färdigt, tog fram ett av de laddade pistolmagasinen och tryckte in det i kolven, sen stoppade han ner pistolen på dess vanliga plats i svanken mellan ryggen och byxlinningen, drog på sig en tröja och tog jackan över axeln och gick ut. Hans första mål var den italienska restaurangen Cuneo som bara låg något kvarter från hans nu upprättade bas på Schmaals Hotel. Hittills gick allt som det skulle. Restaurang Cuneo var större än man skulle tro efter att ha sett den blygsamma ingången. Lokalen var avlång och när man kom in genom entrén och förbi baren till vänster så hade man en fullständig överblick över alla som satt där nere i lokalen ytterligare några trappsteg nedåt. På samma sätt kunde naturligtvis alla som redan satt se precis vem som kom in. Restaurangen var mer än halvbesatt och Carl fick ett bord ungefär i mitten på ena långsidan. Såvitt han kunde bedöma var restauranggästerna ett mycket blandat sällskap. Somliga såg ut som om de kom direkt in från sitt hallickjobb eller sitt småstjälande ute på gatan, andra såg ut som om de kom från helt andra stadsdelar och hade rätt gott om pengar utan att för den sakens skull vara kriminella och ytterligare några såg ut som konventionellt intellektuella eller möjligen som chiqueradikaler, vilket ju i så fall var en utmärkt blandning som kunde tyda på att Cuneo var en sorts inneställe. Det var knappast någon som tog särskild notis om Carl, och det var inte heller meningen så här på hans första inspektion av jaktmarken. Han åt lasagne och drack en flaska Chianti och tog en dubbel espresso innan han betalade och gick. Ingen i lokalen hade haft minsta likhet med någon efterspanad terrorist.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 126

Han gick tillbaks mot sitt eget kvarter för att besöka ett av de tre heta ställena. Han hade ännu inte ens betraktat sitt kvarter från andra sidan, där husockupanternas slagord syntes. På andra sidan kvarteret från Schmaals Hotel räknat låg Hafenstrasse där husockupantrörelsen sen flera år hade lagt beslag på inte mindre än åtta slumfastigheter som man sålunda ”räddat undan den kapitalistiska exploateringen”, det vill säga närmast rivning i saneringssyfte. Eftersom ockuperandet självfallet gett anledning till flera konfrontationer med polisen redan från första start, hade ockupationsrörelsen snabbt kommit att uppfatta sig själv som revolutionär, rentav halvt terroristisk. Myndigheterna hade emellertid genom en infernalisk socialdemokratisk list löst bråket på så vis att man förmått ockupanterna att hyra fastigheterna för ett år och hundra mark per fastighet. Därmed var alla konfrontationer med polisen skjutna på oviss framtid. Dessutom blev det lugnt i övriga Hamburg eftersom hela ockupationsrörelsen nu samlats på en liten gatstump. Då ockupanternas boende på Hafenstrasse på detta olyckliga sätt kommit att legaliseras, hade de i gengäld försökt åstadkomma så mycket skadegörelse och graffiti med så provocerande textinnehåll som möjligt för att på detta sätt locka polisen till platsen. Men inte ens slagord som beskrev snuten, die Bullen, som feta grisar med hakkors hade lett fram till några konstruktiva sammanstötningar med kapitalismens repressiva instrument. Det enda som tagit något så när skruv var när representanter för ockupationsrörelsen infunnit sig på en filmpremiär där en nostalgisk film om processen mot Baader, Ensslin, Raspe och Meinhof med framgång stördes så att filmen fick visas någon annanstans vid ett annat tillfälle. Eftersom ockupanterna nu framträtt som terroristsympatisanter, fick de några sporadiska påhälsningar från uniformerad polis som de kunde kasta gatsten på så att några av dem anhölls och släpades bort. Sedan dess hade ockupationsrörelsen betraktats som terroristisk. Detta skulle ingen på Verfassungsschutz ha tagit på så stort allvar om det inte varit för det mystiska telefonsamtalet mellan två verkliga



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 127

terrorister som kunde förväntas vara stationära i ett område som märkligt nog sammanföll med husockupanternas. Men det var ingen tvekan om att ockupanterna själva såg med betydande stolthet på sin nyvunna status som nästan terrorister. Högst upp på husväggen mot Hafenstrasse, i samma kvarter där Carl nu bodde, förkunnade en svart text att sympatisanterna i ”det omgivande fältet”, som polistermen löd, hälsade kamraterna på kåken och med kamraterna förstods då givetvis de riktiga terroristerna (Das terroristische Umfeld grüsst die Genossen im Knast). Nya lömska socialdemokratiska anslag bland stadens politiker hade emellertid inneburit att polisen ånyo dragit sig undan. Ockupanterna hade patrullerat med egna vakter vid högar av uppriven gatsten några nätter och misshandlat några nattliga förbipasserande som de anklagat för att vara förklädda snutar. Men inget mer hade hänt och nu gick allt i sina inkörda banor av stilla och konsekvent förfall sen flera månader tillbaks. Femton meter från Hotel Schmaals ingång ligger ett ölschapp som heter Onkel Max. Det blev Carls nästa station på nedstigningen. Ingången låg precis i hörnan av kvarteret. Huset intill var rivet så att det bildades en glugg i husraden och den tomma gaveln var fullklottrad med slagord av mer eller mindre svårbegriplig karaktär. Det som var lättast att läsa var också det tydligaste till innebörden: Kriminelle Aller Länder Vereinigt Euch! (Kriminella i alla länder, förenen eder!) En stentrappa löpte tom och glittrande i regnet ner mot husets andra hörn där nästa schapp låg precis som det skulle enligt Carls inlärda karta. Utomhus syntes inga människor till. Han bestämde sig för att inte se tveksam ut vad som än skulle visa sig på andra sidan dörren och så gick han in på Onkel Max ölschapp för att om möjligt förena sig med all världens kriminella. Det första han såg var golvet som var svart fastän det sannolikt bestod av bruna golvplankor i trä. Skiten var ingrodd som tunn asfalt. Där fanns sex bruna bås med bruna bänkar och bruna sönder-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 128

klottrade bordsskivor. Väggarna var bruna, till och med den vrålande jukeboxen var brun. Vid disken rakt fram stod en medelålders kvinna i lila långbyxor som verkade berusad eller drogad. Hon föste över en kort, knubbig och givetvis brun ölflaska mot Carl innan han ens hunnit beställa. Möjligen var detta det enda som gick att beställa. Han drog åt sig ölflaskan och betalade med en tiomarkssedel och låtsades först inte förstå när kvinnan i de lila långbyxorna bad om jämna två mark. När han fick tillbaks sin växel kommenterade han mynten med att i Sverige skulle det ha blivit mycket dyrare och så gick han mot ett av de lediga båsen och hällde upp ölet i det möjligen diskade glas som han fått som särskild service samtidigt som han fick tillbaks växeln. Han letade med blicken efter annan färg än brunt och fann först att gardinerna nog kunde betraktas som röda, fastän de antagligen aldrig hade tvättats och därför var på väg att anta samma bruna färg som allting annat i rummet. Bakom disken fanns några röda ölbackar i plast och på väggen hängde en Coca-Cola-klocka med tydligt röda bokstäver, i övrigt var det bara brunt i inredningen. Förutom Carl fanns sex eller sju män och tre kvinnor i lokalen, alla var under trettio år, alla män utom en var klädda i svart läder och kvinnorna verkade berusade av ett eller annat men inte prostituerade. Männen var långhåriga och alla utom två hade en eller flera tydliga slagsmålsskador som de vanskött och som blivit infekterade. Skadorna såg bestämt ut som om de fått dem av varandra och inte från polisen. Runt golvet smög två magra strykrädda hundar, en schäfervalp och en hund av mer obestämd ras; det verkade som om narkomanerna här liksom i Sverige höll sig med hundar. Carl bestämde sig för att inte sitta kvar så länge. Alla andra i rummet nonchalerade honom på ett sätt som inte föreföll särskilt naturligt. Han hade inga planer på att charma sig fram eller att övertala, det var ryktet som skulle få göra jobbet åt honom. Han lämnade slatten i ölflaskan, detta var det första tyska öl han druckit som inte varit särskilt gott, och han gick ut med en kort nick mot damen i lila långbyxor. Han hade visat sig och det var vad han avsåg. Han gick ut och



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 129

nerför trapporna till schappet på husets nederhörna som hette Ahoi. Miljön var ungefär densamma men här fanns en flippermaskin i stället för jukebox vilket var avsevärt mycket bättre; från och med nu skulle han bli en entusiastisk flipperspelare. Men i övrigt var det här schappet ännu ruffigare än det förra: samma skitighet men bara sju åtta sittplatser utan bord; de flesta i lokalen stod, de flesta tycktes mer eller mindre berusade, oklart av vad, mer eller mindre frånvarande och mer eller mindre kriminella. Som på det förra stället uppvisade alla männen egendomliga skador som måste ha sitt ursprung i interna uppgörelser. Carl fick sin öl för de två mark han höll fram mot den misstänksamme ägaren och han ställde sig i ett hörn och drack sakta medan han funderade på hur han skulle kunna undvika bråk, eller om han alls behövde undvika bråk, om det skulle vara en fördel att misshandla några av knarkarna när de i sin tur oundvikligen sökte bråk. Han bestämde sig för att det just nu i början, medan de flesta i kvarteret skulle kunna betrakta honom som polisspion, vore en avgjord nackdel att söka sig in i någon konfrontation med fyllona. Någon vecka senare däremot, skulle det kunna leda till en ganska gynnsam utveckling om han bara fann rätt person att misshandla. Men inte nu, just nu skulle det bara göra honom omöjlig i kvarteret. Ett av fyllona närmast honom bar hästsvansfrisyr och var tatuerad på ett sånt sätt som åtminstone i Sverige skulle tyda på åtskilliga besök i fängelse. Mannen med hästsvansen blängde på honom och sökte möjligen bråk. Men det var alltså för tidigt för sånt. Carl drack snabbt ur det sista i ölflaskan, samma sort som på förra stället, och gick ut i kylan innan något hann hända. Han bestämde sig för att inte snoka mer utan gick i stället till sitt rum i husets översta våning. Det fanns ingen taklampa. Sänglampan var röd och det skulle inte gå att läsa i det ljuset. Rummet var kallt, det drog från de gistna fönstren, men ändå luktade det inpyrt av gammal billig parfym. Just nu föreföll det honom som en omöjlig idé att man skulle kunna hitta några terrorister bland dessa husockupanter på Hafenstrasse. De människor han sett gjorde inte precis intryck av att vara socialister



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 130

eller anti-imperialister eller ens läskunniga. De var ju rätt och slätt småkriminella småknarkare. Han la sig med kläderna på ovanpå sängen med händerna under nacken och började fråga sig själv hur han i en stad med närmare två miljoner invånare skulle kunna hitta en annan miljö än Hafenstrasse för att nå kontakt. Han försökte föreställa sig att han befann sig i Sverige, att det gällde Stockholm, att han någonstans i Stockholm, strax före jul, skulle hitta politiska extremister som rörde sig utomhus så att man skulle kunna kontakta dem. Där låg en av hans omedelbara arbetsuppgifter. Den andra var rånet som inte behövde förberedas mer än med en bilstöld. Det mest angelägna att fundera över var alltså frågan om en annan miljö för att etablera indirekt kontakt. Det som kunde förefalla närmast till hands var att söka sig till en vänsterbokhandel – det man bett honom memorera i den vägen var något som hette Heinrich Heine Buchhandlung – men det verkade som en lite väl uppenbar provokation. Vänsterbokhandlarna i Sverige hade varit rena magneterna för allsköns provokatörer och angivare under 70-talet och det hade givetvis medfört att de som arbetade där hade en misstänksamhetströskel som var så låg att till slut knappast någon utanför den kända bekantskapskretsen kunde ta sig in där och fråga efter så mycket som en tidning utan att bli betraktad som spion. Det var rimligt att anta att det skulle fungera på samma sätt här. Efter en timme hade han en idé som verkade tillräckligt bra för att åtminstone prövas. Och på så vis skulle han ha något att göra nästa förmiddag innan han gick en rond på ölschappen på eftermiddagen, innan han stal bil på kvällen. *** Han promenerade runt Alster. Sjön låg grå och tom i regnet. Han gick förbi en marina där båtbryggorna var nästan helt övergivna, men några enstaka segelbåtar låg ändå trotsigt förtöjda som om det inte spelade någon roll att det var december och snart jul, eller som om ägarna helt enkelt glömt bort eller struntat i sina båtar. Området var



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 131

ganska likt Djurgården i Stockholm, rika människors hus, elektroniska larmanordningar, höga murar, galler för fönstren i de vackra villorna som nästan undantagslöst såg ut att vara byggda före kriget och kosta flera miljoner. Fast före kriget hade de förmodligen haft sjötomt, för det såg ut som om tomterna huggits av utefter sjöstranden och förvandlats till allmänning; demokratisering och socialdemokrati i spåren på avnazifieringen, gissningsvis. Man kunde ju fråga sig om det var samma familjer och samma människor som bodde här nu som bott här då. När villaområdet tog slut hade han bara en kvarts promenad till sitt egentliga mål, det stora varuhuset. Han var framme vid Jungfernstieg, strandpromenaden vid lilla Alster och vädret till trots började han nu komma in i trängseln av julhandlare. Han passerade ett lyxhotell i vitt med namnet i guld, Vier Jahreszeiten, och därefter var han strax framme. Enligt hans beräkningar skulle han just här, mitt i den borgerliga julhandeln, hitta allsköns bösskramlare. Åtminstone hade det alltid fungerat så i Sverige: de socialistiska bösskramlarna stod just där de kunde förvänta sig att träffa på sina mest hårdnackade motståndare. Sannolikheten för att finna sympatisörer med exempelvis den palestinska saken, utanför NK i Stockholm eller Alsterhaus i Hamburg, måste betraktas som utomordentligt låg. Men likväl, där stod de. Förmodligen var det likadant i Paris och London. Han valde att göra sina egna inköp först och gick in i det stora varuhuset och köpte två billiga plastbagar, en i vitt och en i brunt. Efter lite vimsande upp och ner i hissar och trappor fann han också en avdelning för städrockar och liknande och där köpte han en blå överdragsoverall. Resten av utrustningen för rånet hade han. Och sålunda försedd med julpaket gick han ut i köpcentrum mellan Alsterhaus och Hanseviertel, så att han förmodligen befann sig mitt i ett av Europas mest köpintensiva områden i denna stund, och där skulle han således hitta sina bösskramlare. De första han upptäckte var iranier som sökte stöd i kampen mot ayatollorna. Det passade inte. Nästa insamlare var från Amnesty



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 132

International och det hade definitivt varit bortkastade pengar. Efter en kvart fann han de två första. Det gick inte att missta sig, de höll trotsigt den palestinska flaggan högt i regnet. Ingen människa tycktes se dem, det var en pojke och en flicka obetydligt över tjugo år, klädda ungefär som han väntat. ”Kan det här verkligen löna sig, här mitt bland alla sionister och borgare?” frågade han när han gick fram till dem och som väntat fick han inget svar; de kunde inte avgöra om han var ironisk. ”Jag frågar därför att jag själv stått en hel del med samma bössa när jag var yngre och trodde på sånt där”, förklarade han vidare i en så pass vänlig ton att han inte borde kunna missförstås längre. Men han fick fortfarande inget direkt svar, bara något mummel. Han suckade demonstrativt och rotade en stund i sin bag och gjorde en del handrörelser som om han sorterat något. Så tog han upp en liten bunt med tjugo hundramarkssedlar, snygga ovikta och i nummerföljd och med resterna av en pappersgördel kring som antydde att bunten varit betydligt större, och så räckte han diskret, som om det vore någon sorts dricks, över bunten till de häpna Palestinaaktivisterna. En av dem, flickan, försökte först protestera lite lamt (medan hennes följeslagare frenetiskt börjat syssla med det rent praktiska problemet att vrida av locket på insamlingsbössan utan att väcka alltför stort uppseende). Var det verkligen meningen, var det inte ett misstag, han visste väl hur mycket pengar det faktiskt var … Carl blinkade med ena ögat åt henne och sa att han visste precis hur mycket pengar det rörde sig om, att han faktiskt var på sin egen lilla julklappsrunda och att, viktigast av allt, pengarna kom från fienden och att det var just det som var finessen (men att han, tyvärr och givetvis, inte kunde förklara sig närmare – ny blinkning). Innan han gick vidare frågade han henne var han kunde finna fler kamrater med insamlingsbössor. Nästa par stod ett halvt varv runt Hanseviertel framför Hennes & Mauritz, mitt i den utgående strömmen av julhandlare på väg tillbaks mot U-bahn eller Alster. Han fann dem snabbt och drog ungefär



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 133

samma förklaring som strax innan, men med bara tusen mark i nummerföljd den här gången och så bad han om anvisningar till en tredje grupp som han hittade i en position där de stod nästan helt ensamma; två unga människor i blåsten och regnet på trottoaren där så många skulle ha promenerat sommartid, vid sjökanten mitt emot hotell Vier Jahreszeiten. Han stannade en stund och samtalade med dem om svårigheten att skapa opinion för den palestinska saken, om det var så att det var ännu svårare i just Tyskland eftersom arvssynden efter Hitler rimligtvis måste vara ännu starkare här än i övriga Europa. Han frågade sen vilka övriga vänsterinsamlingar man kunde träffa på i Hamburg och de räknade upp dels sådant han kunde förutse, dels sådant han inte kände till och till slut faktiskt något särdeles intressant: det fanns humanitärt inriktade insamlingar för intagna terrorister, för dem som torterades med isolering och kommunikationsspärr i Stammheim. Han frågade var han kunde finna sådana insamlare, fick en del vaga beskrivningar med riktning rakt in i den kommersiella trängseln på nytt. Han lämnade därefter ifrån sig ännu en liten sedelpacke i nummerföljd och var även den här gången noga med att påpeka att pengarna kom från fienden, vilket ju var en särskild poäng (och dessutom fullkomligt sant). Det tog honom nästan en timme att finna de två surmulna osminkade flickorna som samlade in pengar åt fångna RAF-kämpar. Han försökte inte konversera dem särskilt länge, han räknade inte med att de egentligen ville övertyga någon. De var väl bara ute för att tjäna en god sak, för att få poäng i himmelriket genom sitt lidande, han tyckte sig känna typen från sådana clartéister som alltid lidit mer än alla andra när de samlat in pengar för en god sak eller sålt Vietnambulletinen utanför Systembolaget. De frågade själva varifrån han kom så den ena upplysningen, att han var svensk, behövde han inte truga på dem. Den andra upplysningen, att det oväntat höga beloppet kom från fienden, var ju ganska naturlig i sammanhanget. Så önskade han god jul och försvann i trängseln.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 134

Han småvisslade på väg mot tunnelbanan. Han undrade hur kamrerarna på Verfassungsschutz skulle hantera upplysningen att statens pengar så gott som ograverade gick till statens fiender. Dock var det lätt att försvara åtgärden: billigare inträdesbiljett än så här kunde han inte få. Just nu kanske den inte fungerade. Men kunde det ofrånkomliga skvallret bland bösskramlarna bara göra hälften så mycket reklam för bankrånaren från Norden som han gissade så skulle nog de här hundramarksbuntarna bli väl värda kostnaden. *** Han åkte tunnelbana i rakt motsatt riktning från Eidelstedt där rånet skulle ske. Han siktade på något som föreföll som ett förortsliknande område och hette Bergedorf. Han steg av vid hållplatsen innan, mest därför att ortnamnet – Nettelnburg – fått honom att fundera över betydelsen (liten ren stad?) och han behövde inte promenera särskilt länge innan han fann en parkeringsplats utanför ett radhusområde med två bilar av önskat slag. Han valde den mörkblå eftersom den hade tonade glas, vilket ju komiskt nog gjorde att den påminde om just de bilar som chefspersonerna inom Verfassungsschutz använde. Centrallåset öppnade sig lika lätt som om han använt nyckel. Han drog på sig sina tunna grå handskar och satte sig bekvämt tillrätta på förarplatsen och stängde dörren tyst och väntade en stund. Medan han avvaktade oväsen från något av radhusen undersökte han om bilen innehöll något exceptionellt eller onödigt uppseendeväckande. Men till och med så här ute i ett radhusområde var tydligen tjuvrädslan så stor att man tog med sig varenda pinal in. Desto bättre för mig så slipper jag slänga dina små prylar, tänkte Carl och vred om tändningslåset. Bilen startade direkt. Han slog på vindrutetorkarna men väntade med ljuset tills han kommit ett femtiotal meter från platsen. Han provkörde bilen på Autobahn in mot stans centrum, men som väntat fungerade allting med tysk precision. Efter mycket trassel fann han ett parkeringsgarage i Altona, som låg mitt emellan rånplatsen



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 135

och hans bas vid Hafenstrasse. Någon timme senare åt han sin andra middag på restaurang Cuneo. Den här gången valde han en dyr prestigerätt, tillkrånglat kalvkött i simmig sås med någon sorts ostpanering och långt namn, men i stället för italienskt vin valde han en flaska Châteauneuf-du-Pape för att få anledning att konversera lite om vinet och skämtsamt kunna säga att man som svensk ändå måste dricka utländskt vin, apropå detta att han valde ett icke-italienskt vin. Ingen frågade honom om något och han sökte ingen ytterligare konversation, det viktigaste hade han redan etablerat och resten skulle ge sig av sig självt. Maten var ganska god och han drog ut lite på tiden eftersom han bedömde att kvällens vidare besök på lokal skulle bli väsentligt mindre angenäma. Han drack en dubbel espresso och betalade generöst med dricks när han gick. Det schapp han ännu inte besökt i sitt eget ockupantkvarter hette ”Volxküche”, Folkets kök, där o-et var format som en klassisk bomb av serieteckningsmodell, en svart kula med brinnande stubintråd, och felstavningen med x väl närmast var någon allmänt revolutionär markering. Så värst mycket mat verkade emellertid inte den obeskrivligt nersmutsade lokalen kunna erbjuda. För att komma in i Folkets Kök måste man forcera en halvt nerrasad dörr och sen ta sig över en hög med murbruk. Därefter var man inne i en lokal som var möblerad med överblivna möbler där stålfjädrarna stack fram ur stoppningen och med soffor som föreföll som om de avsiktligt blivit sönderslitna för att bättre passa in i den revolutionära stilen. Väggarna var dekorerade med symboler som i huvudsak och till Carls tillfredsställelse visade sig bestå av femuddiga stjärnor med antingen ett A (för anarkism) eller en RAF-symbol i mitten. Den här gången hade han bestämt sig för att ta ett eget initiativ till konversation så fort han kom in, och det var ju tur eftersom platsen knappast var sådan att man på ett naturligt sätt skulle kunna tränga sig in över murbrukshögarna och låtsas som om man gjort ett litet mysigt fynd i restaurang-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 136

branschen. Sex sju personer stirrade fientligt på honom när han avancerade mot det som möjligen skulle kunna vara en bardisk. ”Hej, jag är utlänning och skulle vilja fråga en del, är det okay?” började han och fick som man kunde vänta knappast något annat än ett par fientliga grymtningar till svar. ”Jo, det kanske verkar lite konstigt”, fortsatte han, ”men när jag tog in på hotellet här på andra sidan så tänkte jag mej inte en plats dit snuten skulle komma stormandes hursomhelst. Alltså, jag kände inte till det här med ockupationsrörelsen. Men hur är det nu, kommer inte snutarna rännande här titt som tätt för att jävlas med er, kan man få en öl förresten?” Det hela fungerade, fast något trögt i början. De informationer Carl ville undslippa sig den här gången var att han var svensk, att han inte tyckte om snuten, att han varit med om att ockupera ett hus som hette Mullvaden i Stockholm när han var yngre, hade någon hört talas om Mullvaden, jaså inte, jo där hade det i alla fall slutat med att snuten stormade och bar iväg alla och frågan var alltså om samma sak kunde hända här. Hans felfyllda tyska och obestridliga utländska brytning gjorde verkan. Och någon i rummet sa sig ha hört talas om den svenska husockupantrörelsen (som Carl läst på i St. Augustin men som han själv dessförinnan aldrig vetat något om). Han fick sin öl och han fick igång något som började likna ett samtal. Två av ungdomarna såg jämförelsevis rena och prydliga ut, en flicka i svart hästsvans och vit polotröja och en pojke i samma ålder som hon själv, strax över tjugo antagligen, som höll henne i handen; just dessa två avvek bestämt från alla hel- eller halvdrogade, halv- eller helkriminella personer han hittills sett i kvarteret. Det var intressant. Han förde medvetet samtalet mot en punkt där han skulle kunna röja sina revolutionära böjelser. Det var inte så svårt, han behövde bara ställa några frågor om varför polisen inte kunde förväntas komma stormande: Jaså, hade sossarna köpt lag och ordning för 100 mark per hus, det var väl billigt, jävligt billigt till och med (han tog upp en hundra-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 137

markssedel och rev den i småbitar med långsamma utstuderade rörelser: Så här jävla billigt hade alltså sossesvinen kommit undan). Och ockupanterna hade alltså låtit sig köpas? Så nu fanns varenda ockupant i Hamburg på ett och samma ställe, där alla hade pacificerats av staten? Jo då kunde man ju förstå att sossarna till varje pris ville hålla snuten borta, för att inte störa sin egen fred med ”revolutionärerna” som var till salu för hundra mark per hus. Fast det var ändå utmärkt ur Carls synvinkel, faktiskt. Han hade ju blivit orolig först att han skulle ha hamnat i något område som kunde tänkas locka till sig snutar och det var ju just det han ville slippa ifrån. När han således fick den oundvikliga frågan om varför han inte ville ha med polisen att göra flinade han och halvljög uppenbart att hans erfarenheter av polis var sådana att han riskerade att åka fast för misshandel av snut om han stötte ihop med dem och det ville han helst undvika, här i Tyskland kunde man väl få flera år för sånt? Men i alla fall, bytte han snabbt samtalsämne, de flesta personer han sett på fiken runtikring gjorde ju snarast intryck av att vara halvkriminella och alls inga medvetna kamrater. Flickan i hästsvans svarade nu lugnt och metodiskt, att även om trasproletariatet inte kan förväntas inta någon ledande roll i kampen, så hade de objektiva förutsättningarna för just trasproletariatets uppkomst ändrats så pass under de senaste decennierna, särskilt i Tyskland, att man måste räkna in dem bland de medvetna skikt av folket där ett revolutionärt medvetande kunde utvecklas. Det var förträffligt, det var en fullträff och Carl kände sig upprymd som när han var skolpojke och spelade sänka skepp och råkade chansa rätt på träff mitt i ett slagskepp vid första försöket. Hon kom alltså med tydligt förvriden leninism. Carl gav henne utan att tveka de formellt riktiga och traditionella leninistiska dogmerna som hon indirekt polemiserat mot: trasproletariatet var reaktionärt och kunde inte förväntas skapa någon klasskänsla eller solidaritet och drog man in såna i kampen så riskerade man snarast att få in fascistiska element som man sen bara skulle få onö-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 138

digt besvär att rensa bort och så vidare. Flickan och hennes pojksällskap nappade och så var diskussionen igång. Carl lät linan löpa ut och så började han hala in: de fick nu bilden av en konventionell svensk marxist-leninist, han fick i gengäld en bild som han inte riktigt kunde diagnostisera, det var närmast som han mindes studenttrotskisterna på 70-talet, när de var som mest revolutionära. Just innan de blev socialdemokrater och gick in i rörelsen och tog jobb som talskrivare åt ministrar. Han avbröt diskussionen redan efter två öl, ursäktade sig och förklarade att han inte ville dricka mer eftersom han hade en del viktiga saker att uträtta nästa dag. Men de kunde kanske ses igen, det var ju kul att åtminstone träffa några här i kvarteret som tycktes veta vad de pratade om. Så la han en hundramarkssedel i den kollektiva betalningsbyttan, viftade snabbt undan de lama invändningarna om för mycket pengar med att man kunde se det som progressiv inkomstutjämning, som en sorts sossepolitik, kul va, här där ju sossarna ändå fått slut på det revolutionära våldet. Och så gick han ut och runt kvarteret och uppför trapporna till sitt kalla rum med den dåliga lukten och den röda sänglampan. Bland allt han hade att göra nästa dag skulle han försöka komma ihåg att skaffa en ny sänglampa. *** Innan han gick för att hämta ut bilen studerade han sina kartblad på nytt. Han vill inte släpa med sig onödiga papper med egna fingeravtryck och därför var han inriktad på att hålla alla detaljerna i huvudet. Garagevakten tycktes inte reagera det minsta för att den prydlige unge mannen i mörkblå Mercedes 190 bar tunna bilhandskar. Det kunde ju se ut som barnsligt snobberi. Han fann utfartsleden mot Kiel/Elmshorn utan svårigheter och det tog honom mindre än en kvart att ta sig fram till Eidelstedts centrum, där allt såg ut som han lärt in från fotografier. Det var sista torsdagen före jul. På torsdagar håller Deutsche Bank



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 139

i Eidelstedts centrum sent eftermiddagsöppet mellan 14.30 och 17.00. Klockan var 17 minuter över fyra. Det var tre minuter kvar till rånet. 150 meter från bankens entré nerför Kielstrasse, flyktvägen, ligger två vita tvåvånings trähus med gott om utrymme att parkera på grusvägen mellan husen. Det ena huset rymmer en bilskola. Fahrschule Döbnitz, och där är det hela tiden en viss cirkulation av körskolebilar och elever som blir körda till skolan av föräldrar eller äkta män. Carl hade parkerat så att hans bil skymdes av både en häck och körskolans gulsvarta reklamskylt. Han hade dragit på sig den blå overallen. Hans provisoriska tändningsnyckel satt i låset och han hade just bestämt sig för att låsa bilen när han klev ut. När han började gå upp mot det röda tegelhuset där banken låg kände han den första nervositeten. Bankens fönster var av ogenomskinligt mjölkfärgat glas så att man inte kunde se in eller ut. Det var givetvis idealiskt. Ytterligare en detalj som gjorde att banken var ett så förträffligt mål var att ingången till banken bestod av en liten förstuga, också den med ogenomskinligt glas både inåt och utåt. När han hade tjugofem meter kvar till den lilla förstugan där han skulle trä rånarhuvan över huvudet drabbades han av en kort skräckfantasi; där inne, skymd för honom, satt nu fyra tyska poliser och höjde sina automatvapen eftersom de visste att rånaren skulle komma precis nu; han skulle dö i samma ögonblick han steg in, ingenting skulle komma ut, det var det här Näslund kokat ihop med sina tyska kolleger för att äntligen bli av med honom, han skulle knappt hinna skjuta tillbaks. Han stannade och andades djupt tre gånger. Så steg han in i förstugan och drog huvan med de tre hålen över huvudet och placerade sin revolver i höger hand och den vita bagen i vänster hand. Han öppnade dörren och tog ett långt steg snett inåt vänster, som planerat, så att han hamnade mitt i fokus för bankens kameror. ”RÅN!” skrek han och höjde demonstrativt långsamt sin revolver och sköt två skott upp i taket.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 140

Det var som om människorna där inne fattade med fördröjd utlösning. Först förstenades alla som i en barnslig lek, sen skrek någon av kvinnorna högt och en del av kunderna började söka skydd och någon tryckte på en larmknapp så att en hög skärande ton av metallisk ringklocka la sig över hela scenen. ”NER PÅ GOLVET!” skrek Carl och gestikulerade med sin revolver. Nästan alla lydde. Det hade gått mindre än tio sekunder. Han hade enligt beräkningarna så mycket som tre minuter på sig. Han studerade scenen innan han fortsatte till nästa moment. Banken hade en sju meter lång disk där fem flickor arbetade utan skyddsanordningar. Längst till vänster fanns kassan, en man inlåst i en liten bur av pansarglas. Det var därför flickorna saknade skydd, alla pengar fanns behändigt nog inne i pansarglasburen. Det var inte troligt att kassören där inne, hur förskrämd han än var, skulle öppna sin bur frivilligt. Det var också inne hos honom som larmknapparna och videokamerorna fanns. Kamerorna gick och kassören stirrade på honom med uppspärrade ögon. Det såg bra ut. Det fanns ett femtontal kunder inne i banken. Carl riktade nu sin revolver mot dem som inte redan hade trängt ihop sig längst ner och bort från honom och tecknade att de skulle ta plats bland de andra. De löd blixtsnabbt och disciplinerat. Jävla tyskar, tänkte Carl. Ingen gjorde min av att angripa honom eller röra sig. Utmärkt, mindre än tjugo sekunder hade gått åt för att etablera den första lugna kontrollen av situationen. Carl rörde sig nu för första gången sen han kommit in och ställt upp sig framför kamerorna. Han gick utan särskild brådska fram till disken närmast kassörens bur och svingade sig lätt över. Framme vid buren med det kraftiga låset på insidan av pansarglaset tog han upp sitt avsågade hagelgevär ur bagen och höll det mot låsanordningen och så tecknade han med huvudet åt kassören, som nu skräckslaget betraktade honom på mindre än en meters håll, att flytta sig så mycket åt sidan som utrymmet tillät. När kassören åtlytt ordern, blixtsnabbt som alla andra tyskar, tryckte Carl av båda avtryckarna så att



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 141

de två hagelpatronerna med gemensam kraft slog sönder såväl pansarglas som låsanordning. Glassplitter och korditrök yrde över kassören där inne. Dörren gick att öppna utan svårigheter. Carl såg sig först om och betraktade övriga personer inne i lokalen. Men alla förhöll sig behärskat förstenade, alla betraktade honom men ingen rörde sig. Det var fortfarande alldeles utmärkt. Han lyfte in den vita bagen till kassören och tecknade att han ville ha pengarna nerstoppade. Kassören löd blixtsnabbt och började ösa ner sedelbuntarna, metodiskt från vänster till höger och i rasande fart som om han ville bli av med den obehagliga situationen så fort som möjligt snarare än att låta larmet och tiden arbeta mot rånaren. När Carl kunde rycka åt sig den fullastade bagen hade mindre än en och en halv minut gått. Han stoppade ner hagelgeväret i bagen och drog igen blixtlåset till hälften medan han betraktade människorna inne i banken. Ingen hade ändrat kroppsställning så att det märktes, alla stirrade fortfarande som förstenade mot honom. Deras uppträdande var utomordentligt gott. Han svingade sig snabbt över disken och steg bort mot utgången där han vände sig om och riktade revolvern mot människorna till höger om sig. ”STÅ KVAR INTE FÖRFÖLJA JAG SKJUTER!” skrek han och så drog han snabbt upp dörren till förstugan. Förstugan var tom. Han hade så långt haft maximal tur. Han stängde dörren in till banklokalen, drog av sig rånarhuvan och rättade till håret, stoppade ner revolvern i bagen och öppnade ytterdörren och började gå med snabba steg de 150 meterna bort mot bilen. När han gått ungefär två tredjedelar av sträckan hörde han skrik och liv bakom sig. Han sprang då den sista biten, den provisoriska låsnyckeln höll han redan i handen. Det var så pass mörkt ute att ingen skulle kunna se hans ansikte från och med att han steg in bakom de tonade bilrutorna. Bilen startade omedelbart. Han såg att någon springande var på väg mot bilen men han ansträngde sig för att svänga ut så lugnt som



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 142

möjligt när han nu tog av till höger på en liten buktande förortsväg som heter Kielstrasse. Han körde sakta därifrån och såg att den förföljande mannen gav upp, stannade och tydligt ansträngde sig att se bilnumret. Efter 500 meter kom det första och enda trafikljuset på hans flyktväg. Det var naturligtvis rött. Carl stannade och väntade. Här var han skymd från Eidelstedts centrum och banken. Ingen skulle väl vänta sig att en bankrånare stannade för rött. Efter en evighet slog ljuset om och han svängde höger in på Reichbahnstrasse som han nu skulle följa förbi förortsvillorna ytterligare ungefär 500 meter innan han kom fram till ett företag som hette Kalmar GmbH – han hade inte brytt sig om att ta reda på om det var ett svenskt företag, som namnet antydde, men det spelade ju heller ingen roll. Det väsentliga var i stället att företaget bestod av ett ganska stort hus med parkeringsplatsen till höger om infarten och ingången rakt fram. En besökare kunde alltså utan vidare och utan att passera någon vakt köra in på gården och parkera. Det var just vad Carl gjorde. Han ställde bilen nästan längst bort på grusplanen och slog av motorn. Han vevade ner sidorutan något och lyssnade. Nej, han kunde inte höra några polissirener. Han såg på klockan. Det hade gått fyra minuter och trettiofem sekunder sen han steg in genom bankdörren. Han krängde av sig overallen och tryckte ner den i bagen ovanpå sedelbuntarna. Han kollade att ingenting låg kvar i bilen. Så knycklade han ner den fullmatade vita bagen i den bruna bagen och gick ut och låste bilen och promenerade sen lugnt förbi företagsingången och bort mot den tunnelbaneingång som enligt vad han visste skulle ligga på 150 meters avstånd. Vid stationen Eidelstedt S-Bahn köpte han nu behärskat biljett i biljettmaskinen och gick sen sakta upp på perrongen. När han stod där uppe hörde han för första gången en polissiren. Men i samma ögonblick kom det första tåget, i riktning mot Pinneberg. Fyra tunnelbanebyten och fyrtio minuter senare befann han sig



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 143

inne i Hamburg Hauptbahnhofs oändliga folkvimmel. Han gick släntrande med obestämda steg mot utgången vid Kirchenallee där förvaringsboxarna skulle vara uppställda i en L-formation utefter en hörnvägg och med en linje boxar som nästan förband L-ets ytterändar: där inne i fickan fanns box nummer 410. Stod man framför 410 hade man perfekt utsikt mot utgången vid Kirchenallee åt ena hållet och alla de andra förvaringsboxarna åt andra hållet. Box 410 hade som enda box i raden ett våldsamt uppseendeväckande klotter Polizei sind Schweine och St. Pauli Claam och Carl undrade om det var en tillfällighet eller om det var något utslag av Siegfried Maacks egendomliga humor. Och vad betydde ”St. Pauli Claam”? Han körde in sin dyrk i det påstått upptagna låset och dörren gled genast upp. Han sköt in sina dubbla bagar med rånarutrustningen och pengarna och bredvid la han ett meddelande med innebörden att han redan spenderat över sextusen mark och att han behövde minst den dubbla summan den närmaste tiden. Han gav inga förklaringar i det kortfattade meddelandet. Så sköt han till låset och gick därifrån. På väg ut genom utgången vid Kirchenallee slog det honom att han inte räknat pengarna. Enligt förutsägelserna skulle Deutsche Bank i Eidelstedt vid planerad tidpunkt kunnat ha uppemot en halv miljon mark i kontanter i kassan. Men det var likgiltigt hur mycket pengar som låg inne i Verfassungsschutz förvaringsbox, det var inte särskilt troligt att de skulle blåsa honom på rånarpengar och förmodligen skulle han få ett ordentligt tyskt kvitto på beloppet inom tjugofyra timmar. Allt byte i boxen skulle ske inom tjugofyra timmar från avtalad leveranstid. Han gick tvärs över Kirchenallee, förbi en polisstation med mjölkfärgat glas i fönster och dörrar och med tre grönvita polisbilar utanför. Han kände sig nöjd och fullkomligt lugn. Han var ingen förbrytare, det fanns inget bevismaterial mot honom utom en värdelös videofilm och han skulle inte jagas särskilt hårt av polisen. Strax efter polisstationen gick han in på första bästa restaurang som råkade vara italiensk, fast tysk i alla fall. Han åt en tjock pizza och drack tre stora öl, av



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 144

någon anledning var han mycket törstig, och han lyssnade förtjust på en Hammondorgel där en förmodligen turkisk musiker spelade melodier ur Carmen så att det påminde om tysk vals. En turk som spelade på en japansk orgel (Yamaha), fransk musik (Bizet) med spanska motiv för en svensk terrorist som åt förtyskad pizza, tänkte han. Bankrånet hade han redan släppt i tankarna. I stället grubblade han över hur han skulle bete sig i sitt fortsatta spel bland terroristsympatisanterna på Hafenstrasse. Det verkade bäst att inte jäkta. Kanske skulle han hålla sig undan någon dag nu efter rånet, det berodde på om det verkligen blev någon intressant publicitet och det visste han ju inte än. Men om systemet fungerade som hemma i Sverige så borde journalisterna kunna förmås att trumpeta ut vadsomhelst och för övrigt hade väl Verfassungsschutz egna journalister på samma sätt som Näslund höll ett stall hemma i Stockholm. Carl var helt inriktad på att läsa skandalpressen nästa dag. Därför missade han den riktigt stora begivenheten, sitt eget framträdande i västtysk television. Nyhetsprogrammen vevade videofilmen gång på gång. Man talade om ”Commando-Rånaren” som enligt vad polisen fruktade var en svensk marinsoldat med synnerlig specialutbildning som dock var vänsterextremist och sannolikt stod europeiska terroristorganisationer mycket nära. Man misstänkte nu att denne ensamopererande commando-soldat hade gjort sig skyldig till inte mindre än sex bankrån runt om i Förbundsrepubliken (uppräkning, siffror) och en polis var framme och kommenterade att om, han ville tills vidare understryka om, det verkligen var frågan om den person man fruktade, så hade man att göra med en soldat som utan större överdrifter kunde jämföras med Rambo; det var således bekymmersamt ur mer än en synvinkel. Om en sådan person hade ställt sina kunskaper till terroristernas förfogande, vilket man alltså inte visste något om, så skulle konsekvenserna kunna bli oöverskådliga. Terroristerna kunde generellt inte ens jämföras med en person av detta slag. Polisen arbetade nu för att se om man kunde få någon bekräftelse på sina misstankar. Till sist



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 145

varnades all bankpersonal och andra som eventuellt skulle komma att konfronteras med Commando-Rånaren för varje försök att spela hjälte. Man hade att göra med en person som var tränad att döda blixtsnabbt och som nu när, eller om, han slagit in på brottets bana sannolikt inte skulle tveka en tiondels sekund om man utsatte honom för press. Och så vidare. Om allt detta var Carl harmoniskt omedveten när han gick hemåt genom julruschträngseln och duggregnet. Han hade bestämt sig för att inte söka kontakt med någon i kvarteret under de närmaste tjugofyra timmarna. Han köpte en freestyle i dyraste stereoutförande och en liten hög med kassetter på hemvägen. De kassetter han spelade först innehöll ungefär hälften av Beethovens pianosonater. Han låg med slutna ögon i det röda ljuset på sin säng. Jo, han hade glömt att köpa ny sänglampa, och lyssnade kronologiskt igenom pianomusiken medan han bestämde sig för hur han skulle försöka provocera några av busarna att ge sig på honom så att han fick tillfälle att misshandla dem lite lagom. Han somnade mitt i Månskenssonatens andra sats. Nästa morgon tog han en taxi ut till flygplatsen och bokade sig på första bästa plan till Zürich. Han behövde inte vänta mer än en kvart efter att han köpt biljetter. I Zürich tog han en ny taxi in till sin bank och satte in trettio schweizerfrancs på sitt nummerkonto. Han fick ett kvitto som han rev sönder så att numret försvann och beloppet som satts in förvanskades. Han var tillbaks inne i Hamburgs centrum vid tretiden på eftermiddagen. I box 410 låg ett tunt vitt och ett tjockt brunt kuvert nedtyngda av en Smith & Wesson Combat Magnum i svart utförande. Eftersom han skjutit med det förra vapnet inne i banklokalen måste han göra sig av med det (BKA i Wiesbaden skulle med lätthet ha fått fram ballistiska bevis för att det var hans förra revolver som använts vid rånet). I det lilla vita kuvertet låg ett kvitto från Verfassungsschutz på 387 920 mark, alltså en dryg miljon i svenska pengar. Det tjocka kuvertet innehöll hundratjugo nya hundramarkssedlar i nummerföljd, han



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 146

räknade inte förrän senare på sitt hotellrum. När han postat det förseglade kuvertet med kvittot på bankrånet i ett ytterkuvert till sin bankkamrer i Stockholm upptäckte han löpsedlarna. Alla tidningar utom en hade nappat på det journalistiskt oemotståndliga betet: ”RAMBO-RÅNAREN”. Tidningsbilderna föreställde omväxlande honom själv i action inne i Deutsche Bank i Eidelstedt, suddiga svartvita videobilder givetvis, och Sylvester Stallone i färd med att antingen se svårmodig ut eller döda vietnameser. Han köpte med sig en bunt tidningar och tog en taxi som han steg ur ett par kvarter från sitt hotellrum. Så gick han upp för att läsa vad kollegerna fått idioterna i pressen att skriva. Det var verkligen inte dåligt. Rambo-Rånaren var å ena sidan den farligaste förbrytare som någonsin gått lös i Västtyskland, inbiten kommunist och terroristsympatisör, i värsta fall redan inlemmad i någon terroristorganisation och så vidare, å andra sidan var mannen inte säkert identifierad och därför ville polisen inte köra ut hans namn och bild. Det var ju en mycket egendomlig motsättning, men journalisterna hade inte låtit sig hindras av en sådan bagatell – redan ordet RAMBO-RÅNAREN var alldeles för bra för att journalisterna skulle låta stoppa sig med eftertankar och tvivel. En tveksam svensk militärattaché uttalade sig någonstans och sa att jo, javisst, visserligen har vi elitsoldater inom marinen med en utbildning som håller internationellt hög standard, fast Rambo? Mja, jo, kanske i och för sig fast möjligen lite överdrivet. Rambo-Rånaren ansågs ha fått ihop närmare en miljon mark enbart i Västtyskland i och med gårdagens rån i Eidelstedt, som var det största hittills i pengar. Men man kunde inte utesluta att andra ouppklarade rån i Sverige, Belgien och Frankrike hade samme upphovsman. Pengarna användes sannolikt inte till någon privat lyxkonsumtion utan till att finansiera politiska aktioner eller terrorism, fast på den punkten kunde man bara spekulera, som en påstådd poliskälla uttryckte saken. Carl undrade hur historien skulle se ut i fortsättningen. Under de



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 147

följande dagarna måste ju bluffen antingen dementeras eller också tas ner rejält. Borde inte de svenska tidningarna vakna till när de såg det här? Om Aftonbladet och Expressen började forska och ställa frågor, hur skulle man då kunna förklara att man visserligen visste ”nästan säkert” vem den misstänkte Rambo-Rånaren var, men att man ändå inte kunde efterlysa honom eller ens publicera hans namn och bild? Det verkade som om Näslund skulle få ta till sina mera akrobatiska journalistiska nummer, och sina allra lydigaste journalister, för att klara sig ur den knipan. Fast Carl bestämde sig för att det i vart fall inte var hans problem. Just nu var ju allting över förväntan. Frågan var om det inte kunde verka för uppenbart. Egentligen borde han ligga still på hotellrummet ett par dagar, det vore rånarens mest naturliga beteende. Men han hade ju hittat ett område dit polisen av politiska, socialdemokratiska, skäl inte kom och där polisen omöjligt skulle kunna vänta sig att finna någon Rambo-Rånare. Frågan var då vad polisen skulle göra om någon på hotellet kunde tänkas ange honom. Befälet på närmsta polisstation vid Davidstrasse skulle naturligtvis kontakta någon överordnad organisation innan de gick och hämtade en så farlig rånare, det måste antagligen bli en fråga för Hamburgs specialpolis, MEK (Mobile Einsatzkommando), och när ärendet kom dit skulle de väl kunna upptäcka att det inte fanns någon efterlyst Rambo-Rånare? Fast det vore ju inte heller så lyckat (Nej lilla frun, den där Rambo bryr vi oss inte om, vi vill inte störa så här nära jul). Han borde skriva en notering till sin förvaringsbox 410 om problemet, så att de kunde upprätta en sorts larmkedja ifall det kom in en angivelse mot honom. Han kunde också byta hotell, fast det var ju synd om han inte hunnit få upp bättre kontakter i ockupantkretsen dessförinnan. Alltså måste han gå ut och misshandla någon av busarna vid flipperspelet redan samma kväll i stället för att bara ligga på rummet och lyssna på musik. Han reste sig med en suck, la tidningarna i en hög och placerade sin Swissair-biljett och det förvanskade bankkvittot ovanpå högen och funderade på om han skulle gå ut obeväpnad för att inte riskera



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 148

att skada någon av busarna för allvarligt. Kniven kunde i vart fall inte komma ifråga. Revolvern var svår att dölja i en jackficka. Han hade kommit fram till att han inte borde använda axelhölster eftersom det möjligen skulle se för polisaktigt ut, men efter dagens publicitet skulle han ju kunna bära en granatkastare på ryggen utan att på något satt verka onaturlig. Han skulle rekvirera axelhölster vid nästa kommunikation. Han tog fram pistolen och sköt ner den på sin vanliga plats i svanken mellan jeansen och skjortan. Så gick han ner på ölschappet Ahoi för att hitta något eller några lämpliga misshandelsoffer. Situationen föreföll honom inte riktigt så absurd som han skulle önska. Det var dock garanterat första gången i sitt liv som han gav sig ut för att medvetet skada en oskyldig människa. Men när han en stund senare befann sig nere på schappet Ahoi förvandlades moralfrågan till ett rent praktiskt problem. Det var tydligen för tidigt på dagen för att det gäng han sett en tidigare kväll skulle ha dykt upp. Då kunde han använda tiden till att träna sig på flipperapparaten så att han inte skulle uppvisa någon märklig kontrast mellan förmåga och vilja att spela. Ölutskänkaren hade en enkel lösning på problemet med växelmynt; då och då öppnade han låset till myntboxen under flippermaskinen och grävde ut en näve som motsvarade ungefär tio mark och gav till Carl som behövde trekvart för att göra av med sin första serie tiomark, en timme för sin andra serie och en och en halv timme för sin tredje serie som dessutom renderat honom flera frispel. Då kom gänget in. Det hela var mycket enkelt. Gänget hade en tatuerad ledare i blond hästsvans och de ville spela flipper. De radade upp sig runt maskinen och Carl som hade en hel hög småmynt på glasskivan låtsades inte se dem. Första gången han stoppade in ett nytt mynt hände ingenting särskilt, andra gången började kommentarerna hagla. Carl svarade att de fick vänta tills han spelat färdigt och var det så att det inte passade kunde de väl leta upp ett spel någon annanstans. Ledaren i hästsvans sa att de tänkte överta spelet och att nån jävla utlänning inte



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 149

skulle hindra dem, ungefär, Carl hängde inte riktigt med i den slangfyllda Hamburgdialekten. När Carl sköt iväg den sista glänsande ståldanken mot de lysande och blixtrande kontakterna följde alla spelet intensivt. Så fort kulan damp ner och det skulle signaleras game over så skulle alltså bråket vara igång. Ledaren i hästsvans var störst, något längre än Carl och ungefär tio kilo tyngre. Troligtvis skulle alltså just han åta sig problemet, frågan var om han skulle försöka slå till direkt därifrån han stod, snett bakifrån, eller om han skulle eskalera bråket från grepp i kläderna och lite knuffar och svordomar. Det senare verkade troligast. Gänget hade inte diskuterat saken inbördes, initiativet var alltså ledarens ensam. När han var misshandlad skulle de andra förmodligen dra sig undan. Carl försökte koncentrera sig både på spelet och på sin föresats att inte skada mer än nödvändigt, det vore ju katastrof om han slog ihjäl någon av busarna, redan några ben- eller armfrakturer kunde ställa till onödigt efterspel med polis, även om gänget inte direkt verkade tillhöra typen av polissamarbetande ansvarsfyllda medborgare. Han lyckades hålla den sista kulan i spel ovanligt länge. Han kände sig plötsligt sorgsen och melankolisk. I Sverige hade vänstern försvunnit in i departementen och den antiimperialistiska rörelsen hade förvandlats till någon sorts fnoskiga fredsapostlar som stod och höll varandra i händerna från Sovjetunionens ambassad till USA:s ambassad, med en korkad skådespelerska i vardera änden. I Tyskland hade en liten grupp blivit gangsters, omgiven av en större grupp som var som de smågangsters och småknarkare han nu befann sig bland och ovanpå det fanns förstås flykten in i miljöhönseriet eller kärnkraftsfnosket. Allt var slaget i spillror, det enda som återstod var mer eller mindre desperata individuella aktioner, någon vettig rörelse fanns inte längre. När sista ståldanken skramlade ner i maskinens inre hände allt ungefär så som man hade kunnat tänka sig. Carl stoppade snabbt ner ett nytt mynt och så var grälet igång och grälet övertogs genast av ledaren



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 150

och så tog ledaren tag med båda händerna runt slagen på Carls gröna jaktjacka. Det var det avgörande ögonblicket. I nästa sekund skulle Carl förmodligen bli skallad. Det sista Carl tänkte klart var att han absolut inte fick döda. Sen handlade han automatiskt. Först sköt han upp vänster arm och hand mellan ligistens kopplade grepp så att han med tummen träffade över den andres struphuvud. Det var inte avsett att skada utan att skapa lite obehag så att han fick utrymme för nästa rörelse: snabbt och bestämt sköt han insidan av handen upp mot den andres näsa. Det blev en hård och distinkt, nästan helt perfekt träff och till följd av det brutna näsbenet kom naturligtvis ett omedelbart och kraftigt blodflöde (Carl hann dra sig undan för att inte bli nedstänkt). När den andre på grund av chocken böjde sig ner slog Carl först upp ett knä i ansiktet på honom och sen mötte han med ett handkantsslag över sidan på nacken. Han hade full kontroll och avsikten var inte att döda. Av särskilt det sista slaget var gängledaren emellertid sannolikt medvetslös innan han slog ner i det brunsvarta och mycket smutsiga golvet. Gänget stod handfallet runt honom utan att någon kom sig för att göra något. De stirrade ömsom på Carl, ömsom på sin livlöse kamrat på golvet. Carl sopade ihop sina återstående växelmynt på flipperspelet, nickade mot den nedslagne på golvet och var därefter den förste som sa någonting i rummet där det trots den dånande rockmusiken hade blivit fullkomligt tyst. ”Han är inte död, inte den här gången. Bara medvetslös”, sa Carl och trängde sig mot utgången. Ingen gjorde minsta rörelse eller minsta min av att stoppa honom. Flera personer i rummet hade redan förstått vem de sett i aktion och att Rambo-Rånaren fanns här, mitt bland kamraterna. Carl steg ut i regnet med blandade och ovana känslor. Han hade njutit av att slå till, det hade känts skönt i händerna, i huvudet och i hela kroppen. När han i minnet repeterade förloppet kom njutningen ännu intensivare. Han hade aldrig känt något liknande, han



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 151

undrade en kort bortflyende stund om han höll på att bli tokig. Sen slog han undan den obehagliga njutningen och försökte tänka klart igen. Han stod ensam i regnet utanför ett snuskigt ölschapp i ett av de vidrigaste kvarteren i Europa och han hade ännu inte etablerat kontakt. Men nu fick det mesta vara gjort. Han skulle bara dela ut lite mer pengar till goda ändamål, det kunde ju ändå inte skada, men i övrigt skulle han bara vänta. Nu fick andra sidan ta sitt initiativ om de ville. Annars fick operationen vara slut för hans del. Han gick det lilla stycket runt hörnan till Volxküche. Han kände inte igen någon där inne, men ingen reagerade särskilt fientligt när han bad om en öl. Han sjönk ner i en av de med avsikt sönderslitna tygsofforna, drack av ölet och stavade sig igenom slagorden på väggarna. Flickan med hästsvansen kom efter en timme. Hon slog sig ner hos honom utan några vidare krusiduller. ”Du har tydligen klått upp självaste Störtebeker”, konstaterade hon. ”Vem är Störtebeker?” frågade Carl. ”Egentligen en pirat och folkhjälte från Hansa-tiden men han har bibehållit sin popularitet genom åren. Störtebeker är alltså ett artistnamn för din antagonist.” ”Han var ingen antagonist, bara en jävla idiot som trodde att han kunde behandla mej som han tydligen behandlar alla andra här. En god representant för ditt progressiva trasproletariat, va?” ”Du sa att du ville undvika att slåss med polisen. Minns du, när vi sågs här sist?” ”Ja.” ”Det är ju en aning komiskt, jag menar med Störtebeker alltså, för han älskar att slåss med polisen.” ”Det borde han avstå från, han är inte särskilt kapabel.” ”Men det är du?” ”Ja utan tvekan.” ”Hur kan det komma sig?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 152

Carl tvekade. Det var inte självklart vad han nu skulle svara. Rätt svar var egentligen att det ju var han som var den terroristsympatiserande ”Rambo-Rånaren” men frågan var hur han skulle undvika att ge det svaret samtidigt som han bekräftade det hon antagligen redan misstänkte. ”Ni tyskar är lite enkelspåriga i vissa avseenden. Det där är inte så konstigt som ni tror. Vi har allmän värnplikt i Sverige och vår tänkta fiende är ryssarna och ryssarna får förmodas vara fan så mycket farligare än småtjyvar som Störtebeker.” ”Ingår bankrån i er militära grundutbildning, eller är det bara för specialister?” frågade hon i ett tonfall som om det var en fullkomligt normal och vardaglig fråga. Carl suckade. Det hela föreföll honom för genomskinligt, allt hade gått för snabbt. Det skulle ändå verka löjligt att spela alltför oförstående nu. Han var fast. Han vände sig mot henne och såg henne en stund in i ögonen. Hon var söt, hon såg tillbaks med alldeles fast blick. ”Mitt problem är alltså närmast frågan om det finns polistjallare i de här kvarteren”, började han långsamt. Hon skakade på huvudet och väntade spänt och tydligt på att han skulle fortsätta. ”För jag hade alltså den tanken när jag letade upp den här platsen att polisen skulle hålla sig borta härifrån. Den där socialdemokratiska konspirationen, du vet. Den passade utmärkt. Men såna här förfallna typer, man kan ju vänta sig vad som helst av såna. Får dom för sig att dom kan tjäna pengar på ett angiveri så . . .” ”Nej, dom är inga angivare, det är inte som du tror”, avbröt hon i kort och bestämd ton. Han föredrog att nicka sakta med skeptisk min. Han visste inte vad han skulle säga eller hur han skulle bete sig längre. Längre bort i rummet pågick ett gräl som möjligen var politiskt, Carl förstod inte tillräckligt av språket för att hänga med, men det verkade, på grund av debattörernas påtagliga berusning, knappast som om han skulle missa något alltför väsentligt. Dessutom dränkte



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 153

ljudet av grälet hans och hennes samtal. Han reste sig och hämtade två nya öl på andra sidan det cementknastrande golvet. Hon och hennes frånvarande kille skilde sig påtagligt från alla de andra mer eller mindre avskyvärda figurerna han sett i kvarteret hittills. Men det verkade ändå osannolikt att terroristerna skulle våga gömma sig i en miljö full av fyllon och knarkare. Hon var av en annan sort men hon kunde inte gärna vara terrorist. ”Och du själv?” frågade han när han räckte över ölflaskan, ”lever du i legalitet eller illegalitet?” Han ångrade omedelbart frågan. Terminologin lät alldeles för mycket som de texter han läst i St. Augustin. Som utlänning med dålig tyska var det väl inte så lyckat om han plötsligt använde fullt idiomatiska polisbyråkratiska ord. Men hon tycktes inte reagera särskilt för frågan. ”Jag lever ett legalt liv, jag har aldrig haft några planer på annat”, svarade hon som om frågan varit lika berättigad som självklar. ”I så fall kan man ju verkligen fråga sig vad du har här vid Hafenstrasse att göra”, fortsatte Carl. Han hade ingen anledning att tvivla på det hon sagt om sin legala status. Men det gjorde henne inte mindre svårbegriplig. ”Jag försöker medvetandegöra en del av våra mindre väl lottade kamrater. Ockupationsrörelsen måste systematiseras, papper måste skrivas, en del ordning och reda som dom själva inte klarar av. Vi är några stycken som sysslar med det.” ”Det verkar ju löjligt”, fnös Carl med spelat förakt, ”det ska förstås till något mer eller mindre revisionistiskt parti för att hamna i den fällan, vad är du, Deutsche Kommunistische Partei eller vad dom heter dom där fredsduvorna? Der Frieden muss siegen va?” Hon brast ut i ett spontant och klingande skratt och Carl var ganska nöjd med hur han fått till det. DKP vore givetvis det mest omöjliga alternativet i hennes fall. Men nu gällde det att komma underfund med om hon kunde höra till MLPD, Marxistisch-Leninistische Partei Deutschlands. För i så fall var det antagligen omöjligt att tänka



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 154

sig några sympatier eller förbindelser i riktning mot terroristerna. Men hon föredrog att bestämt byta samtalsämne. ”Vad gör du med pengarna?” frågade hon lugnt, fortfarande leende efter sitt skratt. Carl suckade på nytt. Allting gick för fort för att vara rimligt. ”Hör nu här”, började han. ”Jag kanske fick ett överdrivet förtroende för dej häromdan. Det berodde helt enkelt på att en del du sa innebar att vi på något sätt är kamrater, du vet vad du talar om, du har en viss teoretisk skolning, inte sant? Jag tror inte att du är någon angivare och förresten finns det inget pris på mej som på somliga andra här i Tyskland. Men det får ju finnas gränser för din indiskretion, eller hur?” ”Jo, men du har alltså inget med ’somliga andra’ att göra?” ”Nej verkligen inte. Det där är en reaktionär rörelse, en återvändsgränd. Vafan är det för progressivt med att elda upp varuhus och skjuta direktörer? Det har jag aldrig förstått.” ”Du har kanske en något vulgariserad bild av vad saken gäller”, anmärkte hon torrt. I samma ögonblick kom hennes pojkvän in i lokalen. Carl presenterade sig med förnamn och efternamn och tog i hand och sen sa han glatt att de just befann sig i frågan om det progressiva i att bedriva småmord. Under den följande timmens diskussion fick Carl en ganska god bild av de två terroristsympatisanterna. De befann sig någonstans på skalan mitt emellan Rote Zellen och RAF. De bodde ett par trappor upp, men de hade också annan bostad i Hamburg, såklart. De trodde på något sätt att de hade en uppfostrande mission bland småförbrytarna eftersom småförbrytarna intuitivt uppfattade sig själva som socialister eller rentav ”revolutionärer” utan att de för den sakens skull någonsin öppnat en bok. Diskussionen mellan dem blev ganska teoretisk och det passade Carl utmärkt. Då och då försökte han med små inpass och kommentarer göra klart att han själv betonade det personliga ansvaret, i handling snarare än i ord, att det gällde att göra något själv, men att man



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 155

inte fick gå över gränsen till ren aktionism, att man till exempel mycket väl kunde hämta pengar i kapitalets banker och överföra dem till revolutionära ändamål, den palestinska befrielsekampen till exempel, men att man inte fick låta saken komma ut, göra nummer av det hela som om bankrån i sig vore något progressivt. Det skulle bara skapa en reaktionär backlash, utlänningsfientlighet i fallet palestinier och allmänt vänsterhat för övrigt. Sånt kunde ju inte göra någon människa glad. När han fått ut sitt budskap ungefär så långt avbröt han diskussionen och gick upp till sitt rum. Han hade en känsla av att han måste bromsa, att han i fortsättningen måste spela med större tålamod och låta ryktena arbeta i stället för att själv springa runt och överarbeta rollen. När han kom in på sitt rum upptäckte han omedelbart att någon snokat igenom hans tillhörigheter men försökt dölja sitt besök. Det kunde förstås vara den feta damen med det blonderade håret där nere, men han tvivlade på att hon skulle ha lagt ner sån möda på att dölja sitt snokande. Och polisen kunde det ju definitivt inte vara. Bra, tänkte han, det rycker i reven. Mycket bra. Den som snokat igenom rummet hade således upptäckt att han varit i Zürich och satt in ett penningbelopp som började på en trea och en nolla, att han var beväpnad med kniv och revolver, att han hade ett tjockt kuvert med sedlar i sin bag. Carl räknade sedlarna. Ingenting fattades. Utmärkt, tänkte han, det utesluter givetvis hotellmadammen. Hon skulle säkert ha norpat en hundring. Den unge mannen som kom för sent ner till Erikas och mitt glada samtal om konsten att småmörda progressivt? Jo, det rycker nog i reven i alla fall.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 156



    upphörde regnet tillfälligtvis och en blek vintersol gjorde julhandeln än absurdare ur svenskt perspektiv. Carl gick omkring någon timme i kvarteren kring Alsterhaus och den överbyggda sammanklumpningen av affärer som kallades Hanseviertel. Han hade hittat två nya par med penninginsamlare som han tyckte verkade värda att investera lite reklam i. De var ”Anti-Impis”, någon sorts allmännare antiimperialister som var emot lite av varje, men mest NATO och USA som det tycktes, och det stämde ju bra med vad Carl lärt in om terroristsympatier. Han upprepade sin manöver med tusen mark med sedlar i nummerföljd. De första två verkade normalt överraskade. Men de andra två, båda flickor, visade tydliga tecken på att känna till honom, de blinkade menande och hemlighetsfullt ”oss kamrater emellan” när han smusslade över den västtyska säkerhetstjänstens pengar åt dem. Därefter tog han tunnelbanan ut till Blankenese, som han hittat i en turistbroschyr. Det hade en gång förmodligen varit en by för sig själv där fiskare och sjömän bodde. Det såg ut ungefär som Mölle i Skåne, vita trähus som trängdes på en kulle med utsikt mot vattnet. När man stod där uppe kunde Elbe plötsligt förefalla blå och levande. Men när han gick utefter stranden där nere så var vattnet mörkt brunsvart. Han såg inga växter, inga fiskar. Det var på något sätt komiskt att restaurangerna längs den lilla strandpromenaden nästan undantagslöst var fiskrestauranger. Ingen fisk kunde ju komma från själva utsikten. Han gick in i en av restaurangerna som han valde på måfå och beställde ”Scholle” som han felaktigt trodde skulle uppen-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 157

bara sig som sjötunga på tallriken. Det var i stället någon sorts sandskädda, stekt för länge i olja och med segt nästan ogenomträngligt skinn. Han letade förgäves efter några av vinerna Siegfried Maack haft med sig i St. Augustin. Han hittade inget av dem och det han fick in smakade bara vanligt tyskt. Möblerna i lokalen gick i sekelskiftesstil, möjligen skulle han vid bättre humör och i sällskap ha uppfattat det som charmigt. Nu blev det ett av felen i raden; han satt vid en död flod och åt en för gammal och för länge stekt sandskädda i stället för sjötunga och han satt obeskrivligt obekvämt och alla jävlar runt honom talade tyska och inte ens vinet smakade och solen, det första han kunde minnas att han sett av solen i Tyskland, var på väg bort. Han kände sig dyster när han betalade och gick. Som av rent självplågeri gick han för första gången in på andra sidan planket vid Herbertstrasse när han återvänt till hemkvarteren. Det var sant, de satt i långa rader i skyltfönster med blått ljus, som ljuset man använder i akvarier för att fiskarnas färger ska framträda bättre. Några var feta, några såg ganska vanliga ut och någon hade röda lackstövlar på sig. Men alla satt i underkläderna i skyltfönster på rad och det var bara prislapparna som saknades. Han skämdes, han vågade inte riktigt betrakta efter att han sett det första fönstret, och han gick med sänkt huvud och brännande skam och så fort han kunde bort till räddningen i andra änden av Herbertstrasse där han kunde slinka ut genom hålet i träplanket som genom gammaldags dansbanedass. Han kände sig rastlös och idélös och började gå utan mål genom staden och samtidigt kom regnet tillbaks. Han gick så långt från horeriet han orkade, men hamnade på nytt nere i centrum runt Hauptbahnhof och kommersen. Ändå gick han återigen ett varv runt lilla Alster, på nytt förbi Alsterhaus som föreföll evighetsöppet och det stora vita hotellet innan han lämnade Jungfernstieg och efter en stund befann sig i det Djurgårdenliknande ödsliga området runt stora Alster där han inte längre mötte människor, där miljonärerna höll sig inomhus. Han hade fått ett skavsår av pistolen i svanken.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 158

Redan innan han kom hem kände han att någon sorts förkylning var på väg. Näsan hade börjat rinna och han hade förmodligen feber. När han bäddade ner sig vid det röda ljuset i den gnissliga sängen (han förbannade sin glömska att inte skaffa normal glödlampa) skakade han av frossbrytningar. Han fumlade upp några av sina kassetter och fick på sig hörlurarna och slöt ögonen. Han låg kvar i stort sett utan att röra sig i två dygn medan febern i hans kropp rasade ut och den tunna klara vätskan som rann ur hans näsa övergick till gediget tjockt snor. Så firade han jul. Han försökte galghumoristiskt säga sig själv att terroristerna förmodligen gjorde juluppehåll även de, eftersom de trots allt var tyskar, och att han således mest effektivt ägnade tiden åt att bli frisk och lyssna på den musik som nu var det enda av Tyskland han uppskattade. En av kassetterna hade förutom en ofta spelad och populär klarinettkonsert av Mozart (A-dur, KV622, skälet till att han köpt kassetten) en konsert för fagott på baksidan, en konsert som dessutom av Knumret att döma – 191 – var ett ungdomsverk. Han hade aldrig hört den musiken förut och han skulle förmodligen aldrig frivilligt ha köpt någonting så absurt som en konsert för fagott. Men febern förändrade kanske lyssnandet, öppnade kanske andra känslor och andra kanaler in i hans fantasi än vanligt. Han spelade konserten gång på gång. Han föreställde sig en adelsman i 1700-talets Österrike som av outgrundliga skäl kommit att fastna för det föga gloriösa instrumentet som barn, därför att andra i familjen lagt rabarber på roligare instrument, därför att pappa bestämde, därför att den blivande fagottisten inte verkade vara mycket till musikerämne, något åt det hållet. Och sen på äldre, åtminstone medelålders, dar hade adelsmannen fått för sig att han skulle köpa en konsert för orkester med fagott som soloinstrument för att framföra själv. Och han hade haft näsa för den unge slyngeln Mozart, eller någon han kände hade rekommenderat Mozart, och så hade han hostat upp ett par tusenlappar och Mozart hade rafsat ner ett stycke som kom att passa helt förträffligt i sammanhanget: dels började orkestern med pretentioner



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 159

som ingen kunde undgå att lägga märke till (nu jävlar gott folk ska ni få höra på fan) och sen blev samspelet mellan den absurda, stora träflöjten och orkestern till magisk, underbart vacker och ändå tekniskt enkel musik inom loppet av några takter. Och inför den till en början skeptiska familjekretsen och vänkretsen, sen den alltmer häpna och bedårade publiken, triumferade fagottisten till slut i något som ingen hade kunnat tro vore möjligt. Ungefär så fantiserade han. Men det var bara fantasier och han bestämde sig för att gå någonstans och slå upp nummer K 191 i musikhistorien för att se vad den verkliga historien var. Han skulle sköta om den saken samtidigt som han skaffade en normal glödlampa, kanske dessutom en liten kamin. Regnet smattrade på nytt mot de gistna fönstren och det drog tydligt in i rummet. På juldagen steg han upp och rakade sig noga med raklödder och engångsrakhyvel i stället för sin elektriska maskin. Huttrande tvättade han hela kroppen vid handfatet och han plockade fram nya underkläder och en ny skjorta med ett myller av knappnålar i förpackningen, han mindes att det var så det var i Sverige förr, eller om det helt enkelt kunde vara så fortfarande eftersom han inte köpt några svenska kläder på många år. Han gick ner på Cuneo och åt med förvånansvärt god aptit, som om han inte varit sjuk utan bara lite snuvig. Han hade fått tjata om att han ville ha jackan med sig till bordet. Revolvern låg i höger jackficka, pistolen satt på sin vanliga plats och kniven hade han spänt runt vänster vad; hans tanke var att kunna överge hotellrummet i vilket som helst läge eftersom han nu varit så länge på platsen att det var orimligt att inte vänta sig besök av polis i värsta och troligaste fall, eller nyfikna terrorister, i bästa och dessvärre minst troliga fall. Han hade bestämt sig för att om polisen kom så skulle han försöka smita, eventuellt skjuta sig loss om han hade fritt och bra skottfält så att han kunde vara säker på att missa. För om polisen tog honom så skulle alla i kvarteret känna till det och då skulle det inte vara till någon direkt glädje att han förmodligen skulle försättas på fri fot



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 160

inom loppet av några timmar. Om självaste ”Rambo-Rånaren” försattes på fri fot och återvände till sitt terroristkvarter som om ingenting hade hänt så vore ju saken pinsamt uppenbar, och dessutom onödigt livsfarlig. Men om samme rånare sköt sig fri i något som tidningarna tvivelsutan skulle komma att karaktärisera som en fruktansvärd skjutduell med tyska polisen, tja det var en helt annan femma. Således bar han från och med nu det nödvändigaste på sig. Han hade varit så inställd på polisen som den första och mest troliga risksituation han kunde hamna i att han höll på att kortsluta när det hände. Han gick hemåt utefter den dystra gatan i det dystra tyska julregnet. Han hade ungefär femtio meter kvar till sin hotellingång. Han reagerade inte för kvinnan och mannen som stod och tryckte i en port, det var en så vanlig syn i de här kvarteren. Men han såg rörelsen i baksätet på den parkerade grå BMW:n, någon som plötsligt öppnade dörren inifrån så att bildörren spärrade hans väg. Samtidigt hade mannen glidit upp bakom honom och tryckt en pistol eller en revolver i ryggen på honom. ”Polizei” väste mannen och det hela var fullkomligt fel och det var i det här ögonblicket han höll på att förstöra allting med en ren reflexhandling, han hann nätt och jämnt kväva sin impuls att avväpna och slå ner mannen där bakom. Ingen polisman i världen, inte ens i Sverige, skulle smyga upp till en förväntat farlig person bakifrån och trycka pistolen mot hans rygg. Ty ingen polisman skulle hinna trycka av snabbare än slaget, det parerande slaget som förde undan vapnet och öppnade garden för nytt slag mot ansiktet eller halsen på den olycklige figuranten (i polisövningar torskar figuranten alltid i detta moment, det finns ingen chans att hinna trycka av förrän man skjuter bredvid och dessutom är ju avsikten knappast att skjuta den som ska omhändertas); alltså kan det omöjligt vara en polis som kommer upp bakifrån och trycker en revolver eller pistol i ryggen på en. Och en rånare skulle knappast ropa ”Polizei” om han ville ha pengar och eftersom bilen talade sitt tydliga språk om kidnappning så var saken klar. Äntligen hade han fått kontakt.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 161

Carl drog en djup suck av lättnad att han inte ställt till det när han nu knuffades in i bilens baksäte. Han kände omedelbart igen kvinnan som satt där inne och när han vände sig om var mannen som spelat polis och som nu trängde sig in efter honom och slog igen dörren lika bekant som kvinnan. De kroppsvisiterade honom från var sitt håll, kvinnan hittade kniven, mannen hans revolver i jackfickan. De tog ifrån honom vapnen medan mannen fortfarande envisades med att hålla sin pistol fel, det var en pistol av märket Fabrique Nationale, ett belgiskt vapen således, förmodligen i 9 mm:s utförande, som mannen alltså höll alldeles för nära. Carl skulle ha kunnat ta den ifrån honom utan minsta svårighet. De trädde en mössa över ansiktet på honom och mannen hävde sig över honom och tryckte honom nedåt i baksätet medan bilen accelererade. Färden blev oväntat kort. De körde ner i ett garage, sedan chauffören förmodligen öppnat garagedörrarna med någon form av fjärrkontroll eller fjärrmanövrerande nyckel. Garaget var stort, de måste alltså befinna sig under ett hyreshus. När de stannat bilen kontrollerade någon att kusten var klar och så ledde man ut Carl. När de befann sig inne i en hiss tyckte Carl att det kunde vara dags att åtminstone hälsa eller be att få ta av mössan. ”För att vara värdar på den här festen är ni förvånansvärt angelägna. Kan man möjligen få ta av sig nattmössan nu?” frågade Carl glatt, han hade börjat känna sig nästan euforiskt upprymd av att plötsligt och överraskande ha fångat tre terrorister på en gång. För så uppfattade han själv situationen, vilket möjligen skulle ha fått hans fångvaktare förstummade av förvåning om de insett; han hade fångat dem och inte tvärtom. En av flickorna i sällskapet – chauffören som han ännu inte sett – väste åt honom att hålla käften. Hissen stannade utan missöden (om de befann sig i ett hyreshus hade ju andra hyresgäster kunnat dyka upp och minst sagt trassla till situationen) och de knuffade ut honom genom hissdörren och in i en lägenhet. Nu drog han själv av sig mössan utan att någon hindrade honom. Men en ny knuff med pistolen i



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 162

ryggen var det enda meddelande han fick. Han gick i den avsedda riktningen och kom in i ett stort konventionellt elegant möblerat vardagsrum med öppen spis och hälften av rummet nedsänkt i någon sorts mysgrotta framför brasan. Men rummets samtliga persienner var nerdragna och förhindrade all utsikt. Enligt Carls beräkningar befann man sig mycket högt upp, minst tio våningar. När han såg sig omkring tyckte han sig genom en dörr skymta en spiraltrappa i stål som möjligen kunde leda till någon sorts penthouse. De hade skaffat sig en ståndsmässig våning, det var ju fullt klart. Han skrattade plötsligt till när han kom att tänka på hur han själv hade bott för att etablera kontakten. Fem personer stirrade fientligt förvånat på honom när han skrattade. Han satte sig i en tom fåtölj som stod så för sig själv att den rimligtvis var avsedd för honom. ”Jaha”, sa han glatt när han satte sig och drog av sig jackan försiktigt så att ingen skulle upptäcka hans pistol i svanken, ”jaha, ni bjuder på kalas, hade det inte varit enklare att ringa och fråga?” ”Vi tar inga onödiga risker, vi arbetar mycket strikt”, svarade den kvinna som var äldst i rummet och som Carl kunnat identifiera lika lätt som de andra han hittills sett. Av hennes och de andras attityd var det hon som var chef eller i vart fall förde ordet. Friederike Kunkel var fyra år yngre än sin syster Hanna som satt livstidsdömd i Stammheim. Systrarna Kunkel ansågs ha ett särskilt hatiskt förhållande till Sverige till följd av den misslyckade ockupationen av Västtysklands ambassad i Stockholm 1975. Någon av ockupanterna hade schabblat med en handgranat och så hade en sprängladdning briserat och dödat en av terroristerna direkt och sårat ett par av de andra. En av dem, deras så kallade sprängämnesexpert Siegfried Hausner, hade dött av skador och onödigt brutal transport vid utvisningen från Sverige till Västtyskland. Den svenska regeringen bar alltså skulden till terroristens död, vilket således skulle förklara systrarna Kunkels särskilda hat gentemot Sverige. Ungefär sådan var teorin inom Verfassungsschutz, Carl kunde inte bedöma hur väl underbyggd den var.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 163

Friederike Kunkel var en av de få efterlysta som inte hade några särskilda kännetecken, vilket är polisspråkets omskrivning för tatueringar, ärr, skador, lyten och annat som man inte kan frigöra sig från. Hon var närmare 30 än 40 år men såg äldre ut än hon var, kanske till följd av sin prudentliga klädsel med tweeddräkt och bruna lagom högklackade skor. Hennes ansikte var litet och runt och gav henne ett finurligt, lite lustigt och snällt utseende. Bredvid henne i soffan satt utan tvekan Werner Porthun, 34 år, bruna ögon, ett 180 mm långt eldsmärke på vänster kind som inte ens helskägget kunde dölja. Han såg lömsk ut, inte särskilt olik sig från efterlysningsaffischen. Mitt emot Carl på andra sidan det avlånga soffbordet i rosa marmor satt Martin Beer som spelat polis vid gripandet av Carl och som genom sitt telefonsamtal med Horst Ludwig Hahn (som inte var närvarande) varit det direkta upphovet till hela operationen och till att Carl nu äntligen satt där han satt. Martin Beer var 195 cm lång och skulle ha ett 6 centimeter långt ärr på vänster överarm. Han hade inte helskägg som på efterlysningsaffischen utan ett gracilt pipskägg som gick dåligt ihop med hans rätt brutala utstrålning. Om någon i sällskapet skulle spela tysk polis så var det utan tvekan Martin Beer som borde få jobbet. På marmorbordet framför Martin Beer låg hans vapen, som mycket riktigt var en belgisk Fabrique Nationale, FN DA 140, 9 mm. Vapnet var avsett för poliser och förutom den belgiska polisen så var åtminstone fem sex andra poliskårer i världen försedda med den grova stabila pistolen med yttre hane och konventionell säkringsanordning. Vapnet låg inom demonstrativt räckhåll för Martin Beer och mer än tre meter från Carl. Men det var säkrat. I soffan mitt emot Friederike Kunkel och Werner Porthun satt två kvinnor som till det yttre föreföll komiskt lika, nästan som systrar, men som hade så olika attityd att det föreföll otroligt att de satt i samma rum och var med om samma viktiga händelse. Monika Reinholdt var sig lik från efterlysningsbilden (32 år,



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 164

170 cm lång, två små bruna skäggvårtor eller om man så vill skönhetsfläckar, över vänstra mungipan och ett större brunt födelsemärke till vänster om struphuvudet som hon inte brytt sig om att ta bort trots att det beskrevs i en affisch som tryckts i mer än en miljon exemplar). Hon var lätt skelögd och log med halvöppen mun på ett sätt som Carl kände att han definitivt skulle ha missförstått i ett annat läge än detta. Eva Sybille Arndt-Frenzel var sig också lik, även om hon försökt förvränga sitt utseende på den enda bild som polisen fått tillgång till (160 cm lång, mörkt hår, glasögon, mindre hudförändring nedanför vänstra näsborren, litet runt ärr på själva nästippen och ytterligare ett snett nedåtriktat ärr på höger kind, knappt märkbart under normal sminkning). Hennes blick bakom de rökfärgade glasögonen var kall och hon snörpte hårt ihop munnen. Det var förmodligen det att hon och Monika Reinholdt satt bredvid varandra, båda hade rökfärgade glasögon, båda var klädda som kontorsdamer och båda var mörkhåriga, som gjorde att de såg så lika ut trots att deras utstrålning gjorde dem olika som Spara och Slösa. Men här satt de nu i alla fall mitt i verkligheten i en våning i Hamburg och för Carls del skulle uppdraget kunna vara slut nu. Här hade han fångat fem terrorister på en gång, däribland en påstådd svenskhaterska. Därmed skulle deras operation mot Sverige sannolikt komma att inställas. Fem terrorister på en gång var det största kap som någonsin gjorts i Västtyskland. Enda bekymret var att Horst Ludwig Hahn inte syntes till. Alltså fanns han och hans hustru, Barbara Hahn, hon som var vacker som en filmstjärna på affischen, någon annanstans. Alltså fanns ytterligare en grupp terrorister i Hamburg och det var det som förklarade telefonsamtalet mellan Beer och Hahn; de två grupperna hade således olika gömställen och undvek att träffas. Carl bestämde sig för att överlåta beslutet om vad man skulle göra med de fem uppspårade och säkrade terroristerna till Loge Hecht; om bara terroristerna nu kunde avstå från att hota med att döda honom när det skulle visa sig att han inte utan vidare ville sam-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 165

arbeta med dem, så skulle de få löpa tills vidare. Alltså fick han nu under det kommande samtalet eller förhöret pröva sin skådespelarförmåga, bland annat skulle han ju visa sig helt okunnig om vilka de var, om hur de tänkte och hur de skilde sig från tidigare generationers terrorister. Frågan var egentligen hur dum han nu skulle kunna göra sig utan att det verkade för överdrivet. ”Vilka är ni? Att ni är terrorister förstår jag, men är ni Rote Zellen eller något annat och vad vill ni mej?” frågade han stelt ansträngt på sin knöliga tyska. ”Vi är Kommando Hanna Kunkel”, svarade Hanna Kunkels syster och markerade tydligt att det svaret fick anses fullt uttömmande. Carl funderade på om han skulle förstå eller inte förstå och valde en kompromiss. ”Ni är alltså en avdelning inom RAF?” frågade han med lätt höjda ögonbryn som om han förvånat gissade. Han fick en bekräftande nick till svar och insåg att han snabbt måste släta över ett visst problem. ”Jo, det var också det jag gissade när ni drog den där polisplojen. Det var därför jag följde med utan att skada er, för jag blev så nyfiken helt enkelt. Nå vad vill ni nu mej? Förresten tycker jag nog ni hade kunnat bjuda in mej på ett enklare och mindre riskabelt sätt, men i alla fall här är vi nu, så vad vill ni?” ”Du rånar banker och skänker pengarna till den antiimperialistiska rörelsen? Stämmer det?” frågade Friederike Kunkel vidare utan att visa om hon blivit konfunderad av Carls rimligtvis överraskande synpunkt på graden av hans egen frivillighet. Ingen annan i rummet gjorde min av att säga något, men alla betraktade honom spänt. ”Ja, jag rånar banker och pengarna går till vällovliga syften som exempelvis den palestinska befrielsekampen, det stämmer. Men om ni är ute efter bidrag så är jag rädd att det inte kan komma ifråga. Ni kan inte råna mej och frivilligt tänker jag inte ge er några pengar av den enkla anledningen att jag inte stöder er verksamhet.” ”Varför inte det? Vad är det för skillnad på dina bankrån och våra



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 166

bankrån?” frågade Friederike Kunkel vidare med oföränderligt stelt ansikte. Carl hade nu ungefär klart för sig hur han skulle spela nästa akt. Men han måste också byta språk för att kunna uttrycka sig tydligt. Men såvitt han visste förstod de flesta terroristerna engelska. ”Det hela är mycket enkelt”, sa han på engelska. ”Jag opererar ensam, pengarna går till den anti-imperialistiska kampen i tredje världen. Så länge jag klarar mej överför jag kapital från utsugarna till dom utsugna. Åker jag fast så är det slut på det roliga, men det innebär inte att socialismen blir komprometterad som den blir av er verksamhet. Det är alltså bara en tillfällig likhet mellan oss att vi rånar banker, motsättningen mellan oss är i övrigt grundläggande. Era småmord är felaktiga och kan enbart ha en kontrarevolutionär och reaktionär effekt. Så ligger det till.” ”Varför opererar du inte i Sverige?” frågade Friederike Kunkel oberört vidare på tyska. Carl undrade om hon redan var på väg att ta upp den svenska aktionen, trots att han ju minst sagt bestämt avvisat varje form av samarbete. Men de kunde ju inte veta att han kände till planerna på en svensk aktion, alltså kunde frågan verka mer oskyldig än den förmodligen var. ”Det finns ett begränsat antal lämpliga banker”, log Carl och fann plötsligt ett bra sätt att förklara någonting helt annat. ”Så därför uppstod en del problem i Sverige. Polisen har förhört mej två gånger och dom tror att det är jag som är rånaren, men dom har inga bevis. Vi lever ju i en demokratisk rättsstat ni vet, så bankrånare har all rätt i världen att försvara sej och hyra advokater och hela faderullan. Men när dom tror att det är jag så är det ju inte så praktiskt om jag visar mej ha funnits i närheten av alla bankrån av en viss typ. Därför har jag förlagt min verksamhet utomlands under senare år. Och hittills har ju allt gått bra, ta i trä, hehe.” ”Men du är väl efterlyst här i Västtyskland?” fortsatte hans förhörare oberört.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 167

”Jag tror faktiskt inte det”, svarade Carl snabbt och lite ivrigt eftersom han nu närmade sig en av sina poänger. ”För då hade dom satt ut mitt namn och bild. Nu har dom bara fått del av den svenska polisens misstankar, men det räcker inte enligt Interpols regler som grund för en efterlysning. Jag är inte misstänkt för brott i sån grad att jag kan bli efterlyst, helt enkelt. Och därför kan jag också röra mej fritt över gränserna i mitt eget namn. Mycket enkelt och praktiskt, och ni får väl hålla med om att den kapitalistiska demokratiska staten erbjuder vissa fördelar för oss bankrånare åtminstone.” Skämtet föll som en sten till golvet. Bara hos Monika Reinholdt kunde Carl se en tendens till fnitter. Friederike Kunkel var på ett självklart sätt oberörd och fortsatte på samma kurs som förut. ”Du sysslar alltså enbart med att passivt överföra kapital till andra. Du deltar inte själv i kampen med andra ord. Har du inte heller några sådana planer?” frågade hon. Carl bestämde sig för att verka provocerad. ”Hör nu här fröken terroristledare”, började han indignerat. ”Jag mördar inga oskyldiga människor, jag kastar inga bomber mot slumpvisa offer som vissa förvildade amatörer i Tyskland och skulle jag ägna mej åt några direkta aktioner så kan ni ge er fan på att dom skulle ha en helt annan kvalitet än era amatörmässiga småmord. Ni säger att ni för krig mot NATO, om jag fattat saken rätt. Det enda ni gör är att ni kliar NATO lite på ryggen. Ni piggar upp dom, ni ger dom ursäkter att föra kriget mot er själva ännu hårdare och det kan bara sluta på ett sätt för er del och vad har ni åstadkommit då? Inte ett skit! Lite reaktionär opinion, några onödiga döda och egna ledsna föräldrar, ingenting annat. Era aktioner är piss därför att ni inte slår tillräckligt hårt, därför att ni är amatörer och småmördare och ingenting annat.” Han gjorde en paus för att se om stenansiktet nappade på den uppenbara poängen. Det gjorde hon. ”Så huvudsidan i din kritik mot oss är att våra aktioner inte är tillräckligt effektiva, med andra ord. Vad skulle du ha gjort i vårt ställe om man får fråga?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 168

Carl låtsades bli överraskad av frågan och han tänkte efter ett slag, inte så mycket på svaret på frågan som om det var dags att göra det lilla nummer han tänkt på ända sen han satte sig i fåtöljen. Han bestämde sig för att det var dags. ”Frågan är visserligen hypotetisk, men inte helt ointressant. Jag ska gärna fortsätta den här diskussionen med er, men innan dess har jag ett förslag av principiell natur.” Där stannade han och avvaktade Friederike Kunkels reaktion. Hon höjde på ögonbrynen till tecken på att han skulle fortsätta. ”Jo”, sa Carl medan han försiktigt la ner det ben som han suttit med slängt över det andra, ”jag föreslår att ni ger mej mina vapen tillbaks, stoppar undan era egna vapen och hämtar en öl så att vi kan umgås under mer vänskapliga former. Jag börjar nämligen tröttna på den här tillfångatagandeteatern.” ”Nej”, svarade Friederike Kunkel kort och snabbt fast för första gången med skymten av osäkerhet, ”det går inte. Vi kan inte ta några risker av det slaget. Men låt oss inte se så fientligt på situationen utan fortsätt i stället där vi var. Du skulle i stället för våra aktioner göra vad?” Carl övervägde om han skulle bli förbannad omedelbart och spela upp stora numret eller om han skulle dra förspelet ett par repliker till. Han bestämde sig för den senare lösningen. ”Det verkar inte riktigt som om du fattade vad jag sa”, började han mjukt. ”Men jag menade allvar. Jag vill ha tillbaks mina vapen och jag vill att ni låser upp dörren som ni låste med ett sjutillhållarlås bakom mej. Annars tänker jag avbryta den här diskussionen och gå hem.” Hans ord hade givetvis avsedd effekt. De stirrade förvånat på honom. Martin Beer mitt emot honom sneglade oroligt på sin pistol. Carl beslöt sig för att fortsätta innan han fått något onödigt svar. ”Vad ni tydligen inte kan begripa är att jag till skillnad från er inte är amatör. Jag följde med er hit därför att jag var nyfiken, inte därför att han där (i sista stund hade Carl undvikit att säga namnet på Martin Beer) stoppade en pistolpipa i ryggen på mej på ett sätt som ingen



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 169

polis skulle ha gjort, för i så fall hade jag dödat den polisen. Ni måste förstå det här, jag menar faktiskt allvar. Det är en ocean av skillnad mellan min militära träning och er hemmabombkastarskola. Det är för att jag är nyfiken på er och tycker det vore kul att tala med er en stund som ni fortfarande är i livet, inte därför att ni hotat mej med vapen som ni uppenbarligen inte behärskar.” Han bedömde att talet var tillräckligt långt ungefär där och reste sig upp samtidigt som han drog sin pistol, gjorde mantelrörelse, och riktade vapnet mot Martin Beer som hunnit ungefär halvvägs mot sin egen pistol. Martin Beer hejdade sig snabbt och förnuftigt i rörelsen när han upptäckte att Carl redan förekommit honom. Carl tog några snabba steg runt marmorbordet och plockade upp den belgiska polispistolen och sen gick han med båda vapnen bort till brasan några meter från det övriga sällskapet. Han la sin egen pistol på spiselhyllan, drog ur magasinet på det belgiska vapnet och gjorde en snabb mantelrörelse så att den patron som suttit inne i loppet hoppade ut, så kastade han den ofarliggjorda pistolen i en mjuk båge genom luften till Martin Beer och stoppade in den lösa patronen i magasinet och la det på spiselhyllan, så tog han på nytt sitt eget vapen i handen och riktade det mot magtrakten på Friederike Kunkel som egendomligt nog insisterade med precis samma ansiktsuttryck som förut. De övriga i sällskapet var så på bristningsgränsen nervösa som situationen rimligtvis krävde av dem. Carl beslöt att inte göra plågan alltför lång. ”Så här är alltså läget om vi ska ta till våld mellan oss, vilket jag ju föreslog att vi inte skulle göra. Jag vet inte vilka ni är men jag kan ju gissa. Ni är fem stycken, angiveripriset på er är antagligen 50 000 mark per skalle. Det gäller oavsett om ni är skadskjutna eller levande eller döda, skulle jag tro. Jag har femton skott i det här magasinet. Till skillnad från er kan jag skjuta. Alltså, för det första vill jag inte bli förväxlad med er längre. Ni är amatörer och jag är proffs, är det förstått? Bra, då går vi vidare till nästa punkt …” Han säkrade demonstrativt sin pistol och stoppade ner den på sin



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 170

plats bakom ryggen och så gick han tillbaks till sin stol och satte sig innan han fortsatte och medan han iakttog den kollektiva suck av lättnad som gick genom rummet. ”Var var vi?” fortsatte han. ”Jo, det var det här med att hämta tillbaks mina vapen och öppna dörren och bjuda på en öl innan vi fortsätter diskussionen, passar det?” Ingen i rummet sa något. Men Friederike Kunkel utbytte några menande ögonkast med de två kontrasterande kvinnorna i soffan mitt emot och de reste sig och gick ut. Kort efteråt hörde man tydligt hur låset till ytterdörren vreds om. Sen kom Monika Reinholdt in med Carls kniv och revolver som hon la på marmorbordet framför Carl. Fortfarande var det ingen som sa något. Så kom Eva Sybille Arndt-Frenzel, fortfarande med mungiporna nerdragna, in med en bricka där det stod sex tyska öl och sex glas. En kort stund senare hade alla var sin skummande öl framför sig. Carl bestämde sig för ytterligare en sak. Han gick bort till spiselhyllan och tog pistolmagasinet och kastade över det till Martin Beer, som fångade det i luften och stoppade det i fickan, alltså i fickan och inte i vapnet vilket hade inneburit en viss skillnad ur Carls perspektiv. Han gick tillbaks till sin plats och städade ner revolvern och kniven i sin jacka som han la bredvid fåtöljen på golvet. Han betraktade rummet en kort stund. Det var klätt med engelska jaktmotiv längs de pistagegröna väggarna och han skymtade en högst borgerlig matsalsmöbel i valnötsträ i rummet intill. Ingenting man såg kunde föra tankarna ens i närheten av terrorism. ”Jo”, sa han när han svalt ett par stora klunkar av ölet, ”även om vi har oöverstigliga motsättningar mellan oss så tycker jag det här är ett rimligare sätt att tala. Hade jag velat döda er eller sätta fast er hade ni varit döda nu, nog om det. Men om jag har förstått er rätt så vill ni bedriva någon sorts krig här i Europa. Felet med era aktioner är då att dom är alldeles för små i omfattningen och att dom inte skadar fienden tillräckligt. Det här är naturligtvis hypotetiskt men …” ”Kom till saken, vad skulle du göra själv?” avbröt Friederike Kunkel



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 171

som om hon utan vidare var tillbaks i handlingen en stund tidigare. ”Jag tänkte just komma till det”, fortsatte Carl och tog några nya klunkar öl. ”Det mest uppenbara imperialistiska projektet på senare år var enligt min mening USA:s överfall på Libyen, gammaldags kanonbåtsdiplomati rakt av, inte sant? Nå, bombplanen startade från väl kända baser, exempelvis Lakenheath i Storbritannien, med kärringen Thatchers tillstånd. Det handlar om F-111, det amerikanska flygvapnets stolthet, varje plan kostar ungefär 75 miljoner dollar och när dom anfaller så har dom ett elektroniskt försvar som gör dom nästan omöjliga att få ner. Men vi som sitter här i rummet skulle faktiskt kunna skjuta ner ett eller ett par sådana plan med mycket enkla metoder. Vi behöver bara sno några Redeye eller Stinger eller i värsta fall en SAM-7, det är okomplicerade vapen som nästan vem som helst kan sköta och poängen är att just i startögonblicket är dom där elektroniska vidundren ohyggligt sårbara. Jag kan hoppa över det tekniska nu, men en sån aktion är alltså fullt möjlig för det första. För det andra menar jag att effekterna både rent militärt och politiskt och psykologiskt, hamnar i en helt annan dimension än era jävla småmord. Det här är alltså bara ett exempel, det finns säkert fler.” Carl gjorde en paus för att se efter om det han sagt fått någon effekt. Och effekten var större än han vågat hoppas. ”Men det är ju en helt underbar idé”, sa Monika Reinholdt och när hon talade upptäckte Carl dels att det faktiskt var den första röst han hört i rummet förutom sin egen och Friederike Kunkels och dels upptäckte han att hon glittrade med ögonen som ett barn inför julgranen, hon såg helt enkelt fullkomligt begeistrad ut. Till och med Eva Sybille bredvid henne i soffan log lite smått och nickade instämmande. Carl bestämde sig för att gå på i ullstrumporna. ”Det är kanske bara frågan om kompetens”, fortsatte han i avsikt att så snart som möjligt bjuda in någon annan i hans annars pinsamt långa monolog, ”jag menar ni kan ju inte sköta vapen som jag kan och därför hamnar ni i era löjliga småmord. Men om ni ägnat saken viss uppmärksamhet, om ni tränat er och utbildat er och vidgat



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 172

vyerna lite så hade ni ju själva kunnat …” ”Vilken aktion av det här slaget skulle du, fortfarande helt hypotetiskt alltså, genomföra i Sverige?” frågade Friederike Kunkel och Carl tyckte sig se hur hon försökte dölja sin iver. Carl funderade en stund. Han hade ju inte ägnat sådana problem minsta tanke. Han var tvungen att fullt uppriktigt tänka efter. Han utgick från att USA-imperialismen var huvudfienden, vilket han ju faktiskt kunde hålla med om själv. Och USA-imperialismen i Sverige? Det fanns inte så mycket att välja på. ”Om man skulle klippa till mot USA-imperialismen i Sverige”, började han långsamt medan han fortfarande tänkte, ”så skulle man blåsa ut fjärde våningen på amerikanska ambassaden i Stockholm. Hela fjärde våningen tillhör CIA, man riskerar inte att döda någon annan, det är en låst sektion inom ambassaden och obehöriga har helt enkelt inte där att göra. Där har ni målet.” ”Men medlet? Hur skulle vi göra det?” frågade Martin Beer med en röst som först var skrovlig av att han suttit tyst så länge. Han var den tredje som yttrade sig i rummet. Carl hade redan svaret klart. ”Terrängen är mycket gynnsam för vår del”, förklarade han, ”eftersom det är fritt skottfält från flera håll och det finns flera alternativa flyktvägar efteråt. Både amerikanska och västtyska ambassaderna är lysande måltavlor ur den synvinkeln. Jo, medlet alltså. Vi använder oss av RCL eller RPG. Dom är inte svårare att skjuta med än vanliga gevär, dom är lite mer skrymmande att transportera bara, men den frågan löser man ju lätt, ett par skåpbilar räcker. Effekten blir att man med en operation som varar mindre tid än två minuter garanterat blåser ut hela översta våningen på ambassaden. Överlevnadschanserna för dom där inne måste man beteckna som mycket små. Tjugo man får ni på det viset, alla garanterat CIA. Det hela är barnsligt enkelt om man bara skaffar dom rätta grejerna. Det är som att skjuta sittande fågel. Man behöver inte gå närmare än 300–400 meter. Och ni kan ju tänka er vilket jävla kaos det blir efteråt. Ingen kommer att komma igång med någon jakt på oss innan det är för sent. Man



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 173

skulle kunna använda granatkastare också förstås, det är lite tekniskt svårare om man har amatörer med sej som ni, men inte omöjligt. Använder man granatkastare så kommer ju angreppet ovanifrån samtidigt som från sidan, det blir närmast idiotsäkert, på ett så kort avstånd behövs högst två försök att skjuta in sej och sen hinner man få iväg fem sex, hela överdelen av byggnaden går åt helvete …” Han lät sig fascineras av idén, han behövde inte göra sig till utan blev äkta ivrig när han fantiserade om hur det faktiskt vore möjligt att tillfoga USA-imperialismen några rejäla nederlag. All annan terroristverksamhet hade ju bara lett till att figurer som Reagan kunde stå i talarstolar och spela tuffa och lova att hämnas och beklaga de anhörigas sorg och fördöma terroristernas oerhörda feghet. I stället skulle man kunna se dem i talarstolarna förödmjukade, piskade av ett nederlag, plågade av journalisternas frågor om hur det hela var möjligt. Man skulle kunna ta tre ambassader på en gång, vid ett givet tillfälle. Det behövdes bara ett femtontal något så när tränade kamrater och så skulle man kunna ta tre ambassader, den i Stockholm som ju bevisligen låg så bra till att man omöjligen kunde misslyckas och så två andra någonstans i Europa, det var ju bara att rekognoscera lite. I Oslo till exempel låg USA-ambassaden mitt emot en park. Därefter skulle ambassadbevakningen i hela världen förändras så att det inte gick att göra om. Men varje amerikansk ambassad skulle se ut som en krigsskådeplats efteråt, det skulle ju faktiskt vara ett utmärkt sätt att få USA-imperialismen att framstå, inte med ett stort amerikanskt leende, utan med taggtrådshinder, sandsäckar, kikarövervakning från taket, oerhörda kontroller, allt. Och när de var som mest igång med det så skulle angreppet på bombplanen komma. Förberedde man en sån operation så skulle man kunna få ner minst två plan. Ibland övningsflög de med bomblast ombord; när de störtade skulle lasten explodera och det skulle dröja mer än en vecka innan de tekniskt sett hade förstått exakt hur det hela gått till. Vittnen hade nog kunnat se hur en liten missil gick in i någon av motorerna strax före explosionen som sänkte planet, men innan de kom fram till vilken typ av missil det var



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 174

så skulle det säkert dröja någon vecka. Det var möjligen ett problem att om man stal några Stinger i Europa så skulle fienden kunna ana det värsta, och det värsta vore ju flygbasen i Frankfurt och baserna för F-111:orna i England. Men å andra sidan, om man skaffade fram sovjetiska vapen från Mellanöstern någonstans? Det var visserligen lite krångligare än att stjäla i Europa, men lyckades man med det så skulle attackerna komma helt överraskande. Själv hade Carl ingen aning om hur eller var man kunde skaffa såna vapen. Fast en eller annan skulle väl gå att entusiasmera. Det var väl inte så att Khadaffi skulle tycka att det vore en dum idé att ta ner amerikanska bombplan. Libyen skulle kanske kunna sälja sådana missiler ganska billigt, om nu någon hade kontakterna, men sånt visste som sagt Carl ingenting om. Han gjorde en paus och drack ur resten av sitt öl. Han kände sig som råttfångaren från Hameln. Inte ens Friederike Kunkel, som tycktes så mån om sin tuffa oberörda mask, kunde dölja sin entusiasm. Monika Reinholdt såg ut som om hon närmast befann sig mitt i erotisk njutning och Werner Porthun hade tänt en tunn cigarrcigarrett som han energiskt blossade på trots att det tydligen var rökförbud i rummet (det fanns ingen askkopp på bordet, han hade fått en snabb ogillande blick från Friederike Kunkel och han askade i sin ena handflata medan han oupphörligt stirrade på Carl). ”Fast utbildas man verkligen på allt det där i den svenska armén?” frågade Martin Beer, som föreföll som den ende i rummet som kunnat bibehålla en viss sund skepsis till Carls planer på internationellt storkrig. Carl lät sig emellertid inte hejdas, tvärtom. Han förklarade till en början att det sannerligen inte var armén det var frågan om. Han var utbildad i flottan som attackdykare. En svensk attackdykare skulle alltså anfalla sovjetiska positioner i skydd av mörkret, det handlade mest om individuella operationer. Förutom spaningsuppgifterna var det frågan om att kunna ställa till så mycket skada som möjligt, därför hade utbildningen en betydande tonvikt vid sprängtjänst och sabotage. Men anfaller man från undervattens-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 175

läge så kan man inte släpa med sig hur mycket vapen som helst, det gäller att kunna förse sig på platsen. Och eftersom vapen på platsen ju uteslutande kunde vara sovjetiska, så var Carl gediget utbildad på sovjetiska vapen, allt från handvapen till RPG och de minsta missilerna surface-to-air, ja alltså såna som kallades SAM. Det var den längsta utbildningen som fanns i svenska försvaret, med repövningar och annat hade det blivit två år. De flesta av Carls fantasieggande detaljer var lögn, attackdykarutbildningen är visserligen avancerad men sovjetiska granatkastare och luftvärnsmissiler ingår definitivt inte i hanteringen. Men Carl kände sig övertygad om att ingen av terroristerna skulle kunna kontrollera uppgifter av den typen. Den bild han gav låg för övrigt tillräckligt nära verkligheten och den verkade säkert ganska rimlig. Medan Carl målade upp sitt förstärkta svenska ubåtsvapen försökte han komma underfund med varför han mötte så lite skepsis. Den viktiga frågan kunde ju inte vara om det verkligen var sant att han behärskade granatkastare. Den betydligt viktigare frågan, den avgörande frågan som ingen tycktes vilja ställa honom, var ju i stället varför han slagit in på sin individuellt terroristiska verksamhet, varför han, trots sina påståenden om de stora olikheterna dem emellan, faktiskt skulle kunna uppträda i ett mönster som var mycket likt de västtyska terroristernas. Men det som för honom själv föreföll som det svåraste att tro var tydligen det lättaste för dem att acceptera. Medan han skröt och fantiserade betraktade han dem för att försöka förstå. De var strikt välklädda, de bodde elegant, det fanns ingenting i deras yttre eller i deras klädsel eller miljö som på minsta sätt kunde föra tanken till vänsterpolitik eller terrorism. Inga affischer på väggarna, inga konstiga halssmycken, ingen ”intellektuell” slarvig klädsel: tvärtom var allt hos dem utstuderat normalt tyskt borgerligt på ett sätt som de måste ha tvingat på sig själva av säkerhetsskäl snarare än av personlig smak. De levde säkert i det närmaste helt isolerade från den andra världen, från normala människor eller ens vanlig flummig miljörörelse eller studentvänster. För dem i deras grupp var



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 176

således kriget, den underjordiska tillvaron, inriktningen på död och förstörelse och synen på omgivningen som fienden det naturliga sättet att leva. Carl representerade alltså ingenting konstigt, tvärtom så var han ju tydligen lika normal som de andra i rummet, som en av dem. Det var den enda förklaring Carl kunde komma på. Var det så, så skulle ju ett och annat onekligen förenklas en hel del. Han hade grubblat mycket över det mardrömslikt osannolika i att framstå som helyllesvensk terrorist, därtill ensamseglare och Robin Hood. Men nu verkade det tvärtom som om deras skepsis låg inom ett område där Carl på intet sätt skulle finna svårigheter att berätta, de var ute efter hans tekniska kompetens, den hade tydligen varit ett oemotståndligt lockbete. Tills vidare var han alltså utom fara. Det verkade som om den hierarkiska disciplinen i gruppen hade släppt. Martin Beer och Werner Porthun ställde en rad frågor av teknisk och militär natur som fick Carl att ytterligare utvidga sin reklamverksamhet för svenska flottans sabotage- och gerillakrigsförmåga. Komiskt nog föll sällskapet in i ett fullkomligt konventionellt könsrollsmönster. Ju mer herrarna ville fördjupa sig i vapen och teknik desto otåligare föreföll damerna. Det var sannerligen inte vad man hade kunnat vänta sig. Till slut bytte Monika Reinholdt demonstrativt samtalsämne. ”Om vi lämnar den svenska flottan en stund, med all respekt givetvis”, började hon ironiskt, ”så är det en sak jag undrar över som du sa för ett tag sen. Alltså det där med att du följde med oss av ren vänlighet eller hur det nu var. Kan du förklara det?” Carl började nästan känna sig generad över sitt skrytande. Han kände att han egentligen borde börja spela ner sig lite för att inte verka för osannolik. Faktiskt var det ju bara tidningsartiklarna som han hade i ryggen, den fruktansvärde Rambo-Rånaren och så vidare. Allt annat var ju bara ord från honom själv. Det fanns dessutom någonting som oroade honom i Monika Reinholdts leende. Han kände sig attraherad av henne och det oroade honom också.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 177

”Tja, det var ju så här”, började han försiktigt, ”att du och han här (för andra gången höll han på att säga Martin Beers namn högt) stod intill husväggen och hon där (han nickade mot Eva Sybille ArndtFrenzel) satt inne i bilens baksäte. När han där … vad heter du?” ”Martin, Martin Beer”, svarade Martin Beer överrumplad. ”Alltså när Martin gick upp bakom mej och körde pistolen i ryggen så gick du runt bilen på väg mot förarplatsen samtidigt som hon här öppnade bakdörren, inte sant? Nå, så skulle ingen polis i världen ha gjort. Om ni varit poliser så skulle ni omringat mej från tre håll, hållit er på några meters avstånd och riktat varsitt vapen mot mej och tvingat ner mej på asfalten i spread-eagle-ställning. Sen skulle ni handbojat mej och därefter tagit ifrån mej vapnen, observera alla vapnen. Men i stället ville ni ha in mej i baksätet så fort som möjligt för att komma iväg. Så arbetar inga poliser. Och inga rånare skulle komma på idén att ropa polis och plocka med sig rånoffret. När jag kom över häpenheten så bestämde jag mej för att följa med helt enkelt. Så det var ju tur att ni klantade er, annars hade jag dödat er, jag menar om jag trott att ni verkligen var poliser. Har ni nån mer sån här utsökt öl i huset?” ”Hurdå?” frågade Martin Beer med ett stänk av fientlighet i rösten. Carls avledningsmanöver att fråga efter öl hade inte fungerat. ”Äh, det är väl ingenting att fördjupa sej i”, försökte han smita undan på nytt, men det kändes redan nu dömt att misslyckas. ”Jo, jag blir också nyfiken. Hurdå?” frågade den oföränderligt småleende Monika Reinholdt. Carl suckade. ”Det är en vanlig rätt trivial polisövning”, började han demonstrativt ovilligt. ”Med vänsterhanden från läge hands up slår man rakt ner åt sidan och får på så vis garanterat undan pistolen eller revolvern. Skottet går förbi. Eftersom man redan befinner sig i rotation så har man alltså läge för andra handen, i mitt fall hade jag slagit in struphuvudet. Ett sånt slag är dödande i värsta fall. Det kräver åtminstone snabb läkarvård för att inte svullnaden ska leda till kvävning. Tja, och du hade ju varit på väg runt bilen i det läget, och hon där satt i



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 178

baksätet och jag har en revolver och en pistol på mej. Jo, det hade just varit snyggt.” ”Var var det du sa att du skulle slå?” frågade Monika Reinholdt för första gången med helt avstängt leende. Hon hade inte förstått det engelska ordet för struphuvud. ”Kehlkopf ”, svarade Carl kort med det tyska ordet samtidigt som han pekade. Det fanns ett ironiskt självklart skäl till att han kunde den ovanliga glosan på tyska. Om just henne själv, om Monika Reinholdt, stod det bland annat i den tyska polisbeskrivning han kunde utantill: ”… 170 cm gross 2 Muttermale (Warzen) oberhalb des linken Mundwinkels, Muttermal links vom Kehlkopf, trägt zeitweise getönte Brille …” Och hon hade ju mycket riktigt ett födelsemärke kvar till vänster om sitt struphuvud/Kehlkopf. Han försökte låta bli att stirra på det. ”Mitt namn är för övrigt Carl Gustaf Gilbert Hamilton”, fortsatte han i ett nytt och dubbelt nödvändigt försök att byta ämne; det föreföll livsfarligt att veta deras namn utan att kunna visa det, ”så om ni inte misstycker, den enda jag vet namnet på av er är Martin Beer här. Så vad heter ni?” Allas blickar sökte sig automatiskt mot Friederike Kunkel, ännu ett tecken på att hon var någon sorts boss för ligan. Hon tvekade ett ögonblick innan hon bestämde sig. ”Jag heter Friederike Kunkel”, sa hon kort. Carl flyttade frågande blicken till Werner Porthun bredvid henne. ”Werner”, muttrade han knappt hörbart. Carl höjde på ögonbrynen men förmådde inte pressa fram efternamnet. Han flyttade så blicken förbi Martin i stolen mitt emot och över till Monika Reinholdt. ”Jag heter Monika Schramm”, sa Monika Reinholdt. ”Sabine Lüders”, sa Eva Sybille Arndt-Frenzel. Förbannat, tänkte Carl, två korrekta namn, ett korrekt förnamn utan efternamn, ett korrekt förnamn med falskt efternamn och ett falskt förnamn tillsammans med ett falskt efternamn. Det hade varit



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 179

bättre att inte få höra några namn alls, förr eller senare rör man ju ihop det här. ”Fast om vi skulle återgå till ordningen och försöka staga upp mötet”, sa Friederike Kunkel i ett tonfall som klart markerade att ordföranden från och med nu tog befälet igen, ”så har vi ju inte … eh … bjudit hit dej enbart för att föra politisk konversation. Frågan är alltså helt enkelt den om vi skulle kunna tillgodogöra oss dina kunskaper.” ”Frågan är inte kristallklart formulerad”, svarade Carl med tydlig ironi. ”Vad betyder det där? Skulle jag öppna träningsläger i Schwarzwald för er eller vadå?” ”Nej frågan är om vi skulle kunna genomföra en stor aktion med din hjälp?” ”I så fall är svaret nej, rätt och slätt nej.” ”Varför det?” ”Det trodde jag hade framgått. Jag sysslar inte med er småmördarverksamhet, jag anser den skadlig och dömd till nederlag i alla avseenden. Det är alltså en absurd idé att jag själv då skulle kasta mej in i hanteringen.” ”Men om vi för resonemangets skull säger att det gäller att först slå till mot en eller flera amerikanska och västtyska ambassader, bland annat i Stockholm, på just det sätt du själv beskrivit. Du kan inte göra det för att du är ensam. Vi har inte kunnat göra det för att vi saknat din kompetens, det var ju det du kritiserade oss för. Nå?” Carl var nu tvungen att låtsas tänka efter. Han var ju ”fast” i sitt eget resonemang. Han kunde alltså inte utan vidare avvisa förslaget, men han ville inte heller ändra sig för snabbt. ”Vad jag vet om era aktioner, ja det är ju mest vad jag läst i tidningarna”, började han i lätt ursäktande tonfall, ”så torskar ni ungefär varannan gång. Ni tappar handgranater på varandra, bomberna exploderar inte, ni skjuter folk i ren desperation och det ena med det andra. Jag känner mej inte road av tanken att hamna i sån smet. Ska jag dö så ska det vara för att slumpen hinner upp mej eller för att jag själv gör bort mej men inte därför att några halvtrotskistiska galen-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 180

pannor tappar en handgranat på foten eller uppträder som när ni skulle hämta upp mej nere vid Hafenstrasse.” Ingen i rummet visade med en min om förolämpningarna bitit. Friederike Kunkel funderade ett slag innan hon frågade vidare. ”Hur kom det sig att du själv började råna banker?” ”Jag tycker det börjar kännas lite fånigt att sitta här och svara på frågor som om jag var i ett polisförhör.” ”Det är i så fall första gången vi blir förväxlade med snuten. Men frågan är ju inte direkt ointressant som diskussionsunderlag. Eller hur?” ”Okay, du har en poäng. Varför, således, är mina bankrån av en helt annan natur än era? Så här var det. Jag kom hem till Sverige efter fem år i Kalifornien, ja det hade med min universitetsutbildning att göra, jag studerade datorer som huvudämne och då är Kalifornien bäst, alldeles oavsett vad man anser om USA i övrigt. Jag bodde alltså i vilddjurets buk i fem år kan man säga. Men när jag kom tillbaks hem till Sverige hade den marxist-leninistiska vänstern i stort sett upphört att existera. Jag vet inte om ni haft en liknande utveckling här i Tyskland. Men i Sverige blev det bara miljöhönseri och fredsfnosk av allting. All antiimperialistisk kamp hade upphört. Det var bara grupper inom det gamla revisionistiska och mer eller mindre Moskva-bundna kommunistpartiet som sysslade med anti-imperialism och i deras fall handlade det då uteslutande om Mellanamerika, aldrig ett ljud om Sovjet så klart, ingenting om Afghanistan. Det fanns ingen kamp längre, allt var slut eller inlemmat i socialdemokratin. Socialdemokraterna i Sverige är förbannat skickliga i konsten att överta kampen och föra in den i sina egna reformistiska och partistödjande och statsbärande linjer. Det är samma som här antar jag. Det var därför jag ville bo vid Hafenstrasse, för att vara säker på att slippa snuten. Ockupanterna hade ju köpts upp av sossarna till priset av 100 mark per hus och garanti om att slippa snut, praktiskt va?” ”Jo men förlåt om jag avbryter, kan du inte komma fram till bankrånen, för det här andra är ju visserligen intressant men tämligen all-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 181

mänt, minst sagt”, sa Friederike Kunkel med behärskad fast ändå fullt märkbar otålighet. Men Carl ansåg sig ändå behöva ytterligare en utvikning. ”Jag hade varit med i Palestinarörelsen, men också den hade utplånats under dom här åren och vet ni varför? Jo, vi hade ju alltid satsat på rent reformistisk verksamhet, klassisk opinionsbildning utan spår av militans. Vi skulle bevisa att Israel var aggressivt och expansionistiskt och att sionismen var rasistisk och att Israel var nästa Sydafrika och allt det där. Vem var det som ryckte undan basen för den verksamheten? Jo det var Menachem Begin. Efter honom var allt det där bevisat, vi hade ingen propaganda kvar att bedriva. Frågan hade blivit religiös, hade judarna rätt att plåga araber eftersom judarna lidit? Ja, ni vet. Förlåt, men jag vill att ni ska förstå, därför tar jag det här lite noga. Alltså. En dag när jag hade varit hemma i ett par veckor, lagom länge för att konstatera att läget var som jag beskrivit nu, så träffade jag en av mina gamla kamrater från Palestinarörelsen, Abdel Salaam Mahmoud som är palestinier. Han jobbade på McDonald’s och pytsade ut hamburgare. Vi talade lite om det dystra läget, han berättade att han var tvungen att jobba på ett amerikanskt företag som varje år avsatte flera hundra tusen kronor till Israel och olika sionistiska insamlingar, enbart i Sverige. Men, sa han, jag gör åtminstone så att jag ger alla gamla kamrater gratis hamburgare. Såna som du får alltid äta gratis här, så tar vi igen lite åtminstone och minskar dessutom deras vinst, sa han. Jag sa först att det var ett patetiskt individualistiskt sätt att agera och han höll med mig såklart. Men, sa han, vafan ska jag göra? Jag är ensam, det enda jag kan är att kränga hamburgare. Vad kan jag göra annat än det jag gör? Visserligen är min insats inte särskilt stor, det medges, men jag gör åtminstone nånting. Jag har inte resignerat, jag har inte gett upp och blivit sosse och börjat stödja Israel och sionismen direkt eller indirekt som vissa andra kamrater eller före detta kamrater rättare sagt. Jag gör åtminstone nånting, vad gör du? frågade han mej. Jag rånar banker och skänker pengarna till olika Palestinainsamlingar världen runt, svarade jag på skämt. Fast min vän



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 182

Abdel Salaam Mahmoud blev spontant och jävligt imponerad av mitt lysande enkla och effektiva sätt att lösa problemet med hur man skulle kunna bedriva politik i individuell handling i Sverige, trots den krossade vänstern, trots allt. Två veckor senare rånade jag min första bank. Det är ett lätt brott, om man inte är straffad förut så hittar dom en inte, dom letar alltid bland sina kända bankrånare. Det är såna som jag, och poliser för den delen, som är dom svåra att få tag på. Så var det med den saken, mina bankrån är alltså inte ett medel för att finansiera småmord som era bankrån utan ett mål i sig, för att överföra kapital från exploatörerna till de exploaterade. Ni kanske tycker att den målsättningen är för liten, men det skiter väl jag i eftersom jag anser att era målsättningar vilka dom nu är, till exempel det här med att föra krig på fem man mot hela Västeuropa, är vansinniga målsättningar. Så, nu vore det väl fan om inte saken är förklarad.” Det blev tyst i rummet. Historien hade bitit. Historien var dessutom sann i allt utom själva bankrånandet, alltså var den så lätt att berätta, alltså verkade den så övertygande. Friederike Kunkel hade nu två valmöjligheter. Hon skulle kunna attackera och försöka förklara riktigheten i den egna politiken. Hon skulle kunna retirera och försöka bli praktisk. Hon valde den senare linjen. ”Vad har du för planer här i Hamburg?” frågade hon kort. ”Två banker till. Jag har i stort sett gjort mina studier av objekten men eftersom jag arbetar ensam så är det alltid ganska noga som ni förstår. Jag är inte riktigt nöjd och känner mej inte riktigt säker på en av dom. Förmodligen gör jag så att jag tar den ena och sen lämnar jag Hamburg”, svarade Carl och såg generad ut eftersom han tyckte att kroken han nu slängde ut var minst en decimeter för stor. Men Friederike högg direkt. ”Om vi hjälps åt, tar båda bankerna och delar på pengarna?” frågade hon kort och affärsmässigt. Carl låtsades tänka efter länge och lät spänningen stiga i rummet. ”Det är klart att det är säkrare att vara flera”, sa han till slut myck-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 183

et långsamt och gjorde en ny paus innan han fortsatte. ”Men det förutsätter att vi arbetar helt efter mina planer, att jag för befälet, och att nån av er är tillräckligt bra bilförare eftersom jag vill vara med inne i banken själv så att ingen av er schabblar bort det hela … tja, det kanske vore något att tänka på. Jag menar, dom banker jag har på gång är rätt säkra för en ensam person, är man flera så ska det bli närmast bekymmerslöst. Fast jag vet inte … jag måste nog i så fall ha betänketid …” *** De hade vänligt men bestämt bett honom att stanna i lägenheten. Först hade han skämtat om att det visserligen föreföll som en angenämare plats att bo på, men det var ju det där med polisen, alltså att polisen på grund av kända socialdemokratiska skäl inte skulle få komma till Hafenstrasse men att polisen, särskilt den tyska polisen, ju tenderade att gå till vissa excesser när det gällde att hämta upp terrorister och om man nu befann sig i sällskap med terrorister till ett pris av 250 000 D-mark, 50 000 per skalle således, högt uppe i ett höghus så var det ju inte direkt angenämt. Man skulle inte sova lika gott som på Hafenstrasse med andra ord. De hade en sprängladdning med ett kilo TNT apterad vid ytterdörren. Den som tog sig in med våld skulle dö, tillsammans med ett okänt antal grannar intill och nedanför. Tanken var att det kaos som skulle uppstå åtminstone kunde innebära en teoretisk chans att ta sig ner ett par trappor, ta gisslan och sen förhandla sig ut. Det var inte troligt att det skulle gå, men man skulle inte ha gett sig utan vidare och man skulle åtminstone ha tagit med sig ett gäng snutar till helvetet. Carl tyckte inte om idén, inte så mycket för snutarnas skull som för tanken att en portvakt på jakt efter en läckande rörledning skulle öppna dörren vid fel tidpunkt på dygnet. Det vore ju att dra onödig uppmärksamhet till sig, väl? Förutom det där med att döda oskyldiga



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 184

människor som kamraterna tydligen inte hade några som helst invändningar mot. Men så mycket oväsen för en läckande rörlednings skull? Och sen upp och hoppa och kuta ut på stan fort som fan innan brandkår och polis omringat hela skiten? Vore det inte bättre med gasmasker och handeldvapen tillgängliga? För om det verkligen var polisen som kom så skulle dom ju säkert som amen i kyrkan börja med tårgas och sen skulle dom komma in med skottsäkra västar eller hur? Nå, huvudsaken var ju trots allt bara en: att dom inte kom. Den stora lägenheten låg högst upp i höghuset och den var i två etage. Där uppe fanns tre rum, två sovrum och ett stort vardagsrum med balkong. Carl fick ett av sovrummen. De ville inte att han själv skulle gå till Hafenstrasse för att betala och hämta upp sina grejer från hotellrummet. De sa att de kunde skicka någon som hittade i kvarteret och som för övrigt hade varit inne i hans rum förut, hade han märkt det? Han fann det lämpligast att svara nej på den frågan och samtidigt noterade han i sitt minnesförråd att en viss Erika och hennes pojkvän borde plockas in när det hela var över. Några timmar senare samma kväll fick han tillbaks sina grejer från hotellrummet, bagen med lite kläder, musikkassetterna och bandspelaren och sex-, sjutusen mark som han haft undanstoppade under korkmattan. På hans uppmaning hade man också betalat återstoden av hans räkning. Han var alltså lämnad i fred ”för att tänka efter”. Skälet till att de litade på honom men ändå inte litade på honom var att de hade en överenskommelse med ett annat kommando i stan, en annan grupp. De hade kommit överens om att inte låta Carl vandra iväg efter kontakten. De hade för övrigt varit ganska oense om hur den kontakten skulle tas, hade han förstått av Friederike Kunkels antydningar. Det fanns alltså två terroristkommandon i Hamburg. Det var logiskt, det var alltså en från varje grupp som talat med varandra i telefon och som avlyssnats nere i St. Pauli på linjen mellan en viss telefonkiosk och restaurang Cuneo. Han hade nu fångat in den ena



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 185

gruppen. Frågan var om det räckte, eller om man skulle bestämma sig för att fortsätta hans bankrånarteater tills båda grupperna fanns inom räckhåll. Det var inte hans sak att avgöra. Det fanns en jättelik stereoanläggning i vardagsrummet intill, en Sony som såg ut att ha kostat flera tiotusentals mark, för det var väl inte så troligt att de höll sig med stöldgods? Han hade kört in en av sina kassetter, en pianosonat av Beethoven och han stod nära balkongdörren och såg ut över Hamburg och Elbe. Han såg ledigt bort till Schmaals Hotel på Hafenstrasse. Mitt emot, på andra sidan Elbe, låg en torrdocka med vit text på utsidan: Blohn + Voss Dock S. Han funderade på sitt bankrånarscenario, på vad han själv egentligen ansåg. Han var utan tvekan emot, bland annat därför att det var högst osäkert om man kunde kontrollera förloppet tillsammans med tre eller fyra terrorister som förmodligen saknade varje som helst avsikt att låta sig infångas utan eldstrid. Hur skulle han hantera situationen om polisen råkade komma till platsen, eller om någon fick för sig att ta gisslan, skulle han då skjuta mot de andra rånarna eller vad? Avgörandet var förvisso inte hans eget. Verfassungsschutz fick ta ställning till problemet: skulle man nöja sig med den grupp man redan hade i fällan eller skulle han avvakta och spela med tills det fanns spår till den andra terroristcellen? Och om han inte fick möjlighet att kommunicera via sin förvaringsbox på Hauptbahnhof innan rånet blev av? Vore det inte rimligt att tänka sig att terroristerna höll honom i någon sorts frivillig arrest åtminstone fram tills att rånet var avklarat? Å andra sidan var de två alternativa bankkontor som Verfassungsschutz valt ut rätt säkra. Om ett bankrån var värt fem infångade terrorister borde två bankrån vara värda tio terrorister. Någon kom uppför spiraltrappan till övervåningen. Det var Monika, hon höll en vinflaska och två glas i handen. ”Tycker du att d-moll är en passande tonart att bestämma sig i?” hälsade hon medan hon gick fram till ett soffbord, slog sig ner och började öppna vinflaskan. Det var ett Moselvin att döma av flaskans form och gröna färg.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 186

”Har du perfekt gehör, hur vet du att det är d-moll?” frågade han när han slog sig ner bredvid henne i soffan. ”Nej, jag har gott gehör men inte perfekt. Men jag vet att det är sonat nummer 17, opus 91, således i d-moll, andra satsen.” Hon hällde upp två glas och räckte över det ena mot honom och höjde sitt eget glas till en kort skål. Det var mycket riktigt ett Moselvin. ”Själv brukar jag aldrig komma ihåg sånt där med tonarter och opusnummer, det var faktiskt imponerande”, sa han när han smakat på vinet som var oväntat torrt. ”Nej, inte särskilt imponerande. Jag skulle bli pianist, spelade i sjutton år.” ”Har du slutat nu?” ”Ja.” ”Varför det?” ”Därför att musiken ingår i mitt signalement skulle man kunna säga. Om nån av grannarna fick för sig att vi var dom vi är, och en av oss spelade piano hela dagarna … ja du förstår.” ”Från pianist till terrorist alltså. Låter som en egendomlig kursförändring i livet. Varför blev du terrorist?” ”Använder du det ordet?” ”Ja. Varför blev du terrorist?” Hon berättade lugnt och i lätt ton. Hon hade varit med i den antiimperialistiska rörelsen, mest mot apartheid. Hon var förälskad i en viss Dieter och han var en drivande kraft som bland annat organiserat en ockupation av ett företag som handlade med Sydafrika. De hade målat slagord, spänt upp banderoller, ja det vanliga tills polisen kom och sprängde dörrarna och kastade in tårgas och slog dem med batongerna och allt det andra och tog dem till polisstation och fotograferade dem och så vidare. Men Dieter var med i RAF, fast han inte hade berättat det för henne. Plötsligt var hon och han efterlysta som terrorister och de gick under jorden och det var sju år sen och två år efter den där ockupationen togs Dieter och satt sen dess i Stamm-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 187

heim dömd till femton år för medlemskap i kriminell förening och eftersom hon räknades som parhäst till honom så var den dom hon skulle få given redan då. Femton års fängelse för att protestera mot rasförtrycket i Sydafrika. Det hade varit hennes ena val. Det andra valet var att slå tillbaka, att göra motstånd, att åtminstone förtjäna de femton åren. Carl försökte invända. Man kan inte döma någon till ett så långt straff utan att ha bevis om brott, det kunde inte vara möjligt i någon västerländsk stat. Hon skakade överseende på huvudet och kallade honom naiv. De flesta terrorister (hon betonade ordet ironiskt) som dömts i Västtyskland hade dömts på kollektiva anklagelser av olika slag. För gerillakämpar gällde inte de vanliga lagarna, det ansågs för svårt att binda enskilda gärningsmän till enskilda brott, vem som rånat var och vem som kidnappat vem eller eventuellt dödat vem. Därför räckte det med att vara med i ett kommando som ansågs skyldigt till si eller så många brott, så dömdes alla i klump för samtliga anklagelser. Men det spelade i alla fall ingen roll längre. Det var länge sen hon valt sida och så var det med den saken och därför spelade hon inte längre piano eftersom Beethoven skulle göra henne till terroristmisstänkt. ”Men jag skulle ändå ha föredragit en annan tonart, därför att jag är så glad att du kom”, bytte hon demonstrativt samtalsämne. Han smuttade en stund på vinet innan han kom sig för att fråga. Han kände sig omtumlad av det oväntade i hennes person. Dessutom såg hon på honom med ett egendomligt antydande leende som gjorde honom generad. ”Varför det?” frågade han till slut och måste harkla sig innan han fullföljde frågan, ”varför skulle du vara glad för att jag hamnade här, jag har ju som du väl förstått ingenting med er att göra.” ”Jo men det du kan innebär så stora möjligheter. Du har ju rätt i att vårt militära underläge är så stort därför att vi inte kan det du kan. Ge mej dina kassetter så ska vi byta tonart.” Hon bytte till E-dur och hämtade en ny vinflaska. Medan hon var



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 188

borta gick han ut i kylan på balkongen. Han såg ut över Elbe, lokaliserade sig med hjälp av de stora varvsbyggnaderna på andra sidan och lät på nytt blicken löpa ner mot de ockuperade husen vid Hafenstrasse. De låg inom tydligt synhåll, så osannolikt nära rent fysiskt och så osannolikt långt borta om man jämförde människorna där nere, de som var som de tatuerade fyllona i Störtebekers gäng, de som sa sig vara sympatisanter, med människorna här uppe i etagevåningen med engelska jaktmotiv på väggarna. Han hade svårt att tänka klart. Han hade svårt att förstå hur han kunde känna sig så attraherad av henne. När han gick från balkongen satt hon i soffan. ”Du och jag bor här på övervåningen”, sa hon när hon hällde upp två nya glas av samma lite för torra Moselvin.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 189



   för första gången i sitt vuxna liv legat sömnlös en hel natt. Det gick inte att bortse från möjligheten av fullkomlig katastrof. Han hade försökt skaffa fram några studier på Patty Hearst, den amerikanska miljonärsdottern som först kidnappats av en liten gangstergrupp med det osannolika namnet SLA, ”Symbiotiska Befrielserörelsen”, sen drabbats av någon sorts variant på Stockholmssyndromet så att hon börjat sympatisera med sina kidnappare och slutligen själv på fullaste allvar deltagit i ett bankrån. Men det hade varit magert med material i de egna arkiven och det skulle dröja över ett dygn att få del av amerikanska arkiv eftersom det måste gå den byråkratiskt mest krångliga vägen när det inte direkt gällde ett säkerhetsärende. Siegfried Maack hade känt sig lika osäker. Å ena sidan föreföll Hamilton som en känslomässigt stabil och intellektuellt välsorterad person som inte rimligtvis borde smittas av galenskap i första taget. Å andra sidan hade han varit försvunnen i över tio dagar innan katastrofen var ett faktum. Det kunde naturligtvis bero på att terroristerna, hos vilka han nu synnerligen bevisligen befann sig, inte lämnat honom någon möjlighet att kommunicera före aktionen. Det vore i och för sig logiskt. Men Hamiltons agerande under det våldsamma förloppet var minst sagt svårt att acceptera. Loge Hecht hade sett videofilmen inne från banken minst hundra gånger, han kunde förloppet sekvens för sekvens. Hamilton hade tydligt annonserat att det var han, dels genom valet av flyktbil och dels genom sin egen placering inne i banken. Man kunde faktiskt se hur



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 190

den av rånarna som måste vara Hamilton sökt upp kamerorna med ögonen och sen ett kort ögonblick sett rakt in i en av dem och nickat svagt. Hamilton stod mest centralt placerad, vid sidan av ingången till banklokalen där han dels överblickade hela förloppet, dels kunde ta hand om den person som oväntat kunde komma in genom dörren. Han kom in först av rånarna, sköt två skott i taket för att paralysera omgivningen och därefter kom de andra två in, en kvinna och en man som man hittills inte kunnat identifiera. Kvinnan hade ställt sig mitt i lokalen för att hålla kunder och personal i schack medan den andre mannen sprängde sig igenom schalterglaset och började förse sig ur kassorna. Tio sekunder senare störtade den civile polismannen in med dragen pistol och blev blixtsnabbt övermannad och avväpnad av Hamilton och nedtvingad på golvet. Loge Hecht och Siegfried Maack hade uppehållit sig länge, möjligen längre än vad som var sakligt motiverat, vid den sekvensen. Det var först när man tog det ruta för ruta som man kunde se hur det gick till. Därefter var situationen under kontroll en kort stund och rånarna återupptog lugnt verksamheten. Så kom katastrofen. Ingen av videokamerorna var placerad så att man kunde se skytten. Men faktum var alltså att en civilanställd vakt, 61 år gammal, pensionerad underofficer i Bundeswehr, dök upp någonstans från en bakdörr och öppnade eld med en kulsprutepistol. Han sköt automateld och splitter och rikoschetter yrde runt och man kunde se hur flera människor längst bort i lokalen, där rånarna föst ihop bankens kunder, träffades. Carl Hamilton var tydligt i bild bredvid sin nedtvingade civile polisman, de tog gemensamt skydd och det såg ut som om de sa något till varandra. Så höjde Hamilton sitt vapen och sköt ett enda skott. Han hade träffat vakten. Därefter reste han sig och tecknade åt rånarna att fortsätta, vilket de också gjorde efter någon tvekan. På vägen ut sprang kvinnan fram till den nedskjutne vakten och ryckte åt sig



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 191

hans kulsprutepistol. Samtidigt ägnade sig Hamilton åt polismannens tjänstepistol: han drog ut magasinet och kastade det över hela banklokalen, sen la han ner vapnet bredvid polismannen och avvaktade tills de andra var ute ur banken. Sen försvann han. Flyktbilen, åtminstone den första som använts fram till bilbytet fyra kvarter därifrån, var en Mercedes 190. Vid sidan av sina minst sagt upprepade filmstudier och lika upprepade spekulationer tillsammans med Maack hade Loge Hecht snabbt löst två väsentliga taktiska/byråkratiska problem. Han hade med hänvisning till att det sannolikt rörde sig om ett terroristrån fått videofilmen hemligstämplad och han hade kallat den civilklädde polismannen till förhör som, redan med tanke på att det skulle äga rum vid Verfassungsschutz, kunde betraktas som hemligstämplat. Polismannen, en kriminalinspektör Norbert Pohl som tjänstgjorde vid spaningssektionen inom FD 5 och rimligtvis borde betraktas som en kvalificerad polis, satt redan och väntade utanför Loge Hechts tjänsterum. Hade denne Norbert Pohl kunnat göra några iakttagelser som hade betydelse för den just nu helt avgörande frågan: hade Carl Hamilton gått över gränsen? Hade han drabbats av sinnesförvirring, hade man sått en draksådd i terroristleden som skulle kunna innebära en mardröm som överträffade allt annat under snart tjugo års terrorism? Norbert Pohl var över medellängd, atletisk, blond och nordtysk och såg ut som polis på film. Det föreföll Loge Hecht till en början svårt att tro att någon med det utseendet kunde arbeta med spaningsuppgifter. De hälsade formellt artigt på varandra. ”Nå herr kriminalinspektör, eftersom ni tjänstgör vid polisen behöver jag inte närmare upplysa er om dom lagrum som gör vårt samtal hemligstämplat”, började Loge Hecht samtidigt som han beslutade sig för hur han skulle lägga upp sin taktik. ”Läget är i korthet följande”, fortsatte han, ”vi vet att vi har att göra med en i Hamburg stationär terroristcell och vi har identifierat två av rånarna tämligen säkert. Vad jag nu vill att ni ska koncentrera



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 192

er på är eventuella iakttagelser av betydelse som rör den tredje personen inne i banken, alltså den som ni själv råkade ut för. Jag gör anteckningar. Varsågod och berätta.” ”Den man vi har att göra med är utan tvekan den så kallade RamboRånaren”, svarade polismannen korthugget och där avstannade hans berättelse. ”Jaså verkligen. Och på vad bygger ni den hypotesen?” muttrade Loge Hecht surmulet. Han såg redan den obehagliga publiciteten framför sig. ”Ja för det första så …”, tvekade kriminalinspektören innan han harklade sig och fortsatte, ”så måste jag nog erkänna att mannens färdighet i närstrid överträffar allt jag sett under mina femton år på fältet. Jag brukar faktiskt inte bli avväpnad på det vis som nu skedde. Personen ifråga har en gedigen utbildning på området, det kan jag försäkra. Han hanterar dessutom vapen på ett yrkesmässigt sätt.” ”Jaså verkligen. Men han skadsköt ju bara vakten, en terrorist som skjuter mot en motståndare som har kulsprutepistol borde väl skjuta för att döda. Vore inte en närmare till hands liggande slutsats att han lyckligtvis missade sitt skott?” ”Nej absolut inte, det är jag helt säker på.” ”På vad bygger ni den funderingen?” Loge Hecht ångrade omedelbart sitt ironiska ordval och han kunde inte undgå att notera att polismannen blev sårad. ”Det är ingen fundering, det är en iakttagelse av faktiska omständigheter”, svarade polismannen surt. ”Ja, låt höra. Jag ber om ursäkt om jag inte har tillräckligt goda vapenkunskaper själv, det är ju inte riktigt vår avdelning som ni vet. Men berätta nu och var gärna utförlig.” ”För det första var det sättet han höll sin revolver på. Han höll avtryckarfingret rakt, utanför varbygeln och han hade inte spänt hanen.” ”Minskar inte det hans beredskap att skjuta?” ”Jo tvivelsutan. Men det är just det som är poängen.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 193

”Hurdå?” ”En person som är utbildad på vapen, som använder vapen yrkesmässigt alltså, hanterar också sitt vapen med mycket större försiktighet än såna här vildhjärnor vi annars haft att göra med. Dessutom såg jag när han tog ut magasinet på min pistol att han inte tvekade ett ögonblick hur han skulle göra trots att det är lite krångligt på just den pistolen. Och så var det själva förloppet när den här stollen kom in och öppnade eld.” ”Hurså?” ”Jo vi tog ju skydd båda på en gång, rent automatiskt. Sen liksom … vi såg ju båda vad som hände och då såg han på mej, Rambo-Rånaren alltså, han såg mej rätt in i ögonen och det kändes liksom … ja det är svårt att förklara …” ”Försök.” ”Jo vi utbytte ett menande ögonkast eller vad jag ska säga, det kändes som … ja det är lite konstigt att säga det här … men det kändes som om han var en kollega. Och så spände han hanen på sin revolver innan han sköt mot vakten och det leder ju tankarna i en bestämd riktning.” ”Det förstår jag inte. Förklara er närmare är ni snäll.” ”Jo så här. Han har ju en revolver i handen, förmodligen en Smith & Wesson i kaliber 38, jag tror det i alla fall. Om man spänner hanen först så är det för att träffa bättre. Mannen tog sig alltså tid till det i stället för att bara slänga iväg ett skott, jag menar hade han gjort det hade han säkert kunnat träffa då också, men med mindre precision. Med double action så blir precisionen mycket sämre ju.” ”Double action?” ”Ja det är när man drar in avtryckaren hårt så att man spänner hanen i samma moment som man skjuter. Men han spände hanen först och så siktade han noga, det kändes evighetslångt för den där galningen höll ju på att skjuta automateld. Ja och så tryckte han av, ett enda skott. Han träffade antagligen precis där han avsåg, genom skuldran nedanför nyckelbenet.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 194

”Vad har en sån träff för effekt enligt er uppfattning?” ”För det första slår den vapnet ur handen på motståndaren. För det andra är skottskadan tämligen ofarlig. Han träffade ju inte ens i nyckelbenet. Jag är helt enkelt säker på att det var ett precisionsskott med full kontroll och väl överlagd avsikt. Han sköt inte för att döda.” ”Sa han något?” ”Ja, tre saker såvitt jag minns. När han tog av mej pistolen sa han något i stil med Ruhe bitte och när han skjutit vakten vände han sej mot mej och sa sorry notwendig. När de var på väg ut tog han mej i axeln, pekade på dom sårade civilisterna och sa något i stil med nicht verfolgen, verletzte hantieren! Det är vad jag kan komma ihåg. Han var alltså inte tysk. Slutsatsen ligger därför nära till hands att vi har att göra med Rambo-Rånaren. Han är sammanfattningsvis synnerligen välutbildad på vapen, han är närstridsexpert, han skjuter fantastiskt säkert, inte minst med tanke på de realistiska förhållanden som rådde och han är utlänning. Rambo-Rånaren, alltså.” Loge Hecht satt tyst en stund. De två männen hade mitt under den skjutgalne vaktens övningar bytt ett menande ögonkast efter att ha värderat situationen och dragit samma slutsats. En mycket egendomlig fråga hängde plötsligt i luften. ”Var det rätt att skjuta vakten på det sätt som skedde?” frågade Loge Hecht milt. Till hans tillfredsställelse tvekade inte polismannen om innebörden i frågan. ”Om vi bortser från att polisinstruktionen knappast innehåller något avsnitt som behandlar det lämpliga i att öppna eld mot tyska bankvakter …” ”Ja bortse från det. Nå, skulle ni till exempelvis själv …?” ”Om jag haft den sinnesnärvaron så skulle jag inte ha ångrat mej i efterhand. Nu kom vi undan med fyra eller fem skadade personer därinne. Hade vakten fortsatt skjuta i bara några sekunder till så hade konsekvenserna blivit oöverskådliga.” ”Då har jag bara en fråga kvar. Vad i helvete gjorde ni inne i banken?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 195

Polismannen såg plötsligt skamsen ut. Loge Hecht kände inte närmare till polisinstruktionen men det föreföll ju faktiskt som om det borde ha funnits lämpligare sätt att agera för en händelsevis förbipasserande beväpnad polisman. ”Ja alltså … utifrån såg det ju bara ut som om dom var två därinne. Jag såg kvinnan och räknade med att överraska … jag menar jag har ju yrkesmässigt hanterat såväl rånare som mördare …” ”Ni gjorde alltså en felbedömning?” ”Ja det kan man säga.” ”Vad hade varit det korrekta sättet att agera?” ”Att avvakta tills rånarna kom ut från banken, att eventuellt försöka ta upp förföljandet, att larma kolleger.” Loge Hecht kände sig nöjd. Han hade plötsligt insett möjligheten att få polismannen att garanterat avstå från utsagor i pressen om Rambo-Rånare och annat. Han plockade en stund med ett dokument framför sig som han sen sköt över skrivbordet mot den nu tydligt besvärade polisen. ”Det här är en förbindelse som ni ska underteckna för att försäkra er tystnadsplikt rörande såväl era observationer som era slutsatser vid rubricerade händelse. I vanliga fall skulle ett sådant papper inte hindra BILD från att ha hela rasket i morgon i alla fall, men nu har jag ett förslag. Jag behöver inte motivera mej när jag till era chefer anmäler att ert agerande varit korrekt och i överensstämmelse med överväganden av betydelse för Förbundsrepublikens säkerhet. Förstår ni mej?” ”Att ingenting ska komma ut, jo …” ”Och om ingenting kommer ut så har ni agerat helt korrekt. Kommer någonting ut så har ni betett er inihelvete klumpigt. Är det tillräckligt klart formulerat?” ”Ja, helt bestämt.” ”Då får jag tacka kriminalinspektören för besväret. Era iakttagelser har varit av mycket stor betydelse, det kan jag försäkra.” När polismannen lomat iväg kände sig Loge Hecht plötsligt söm-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 196

nig, som om nervspänningen hade släppt. Det fanns bara en rimlig linje för att tolka förloppet. Hamilton står vid dörren, han har själv valt den positionen för att han inte vill att någon av terroristerna ska hantera en eventuell överraskning i form av det som nu faktiskt hände. Och när en person med draget vapen störtar in i lokalen så blir vederbörande lugnt men bestämt avväpnad av Hamilton. När det sen komplicerar sig ytterligare i form av en avdankad underofficer med kulsprutepistol, hur nu bankerna kan ha fått tillstånd att ha såna figurer anställda, så skjuter alltså Hamilton noga övervägt för att hindra ytterligare blodsutgjutelse. Man kan till och med gissa att han genom att anlägga sitt skott så noga och ta så pass god tid på sig riskerar sitt eget liv eftersom han ligger i skottlinjen när han siktar. Således föreföll alla farhågor om Patty Hearst eller Stockholmssyndromet inaktuella. Men läget var likväl något komplicerat, tänkte Loge Hecht och log åt sin underdrift. Verfassungsschutz hade direkt eller indirekt del i två bankrån. Det ena rånet hade lett till att fyra eller fem personer var mer eller mindre allvarligt skadade. Bankens marmorpelare och stengolv hade fått rikoschetter och splitter att yra som hagel kors och tvärs inne i lokalen. Om saken någonsin nådde offentligheten, en risk som sannerligen inte gick att bortse från, så skulle det krävas en mycket god vinst på insatsen för att försvara de överväganden som gjorts inom Verfassungsschutz. Hamilton var alltså inne i RAF. Men hur mycket visste han, hur många terrorister hade han kunnat lokalisera, hade de hållit honom i en egen konspirativ lägenhet utan kontakt med medlemmarna annat än just före aktionen? Det sista föreföll mest troligt. Nästa fråga. Den flod av spekulationer om Rambo-Rånaren, som den tystade polisen förutan, nu skulle skölja genom skandalpressen, vilka negativa effekter skulle den få? Teoretiskt var det naturligtvis fullt möjligt att officiellt efterlysa Hamilton med namn och bild. Men de svenska kollegerna skulle



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 197

knappast uppskatta det sättet att för all framtid omöjliggöra Hamiltons arbete, för att inte tala om hans familj och vänner i Sverige. Men hur i helvete förklara att man än en gång sett Rambo-Rånaren i aktion utan att lämna ut namn och bild på honom? Spaningstekniska skäl? Vadå för spaningstekniska skäl? Hans sekreterare hade redan en lista på fyra fem tidningar och tre TV-stationer som krävde kommentarer. Han tog fram ett vitt pappersark och skrev långsamt för hand med reservoarpenna en kortfattad kommuniké som han skulle lämna till nyhetsbyrån DPA. Innehållet var inte helt korrekt. Verfassungsschutz hade kunnat identifiera två av de tre rånarna som medlemmar i RAF:s hårda kärna. Ärendet var av spaningstekniska skäl hemligstämplat. Spekulationer i den ena eller den andra riktningen kunde för närvarande bara få negativ effekt på jakten på rånarna. Det var allt. Det skulle tolkas som att myndigheterna över huvud taget inte hade några spår efter förövarna. Loge Hecht övervägde en stund om han skulle utnämna Hamilton till sannolik belgisk terrorist, men avstod. När han gick ut för att lämna texten till sin sekreterare mötte han Siegfried Maack på väg in. Maack hade varit på Hauptbahnhof och hämtat en plastpåse i förvaringsbox 410. Han hade ännu inte undersökt materialet. De hällde ut innehållet på Loge Hechts sammanträdesbord. Det var sedlar, uppskattningsvis kring 150 000 mark, ett brev och en revolver med tre skott i magasinet. Meddelandet från Hamilton var lakoniskt. Pengarna utgjorde exakt hälften av rånarbytet, nämligen Hamiltons andel. Fem namngivna terrorister fanns i en lägenhet på 22:a våningen, högst upp, på Breite Strasse 159. Terroristerna i Hamburg bestod av två kommandon, det ena således på angiven adress där Hamilton själv för närvarande vistades, det andra kommandot på okänd adress och bestående av ett okänt antal medlemmar. Om operationen fortsatte fanns utsikt att lokalisera det andra kommandot, som innehöll en eller flera personer med militära uppgifter och vissa internationella kontakter,



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 198

förmodligen med organisationer i såväl Mellanöstern som Frankrike och Belgien. En större aktion, som skulle ta lång tid att planera, var under diskussion. Om en sådan operation började förberedas skulle tillslaget kunna omfatta betydligt fler personer än de fem som nu stod till förfogande. Men om operationen fortsatte riskerade man ännu ett bankrån på vägen. Det hade varit nödvändigt att med våld avväpna bankvakten för undvikande av katastrof. Vapnet överlämnades härmed. Besked om alternativ förutsågs inom 24 timmar. För den händelse tillslag skulle ske på Breite Strasse krävde Hamilton av säkerhetsskäl att få kunskap om tidpunkten. Det var alltså som roulett, som att spela på rött och svart. Fem terrorister var vunna. Om insatsen låg kvar kunde vinsten fördubblas eller gå förlorad. Loge Hecht var själv förvånad över med vilken lätthet han och Siegfried Maack fattade beslutet. Fem terrorister på en gång vore onekligen en betydande framgång. Fast RAF skulle i sinom tid hämta sig och som vanligt ersätta förlusterna. Men om man kunde oskadliggöra båda dessa kommandon på en gång så skulle RAF:s förluster bli så stora att det faktiskt fanns utsikt att de skulle få svårt att repa sig. Alla hittillsvarande erfarenheter av tillslag mot konspirativa lägenheter tydde på att ett så omfångsrikt gripande av terrorister i deras egna konspirativa lägenheter skulle medföra säkra spår som i sin tur skulle generera ett ytterligare antal gripna. Frågan om Hamiltons personliga säkerhet föranledde inte heller några svåra överväganden. Hamilton ansvarade själv för sin personliga säkerhet. Det var bara han själv som skulle kunna begå misstag som ledde till att han avslöjades och något sådant skulle inte Verfassungsschutz kunna lastas för. Hamilton var ingen civilist, ingen mer eller mindre utpressad vänsterstudent, som tidigare infiltratörer. Han var säkerhetsman i tjänst, inte formellt lagligt visserligen, men moraliskt. Saken var alltså lätt avgjord. Man skulle satsa stort för att för första gången kunna utdela ett verkligt vinnande slag mot terrorismen.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 199

Operationen skulle fortsätta. Polisen skulle inte meddelas terroristernas adress, vilket besked Hamilton också skulle få. Några andra spaningsinsatser än telefonavlyssning skulle med andra ord inte komma ifråga på nuvarande stadium. För formens skull borde man möjligen sätta upp vissa gränser, exempelvis tre veckor i tid och ett bankrån i aktioner. Möjligen två bankrån, eftersom ju Hamiltons närvaro på rånarscenen tydligen var en rätt betryggande säkerhetsfaktor. Det var ju inte troligt att rånarna skulle ha en sån otur med oväntade komplikationer ännu en gång. Hamiltons och därmed statens provision på rånen var ju dessutom förvånansvärt god, vilket underlättade framtida frågor om olika ersättningsanspråk. ”Fast en sak förstår jag inte när det gäller pengarna”, sa Siegfried Maack. ”Jag menar, hur förklarar han att han gör av med sina pengar så kvickt?” ”Det är väl det där schweiziska kontot, du vet det där som vi hade sånt besvär att ordna. Han säger väl att han sätter in sina pengar i Schweiz för att åtminstone ha pengarna säkrade om han skulle åka fast”, log Loge Hecht. ”Jamen jag förstår inte vad han gjorde med alla andra pengar från våra konton, han spenderade ju närmare tjugotusen hittills oredovisade mark på en vecka. Varför denna standardsänkning plötsligt? Borde vi inte fylla på hans utgiftskonto en gång till?” ”Jo gör det”, sa Loge Hecht som redan hade tankarna på annat håll. *** Monika Reinholdt hade skadats vid rånet. Hon hade inte känt någonting när det hände och hon hade inte märkt att hon blödde förrän hon var ensam ute på stan, efter att de bytt flyktbil och sen börjat stiga ur en och en på olika platser för att återvända på egen hand till Breite Strasse.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 200

Hon hade en åtta centimeter lång sårkanal strax under huden mellan två av revbenen på vänster sida och där sårkanalen slutade syntes en mörk förorening eller om det var ett splitter av sten eller bly. Såret bultade och hade börjat svullna upp, men hon hade med Friederike Kunkels hjälp fått slut på blodflödet och lagt på ett förband med sårsalvor. Lägenheten tycktes tämligen välförsedd med förstaförbandsartiklar. När Carl återvände, näst sist enligt det uppgjorda schemat, bad han att få se såret som hade mörknat och svullnat ytterligare. ”Du riskerar en blodförgiftning eller en allvarlig infektion, det är nog bäst att vi skär ut det du har där inne, det sitter ju ändå rätt ytligt mellan revbenen”, konstaterade han. ”Vi kan skaffa fram en läkare till i morgon, det blir bättre och säkrare”, invände Friederike Kunkel i kommandoton. ”Kommer läkaren hit menar du?” frågade Carl. ”Nej det går naturligtvis inte, vi får använda en reservlägenhet någonstans ute på stan.” ”Det är inte så bra. Hon kommer att ha feber, hon kommer kanske att behöva sjukhusvård om vi låter skiten sitta kvar. Det är säkrare att jag gör det här och nu om du hjälper mej.” ”Kan du det?” ”Ja.” ”Då får Monika själv bestämma. Men vi kan inte bedöva.” ”Det behövs inte”, log Carl glatt, ”för det kommer att gå lättare än ni tror, det är sånt som vi militärer ska kunna göra på oss själva.” Monika Reinholdt såg ut som om hon kämpade en stund med sin rädsla innan hon nickade samtycke. Carl hämtade sin kniv och la den tillsammans med en pincett i en kastrull med vatten och kokade det i tio minuter. Sen bad han Martin Beer och Friederike hjälpa till, Martin Beer med att hålla fast och Friederike Kunkel med att torka undan blod medan han skar. De hade flera liter desinfektionsvätska i lägenheten och Carl rengjorde sig småvisslande. Av någon anledning föreföll honom situationen



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 201

snarast komisk; det var ju frågan om en av hans minst förväntade insatser mot tysk terrorism som förestod. De placerade henne på matsalsbordet så att hon låg på sidan med såret uppåt. Carl bad henne hålla fast sig själv med båda händerna i bordskanten och försöka ligga så stilla som möjligt. Martin hängde sig över hennes höfter och pressade fast henne mot bordskivan. ”Var en duktig flicka nu”, log Carl och lutade sig ner och kysste henne på kinden, ”det här är inte så farligt som du kanske tror.” Hon nickade och bet ihop tänderna. Carl satte knivspetsen mot sårets mynning. Sen tog han ett djupt andetag och skar hårt och bestämt upp såret i hela dess längd, snittet gick på mindre än en sekund. Som att skära i smör, tänkte han. Med Friederikes hjälp höll han så isär sårkanterna så att de kunde tvätta och få undan det blod som hade levrat sig i sårkanalen. I sårkanalens slut låg två tydliga kopparfragment som tycktes omgivna av en del smuts eller om det var tygrester från hennes kläder som följt med in i såret. Med pincetten plockade de så rent som ögat tillät, sen tvättade de ytterligare, spände ihop sårkanterna och tejpade. Det såg snyggt ut. De la en kompress mot såret och förband. Det hela var gjort på mindre än tjugo minuter. Monika Reinholdt hade inte släppt ett enda ljud över sina läppar. Hon var imponerande. Martin Beer bar upp henne på övervåningen och bäddade ner henne. De andra tände en brasa och eldade upp alla spår av blodiga kompresser och hennes genomskjutna kläder. Under tiden hade Eva Sybille Arndt-Frenzel lagat middag, skickligt panerade kalvinnanlår, och Werner Porthun hade räknat pengarna från rånet som han delade upp i två lika stora högar och därefter hade han städat undan deras vapen. En kort stund senare satt de vid ett väldukat propert middagsbord och hela scenen såg rofyllt naturlig ut, som vilka som helst välartade borgerliga tyska ungdomar som just kommit hem från jobbet. De åt till en början under tankfull tystnad. Carl kände en motvillig



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 202

beundran för deras disciplinerade effektivitet. Inte ens askan efter de uppbrända kläderna fanns kvar. ”Efter varje aktion brukar vi hålla en gemensam värdering, kritik och självkritik”, sa Friederike Kunkel när de kommit ungefär halvvägs genom måltiden. Hon satt vid bordets kortända, som om hon vore tysk far i huset. ”Vi behöver ju inte ta det så formellt”, fortsatte hon, ”för de komplikationer som tydligen inträffade löste sig ju på ett bra sätt såvitt jag förstår. Men vad var det nu för en idiot som kom inrusande i banken med pistol? Nåt sånt har ju faktiskt aldrig hänt tidigare.” ”Han var polis”, sa Carl, ”förmodligen råkade han bara gå förbi och så handlade han väl spontant.” ”Hur kan du veta att han var polis?” frågade Werner Porthun med tydlig misstänksamhet. Carl tuggade en stund innan han svarade. Det föreföll honom så självklart att han måste tänka efter varför det måste ha varit en polis. ”Jo”, sa han, ”för det första var det hans skjutställning när han hoppade in genom dörren. Böjda knän, tvåhandsfattning, typisk polisstil. Sen själva typen och sen går väl folk i allmänhet inte omkring med vapen i Hamburg, särskilt inte polisvapen, det var en 9 mm SIG/Sauer P225 eller P6, det är inget hobbyvapen precis. Jo han måste ha varit polis och han måste ha kommit förbi av en tillfällighet.” ”Varför det, varför av en tillfällighet?” frågade Werner Porthun med samma misstänksamhet i tonfallet som förut. Ingen sa något, alla väntade således på att Carl skulle förklara sig ytterligare. Det fanns en obehaglig, underförstådd misstanke i frågan. Carl bestämde sig för att ta det lugnt och nonchalera den eventuella insinuationen, det hela var ju ändå rätt lätt att resonera om. ”Om polisen i Hamburg känt till vår operation, om det är det du undrar över”, började han och gjorde en paus innan han log och fortsatte, ”så har jag svårt att tro att dom inte skulle ha mobiliserat mer än en man. Alltså var det en tillfällighet, sånt som bara kan hända en enda gång.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 203

Resonemanget var obestridligen logiskt, dessutom måste det vara sant. Alltså trodde Carl att saken nu var över. Men det var den inte. ”Men om du nu insåg att det var en snut, varför sköt du honom inte?” frågade Eva Sybille Arndt-Frenzel, ”du sköt ju tydligen det där andra svinet som kom in och öppnade eld. Var det också en snut?” ”Nej”, sa Werner Porthun, ”såvitt jag kunde se var det en bankvakt. Han måste ha funnits inne i lokalen någonstans och gått och hämtat sitt vapen så fort vi inledde aktionen. En beväpnad vakt och en snut alltså, lite väl mycket på en gång kan man tycka.” Carl åt en kort stund under tystnad medan de andra såg på honom och väntade. De föreföll honom fullkomligt orimligt misstänksamma, inte minst eftersom de var misstänksamma på fullkomligt fel punkt. Hade tyska polisen varit förberedd av en eller annan anledning skulle ingen i rummet suttit här och ätit kalvschnitzel. ”Jag vill inte gärna bli förbannad”, började han. ”Så låt mej bara stillsamt markera att jag inte riktigt gillar tonfallet i era frågor. Låt oss nu i stället betrakta förloppet. Operationen är alltså igång, allt ser ut som vi tänkt oss. Av en tillfällighet dyker då en plikttrogen tysk polis in genom dörren med en SIG/Sauer framför sig. Vi löser den komplikationen. Det vill säga jag löser den genom att avväpna polisen så att vi kan fortsätta arbetet. Då dyker en galning upp i bortre änden av lokalen och börjar skjuta bankkunder, vi får ju se i tidningarna i morgon om han eller vi får skulden för det och om någon eller några personer dog. Men faktum är alltså att bankvakten träffade flera av bankens kunder, det måste både Monika och Werner ha observerat.” Han blev plötsligt alldeles kall. Hade han använt rätt namn på dem? Jo det hade han. Monika Reinholdt kallade sig Monika Schramm. Werner Porthun hade presenterat sig som Werner. ”Alltså”, fortsatte han efter sin till synes omotiverade paus, ”vi fick en galning på halsen. Jag sköt galningen. Våra förluster inskränkte sig därmed till en lätt sårad militant. Operationen kunde genomföras. Här sitter vi nu och vi råkade ut för mycket mer än man kunde förvänta sig men vi hade tur och klarade situationen. Det är allt.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 204

”Inte riktigt allt, jag vill fortfarande veta varför du inte sköt svinet om du nu var så säker på att det var en snut”, invände Eva Sybille Arndt-Frenzel. Det slog Carl att han hittills inte hade sett henne le mer än en enda gång. Han bestämde sig för att inte lägga alltför mycket band på sin ilska. ”Det är då själva fan”, sa han i något höjt tonläge, ”att ni ska ha en sån lust till småmord. Det är en felaktig politik, jag delar inte era uppfattningar, den där snuten är inte min personlige fiende mer än någon annan jävla tysk statstjänsteman, vårt syfte var att genomföra en viss uttaxering för ändamål som vi tror på, inte att mörda småfolk. Dessutom kan ni ju se det lite praktiskt och propagandistiskt om ni kan släppa blodtörsten ett ögonblick. Poliser världen över har en obehaglig tendens att överdramatisera mord på sina kolleger, inte sant? Egentligen ska dom jaga alla bankrånare lika mycket. Men dödar vi en snut så lägger dom ner all annan verksamhet för att få oss. Det är opraktiskt, det är rent ut sagt operativt felaktigt att dra på sig sånt intresse från polisen. Dessutom har vi ett trovärdigt vittne på att det var bankvakten och inte vi som sköt kunderna i banken. Ni kanske inte tycker det gör någon skillnad, men vi får väl se i tidningarna. Nu föreslår jag att vi går vidare i den här diskussionen.” ”Det tycker faktiskt jag också”, sa Martin Beer, ”för jag förstår inte, kamrater, varför ni gnäller. Operationen gick bra och det är Carls förtjänst. Det är ett objektivt faktum som ni inte kan bortse från. Ärligt talat, om det varit jag eller du Friederike som haft lotten den här gången, och stått där Carl stod … jag menar, ärligt talat Friederike, hur många poliser har du egenhändigt slagit ner i dina dar? Min analys är i alla fall rätt given. Carl innebär en förstärkning, en oerhörd förstärkning. Vi hade varit tre kamrater färre om han inte varit med, det är ju självklart.” Det blev tyst en stund runt bordet. De väntade tydligt på att Friederike Kunkel skulle återta initiativet, men hon kämpade med en svagt förnimbar osäkerhet en stund innan hon flydde till en detaljfråga. ”Vad gjorde du med hans vapen?” frågade hon Carl.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 205

”Jag slet ut magasinet och kastade över det i andra änden av lokalen och sen lämnade jag tillbaks hans pistol innan vi gick.” ”Varför det? Du såg väl att Monika säkrade bankvaktens kpist?” ”Ja men det är er sak om ni vill gå omkring med bevismaterial i händerna. Från min synpunkt var den där polispistolen värdelös. Vem som än skulle råka åka fast med den på sej skulle dömas inte bara för olaga vapeninnehav och häleri, vilket ju jämförelsevis är en bagatell, utan också för bankrån. Fullkomligt onödigt. Jag arbetar inte så och jag förstår er inte riktigt på den punkten uppriktigt sagt och förresten skulle jag behöva en ny revolver, om ni kan skaffa ett vapen som inte använts till mord eller bankrån förstås.” ”Vi gör en paus, jag föreslår att vi ajournerar diskussionen till efter disken”, sa Friederike Kunkel. De hade ett roterande schema för disk och matlagning, ungefär som vilken som helst svensk storfamilj på 60-talet, tänkte Carl. Martin Beer var ledig och han tog med sig Carl in i stora vardagsrummet där de gjorde i ordning en brasa. Carl gick upp på övervåningen och körde in en kassett med en mild stråkkvartett av Mozart och ställde om ljudet till högtalarna där nere. När han kom tillbaks ner hade Martin Beer fått fart på brasan och hällt upp två glas konjak. ”Jag antar att det är trycket”, sa han tankfullt medan han långsamt höjde konjaksglaset mot Carl. ”Vi lever ju under ett ständigt tryck och man får lätt en tendens att bli nervös, att blåsa upp småsaker och ja … du får helt enkelt ursäkta några av kamraterna. Dom menar inget illa. För min del är jag glad att vi träffades. Prost!” ”Fin konjak, vad är det?” ”Remy Martin. Fått av franska kamrater.” ”Dom europeiska terroristerna har överraskande god smak, inte en dag utan att man förvånas över er.” ”Du tycker det är småborgerligt reaktionärt att dricka god konjak?” ”Inte alls, men jag trodde ni var kruskaätande fanatiker i runda glasögon du vet.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 206

”Och långt hår, arbetardojor och gröna jackor?” ”Ja ungefär. Sen trodde jag inte ni var så kompetenta. Men ni var bra idag, verkligt bra. Din bilkörning var perfekt, lugn, följde trafikreglerna, allting. Och Monika och Werner drabbades inte av panik trots allt som hände, jag är faktiskt imponerad.” ”Ditt eget jobb var inte så dåligt heller, minst sagt.” ”Jo men det är en annan sak. Jag är proffs i förhållande till er, den kapitalistiska staten har lärt mej allt i konsten att försvara demokratin. Fast jag gillar inte det där snacket om att jag borde ha mördat polisen. Skulle du ha gjort det?” ”Ja, jag skulle åtminstone ha försökt.” ”Varför det?” ”Därför att det skulle ha varit säkrast. Om jag stått som du stod när han kom in skulle jag skjutit honom först genom kroppen, sen genom huvudet. Men inte av dom skäl du kanske tror, utan därför att det hade varit säkrast. Jag kan inte dina cirkuskonster, det är bara det som är skillnaden. Vi är i krig och det gäller att överleva, skjuter inte jag så skjuter han. Det är bara det.” ”Har du dödat någon människa?” ”Ja, två gånger. Har du?” ”Nej, det ingår inte i min arbetsstil. Jag transfererar kapital till dom förtryckta men jag skulle aldrig döda någon oskyldig.” ”Det finns inga oskyldiga, Carl. Det där är bara humanistiska floskler. Är en medelålders man i uniform ’skyldig’ medan en ung man utan uniform är ’oskyldig’, vad är det egentligen för egendomlig indelning av människor i olika kategorier? Är inte ett människoliv ett människoliv? Förresten sköt du ner vakten, han hade lika gärna kunnat vara död nu så det du säger håller ändå inte streck.” ”Jo. Jag sköt för att avväpna honom, absolut inte för att döda honom.” ”Är du så säker?” ”Ja. På det avståndet hade jag kunnat skjuta honom mellan ögonen. Det var sju meter och rent skottfält, inget problem.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 207

”Du är inte klok. Den ömsinte terroristen, det vore något för Bild Zeitung.” ”Kommer du att vara med i nästa operation?” ”Nej. Eva Sybille går in i mitt ställe. Werner kör, du och Eva Sybille och Friederike går in i banken.” ”Vem fan är Eva Sybille?” ”Har hon fortfarande inte sagt sitt namn? Jag har glömt vad hon påstod att hon hette, Sabine nånting? Ja, hon i alla fall.” ”Är hon bra?” ”Hon är lika bra som Monika, bättre än vad jag är.” ”Hon är ingen humorist precis.” ”Nej. Hennes kille sköts av polisen för två år sen. Och så avled han av skadorna, som det hette.” ”Och det tror ni inte på?” ”Nej.” ”Vad var det som fick dej att bli terrorist?” ”Du envisas med att använda Springerpressens och imperialismens beteckning på oss. Är palestinierna terrorister dom också?” ”Ja, en del av dom är det, ibland är dom det. Dom som går in på en flygplats och mördar passagerare i en slumpvis utvald kö är terrorister.” ”Och dom som bombar flyktingläger efteråt?” ”Dom är också terrorister. Statsterrorister.” ”Och om vi skulle attackera amerikanska ambassaden i Stockholm och slå ut hela den översta våningen med CIA:s central för Nordeuropa, är vi terrorister då?” ”Det tål att tänka på. Jag tror jag skulle svara nej på den frågan. Det beror kanske lite på hur man motiverade aktionen. Om man definierade en sån aktion som ett direkt svar på exempelvis ett amerikanskt bombanfall mot ett land i tredje världen, eller en marinkårslandstigning i Mellanamerika eller något i den stilen så kunde man se saken som en anti-imperialistisk aktion, det sa jag ju redan första dagen vi träffades.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 208

”Du skulle alltså ställa upp på en sån aktion?” ”Det tål också att tänka på. När jag först nämnde det där så var det mest ett teoretiskt exempel. Jag trodde inte ni var tillräckligt bra. Men efter vad jag sett idag så tror jag ni skulle kunna. Det tål alltså att tänka på. Men kan ni skaffa dom vapen som behövs?” ”Vilka vapen behövs? Vi kan nog skaffa ryska vapen. Vad har vi att välja på i så fall?” ”RPG 7 eller RPG 16. Eller ännu bättre en RPG 18, om du vet skillnaden?” ”Nej jag har inte en aning, berätta.” Carl fyllde själv på ny konjak och la ny ved på brasan. Naturligtvis, slog det honom, var det RPG 18 de skulle använda. RPG är egentligen ett anti-tankvapen. Projektilen drivs som en raket och avfyras från ett enkelt rör som skytten håller över axeln. Det tyngre vapnet, RPG 16, kan med fullt acceptabel träffsäkerhet avfyras på 300 meter mot ett rörligt mål och upp till 500 meter mot ett stillastående mål. Vid anslaget tränger projektilen igenom ett pansarskydd på upp till 320 mm. Sprängverkan riktas inåt och utvidgas efter att pansarskyddet är penetrerat och blåser därmed ut allt innehåll i en stridsvagn. Det är själva grundprincipen. En eller flera projektiler av detta slag som avfyras mot ett bostadshus får följaktligen en fruktansvärd effekt. Vapnet är ungefär en meter långt och väger inte mer än 9 och ett kvarts kilo. RPG 18 är en variant som förmodligen är mer eller mindre plagierad på den amerikanska arméns M72, som Carl lärt sig behärska utan minsta svårighet. Finessen med M72, liksom förmodligen med RPG 18, är nämligen att mekanismerna förenklats så att vem som helst ska kunna använda vapnet utan någon särskild utbildning, som annars krävs för att hantera de flesta pansarbrytande vapen. Såväl M72 som RPG 18 har följaktligen illustrationer med tecknade figurer på eldröret, vilket alltså antyder att den som över huvud taget kan avfyra ett vapen bara kan plocka upp en RPG 18, läsa instruktionen och sen skjuta.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 209

En RPG 18 väger bara 6,5 kilo stridsladdad och är inte längre än 70 cm. Vilket förenklar eventuella smugglingsprojekt. Vapnet är så lätt att använda att man utan vidare skulle kunna placera sig ute på Gärdet, flera hundra meter från amerikanska ambassaden, och ändå vara fullkomligt säker på att träffa. RPG 18 har förmodligen inga riktmedel för aktion i mörker, som RPG 16, som har ett NSP-2 infrasikte som komplement till de öppna riktmedlen. Men eftersom aktionen för att få maximal effekt borde genomföras under kontorstid borde man kunna bortse från den fördelen med RPG 16 och alltså koncentrera sig på RPG 18. Tre eller fyra kamrater i den del av kommandot som skötte eldgivningen. Två kamrater för att sköta transporten från platsen. Ytterligare några kamrater för att skaffa flyktlägenheter, hjälpa till med smugglingen och fotografera målet och en del annat. Det var allt som behövdes. Man skulle inte behöva krångla med några granatkastare eller andra vapen som krävde utbildning. Och om man skulle genomföra en aktion mot en flygbas, mot fientligt bombflyg i Västtyskland eller England, vilka vapen kunde då komma ifråga? Martin Beer var djupt och andäktigt fascinerad. Carl fick en känsla av déjà vu, han var på nytt råttfångaren från Hameln som spelade på sin silverflöjt. Det bästa vore alltså en FIM-92 A Stinger, en amerikansk bärbar missil, längd ungefär en och en halv meter, vikt drygt femton kilo, skjutavstånd upp till 5 kilometer, hastighet över Mach 2. USA:s armé och marinkår har över 17 000 vapen av detta slag och ett lager på över 30 000 missiler. De motmedel som flyg vanligtvis använder är serier med värmebloss som avleder missilens värmesökare. I Afghanistan har till och med de ryska helikoptrarna med framgång kunnat använda det motmedlet mot sina egna SAM-7 i händerna på gerillan på marken. Stinger har emellertid två målsökare, en som leds via infrarött ljus och en via värme. Den amerikanska modellen är alltså bättre än den ryska. Frågan var ju förstås om det alls gick att stjäla sådana



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 210

vapen, och om det gick så skulle fienden förmodligen ha anledning att känna sig minst sagt alarmerad. Men flygplan som startar från västerländska baser på rutinflygningar har ingen beredskap för anfall av detta slag. I startögonblicket och tio sekunder därefter är planen inte bara lätta att träffa, utan också extremt sårbara. Det borde finnas omkring 50 000 ryska SAM-7 och deras modernare version SAM-14 runt om i världen. Vapnet var klumpigare och mer svårhanterligt än sin amerikanska motsvarighet, men förmodligen lättare att komma över. Eller hur? ”Ja”, sa Martin Beer med en röst som inte riktigt bar, ”jag tror det skulle gå. I vårt andra kommando här i stan, Kommando Siegfried Hausner, finns en kamrat som skulle kunna organisera det där med vapenanskaffandet.” ”Vardå?” ”I Mellanöstern någonstans, jag vet inte så noga.” Det såg ut på Martin Beer som om han ljög. Carl bestämde sig snabbt för att inte fråga mer om sådant som kunde väcka misstänksamhet. Han hade redan fått två upplysningar av stort värde. Dels fanns en connection till Mellanöstern, dels hette det andra kommandot i stan Siegfried Hausner. Siegfried Hausner var namnet på den terrorist som deltog i aktionen mot Västtysklands Stockholmsambassad 1975 och som sen dog till följd av att den svenska regeringen beslöt att utvisa honom innan han fått adekvat läkarhjälp. Ett kommando uppkallat efter Hausner indikerade en bestämd svensk anknytning. Det var ändå läge att byta samtalsämne. ”Du svarade inte förut när jag frågade dej hur det kom sig att du blev terrorist?” Carl hade till en början svårt att koncentrera sig på Martin Beers berättelse eftersom han i tankarna börjat syssla med frågan om vilka risker man gav sig in på om man, låt vara med avsikten att det skulle bli högst tillfälligt och bara som ett led i en större fångstaktion, satte



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 211

dödligt farliga missiler i händerna på dessa personer som sannerligen inte skulle tveka att använda dem. Om något gick fel, om terroristerna kom undan med ett halvt dussin sovjetiska RPG 18? Martin Beer berättade att han hade varit med i en gruppbildning som kallade sig för ”Spontis” och som egentligen avsvor sig all ideologi och alla tjatiga teoretiska diskussioner, jo man hade faktiskt resonerat så. Det hela gick mest ut på upptåg, att reta borgarna skulle man kunna säga, att kasta ägg på politiker, att klottra på väggarna och skräna ner motståndarnas möten. Kort sagt, det var en ganska ungdomlig och flummig rörelse som varken skulle ha varit vänster eller höger i någon objektiv bemärkelse. Det var ju ingenting att vara särskilt stolt över, men Martin Beer var tio år yngre på den tiden, mer än tio år förresten. Han bodde i Düsseldorf. Julen 1975 hade Spontis fått för sig att man skulle protestera mot kommersialismen, mot det fettyska överflödssamhället som levde på människomajoritetens svältbekostnad och så vidare. I alla fall gällde det att klottra på skyltfönster och klä ut sig till vietnameser och kasta ägg och dela ut flygblad och försöka uppföra gatuteater om utsugningen. De var ungefär femtio stycken mer eller mindre utklädda Spontis som stormade in i Düsseldorfs köpcentrum och till en början gick väl allting som man kunde ha tänkt sig. Inte för att borgarna blev så våldsamt epaterade, inte för att gatuteatern inhöstade några stormande ovationer, inte för att borgarna tycktes bli mer betänksamma i sin köplust, men i alla fall. Ett kvarter därifrån stannade då en grå buss – det här fick man reda på dagen efteråt, att de hade kommit med buss – och ur bussen marscherade ett trettiotal välbyggda män i lila och grönt hår. De hade alla lila eller grönt hår, det var antagligen en igenkänningssignal. De lila och gröna började slå in skyltfönster och misshandla en och annan borgare. Sen startade de slagsmål med Spontis och de var beväpnade med järnrör inlindade i tidningspapper eller något i den stilen. När förstörelsen och misshandeln pågått i tio minuter försvann alla med färgat hår som i ett trollslag och en minut senare uppenbarade sig



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 212

hundra man uniformerad polis från en MEK-enhet och buntade ihop de Spontis som fortfarande kunde stå eller gå. I bussarna mot poliscentralen fick de ytterligare stryk. De hölls anhållna i tjugofyra timmar, registrerades, fotograferades och delgavs misstanke om plundring, misshandel och skadegörelse. Han hade inte gjort någonting av det han dömdes för. Han fick en månads fängelse. Vad beträffar männen i kortklippt grönt och lila hår fanns redan vid tiden för händelsen en enda rimlig teori. De måste ha varit poliser. Ett år senare kom det förresten ut i pressen att det hade varit så. Det var polisen som begick brotten, det var Spontis som fick straffen. Ungefär samtidigt fanns en Kommitté mot Tortyr av de Politiska Fångarna, som bedrev en allmän kampanj mot statens förföljelse av de tillfångatagna RAF-kämparna. I bunkern i Stammheim var ljuset alltid tänt och väggarna i cellerna var helt vita. Fångarna var avskurna från all kommunikation. Det föreföll som om statens avsikt var att tortera de dömda terroristerna till gränsen till självmord eller vansinne, eller över gränsen för den delen. Martin gick med i en av kommittéerna. Han visste inte då att det faktiskt var en del av RAF:s organisation, han trodde att det var frågan om ett allmänt humanitärt program, att det gällde att protestera mot ett omotiverat och grymt snutförtryck. Han hade ju själv råkat ut för samma förtryck. Hans sista illusioner om demokratin i Tyskland rasade samman när polisen gjorde en raid mot en lägenhet där han och tre till som var aktiva i kommittéerna bodde. De blev rejält misshandlade. Förmodligen fick Martin mest stryk därför att han råkade vara störst. De anhölls som misstänkta för medlemskap i kriminell förening och åklagaren talade om fem års fängelse, eftersom kommittéerna ”bara var en täckmantel för Baader-Meinhof-terrorismen”. Han fick en advokat som av vissa skäl stred som ett lejon för honom och fick loss honom. Ett år senare greps den advokaten och dömdes till tio års fängelse som terrorist.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 213

Martin Beer gjorde en kort paus när han lystrade till de andra som var på väg in i vardagsrummet. ”Det var då jag gick över”, sa han kort. ”Då hade jag inga illusioner kvar. Jag brukade känna mej som tysk. Men från den tiden är jag inte längre tysk. Det här jävla systemet måste slås sönder.” ”Om vi får störa i den anständiga borgerliga idyllen så borde vi återuppta mötet nu”, sa Friederike Kunkel som kom först in i rummet tillsammans med de andra. *** Han hade fått igenom sina krav på mötet. Nytt vapen eftersom hans revolver skulle till Elbes botten då den avfyrats mot en bankvakt. Pengarna i handen nästa dag för att flyga till Schweiz, permission kort sagt. De hade gjort invändningar av säkerhetsnatur mot att ge sig ut till en flygplats. Han hade skämtat bort det hela med att om det var någonting som terrorister i Förbundsrepubliken faktiskt inte kunde misstänkas för så var det att omedelbart avtåga till schweizisk bank med rånarbyte. Han var för övrigt inte efterlyst. De måste ha haft fraktionsmöte i köket och bestämt sig för att han var grön. Det hela tog bara ett par timmar. När han kom upp till övervåningen sov Monika. Han gick fram till hennes säng och la handen på hennes panna. Hon hade feber men det föreföll obetydligt. Om hon kunde avstå från att röra sig i ett par dagar så skulle såret läka ihop. Hon hade fått ännu ett särskilt kännetecken, ett åtta centimeter långt grovt ärr på vänster kroppssida mellan femte och sjätte revbenet. Han kände plötsligt en stark ömhet för henne som tvingade honom att snabbt resa sig och smyga ut. Han gick till verandarummet och letade fram hennes Beethovensonat i E-dur, tog hörlurar och slog sig ner i soffan utan att tända ljuset i rummet. Han grubblade över Martin Beer, han använde Martin Beer för att



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 214

kunna skjuta undan tankarna på Monika. Berättelsen om poliserna som begick brott för att få fast någon sorts mods för att kunna misshandla dem, döma dem, registrera dem, göra dem till yrkesförbjudna medborgare i den demokratiska staten och allt det andra som Beer berättat borde i all anständighets namn vara en fullkomligt otrolig historia. Något sådant fick inte ske i Beethovens och Goethes Tyskland. Men han trodde på historien. Han hade betraktat Beer alltmera uppmärksamt under berättelsen. Det fanns en lugn stark övertygelse i Beers ansikte. Det fanns en inneboende övertygande logik i det han berättat. Det var förmodligen sant att RAF-fångarna under en tid av upphetsning utsatts för omotiverade och onödigt grymma överdrifter i behandlingen i bunkern i Stammheim. Det hade i så fall varit rätt att protestera mot det förhållandet. Det var en demokratiskt anständig inställning. Resultatet blev alltså att Martin Beer fått yrkesförbud. Han hade varit grundskolelärare, eller i vart fall på väg att utbilda sig till det. Staten hade sagt honom att han inte längre var betrodd att undervisa statens barn och då hade han till slut blivit terrorist. Å ena sidan. Å andra sidan hade han mördat två människor. Han skulle alltså få livstids fängelse. Carl själv skulle överlämna honom till den rättvisan. Carl hade dödat fyra människor. För det hade han fått Gustav III:s tapperhetsmedalj. Jag får inte bli tokig, tänkte han. *** Han flög till Zürich med ett handbagage som bara innehöll några böcker och nyinhandlade musikkassetter och de vanligaste västtyska dagstidningarna. Pengarna som han skulle låtsas sätta in på sitt konto i Zürich låg redan tillsammans med hans rapport i förvaringsboxen på Hauptbahnhof. Han hade bestämt sig för att inte spekulera i det beslut som nu måste fattas på Verfassungsschutz. Han hoppades svagt



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 215

att de skulle betrakta bytet som tillräckligt stort, att kanske tillslaget skulle vara över redan när han kom hem, trots det han krävt om att få informationer i förväg. Men han gissade sig motvilligt till att de skulle välja det andra alternativet, att utvidga operation Götterdämmerung till att omfatta även Kommando Siegfried Hausner. Han distraherade sig med att läsa om rånet. Informationerna var förvirrande och motsägelsefulla, även om pressen var överens om att det tydligt var frågan om ett nytt rån av RAF. Hamburger Abendblatt var mest strikt. Tidningen hävdade att skottlossningen förmodligen inte kommit från rånarna utan från den vakt som sårats lätt av en av terroristerna. Tidningen innehöll inte en rad som föreföll felaktig och man spekulerade inte i någon Rambo-Rånare. För övrigt toppade man sina nyheter med en helt annan händelse, att en tysk biståndsarbetare hade mördats tillsammans med fem andra människor i ett bakhåll i Nicaragua som Contras låg bakom. BILD/Hamburg var raka motsatsen. På en svart bakgrund över hela första sidan lyste en rubrik i vitt: RAMBO-RÅNAREN S LOG TI LL IG E N FE M S KJ UTNA BLODBAD I BANK Den enda bild som fanns på förstasidan föreställde det nerblodade marmorgolvet inne i banklokalens förgrund, och personer som bars bort på bår, suddigt i bakgrunden. Tidningen hävdade att Rambo-Rånaren denna gång varit beväpnad med en k-pist och uppträtt tillsammans med två av polisen klart identifierade medlemmar i RAF:s hårda kärna. Verfassungsschutz bekräftade den versionen, men sa sig inte ha några spår efter rånarna. När en polis, som vägrat uttala sig, dykt upp samtidigt med en bankvakt inne i lokalen hade Rambo-Rånaren öppnat eld mot kunderna inne i banken för att avleda uppmärksamheten för lagens tjänare



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 216

innan han iskallt sköt ner bankvakten och riktade sin k-pist mot polisen som då funnit för gott att ge upp. Bankvakten hade varit en hårsmån från döden och förmodligen bara haft turen att röra sig just i det ögonblick som skottsalvan riktats mot honom och således hade han undkommit med livet i behåll. Eftersom det nu var ett faktum att Rambo-Rånaren – som polisen av spaningstekniska skäl inte ville namnge, man till och med vägrade att bekräfta att det var frågan om Rambo-Rånaren trots att det var fullkomligt uppenbart – hade anslutit sig till terroristerna hade det värsta man kunnat frukta faktiskt inträffat. Ett blodbad förestod. Carl slutade läsa ganska snart. På något sätt verkade det onaturliga i att inte namnge Rambo-Rånaren fullkomligt naturligt i BILD:s framställning. Det ökade mystiken och dramatiken. Frågan var hur misstänksamma hans tillfälliga kamrater i kommandot på Breite Strasse skulle bli av det. Han knycklade ner tidningarna i plastfickan framför sig och försökte se ut genom fönstret en stund. Men där nere var bara en tät molnmassa så långt sikten räckte. Monika kom tillbaka för honom. Hon påminde honom om Tessie; om man bara amerikaniserade hennes tvetydiga halva tyska leende och gjorde det stort och brett, om hon hade haft längre hår som på efterlysningsbilden, om … Nej, jag får inte bli tokig, upprepade han tyst. Den Martin Beer han först hade föreställt sig när han läst in sig och bara haft den dolska efterlysningsbilden framför sig – bilden måste av klädsel och utseende att döma ha tagits när han anhållits för polisens förstörelse och misshandel – hade förändrats mer och mer under hans tio dagars arrest inför rånet. Men till slut hade Martin blivit den ganska milt eftertänksamme person som suttit vid brasan och berättat med ögon som växlade mellan melankoli och galghumor. De andra hade han aldrig kommit inpå livet. Werner Porthun hade varit oföränderligt surmulet misstänksam. Friederike Kunkel spelade oupphörligt rollen av stålhård chef utan känslomässiga eller personliga



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 217

svagheter och ”Sabine Lüders” alias Eva Sybille Arndt-Frenzel hade varit fullkomligt omöjlig att nå för ens den minsta personliga kontakt. Han kom på sig med att göra orimliga distinktioner mellan terroristerna. Om Uwe Dee och hans ”specialinsatstrupper” buntade ihop de tre sista terroristerna skulle det inte röra honom i ryggen. Men han önskade att Monika och Martin skulle slippa undan. Han bad flygvärdinnan om en konjak. Det råkade bli Remy Martin, samma sort som Martin tydligen fått av någon ”fransk kamrat” (där fanns alltså en anknytning han borde spåra?). Jag är svensk officer, sa han sig halvt högt på svenska, det var första gången han tänkt eller sagt något på svenska på så länge att språket nästan kändes främmande, allt annat hade varit ett virrvarr av hans utlänningstyska och engelska. Jag är svensk officer, upprepade han tyst för sig själv med ett hårdare grepp kring sitt svenska språk. Jag är till för att skydda demokratin mot demokratins fiender. Terroristerna hotar Sverige. De är mina fiender. Mitt uppdrag är enkelt och klart definierat. Jag deltar i en operation för att störa deras aktioner och för att oskadliggöra en stor del av deras operativa ledning och för att skydda mitt eget land. Svammel, tänkte han och stjälpte i sig konjaken för fort som om det varit whisky. Sentimentalt svammel. Om de visste vem jag var skulle de försöka döda mig och antagligen lyckas. Det gäller just nu dem eller mig själv, det är det hela. I Zürich satte han på nytt in trettio francs på sitt nummerkonto och banktjänstemannen som antagligen sett det mesta i form av egendomliga ekonomiska operationer gjorde inte en min. Från flygplatsen i Hamburg tog han Lufthansalinjen in i tunnelbanenätet och gjorde fem eller sex rutinmässigt oväntade tågbyten innan han kom fram till förvaringsboxen. Där fanns ett tjockt brunt kuvert i A5-storlek som han stoppade i innerfickan innan han gick till toaletterna tjugofem meter bort. Kuvertet innehöll 10 000 D-mark, ett kvitto för undertecknande av mottagandet av pengarna och ett kortfattat meddelande.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 218

Operationens målsättning hade utvidgats, precis som han anat. Inga spaningsinsatser skulle sättas in mot Breite Strasse (klokt, mycket klokt, tänkte han). Vidare en förfrågan om han behövde ett nytt vapen, samt undertecknat kvitto på återlämnat vapen. Vidare en instruktion att i nödfall använda telefon. Tid för förberedelse av tillslag mot Breite Strasse beräknades till 30 minuter (jävlar, tänkte han, jag glömde rapportera om sprängladdningen vid dörren). Vidare en obegriplig formulering om att myndigheten inte utan vidare kunde acceptera nya rån och förväntade sig största möjliga försiktighet, hur nu det skulle tolkas (skulle bankrån äga rum under slarv och i största möjliga onödighet?). Vidare en än mer svårförståelig uppmaning om att allmänt sett iaktta stor försiktighet i umgänget med berörda personer, som om han någonsin skulle kunnat komma på en annan tanke. Han rev meddelandet i små bitar och spolade ner det i toaletten och kontrollerade att ingenting blev kvar. Så gick han ut och köpte kuvert och frimärken och postade sina kvitton den vanliga vägen till SE-banken i Stockholm. Sen gick han tillbaks till förvaringsboxen och stoppade in ett undertecknat kvitto i samma bruna kuvert han fått från början. Han tog en taxi till Breite Strasse, fem kvarter från nummer 159 och promenerade den sista biten. Ingen förföljde honom; det regnade och gatan var helt folktom och det enda ljud som hördes var bilarnas däck som fräste i den våta asfalten. Han kände sig alldeles tom, han tänkte helt enkelt ingenting alls utan lät sig bara flyta nerför gatan som i en vattenström. Det var den oföränderligt icke-leende Eva Sybille som öppnade dörren efter hans igenkänningssignal. ”Bra att du kom, vi har väntat”, sa hon och vände sig om och gick in mot lägenheten utan att ta någon vidare notis om honom. Han drog en suck av omedveten lättnad. Men inne i vardagsrummet framför brasan satt en person som han bara kände från en dålig bild men som han ändå kände igen. Ingen av de andra fanns i närheten.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 219

”Jag heter Horst, välkommen”, sa Horst Ludwig Hahn och log ansträngt vänligt när han sträckte fram sin hand för att hälsa. Carl skakade hand och hängde av sig sin våta jacka över en fåtölj och satte sig ner medan han försökte låtsas som om Horst var vilken Horst som helst. ”Jaha”, sa han, ”du är förstås bekant med kamraterna. Har dom sagt vem jag är?” ”Ja, självfallet. Vi sitter ju alla i samma båt.” ”Det kan jag faktiskt inte hålla med om.” ”Nej, man har sagt mej att du har dina egendomliga sidor. Men vi ska ut och flyga tillsammans du och jag och en till. Om tio timmar, men först ska vi åka bil, vi startar om tio minuter.” Carl föreställde sig plötsligt en bilfärd ut till en mörk flodstrand. Han valde att inte säga någonting alls eftersom det kryptiska beskedet från terroristen Horst Ludwig Hahn rimligtvis krävde förtydligande. ”Vi flyger från Wien till Damaskus. Vi ska skaffa en del materiel och vad vi behöver är din sakkunskap, det är vad saken gäller. Det blir du och jag och en kamrat till.” ”Varför i helvete skulle jag gå med på det?” ”Därför att vi behöver din sakkunskap.” ”Det är inte tillräckligt skäl.” ”Resultatet från båda bankrånen i ersättning?” ”Ja det är åtminstone ett skäl. Men säg hellre hela resultatet från det rån vi redan har begått. Dom pengarna finns i sinnevärlden, det andra är bara teoretiska pengar. Dessutom bör vi kanske vänta med nya rån som läget är nu, lite upphetsat efter vad jag förstått av BILD och dom andra.” ”Det är OK.” ”Det är alltså RPG det gäller?” ”Ja.” ”Var ska vi skaffa det, i basarerna eller vadå?” ”Oroa dej inte för det. Vi kan skaffa fram varorna, men du måste vara med för att kolla godset, det är allt.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 220

”Reskostnaderna?” ”Står vi för.” Carl satt tyst en stund. Om de velat döda honom så hade ingen tur till Damaskus varit nödvändig. Betet med RPG hade tydligen fungerat. Han slapp undan ett bankrån. Fem infångade terrorister skulle bli minst sju. Det föreföll som en enkel affär. ”Okay”, sa han. ”Låt mej klä om och duscha. Jag antar att vi inte tar med oss vapen.” ”Helt riktigt”, sa Horst Ludwig Hahn. Han gick upp på övervåningen och ställde sig i duschen och tvättade håret. Sen rakade han sig, svepte en handduk runt midjan och gick in till Monika. Hon sov. Han la handen mot hennes panna. Hon hade inte feber.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 221



    som är svår att nå i mer än ett avseende. Den oerfarne resenär som till exempel försöker ta sig in med bil i Syrien råkar ut för ett minst fem timmar långt och förtvivlat kafkaartat myller av formulär och orientaliska köer, det vill säga allmän trängsel, på minst fem olika ställen för att fixa lika många synnerligen avgörande stämplar som krävs för valutadeklarationer, försäkringar och visumhandlingar. Talar man inte arabiska är man utlämnad till gränsstationernas små flockar av schakalliknande fixare som mot provisioner på upp till 200 syriska pund åtar sig att visa runt i labyrinten. Flygplatsen är lättare att ta sig in genom, men även här krävs erfarenhet, mutor och stoiskt tålamod. Horst Ludwig Hahn hade dessa nödvändiga egenskaper. Han och hans hustru flög på välgjorda falska schweiziska pass och att fixa in två schweiziska och en likaledes neutral svensk turist klarade han med mindre än 300 pund i mutor och på mindre än en timme. Han var tydligt och väl hemmastadd i Mellanöstern. De var inne i stan tidigt på kvällen, före solnedgången. Luften var torr och kylig. Horst Ludwig Hahn hade bokat in dem på Sheraton Damaskus, som är ett av Mellanösterns två vackraste hotell. Det var byggt som en stilparodi på ett umayyadiskt ökenslott, och dekorationerna inne i hotellet gick i samma klassiska stil, geometriska stjärnmönster i svart, vit och röd marmor, strikta svarta järngallermönster, stora rena ytor. Det ingick i deras cover att uppträda som västerländska unga affärsmän, de var propert välklädda utan att gå till överdrift, kort-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 222

klippta och artiga och så långt från omvärldens föreställning om europeiska terrorister som man kan tänka sig. Valet av hotell ingick fullt naturligt i stilen. När de hade checkat in skildes de för några timmar. Horst Ludwig Hahn skulle ringa ett antal telefonsamtal, oklart till vem eller vilka, och de bestämde att gå ut och äta några timmar senare. Carls rum gick i svart, rött och gulvitt, som är den vanliga marmorfärgen i Syrien. Det föreföll honom oerhört estetiskt välgenomtänkt, även om den bildade Horst Ludwig Hahn bara hade hunnit ösa ur sig en bråkdel av sina tydligen gränslösa kunskaper om muslimsk konst och umayyadisk stil. Han drog isär draperierna vid balkongfönstret och såg ut över staden där ljusen börjat tändas utefter kullarna. Damaskus ligger nere i en gryta omgiven på alla sidor av berg. Plötsligt började klagosången från minareterna i närheten att kalla till bön vid solens nedgång. Han la sig på det stora stjärnmönstrade sängöverkastet med en öl, europeisk öl, i handen och lyssnade på bönesången. Paret Hahn var en överraskande bekantskap. På efterlysningsbilden längst ner till vänster på den vanliga rödlila affischen såg Horst Ludwig Hahns ansikte förvridet hatiskt ut där han böjde ner huvudet och höll ner blicken för att bilden inte skulle bli identifieringsbar. I verkligheten var han oupphörligt skämtsam med en ström av berättelser och synpunkter på allt som passerade under resan; han hade studerat kulturgeografi och arkeologi innan han blev terrorist. Han var spensligt byggd och det enda särskilda kännetecken som fanns angivet på honom var ett 1 cm långt vågrätt ärr mitt i pannan, men det syntes bara om man visste att man skulle leta efter det, Carl hade först inte sett det alls. Hans 29-åriga fru Barbara var ljuvt och närmast gudomligt vacker. Efterlysningsbilden på henne, som redan den såg ut som bilden av ett romantiskt sagoväsen, gjorde henne inte rättvisa ens till hälften. Hon var kort och nätt i figuren och hennes röst var lätt beslöjad av heshet. Hon talade sakta och lite drömmande.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 223

Kort sagt. Ingen av dessa prydliga sympatiska personer skulle kunna tas för att vara terrorister. Och det kände de själva tydligt, eftersom de uppträdde så fullkomligt obesvärat. Horst Ludwig Hahn hade till och med skämtat om saken när Carl fört den på tal inför deras gränspassage mellan Västtyskland och Österrike. Det spelade inte så stor roll om man fanns på affischer, menade Horst Ludwig Hahn, för folk väntade sig alltid att så kallade terrorister skulle se ondskefulla och förbannade ut. Den fördomen hos allmänheten var deras viktigaste skydd och det hade man väl i stort sett Springer-pressen att tacka för. De hade ägnat mesta delen av tiden i bilen till att allmänt analytiskt diskutera utvecklingen inom vänstern i Västeuropa från höjdpunkten 1968 och den efterföljande konstanta nedgången. De hade jämfört Sverige och Västtyskland och funnit fler likheter än de först hade förmodat. I båda länderna sög konservativa kommunistpartier, föga frigjorda från 30-talsstilen, upp huvuddelen av den vänsterinriktade ungdom som fortfarande envisades med att tro, att ett traditionellt vänsterparti skulle kunna mobilisera en sorts demokratisk majoritet för socialismen. Och det som en gång varit den nya vänstern hade invecklat sig i förgörande fraktionsstrider som till slut fått alla att tröttna och så hade det blivit miljöpartism eller socialdemokrati som återstod för dem som fortfarande trodde att det skulle gå att inom partier och med vanliga propagandistiska medel vinna majoritet för internationell solidaritet med de förtryckta och social rättvisa på hemmaplan. Under tiden härjade imperialismen ostört ute i världen. USA sände bombflyg och marinsoldater kors och tvärs utan att svaret i västeuropa kunde bli annat än patetiskt och genom åren allt mindre demonstrationer som inte ens polisen tog på allvar längre. Tredje världen måste segra, i huvudsak av egen kraft, som vietnameserna. Det var enda vägen som imperialismen kunde besegras. Så långt var de överens. Palestinierna till exempel kunde aldrig förlita sig på något stod från västvärlden, det var bara deras egen kamp som



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 224

kunde fälla avgörandet. Nicaraguas folk hade inget annat att vänta sig från västvärlden än lite mummel var gång USA satsade ytterligare resurser på direkta eller indirekta militära angrepp. Därför fanns bara två alternativ. Antingen resignera och ge upp kampen i sitt eget liv och på sin egen hemmaplan. Eller också ansluta sig till den militära kamp som folken i tredje världen förde. Och hur skulle man då göra det? Ja självfallet inte genom att anmäla sig som frivilliga gerillakämpar långt bort i främmande länder, även om man fick respektera det lilla fåtal europeiska kamrater som faktiskt valt den vägen, det fanns ju en del européer i den latinamerikanska stadsgerillan till exempel. Den miljö man behärskade var ju Europa och där fanns ett av imperialismens två hjärtan. Där kunde folken i tredje världen inte slå till. Det var naturligtvis sant, som Carl gång på gång invänt, att man kunde diskutera effektiviteten eller framgångarna i de militära attacker som den europeiska gerillan bedrev. Men för det första hade ju utvecklingen under senare år varit mycket positiv. De västtyska kamraterna var inte längre ensamma. Både i Frankrike och Belgien hade ju RAF:s allierade organisationer haft stora framgångar under senare år. Den europeiska gerillan började kanske först nu bli någonting att räkna med på allvar. Och var det inte en omoralisk och meningslös kritik detta att säga att effektiviteten var för låg? Vem hade rätt, vilken kamrat hade rätt att själv sitta med armarna i kors och säga att den gerilla där varje medlem riskerade livet skötte sig för ineffektivt? Om nu det var huvudlinjen i exempelvis Carls kritik, vilka slutsatser borde han i så fall dra av det? Carl hade låtsats ge med sig, det var honom för övrigt tämligen lätt. Han hade muttrande förklarat att tidpunkten för att kritisera honom inte var så helt lyckad med tanke på att han nu faktiskt hade trasslat in sig i det här projektet. Lyckades operationen, att få tag på de vapen man sökte, så skulle onekligen kritiken för bristfälliga



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 225

militära resultat komma att falla ganska platt till marken inom en inte alltför avlägsen framtid. Så fort de hade lämnat bilen och rörde sig bland andra människor kom samtalet att helt och hållet styras av Horst Ludwig Hahn och helt och hållet handla om etnografi och kulturgeografi, språkskillnader, kulturella likheter mellan Europa och Mellanöstern och annat lika anständigt. Men Horst Ludwig Hahn hade inte med ett ord berättat om hur och med vilka människor han skulle ta kontakt i Damaskus. Carl hade inte gjort några invändningar. Arbetssättet var ju sådant som han själv utbildats i, kompartmentation, strikt sektionering mellan underrättelsetjänstens olika avdelningar och mellan olika kategorier personal och mellan olika anställda. Var och en skulle svara för sin bit men inte känna till helheten, det var ett välbeprövat och konventionellt säkerhetstänkande som tydligen kunde förekomma lika väl inom en terroristorganisation som inom en underrättelsetjänst. Deras sätt att bygga upp ett cover som välartade europeiska affärsmän följde samma mönster. Carl kände sig fullkomligt hemmastadd. Han hade slutat oroa sig. Det är infiltratörens mardröm när omgivningen plötsligt kommer med ordern om den plötsliga resan ut i mörkret, utan möjlighet att ta några vidare kontakter med sin central. Dels kan det uppstå kaos och desperation inom centralen, som leder till förhastade slutsatser, dels kan resan ut i mörkret sluta vid en öde flodstrand där bevisen hånfullt läggs fram och där man får dö med en säck över huvudet för att sen sprayas med slagord med innebörden att så går det för snutsvin. Deras uppdrag var såvitt Carl hade förstått begränsat till att köpa vapen och sen fixa smugglingen och sen åka tomhänta tillbaks till Europa. Det borde väl vara avklarat på några dagar. Och eftersom några dagars tystnad från Carl inte borde skrämma förståndet ur Verfassungsschutz så spelade det mindre roll att de inte visste vilken dramatisk vändning som operationen nu tagit. Carl skulle rimligtvis vara i Hamburg före vapnen. Terroristerna skulle rimligtvis anse att



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 226

de behövde honom även i fortsättningen. Han var den ende svensken, redan av den anledningen borde han vara oersättlig för en svensk operation. Och han hade börjat vänja sig vid att vara en av dem. Han kände sig från stund till stund som en av dem och det minskade också hans oro. Förmodligen skulle han till och med känna äkta indignation om någon insinuerade att han var den han var. Han svävade i ett gränsland. Han hade gång på gång tänkt igenom hur den operation man planerade, förstörelsen av övervåningen på amerikanska ambassaden i Stockholm, skulle gå till. Man skulle anfalla från tre håll och använda tre vapen. Omladdningstiden till och med avfyring var mindre än 25 sekunder. Från första till sista skottet kunde man alltså beräkna en tid på 60 sekunder. Den oerhörda förstörelsen, explosionerna och eldsflammorna från ambassaden skulle oundvikligen dra alla blickar åt det hållet, med magnetisk säkerhet. Det innebar att de tre eller fyra skyttarna i stort sett skulle kunna promenera från platsen med eldröret insvept i en regnrock. Det skulle dröja minst sex, högst tio minuter innan polis och brandkår kom till platsen och då skulle ambassaden vara ett brinnande inferno och då skulle kommandot redan ha satt sig i säkerhet. Innan poliscentralen fått läget klart för sig och börjat jakten skulle alla vara i tillfällig säkerhet. Resten var en fråga om tur eller otur vid gränspassager den närmaste tiden. Men den delen av planen var inte Carls ansvar. Han ansvarade för den militära sidan och den kände han att han hade under full kontroll. Fast man skulle kunna ta Finlandsbåten, olika Finlandsbåtar, tänkte han. Det var ju en fullkomligt osannolik flyktväg. I Helsingfors kunde sen kommandot splittras, ta in på olika hotell och sen flyga ut en och en eller par om par. Den finska gränspolisen skulle inte rimligtvis spana efter terrorister på väg ut. Frågan var om alla kunde ha lika utsökt förfalskade respektabla pass som paret Hahn. Han avbröts i sina drömmerier av telefonen. Det var Horst



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 227

Ludwig Hahn som bad honom komma ner i lobbyn om tio minuter. De skulle ut på stan. Horst hade hyrt en Toyota och han körde dem först runt på sightseeing medan han oupphörligt berättade om allting från hur och var Lawrence kom in i stan under det arabiska deltagandet i första världskriget till hur det forna prestigehotellet Semiramis nu byggts in under en av alla dessa nya ohyggligt fula trafikleder som efter västerländskt mönster kringlade sig kors och tvärs genom stadsbilden. Alla kvarter med traditionell arabisk bebyggelse höll på att rivas och i stället byggdes överallt östtyskliknande glas- och betongbyggnader: än en gång samma misstag som i Europa på 60-talet. Man kunde fråga sig varifrån syrierna skaffade pengar till all byggnation med ett jordbruk som bara var lite mer än självförsörjande, en oljeproduktion som också den gick knappt över gränsen för egen konsumtion och en militärbudget som borde ligga någonstans mellan 30 och 40 procent av BNP. Åtminstone var tredje man mellan 20 och 30 år bar uniform. Syrien hade ännu inte utkämpat sin sista strid med Israel. Förmodligen försökte man bygga upp en tillräckligt stor militär kapacitet för att kunna göra om Egyptens nummer, att genom ett plötsligt anfall få tillbaks hela eller större delen av de områden Israel ockuperat, i Syriens fall dessutom enligt lag annekterat, för att sen med Säkerhetsrådets hjälp snabbt få till stånd ett eldupphör, för att därefter erkänna Israel och sluta fred. Den freden skulle i så fall palestinierna få betala. Sovjet och USA skulle garantera den saken. Intill det gamla kastellet låg en stor svart gapande tunnel. Det var ingången till Hammediyah-souken, Mellanösterns förnämsta basar. I andra änden låg den stora umayyadiska moskén, dit skulle de gå i dagsljus. Från Hammediyah svängde bilen ner mot stans centrum på nytt, förbi Semiramis och ytterligare ett stycke på väg bort mot Sheraton. Där låg restaurangen som rätt och slätt kallades Casino. De flesta gästerna satt inomhus men det gick att sitta ute i berså-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 228

erna intill dammen eftersom bersåerna nyligen försetts med värmereflektorer uppe i lövverket. De slog sig ner vid ett rangligt bord och Horst Ludwig Hahn beställde kortfattat och utan att tveka en välsorterad syrisk måltid, som skulle komma att visa sig bestå av ett tjugotal smårätter. ”Fast ölet är piss, det heter Barada och smakar tveklöst östtyskt, men här i Syrien är det bara vatten och whisky och arrak som är alternativet, så vi tar väl öl”, konstaterade han. ”Vad är arrak för något?” undrade Carl. ”Ungefär som grekernas ouzo eller om du vill fransmännens Pernod. Bedövar smaklökarna fullkomligt så att allt man käkar smakar lakrits, förstår inte hur det kunnat bli så populärt i Mellanöstern, är väl nåt jävla turkiskt påfund från början. Vi väntar på en vän och du måste få vissa instruktioner.” ”Ja?” ”Hon är en av oss från början, men hon har gift sig här nere med en palestinier. Hon vet vilka vapen vi är ute efter men hon får inte känna till målet, är det uppfattat?” ”Ja. Vilka känner till målet?” ”Inga än så länge. Det är möjligt att vi måste improvisera på den punkten för våra leverantörers entusiasm kan skifta högst betydligt och det är en jävla massa folk som ska vara med och bestämma.” ”Vilka då och vad bör vi låtsas?” ”Tja, våra palestinska kamrater här i Damaskus är inte fullt så självständiga som dom vill påskina. Antagligen blir dom bara en mellanhand, fast vi behöver deras stöd. Om dom stöder oss kan vi få syrierna att godkänna saken och sen låtsas dom som om dom inte känner till något.” ”Och den här vännen är alltså vår kontakt med palestinierna?” ”Ja. Vi är kritiska mot henne för att hon stack, men det är en annan sak.” ”Vad får hon veta om mej?” ”Som det är. Du är svensk, det är meningslöst att dölja för det vet



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 229

redan syrierna. Du är vår vapenexpert, du måste vara med när vi granskar varan.” ”Har vi tillräckligt med pengar med oss?” ”Ja, men problemet är inte pengar.” Just då kom den okända vännen. Till sin häpnad, som han knappt kunde dölja, kände Carl omedelbart igen henne: Inge Furth, 41 år gammal, 165 lång, ett 1 cm långt ärr på undersidan av höger pekfinger, blond, skelögd, bar tidvis glasögon. Men nu hade hon övergått till kontaktlinser. Carl försökte att låta bli att stirra på hennes högra pekfinger. Hon hälsade och slog sig ner utan att presentera sig för Carl. De tre tyskarna kastade sig in i ett långt samtal om läget nu och förr som lämnade Carl helt utanför ända tills två kypare kom bärande med en jättelik bricka mellan sig och började lassa upp en osannolik mängd rätter. Horst Ludwig Hahn blev genast entusiastisk matguide. ”Det här ska du pröva”, sa han och pekade mot något som såg ut som råbiff, ”det är qubbeh, en sorts lammfärs, och vinbladsinlindade dolmos känner du väl redan till, ta den här vita såsen, laban, till dom, sen har du vanliga grillspett, kebab, och så lammfärsspetten kefta, ja, du hittar väl själv, och så tyvärr det jävla östtyska ölet.” De tre nyanlända kastade sig glatt över rätterna medan Inge Furth föga överraskande föreföll mer blasé. När de ätit en stund kom det in nya rätter, en av dem påstods vara en synnerlig syrisk specialitet, stekta småfåglar, som enligt Carls mening snarare var halvråa. Huvudena var delvis avklippta så att näbben saknades. Meningen var tydligen att man skulle äta sparvarna eller vad de var hela. Men de var åtminstone plockade och urtagna. Carl återgick snabbt till grillspetten och de olika såserna med yoghurt och vitlök, smågurkor och aubergine, kikärtskräm som han lärt sig äta den gången i Beirut när … Han stelnade till mitt i rörelsen när han försökte svepa in en brödbit med houmous i munnen. På grusgången borta vid fontänen med det gröna, röda och blåa ljuset passerade två personer, en man och en kvinna. Han hann bara



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 230

kort skymta ansiktet på kvinnan men uppfattade tydligt att hennes ena kind såg brännskadad ut, trots det svaga färgade ljuset från fontänens belysning. Det måste ha varit Mouna, officer på ungefär överstelöjtnantsnivå i Jihaz ar-Rased, den palestinska underrättelse- och säkerhetstjänsten. Hade hon sett honom? Skulle han gå efter in i restaurangen och hälsa? Nej, hon kunde väl inte vara i Damaskus eftersom hon var PLO och det här var fientligt territorium för PLO. Om syrierna fick tag på henne skulle de döda henne, efter förhören och tortyren. Han hade kysst henne en gång just på den brännskadade kinden när de tillsammans krånglade sig igenom en av AMAL-milisens vägspärrar på väg mot Beiruts flygplats. Jo, det var utan tvekan hon som hade gått förbi, uppklädd som vilken som helst medelklasskvinna i Damaskus på fest eller restaurang. Hade hon hoppat av till Syrien? Mouna, en förrädare? Nej det verkade inte troligt. Han letade en stund i minnet efter det sista meddelandet han sänt henne: ”… Men hälsa Mouna från mej att jag personligen sänder henne 21 röda rosor, är du hygglig. Jag hälsade från henne när vi gjorde upp kontraktet …” Innebörden var att han gjort precis som hon bett honom. Det var visserligen teatraliskt, men han hade ju lovat henne innan de skildes. Han hade hållit löftet. Han hälsade från Mouna när han dödade specialisterna från Israels Sayeret Matkal. Han fick plötsligt handsvett av minnena. Det var minnesbilder som han ständigt försökte tränga undan; han sköt de två första genom hals och huvud mitt i deras egna skottsalvor och sen när han vände revolvern mot dörren där gruppchefen måste komma in eftersom det blivit tyst i rummet, när han stod där med vapnet riktat mot dörren och samtidigt i ögonvrån såg en pulserande blodström ut på golvet från en av de döende, när sen mannen som kallades Elazar verkligen kom in genom dörren med en automatkarbin sänkt framför sig, när de betraktade varandra under fasansfullt långa sekunder innan Carl tryckte av och sköt genom den andres hjärta och ryggrad;



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 231

nej han måste stöta ifrån sig minnesbilderna nu. Han hade kommit för sent, egentligen kände han mest skuld för den saken. Bara en människa hade överlevt den israeliska attacken mot PLO i Stockholm, en människa förutom han själv. Nej han måste rycka upp sig, nej han skulle inte ta kontakt med henne. ”Du ser konsternerad ut, gillar du inte vår mat här nere?” frågade Inge Furth muntert. Det var det första hon egentligen sa till honom. ”Mja, inte dom där småpippina i alla fall. Vad är det egentligen vi ska tala om?” Carl torkade av handsvetten mot en servett. ”Till en början vill jag att du ska definiera dom varor ni är ute efter. Är det så krångligt att jag bör anteckna?” ”Ja gör det för säkerhets skull.” Han väntade medan hon rotade i sin handväska efter ett anteckningsblock. Samtidigt kom kvinnan som måste vara Mouna tillbaks inifrån restaurangen med sin manlige följeslagare. De passerade på några meters håll. Carl såg upp och in i Mounas ansikte och han mötte hennes blick. Hon rörde inte en min trots att de nu båda kände igen varandra. ”Ja, jag är klar”, sa Inge Furth och la en kulspetspenna på anteckningsblocket. ”Själva vapentypen heter RPG. RPG 18”, sa Carl. ”Det är viktigt att det är 18 och inte 16 eftersom dom skiljer sig i vissa avseenden. Finns inte 18 tillgängliga så får vi nöja oss med 16. Det är det första.” Han avvaktade att hon antecknat och nickat att hon var med innan han fortsatte. ”Den normala stridsspetsen till vapnet är en HEAT, förkortningen betyder High Explosive Anti-Tank. Som namnet antyder är den till för bepansrade mål. Men vi vill ha en annan stridsspets, helst en HEDP, betyder High Explosive Dual Purpose. Är du med?” Hon nickade efter en stund att hon var med. ”Det beror på att vårt mål inte är av pansarbeskaffenhet utan mjukare. Vi behöver 6 eldrör och dubbelt så många stridsladdningar. Det



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 232

är det hela. Och så skulle jag vilja inspektera godset innan vi gör upp.” Hon skrev en stund och nickade sen att hon var färdig och så vände hon sig mot Horst Ludwig Hahn. ”Hur kan ni karaktärisera målet?” frågade hon. ”Vi vill inte ange målet”, svarade Horst Ludwig Hahn, ”och jag behöver inte förklara varför.” ”Nej jag inser det. Men jag frågade hur ni vill karaktärisera målet.” Horst Ludwig Hahn tänkte efter en stund innan han svarade. ”Lättangripligt militärt mål, en CIA-central. Vi räknar med att fiendens förluster ska uppgå till omkring 20 personer, strikt militär personal. Målet är inte försvarat. Framgången i operationen bygger alltså enbart på vapentypen.” ”Målet är alltså amerikanskt och militärt?” ”Ja.” ”I Europa?” ”Ja.” ”I vilket land?” ”Sorry, no comments.” ”Är det en joint operation?” ”Ja.” ”Mellan vilka då?” ”Vi själva, franska och belgiska kamrater.” ”Hur stora är chanserna till framgång, ärligt talat?” ”Når vi målet är utsikterna mer än 95 procent. Svårigheterna ligger alltså snarast på det logistiska planet, att få grejerna och få dom på plats. Kort sagt ligger dom största svårigheterna med operationen här i Damaskus.” Carl tänkte efter om det var en korrekt värdering och han kom fram till att han i stort sett delade Horst Ludwig Hahns uppskattning. Möjligen skulle han själv bedöma det som mer än 95 procents sannolikhet att lyckas om man väl var på plats och mer än 25 procents risk att man inte kom på plats.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 233

Inge Furth slog ihop sin anteckningsbok och reste sig. ”Jag har småbarn, måste hem”, sa hon. ”Men jag framför det här och om bara ja-du-vet-vem är i stan så kommer ni att få besked redan i morgon. Annars dröjer det som i Mellanöstern, obestämt du vet. Vi ses, hej.” Hon tog kort i hand och svepte upp sin axelremsväska som av tyngden att döma innehöll något mer än bara allmänt kvinnlig utrustning, och så gick hon. De åt en stund under tankfull tystnad. ”Nu är det bara att vänta”, sa Horst Ludwig Hahn. ”I morgon går vi och tittar på den umayyadiska moskén.” ”Hur fungerar en sån där HEAT?” frågade Barbara Hahn. ”I stridsspetsen finns en kon av hårdmetall som riktar hela effekten framåt i såväl sprängkraft som högt tempererad gas och smält metall. Det är den jetstrålen som bryter igenom pansaret, det blir bara ett smalt hål. Men den efterföljande sprängkraften sköljer liksom in genom hålet och utvidgas. På utsidan har alltså en stridsvagn som varit utsatt för ett lyckat skott bara ett litet hål. På insidan är den utbränd. Men vi ska inte igenom pansar utan betong, och den andra typen jag nämnde sparar liksom på krafterna tills skalet är genombrutet. Vi får större sprängkraft inne i byggnaden på så vis.” ”Var i all fridens namn har du lärt dej sånt där?” frågade hon tydligt häpet. ”Jag är militär, inte militant utan militär”, svarade Carl och förvånades över sin fullständiga sanningsenlighet. ”Som sagt, i morgon blir det stora umayyadiska moskén och Hammediyah-souken”, sa Horst Ludwig Hahn. *** Han förälskade sig snabbt och motståndslöst i Hammediyah. I de oändliga övertäckta orientaliskt kryddoftande vindlingarna fanns allt från guld och underkläder, mattor och metallhantverk, turistbutiker



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 234

och slakterier till små matställen och till och med två stora glassbarer där kraftfulla araber stod och bankade glassen seg på ett särskilt karaktäristiskt sätt; den serverades sen med maizenapudding och hackade pistagenötter och smakade garanterat annorlunda allt annat i glassväg. Tiotusentals människor klädda enligt alla upptänkliga regler enligt alla Syriens minoriteters vanor trängdes i en fullkomligt drömlik blandning av helt övertäckta ansikten, kortkorta kjolar och muslimsk kompromiss med schalett och långa ärmar. Horst Ludwig Hahn var en lika kunnig och entusiastisk guide som man kunde vänta sig. Han berättade oupphörligt om hantverkstraditionerna, om hur allt metallhantverk av betydelse fortfarande gjordes av judarna, hur broderierna – borde han inte köpa en duk till sin mor eller någon annan? – var en fenomenal syrisk tradition och att dukarna hur påkostade de än såg ut faktiskt gick att dra genom vanliga tyska tvättmaskiner; i varannan butik fanns inläggningsarbeten i pärlemor och rosenträ på föremål allt från en nipperdosas till en flygels storlek i priser allt från några tior till tiotusentals mark. Det var oändligt och tog dem mer än halva dagen eftersom Barbara var en lika entusiastisk turist som Carl och eftersom de således entusiasmerade sin guide mer och mer. De gick in i en affär där Horst Ludwig Hahn tydligt kände den palestinske ägaren och köpte under någon timmes tedrickande och småpratande varsin duk och varsitt skrin med inläggningsarbete. Carl fick syn på en utsirad dolk i 1800-talsstil (enligt vad Horst Ludwig Hahn blixtsnabbt kunde upplysa) med baljan i gediget silver och kalligrafiska ornamenteringar på bladet i inhamrat guld. Carl kastade utan att tveka upp 2 000 mark av västtyska säkerhetstjänstens medel för bestridande av kostnader på fältet och köpte dolken. Det var för övrigt bra om de fyllde sina väskor med en del föremål som borde finnas i Damaskus-resenärens bagage. Till slut kom de till moskén och Horst Ludwig Hahns föredrag tog på nytt fart. De betalade inträde och ställde ifrån sig alla sina inköp i den vestibul där de fick ta av sig skorna och Barbara fick sätta på sig



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 235

en fotsid svart abaya. Carl protesterade oroligt och ville ha sin nyinköpta dolk med sig men Horst Ludwig Hahn skrattade bara åt honom. För det första var det helgerån att ta vapen med sig in i en moské, för det andra var det helgerån att stjäla i en moské. Varorna skulle finnas kvar, det här var inte tjuvaktiga Europa. När de kom in på gården fortsatte Horst Ludwig Hahns föredrag som en flod av kunskaper. Av de typiska mosaikinläggningarna ovanför ingången till tempelgården kunde man se att detta måste ha varit en bysantinsk kyrka; klocktornen hade alltså gjorts om till minareter. Korsriddarna hade under sitt korta hundraåriga välde inte lyckats lämna ett enda spår av den kristna parentesen, det var väl för övrigt så det skulle gå med Israel, så efter Salah Eddins befrielse från de otrogna så måste det ha varit lätt att återgå till ordningen. Längst bort på gården fanns de tydligaste umayyadiska, de mest typiska umayyadiska, dekorationerna. Carl kände omedelbart igen stilen från hotellet, geometriska stjärnmönster i svart, vitt och rött, skenbart så enkla och mer och mer invecklade ju längre man lät blicken följa logiska linjer där man ständigt återkom till utgångspunkten. Det var en förvånansvärt varm dag och få besökare. De gick in i den väldiga kyrksalen omgjord till moské och satte sig med ryggarna mot en av de stora fyrkantiga stjärnmönstrade pelarna. De satt där på de röda mattorna och talade stillsamt mumlande för att varken störa de bedjande eller för att bli hörda. Hur starka de imperialistiska rikena än måste ha förefallit i den här delen av världen så hade de alla fallit sönder inför uppror. Romarna till exempel måste för sin tid ha framstått som en kombination av dagens USA och Sovjetunionen, en oförstörbar imperialistisk överhet som behärskade hela världen. Araberna hade till slut svept undan romarna på ett par år, jagat dem ända fram till Bosporen och Konstantinopels portar. Ingen hade räknat med araberna, som var små terroristgrupper nere på arabiska halvön, plundrande ”saracener” som varken perser eller romare tog på allvar. Men araberna kom med en ny militär taktik, med snabbt kavalleri, små enheter, snabba transporter på kamel genom



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 236

öknarna och de vann snabbt och tveklöst och effektivt, de besegrade två supermakter på en gång. Den europeiska gerillan var dagens saracener. Ingen kunde räkna med dem som en kraft, ingen kunde tro att imperialismen av i dag skulle låta sig rubbas av någonting i ens egen livstid. Så var det i går som i dag, möjligheterna till folkets seger mot imperialismen fanns alltid bakom hörnet, hur stark fienden än tedde sig. ”Romarna hade inga F-111, inga B-1 och inga interkontinentala missiler och inga Polaris-ubåtar”, anmärkte Carl till slut när han tyckte att talet om folkens oundvikliga seger började gå pinsamt långt. ”Nej det är sant”, sa Horst Ludwig Hahn utan en min av att låta sig hejdas, ”romarna hade oändliga infanterilegioner och en oerhörd flottstyrka, men det blev vapen som inte gick att använda mot kavalleri, mot kameler och hästar. Supermakterna kan inte använda sina kärnvapen mot folken, dom är bara en potenskult, deras vapen är värdelösa mot gerilla.” ”Men det är ändå inte sant att folket alltid segrar”, invände Carl. ”Sverige har tre grannländer som i praktiken upphört att existera under den sovjetiska imperialismen. Palestiniernas seger är långt ifrån oundviklig. De svarta i Sydafrika kan inte segra av egen kraft och USA och Storbritannien står på Sydafrikas sida. Ni trodde en gång i början av er verksamhet i Tyskland att fjällen skulle falla från folkets ögon när ni provocerade statens repressiva tendenser, i stället applåderade folket alla repressiva tendenser. Ärligt talat vet vi ingenting alls om framtiden.” ”Då säger vi det”, sa Barbara Hahn, ”vi vet ingenting om framtiden. Vi kanske är nerskjutna om en vecka, vi kanske inte kommer längre än till flygplatsen i Wien innan det smäller. Så låt oss göra det bästa av situationen, låt oss arbeta som om.” En vakt kom och körde ut dem. Carl sov oroligt efter ännu en syrisk festmåltid som bråkade i magen på honom. Han svettades trots luftkonditioneringen och måste då och då springa upp för att spruta diarré i den synnerligen estetiska toalettskålen.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 237

Klockan tio minuter över två ringde Horst Ludwig Hahn. ”Gör dej klar, vi ska iväg om tio minuter”, sa han och la på luren. Nere i lobbyn fanns bara några civilklädda vakter som enligt Horst Ludwig Hahn tillhörde den säkerhetspolis som fanns överallt i Syrien, unga pojkar i jeans med kraftiga armépistoler eller revolvrar nerstoppade i byxlinningen, till hälften för att döljas, till hälften för att synas. Måste vara knöligt att bära revolver så där, tänkte Carl sömnigt när de gick ut till en väntande svart Mercedes där en arabisk chaufför startade bilen utan att säga mer än några korta hälsningsfraser. Färden gick genom ett nästan öde Damaskus uppför en av bergssidorna och vindlade sig fram genom villakvarter med höga murar och mycket blommor hängande över murarna. De körde in genom en stor port som genast slöts bakom dem av osynliga vakter eller möjligen av elektronik. Chauffören pekade mot en dörr med tummen. De gick ur bilen och dörren öppnades i samma ögonblick de kom fram av två unga pojkar med automatkarbiner i händerna; det var inte de vanliga AK 47:orna utan den nya typen AK 74 som Carl bara sett på bild och som han inte trodde fanns utanför vissa sovjetiska elitförband, fallskärmstrupper och marinkår. Det verkar ju lovande, tänkte han. De visiterades, mest för formens skull som det verkade, efter vapen och visades sen uppför en trappa och in i ett svagt belyst rum med tre medelålders manspersoner. Mannen i mitten var nästan helt skallig och hade brinnande intensiv svart blick. Såvitt Carl visste fanns det bara en enda bild på den mannen, men han var sig lik. Hans namn var utan tvekan Abu Nidal. Ingen av de tre palestinierna presenterade sig när de bjöd sina gäster att sitta ner och beordrade fram det obligatoriska teet. Abu Nidal talade sakta på arabiska och en av männen bredvid översatte. Det hela började med ett politiskt föredrag. Förrädarna inom PLO var på väg att försonas för femte eller om det var sjätte gången med imperialismens springande hund Hussein av Jordanien. Imperialistagenten Abu Amar (Yassir Arafat) agerade



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 238

som om Svarta September, massakern på hans eget folk i Jordanien, inte hade ägt rum, som om USA inte fanns, som om den Sionistiska Enheten (Israel) bestod av bröder som gick att förhandla med. Syrien var det enda stöd palestinierna hade, i själva verket var palestinierna syrier, en del av Syrien. Men nu stod Syrien och den principfasta delen av det kämpande palestinska folket helt isolerat. Det var en svår tid. Och så vidare. Medan föreläsningen pågick studerade Carl rummet. Runt väggarna stod soffor som om det var ett sammanträdesrum eller stort besöksrum. Det fanns inga väggdekorationer utom en stor palestinsk karta i guld över huvudet på Abu Nidal där Jerusalem var utmärkt med en silverstjärna. Möblemanget var tungt och lite klumpigt och sammetsklätt, på golvet, som var av sten, låg tjocka röda mattor och i ett hörn av rummet stod en fotogenkamin och osade. Fönsterluckorna var förtäckta och de satt praktiskt taget i halvmörker. Carl hade upphört att lyssna. Så mycket hade han redan lärt sig av Horst Ludwig Hahn som att det gällde att visa ett enastående tålamod i Mellanöstern vad som än hände och vad folk än sa. Det var en manlig dygd, annars var man ”nervös”, och att vara ”nervös” var i stort sett att vara kvinnlig och att vara kvinnlig var en omöjlighet för en medlem i en kämpande gerillastyrka. Men till slut började föredraget närma sig poängen och därmed övergick Abu Nidal till samtal. ”Jag måste först och främst veta vilken typ av mål ni tänker er. Jag vill veta om aktionen kan gagna vår sak, det måste ni förstå. Nå, vad är ert mål?” frågade Abu Nidal och riktade sig direkt mot Horst Ludwig Hahn som nu kämpade en stund med sig själv innan han började svara. ”Det är ett amerikanskt militärt mål, det gäller närmare bestämt en CIA-central i Europa”, sa Horst Ludwig Hahn motvilligt men ytterst artigt i tonfallet. Abu Nidal avvaktade översättningen och tänkte efter en stund innan han fortsatte.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 239

”CIA i Europa finns på deras ambassader och i en central i Wiesbaden, inte sant?” konstaterade han på ett sätt som inte tålde motsägelser. Hans röst var mörk och klangfull. När Horst Ludwig Hahn nickat bekräftande fortsatte Abu Nidal långsamt och mer funderande än samtalande. ”Det är två frågor vi ställer oss. Den första är givetvis om aktionen har tillräckligt stora möjligheter att lyckas. Om man använder dom vapen ni vill rekvirera, om man har operativa möjligheter till det, så kan resultatet givetvis bli mycket gott. Men det gäller bara en gång eller möjligen två gånger. Så fort fienden blivit införstådd med den nya taktiken så omöjliggörs den antagligen. Vi har alltså ett eller ett par försök på oss. Vi ska då ta hänsyn till dels era möjligheter och ert mål, om det gagnar våra intressen. Och dels ska vi avväga möjligheten att själva vid lämpligt tillfälle bli först med att använda den här taktiken. Skillnaden mellan oss är givetvis, om det gäller Europa, att ni rör er lättare och säkrare där. Alltså, två frågor. Är ni kompetenta? Kan aktionen få någon effekt på förräderispelet mellan Abu Amar och USAimperialismen? Det är vad vi frågar oss.” Horst Ludwig Hahn slickade sig nervöst kring munnen innan han började svara. ”Den första frågan är lättast att besvara”, började han. ”Vi bedömer utsikterna till mer än nittio procent om vi kan få vapnen levererade till Västtyskland. Därifrån kan vi själva utan svårigheter sköta den följande logistiken. Vi har numera militär expertis till vårt förfogande. Vår kamrat här är en av dom, det är i den egenskapen han följt med oss. Den andra frågan är politisk och låter sig inte besvaras så lätt. Jag måste veta mer om hur dom palestinska kamraterna resonerar i det avseendet.” Mannen borde ha blivit diplomat i stället för terrorist, tänkte Carl medan han fascinerat betraktade hur Horst Ludwig Hahns lilla tal faktiskt gjort intryck på den man som just nu var världens mest eftersökte terroristledare. ”Låt mej fråga så här”, fortsatte Abu Nidal. ”När ni slagit till mot en amerikansk ambassad eller mot en CIA-anläggning med vapen



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 240

som, efter vad mina militära experter sagt, är mycket mycket väl anpassade till er taktik, så måste man ju tänka sig en officiell förklaring till aktionen. Varje slag mot USA-imperialismen kan ju i och för sig motiveras. Men det är en fråga om hur fågeln sätter sig på trädet och hur vingarna då flaxar (obegriplig översättning) och vilka grupper som ställer sig bakom aktionen. Inte sant? Såvitt jag förstått är ni inne på att genomföra en gemensam aktion från tyska, belgiska och franska kamrater. Jag har ett pris på dessa vapen. Låt mej säga att vi kan leverera dom redan i morgon, för så är det. Men jag har ett pris. Om aktionen blir framgångsrik så kommer ni att utfärda en kommuniké efteråt där ni motiverar aktionen. Jag vet inte vad ni tänkt er, men det spelar mindre roll. För det första vill jag att mitt namn ska ingå bland undertecknarna. Det är ett rimligt krav. Det är sant, eftersom jag gett er möjligheterna. Men jag vill också att det i kommunikén, oavsett vad ni säger i övrigt, ska ingå ett fördömande av USA:s kommande förhandlingsförräderi mot den palestinska saken. Vi är som ni vet motståndare till varje form av sektionering av vårt hemland, det som förrädaren Abu Amar strävar efter. Om ert slag blir hårt och välriktat kan det alltså sätta en käpp i hjulet för det pågående förräderiet. Nu vill jag ha ett bestämt svar och jag tror min analys varit mycket klar och att ni förstått mej fullkomligt.” ”Jag kan utan vidare gå med på den ena saken”, svarade Horst Ludwig Hahn med en tillkämpad självklarhet som fick Carl att tro att han ljög, ”det är ett rimligt och korrekt krav att ni officiellt ingår i aktionen, av skäl som ni just nämnde. Men när det gäller utformandet av den efterföljande kommunikén så kan jag inte bestämma något sånt på egen hand. Jag har mandat att förhandla om vapen och att betala pengar, men inte att binda mej för politiska resolutioner i framtiden.” ”Om ni går med på kraven så får ni vad ni begärt, utan pengar emellan. Det har ni mitt ord på. Vi kan organisera transporten till Västtyskland, det har ni också mitt ord på. Men jag viker inte från mina krav, inget av dom. Det palestinska folkets läge är desperat och



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 241

vi är omgivna på alla håll av förrädare, ni måste förstå mej. Nå, vad säger ni?” Horst Ludwig Hahn tänkte så att det syntes utanpå. Såvitt Carl kunde förstå fanns det i realiteten ingen möjlighet att gå med på det andra kravet, frågan var om det hela skulle spricka på den saken eller om Horst Ludwig Hahn skulle försöka ljuga sig ur situationen. Men det är skillnad på lögn och lögn i Mellanöstern. Horst Ludwig Hahn visste skillnaden. ”Jag vill inte ljuga, mitt ord är så gott som ditt och jag vet att du aldrig ljuger och du måste förstå att jag inte ljuger”, ljög Horst Ludwig Hahn. ”Vi förstår alla här i rummet att en falsk och ohederlig metod att komma överens nu vore om jag sa att jag kunde lova dej det jag inte kan lova. Men vad är sådana löften värda? Kommer inte vår kamp att vara så länge att vi måste förbli allierade så långt framöver vi kan se? Jag kan lova dej att om aktionen lyckas så kommer Abu Nidals namn att vara bland de fyra undertecknarna av vår resolution. Jag kan lova dej att jag ska göra mitt yttersta för att övertyga kamraterna när jag kommer hem att vi är skyldiga att ta hänsyn till dina intressen. Jag kan lova att dom kommer att förstå dom argumenten. Jag känner mej säker på att dom kommer att gå med på förslaget. Det är vad jag har mandat att säga dej.” Det blev först alldeles tyst i rummet. Sen knorrade Carls mage högt och ljudligt och ett hastigt småleende gled över Abu Nidals mörka ansikte. ”Jag tror vi kan komma överens”, sa han till slut sakta. ”Men jag har lovat mina militära befälhavare en sak. Ni måste visa att ni kan hantera vapnen. Är det din svenske kamrat som ska sköta den saken?” Horst Ludwig Hahn nickade. Carl kände hur han började kallsvettas, inte så mycket beroende på ett osäkert förestående vapenprov som på att diarrén tydligt ville ut igen. Detta måste dock vara ett synnerligen olämpligt tillfälle att ursäkta sig. ”Nå”, sa Abu Nidal, ”då går vi in i ett rum härintill.” Och så reste sig han och hans två medhjälpare och hela sällskapet



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 242

gick ut i ett intilliggande rum som var starkt upplyst fast med helt förslutna fönsterluckor. Rummet var omöblerat sånär som på ett stort bord. Där låg en rad med RPG, eldrören för sig och ammunitionen för sig. ”Varsågod”, sa den av Abu Nidals medhjälpare som hittills inte yttrat sig och gjorde en inbjudande gest över vapnen mot Carl. Carl kallsvettades. Läget började bli förtvivlat. ”Jag måste faktiskt be om ursäkt”, sa han sammanbitet, ”men hur olämpligt det än kan synas just nu måste jag först gå till ett badrum.” Abu Nidal skrattade till och tog upp ett cigarrettpaket. ”Varsågod, en av mina pojkar visar vägen”, sa han och bjöd samtidigt runt av sina cigarretter till de andra i rummet. Toaletten saknade stolsits och var bara ett kakelklätt hål i golvet med två räfflade plattor där man tydligen skulle sätta ner fötterna. I en förtvivlad kapplöpning med tiden tog han av sig skorna och hängde upp byxorna och hann sen precis sjunka ner på huk innan han exploderade i lättnad. Efteråt sköljde han sig med kallt vatten i ansiktet. Hur pinsamt läget än var så var det ju faktiskt ganska komiskt, sa han sig själv och log mot sin egen spegelbild. Det var under alla förhållanden bättre att kunna koncentrera sig nu när de tydligen ville att han skulle demonstrera vapnen. Nu gällde det att de verkligen var lika plagierade på en vanlig M 72 som teoriböckerna hade gjort gällande. När han kom tillbaks in i rummet med vapnen tillsammans med sin beväpnade följeslagare stod de andra småpratande och rökande runt bordet. ”Nå då börjar vi”, sa den engelsktalande militären i Abu Nidals sällskap. Han var blåögd och nästan rödhårig och såg ut som om han var israel av irländskt ursprung. Carl gick fram till de uppradade vapnen. Jo, det måste vara RPG 18, de hade skrivna instruktioner på eldröret, visserligen på ryska men försedda med små illustrationer. Carl började med att plocka av de två gummilocken på ömse sidor



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 243

om eldröret och fällde ut det i sin helhet så att det blev 30 centimeter längre. Sen fällde han upp de två enkla plastsiktena och drog ner handtaget med avtryckaren. Vid sidan av handtaget satt en röd knapp som kunde skjutas upp och ner, det måste vara säkringsanordningen. Den militäre experten följde honom stint med ögonen. Han prövade den röda knappen och bestämde sig för att den måste ha varit i säkringsläge när han öppnade vapnet. I så fall fungerade det bakvänt mot de flesta andra vapen i världen där man sköt säkringen ifrån sig innan man gav eld. Han sköt upp knappen och prövade att avtrycket var låst. Han hade gissat rätt. Den rödhårige instruktören vid hans sida nickade gillande. Så tog han upp en av stridsladdningarna, höll ihop vingarna i stjärten och sköt in den i eldröret tills den klickade i läge. ”Så här”, sa han och riktade vapnet bort mot ett fönster, ”osäkra, rikta och avfyra. Skjutavstånd mot stillastående mål 200 meter. Siktet är inställt på 200 meter, man håller alltså mitt i målet.” Han avvaktade ett ögonblick tills instruktören nickade och så demonterade han vapnet och la tillbaks det i sitt ursprungliga skick. ”Bra, mycket bra”, sa instruktören. ”Men varför RPG, varför inte en RCL, det finns ju till och med en utmärkt svensk variant som heter, vad var det nu …” ”Carl Gustav”, svarade Carl. ”Den svenska RCL-typen heter Carl Gustav. Högre eldkraft visserligen men den kastar ut tjugofem meter bakåt och kräver utbildning. Operationen skulle bli åttio procent osäkrare om man använder outbildad personal.” ”Bra, det instämmer jag i”, fortsatte instruktören. ”Men så återstår då frågan om vilken ammunition ni ville använda. Vad är det vi har här på bordet?” Carl betraktade de olika stridsspetsarna. De skilde sig inte så mycket mer än på en grön, en röd och en gul färgmarkering längst ut i spetsen. Frågan var alltså om någonting på bordet var övningsammunition och om de andra två typerna skilde sig i avseende på sprängverkan. Den ryska texten var inte till någon ledning.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 244

”Jag läser tyvärr inte ryska”, sa Carl ursäktande med en gest över de olika stridsspetsarna. ”Nej, men kan du undersöka projektilerna utan att spränga oss åt helvete?” frågade instruktören kallt. Carl övervägde. Varför skulle en granat av något slag explodera om man bara demonterade den? ”Jag tror det”, sa han och grävde i fickan efter sitt instrument som såg ut som en schweizisk armépennkniv med ett myller av instrument. Han fällde ut en tunn skruvmejsel och drog fram en stol och tog försiktigt tag i en laddning med röd spets. Instruktören drog fram ytterligare en stol och satte sig tätt intill. Det fanns två skruvfästen på utsidan av den konformade stridsspetsen. Carl öppnade skruvarna och kunde sen försiktigt dra av metallkåpan. Ett litet rött rör i innanmätets spets måste vara utlösningsanordningen. Den låg i en yttre hylsa och gick att dra bort. ”Så där”, sa Carl utan att visa sin lättnad, ”nu blir vi inte sprängda i alla fall.” Instruktören nickade. Carl tog upp metallkåpan och undersökte den, vägde den i handen och försökte komma underfund med hur den var utformad. Sprängladdningen i den blottade oskadliggjorda projektilen skulle förmodligen inte ge några ledtrådar. ”Det här måste vara en HEAT”, sa han fast bara halvt övertygad, ”jag tycker i alla fall utformningen tyder på det, jag har aldrig haft dom här vapnen i min hand förut. Om vi öppnar en av dom där med gul spets så får vi möjligen en HEDP, stämmer det?” ”Mycket bra, det här räcker, tack så mycket”, sa instruktören och reste sig och nickade bekräftande åt Abu Nidal. ”Då har vi ett avtal”, sa Abu Nidal och sträckte fram sin hand till avskedshälsning. Hans handslag var vått och lite svampigt. ***



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 245

Nästa dag försvann Horst Ludwig Hahn och lämnade Carl och Barbara att sysselsätta sig bäst de kunde. Han skulle ordna någonting med smugglingen, vad ville han inte säga. De promenerade ner genom stan förbi villakvarteren innan de kom till restaurang Casino, sen vidare mot Semiramis och upp mot Hammediyah på nytt. Det var soligt, klart väder och ganska varmt, så efter en stund tog de av sig sina jackor och gick med dem slängda över axeln. När de gick ner genom trängseln i Hammediyahs huvudpassage stötte Carl ihop med tre kakiklädda blonda män som glatt tog för givet att han var en kollega till dem; de hälsade på ryska och han log bara tillbaks. ”Det var förmodligen militära instruktörer”, sa Barbara. ”Eller också personal på några av robotbatterierna.” ”Finns det rysk personal i luftförsvaret runt Damaskus?” ”Ja, det är ett av skälen till att USA inte vill straffbomba här. Dels skulle det bli lite dyrare än över Libyen, dels döda ryssar.” ”Hur vet du det?” Hon ryckte bara på axlarna. De fortsatte hela vägen ner till moskén och hon drog på nytt på sig en abaya och de gick och satte sig inne i moskén vid samma ornamenterade pelare som dagen innan. Det var långt kvar till någon av bönetimmarna och nästan folktomt inne i moskén. ”Hur kan en liten söt flicka som du gå och bli terrorist?” frågade Carl med tillkämpad glättighet i rösten. Han hade inte kommit henne inpå livet, hon hade hittills bara varit vacker och tyst, fast det senare inte var så märkvärdigt med tanke på hennes mans obrutna ordflöde. Hon såg arabisk ut nu när bara en triangel av hennes ansikte stack fram under det svarta doket. Hon berättade med ett ansiktsuttryck som om hon var halvt ointresserad. Men Carl tyckte sig märka en stark glöd underifrån, som de övertoner som gör att man skiljer ett instrument från ett annat. Hon hade varit journalist på en vänstertidning i Berlin. Hennes



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 246

specialitet hade varit Västtysklands utsugning av de turkiska så kallade gästarbetarna. I Berlin fanns en stadsdel som var som ett ChinaTown där språket var turkiska i både dagligt tal och på alla affärsskyltar. Sammanhanget var enkelt. Hundratusentals turkiska män bodde runt om i Förbundsrepubliken i barackliknande läger i sämsta och vanligaste fall, i getton som det i Berlin i bästa fall. De behandlades som djur och … ja, kort sagt hade hon ägnat flera år åt att skriva allt det där som ingen brydde sig om förrän Günter Wallraff klädde ut sig till turk och upprepade det som andra hade skrivit och tjänade 20 miljoner mark. Men hennes tidning hade gått i konkurs och eftersom hon var gift med en man som staten aldrig skulle anställa som geolog eller universitetslärare, trots hans kvalifikationer, så hade de båda två kommit till en sorts vändpunkt i livet. Journalistik som kampmedel mot Springerpressen var helt meningslöst, det hade ju redan Ulrike Meinhof kommit på så det var väl i och för sig ingenting nytt. Skulle man då resignera eller slå tillbaks? Skulle de leva på allmosor från det sociala? Vad fanns det över huvud taget som kunde skaka förtrycket? Hennes berättelse började bli mer och mer förutsägbar, den påminde alltför mycket om sådant Carl redan hade hört. Man skulle alltså bli terrorist som en sorts självförsvar. Teoretiskt var det inte så svårt att hänga med, det var bara som en sorts brutaliserad existentialism, det är dina gärningar som räknas och ingenting annat. Men vad hade de här människorna inom sig som inte han själv hade, vad fick en mild, vacker vänsterjournalist att bli mörderska och bankrånare? Någonstans inom sig hade alla dessa personer ett svart hål som han hittills inte hade nått. ”Men det verkar ändå så lång väg från kulturgeografi specialiserad på Mellanöstern och islamisk konst till småmord, ja förlåt, till antiimperialistisk militans”, sa Carl i ett försök att styra om samtalet. ”Inte så säkert”, svarade hon. ”När Horst först kom till ett av ökenslotten i Jordanien, Qasr Umm Ain tror jag, vet du något om ökenslotten?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 247

”Nej.” ”Jo, dom är från umayyadisk tid. När dom upptäcktes på 1800talet så väckte dom sensation därför att mosaikinläggningarna skilde sig från all annan islamisk konst man kände till. Det var inte bara det att dom var underbart vackra, dom var också figurativa, dom var föreställande konst.” ”Ja? Och?” ”Det var tyskar som var först. Dom vackraste mosaikinläggningarna slets bort från väggarna i Qasr Umm Ain och finns nu på museum i Berlin. Plundringen och utsugningen finns på alla plan, i alla tider.” Carl satt tyst en stund. Sammankopplingen mellan stulna mosaikinläggningar på 1800-talet och mord och bankrån på 1900-talet 6 000 kilometer från brottsplatsen föreföll honom minst sagt oklar. Han gav upp. ”Har du varit med om någon operation mot någon bank någon gång?” frågade han. ”Nej. Jag har varit med när vi oskadliggjorde två kapitalistsvin inom rustningsindustrin”, svarade hon med bortvänt ansikte. Carl försökte föreställa sig henne med en pistol i handen, försökte se hur hon riktade den mot huvudet på en tysk direktör och tryckte av från nära håll. Synen lyckades inte, det hela var fullständigt orimligt ens i fantasin. Ändå fanns det ingen anledning att tro att hon ljög. ”Var det du som sköt?” frågade han. ”Ja, ena gången.” ”Varför det?” ”Vi har roterande arbetsschema, var och en står på tur för nya uppgifter vid varje aktion. Det är mest demokratiskt och det skapar minst motsättningar. Dessutom måste alla kunna, veta att man kan. Vi är ju så få.” ”Du har aldrig ångrat dej?” ”Nej, varför skulle jag göra det? Skulle du?” ”Ja, jag skulle aldrig mörda någon oskyldig.” ”Det finns inga oskyldiga.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 248

”Nej, jag har hört det förut. Men tyckte du inte att det var otäckt?” ”Jo, men det gick så fort. Det är lättare än man tror. Man bara håller in pekfingret och sen gör vapnet plötsligt allting självt. Efteråt känns det som om man nästan inte varit med, som om det var någon annan.” ”Inga mardrömmar?” Hon tänkte efter en stund. ”Jo”, sa hon. ”Det har hänt.” *** Horst Ludwig Hahn var på ett lysande humör. Allt hade ordnat sig, godset var redan på väg. Han ville inte berätta hur, men av det han antydde gissade Carl att vapnen nu smugglades i en TIR-skyltad långtradare och förmodligen befann sig någonstans mellan Damaskus och den turkiska gränsen. Lasten vägde inte mer än 80 kilo ungefär, det kunde se ut som en av tusentals fruktlådor eller vadsomhelst. Horst Ludwig Hahn hade tagit dem med sig till en liten grupp restauranger som klättrade som fågelholkar uppför bergssidan alldeles vid infarten till Damaskus från Beirut-hållet, en väg som numera inte var särskilt tätt trafikerad. De hade fått in ett tjugotal små avlånga fat som var mezza, själva uppmjukningen inför en syrisk-libanesisk måltid. Horst Ludwig Hahn pratade glatt om ömsom den klassiska erövrarväg in mot Damaskus där de nu satt och ömsom om hur alla svårigheter löst sig med syrierna, som mycket väl hade kunnat stoppa aktionen om de fått för sig att Syrien på något sätt skulle få skulden. Men eftersom det inte fanns någon anknytning mellan Syrien och de europeiska gerillaorganisationerna, och eftersom syrierna tydligen inte kände till Abu Nidals krav om att få del av reklamvärdet i händelse av framgång, så hade de inte satt sig på tvären. Det var egentligen där den största svårigheten hade legat. Syrierna var inte roade av tanken att Reagan skulle få för sig att ge sig på Damaskus, eller bussa israelerna på Syrien i en typ av solidariska bestraffningsexpeditioner



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 249

som israelerna faktiskt redan erbjudit. Israelerna ville förmodligen gärna få igång ett litet krig för att slingra sig ur den senaste amerikanska fredsplanen. Carl kände sig kall och skräckslagen. Han skyllde på sin dåliga mage för att de andra inte skulle bli oroliga. Han hade satt en oerhörd förstörelsekraft i händerna på europeiska terrorister. Som läget var så kände Verfassungsschutz ännu inte till saken. Vapnen var på väg. Om Carl nu plötsligt skulle försvinna genom en olyckshändelse eller vadsomhelst så skulle katastrofen bli så gott som ohejdbar. Och då var det han som organiserat den. Om nu terroristerna insåg att Carl inte längre behövdes? Han övervägde möjligheten att gå tillbaks till hotellet och ringa, trots den uppenbara avlyssningsrisken, och be Siegfried Maack omedelbart vissla på GSG 9. Men det var inte säkert att ens en så desperat aktion skulle få någon annan betydelse än att han röjde sig själv. Dessutom skulle tyskarna bara kunna ta det ena kommandot på Breite Strasse 159. Han visste ännu inte var Kommando Siegfried Hausner, Horsts och Barbaras gäng, befann sig. Och det var antagligen de som skulle ta emot vapensändningen. Alltså gällde det bara att fortsätta, att överleva till varje pris och fortsätta. Horst Ludwig Hahn höll på att berätta om anledningen till att syrierna envisades med sitt eget vidriga öl. Liksom Egypten hade de oändliga svårigheter med importen av konsumtionsvaror. Därför hade man i praktiken förbjudit annan öl än denna Barada. Medan han berättade såg Carl hur en täckt Land-Rover stannade nere på gatan och fyra unga män i jeans med pistoler innanför byxlinningen hoppade ur och började gå uppför trapporna till restaurangen. Det såg inte ut som ett restaurangbesök, de såg ut som mokhabarat, den mer eller mindre irreguljära syriska säkerhetstjänsten som fanns överallt. En av dem bar en hopfälld AK 47 över axeln. Horst Ludwig Hahn och Barbara märkte dem inte trots att de nu tydligt styrde stegen mot deras bord. Restaurangbordet var placerat på en fågelholksliknande utbyggnad rakt ovanför floden som leddes



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 250

in mot Damaskus med en konstgjord kanal just på det här stället. Han övervägde möjligheten av att resa sig och hoppa över den rangliga barriären, landa i floden sex sju meter nedanför och sen försöka ta sig till telefon. Men det var för sent. Den förste av de slyngelliknande säkerhetspoliserna var redan framme vid deras bord och frågade efter identitetshandlingar. Horst Ludwig Hahn förklarade att deras pass fanns på Hotel Sheraton, men att de hade hotellets papper på sig. Det blev en kort diskussion, men den långhårige magre pojken med automatkarbinen över axeln skakade på huvudet och ville tydligen inte godta förklaringen. Han tecknade att de måste följa med. ”Det är ingen fara”, sa Horst Ludwig Hahn, ”det är deras spionnoja bara. Dom vill fastställa vår identitet, det blir några Pepsi-Cola på en polisstation det är allt. Synd på käket, men kom nu och bråka inte.” De reste sig tveksamt motvilligt och följde med de fyra unga männen nerför trapporna. Horst Ludwig Hahn utgick från att deras följeslagare inte kunde tyska och repeterade fort en del förhållningsregler. Inte ett ljud om leveranserna, det angick inte mokhabarat. Låta Horst Ludwig Hahn sköta snacket. Inte ett ljud förrän nödvändigt om att de träffat palestinier. Så mycket mer hann han inte säga förrän de knuffades in under presenningen i Land-Rovern som startade med ett ryck. Ingen av restauranggästerna hade förefallit särskilt uppskakad, det hela kunde tydligen vara ett ganska rutinmässigt förlopp. Bilen körde inte in mot Damaskus utan fortsatte ut mot utfarten. Horst Ludwig Hahn rynkade pannan. ”Konstigt”, sa han, ”dom brukar ha sina kontor inne i stan.” ”Håll käften!” röt en av de långhåriga pojkarna och riktade en grov pistol mot dem. Intressant, tänkte Carl. En Colt Model 1911 A1, kaliber 45, tillverkas fortfarande, typiskt andra världskriget. Hur fan har en sån hamnat hos den syriska säkerhetspolisen? Stor amerikansk pistol i handen på liten syrisk säpokille? Bilfärden blev ganska kort. Efter tio minuter körde Land-Rovern



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 251

in bakom en stor arméförläggning. De var redan utanför stan. Deras fångvaktare tecknade åt dem att hålla sig absolut tysta och byta till en täckt armélastbil. När de kröp in i armélastbilen väntade ytterligare två man på dem och fäste handklovar bakom ryggen på dem och tvingade sen in tygtrasor i deras munnar och band om. De knackade till förarsätet att det var klart och så hoppade de andra pojkarna, som tydligen oroligt stått på vakt, in och så startade lastbilen. Carl försökte fånga Horst Ludwig Hahns blick för att förstå hans reaktion på situationen, men det var för mörkt. Carl övervägde läget som nu började förefalla honom desperat. Om det här var den syriska säkerhetspolisen, varför då detta underliga nervösa byte till en armélastbil? Varför hade han sett ett amerikanskt vapen, förresten användes den där pistolen så sent som i Vietnam. Kunde de vara israeler? Skulle det bli betalt för gammal ost för fyra döda israeliska officerare från Sayeret Matkal? Behärskade israeliska underrättelsetjänsten verkligen så till den grad situationen i Damaskus? Det verkade ju otroligt. Visste israelerna för övrigt att det var han som var Coq Rouge? Ja det var inte otroligt, det kunde man mycket väl tänka sig. Skulle de avrätta honom och släppa ut de västtyska terroristerna? Nej, knappast. Men då skulle alla tre försvinna och så skulle ändå draksådden vara ett faktum uppe i Europa, sex stycken RPG 18 med ett dussintal skott. Carl hade ett dödligt vapen på sig. Den fällknivsimitation han bar i fickan hade ett sju centimeter långt knivblad inlindat i skyddande plast. Det var tillverkat av samma japanska specialstål som hans commando-kniv. Men bladet var verkningslöst mot metall, till och med mot ben. Dessutom satt han just nu med händerna handbojade bakom ryggen. Han satt rygg mot rygg med Barbara. Han försökte treva över hennes handbojor för att om möjligt känna efter vad det var för typ men det lilla han kom åt sa honom inte så mycket och dessutom missförstod Barbara honom och tog honom i handen. Hon var rädd, det kändes. Hon hade också förstått att det här inte var vad det såg ut som från början. Han försökte minnas fler detaljer. Hade inte hand-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 252

bojorna också förefallit amerikanska? Var AK 47:an av typ med infälld stock, ja det var den. Men det sa ingenting. Såg inte pojkarna för små och tunna ut för att tillhöra något israeliskt specialförband? Jo, utan tvekan, de såg perfekt arabiska ut och talade dessutom arabiska inbördes. Men fanns det inte israeler som gjorde det? Jo, men nu fanns i så fall ingen anledning längre. Färden hade gått uppför en halvtimme och gick nu nedför. Carl letade i minnet men han var osäker på Syriens geografi. De hade tydligt fortsatt ut på huvudvägen och de hade kört uppför. De var alltså på väg mot Libanon. Där fanns ett myller av syriska militärförband, där fanns den av Syrien godkända palestinska gerillan. Det borde vara den sämsta tänkbara riktningen för israeler. Lastbilen stannade vid en vägkontroll. Han hörde bara några få ord sägas och sen vinkades tydligen bilen igenom. De for på slät mark under någon timme. Alltså var de nere i dalen före stigningen upp mot Libanon. De passerade ytterligare kontroller men behövde bara sakta farten något innan de kunde passera. Men pojkarna kunde ju omöjligen tillhöra syriska armén, ändå tog de sig fram i en armélastbil som de tydligen stulit, av den inledande nervositeten att döma. Shia-muslimer som av misstag kidnappade vad de trodde var västerländska affärsmän? Nej, omöjligt mitt inne i Damaskus. Och varför så mycket besvär och så stora risker att konfronteras med syrierna när det fanns tillräckligt med byte på bekvämare håll i Beirut? Och varför var de på väg mot Beirut? Skulle de passera gränsen också? I så fall var gränsstationen sista chansen att hoppa ut. Men inte heller det föreföll troligt. Han gav upp funderandet. Frågorna skulle ju oundvikligen få svar vad han än satt och trodde. Han höll Barbara hårt i handen och försökte oroa sig mer för RPG 18 ute på vift i Europa än på vad som skulle hända honom själv. Det lyckades inte helt. Lastbilen hade börjat sega sig uppför på en liten smal kraftigt lutande grusväg. Genom en flik i presenningens öppning bak på lastbilsflaket skymtade han mörka skuggor av träd. De var på väg in i en



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 253

liten skog. Tydligen tog sig lastbilen fram med släckta strålkastare. Plötsligt stannade bilen och motorn slogs av. Det blev först alldeles tyst och sen kom personer som tydligen väntat fram till lastbilen och slog undan presenningen och tecknade åt fångvaktarna att föra ut fångarna. De knuffades ut och ner på marken. Barbara föll och slog sig och någon skyndade fram och lyfte försiktigt och ganska vänligt upp henne och så fördes de bort mot ett stort svart tält som såg ut som ett beduinläger. Där inne lyste en enda fotogenlampa. Där väntade alltså svaret på frågorna och möjligen slutet på resan. Han bländades först av ljuset men när ögonen kommit över den tvära förändringen började han förstå. Mitt inne i det stora tältet där det var som högst stod tre kraftiga träpålar nerkörda i marken. De bands vid pålarna av sina fångvaktare medan två personer, en man och en kvinna, betraktade förloppet sittande på golvet med benen i kors och teglas i händerna. När de bundits kom någon och skar bort deras munkavlar. Kvinnan med teglaset reste sig sakta och en aning stelt. ”Välkomna till PLO”, inledde Mouna. ”Jag ska nu förklara för er varför ni inte får komma undan med den här operationen, vad vi vet och vad vi inte vet. Vi vet att den där gangstern Abu Nidal försett er med vissa vapen, vi vet att ni förbereder en operation mot ett amerikanskt mål i Europa. Vi utgår från att Abu Nidals intresse i saken är att ställa till katastrof som vanligt. Nå, då ska jag berätta vad det kan betyda.” Hon gjorde en paus och gick ett varv på golvet framför de tre fångarna. Hon visade inte med en min att hon kände Carl. De andra palestinierna hade satt sig tillrätta och börjat servera sig te ur en blå plåtkanna som stod över eldstaden en bit bort. Två av dem bar syriska arméuniformer. De måste alltså ha kört lastbilen genom vägspärrarna. ”Tiden håller på att rinna ur timglaset för det palestinska folket”, fortsatte Mouna. ”De förhandlingsinitiativ som vi nu driver tillsammans med Jordanien är vår sista chans till ett diplomatiskt genombrott på många år. Går det här åt helvete är vår situation förtvivlad.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 254

Ni och Abu Nidal är alltså på väg att ordna den saken. Förstår ni vad det betyder? Förstår ni i era förkrympta små terroristhjärnor vad ni håller på att ställa till med? Vad blir den amerikanska reaktionen? Och den israeliska? Inte nog med att amerikanerna får en anledning att dra sig ur den senaste förhandlingsronden. Vad tror ni dom kommer att göra sen? Är det dom själva eller israelerna som kommer att bomba Damaskus? Och om israelerna får igång det krig dom just nu vill ha mer än någonting annat, vad har ni då ställt till med? Kriget i Libanon 82 startade därför att en enda israelisk diplomat skadsköts i London av den där jävla Abu Nidal. Det ni har i händerna nu är hundra gånger värre. Jag behöver inte förklara mej mer. Ni riskerar vårt folks framtid, ni riskerar 100 000 människoliv, det ungefärliga priset på vårt senaste krig. Ni väger alltså lätt som aska i den vågskålen och nu tänker jag inte förklara mej mer. Var finns era vapen?” Ingen av de tre fångarna svarade, förmodligen mest beroende på att de var chockade över den vändning det hela tagit. Mouna väntade lugnt. Carl fick plötsligt kväva en hysterisk lust att skratta. Han hade ju testamenterat sin förmögenhet till PLO och här höll PLO på att inhösta vinsten fortare än man kunnat ana och definitivt på ett annat sätt än man kunnat föreställa sig. ”Nå”, sa Mouna till slut och vände sig mot Horst Ludwig Hahn, ”du där. Jag vet inte vad du heter men jag utgår från att ditt pass inte är äkta. Var är vapnen?” ”Dom är redan på väg till Europa”, svarade Horst Ludwig Hahn med torr röst som knappt bar fram. ”I helvete. Ni fick dom i går. Så smidigt fungerar inte Abu Nidals byråkrati. Var är vapnen, hur ska dom smugglas till Europa? Ska syrierna göra det via sin diplomatiska representation? Ska det bli per båt eller per lastbil? Som du förstår kommer ni absolut inte härifrån levande innan vi vet.” ”Dom är redan på väg, vi skulle själva resa i morgon.” Horst Ludwig Hahn slickade sig nervöst om munnen. Han hade fått tillbaks något av sin röst. Men Mouna lät sig inte bevekas.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 255

”I helvete heller. Ni är bokade en hel vecka till på Sheraton.” ”Ja men det var för säkerhets skull, jag visste inte att det skulle gå så smidigt. Dom är på väg med lastbil, med en frukttransport till Hannover. Dom är framme om fem sex dagar nånting. Vi har folk som ska plocka upp dom där. Det är allt jag vet, jag svär på att det är så.” Mouna gick ett varv runt golvet. Alla inne i tältet hade blickarna på henne och ingen annan av palestinierna tog minsta initiativ. Det var fullt tydligt hon som hade befälet. Hon tänkte efter en stund. Uniformsbyxorna var en aning för stora och sjavade runt benen på henne men Carl visste att det inte fanns ringaste skäl att betrakta henne som lustig. Hon hade överlevt länge i en av PLO:s mest hemliga och mest utsatta avdelningar, underrättelsetjänsten Jihaz ar-Rased. Hon var en kall och effektiv officer i ett av världens mest krigsdrabbade områden. ”All right”, sa hon till slut. ”Det här är ingen lek och vi är inte ute efter att vara trevliga, vi vill ha resultat och vi har bara någon timme på oss. Hon där är din fru, inte sant?” Hon vände sig mot Horst Ludwig Hahn och nickade mot Barbara. ”Nå, då skär vi henne i små bitar tills du berättar. När vi är färdiga övergår vi till dej, sätt på henne munkavlen igen!” Två unga män reste sig blixtsnabbt och effektuerade ordern. En man som var lite äldre än de andra, kortsnaggad och med en tendens till gråhårighet och med ett långt ärr utefter ena kinden som gav honom ett teatraliskt grymt utseende reste sig tungt och drog fram en bajonett. Carl såg mot Horst Ludwig Hahn som var på väg in i förtvivlan och gråt. Barbara ynkade och kved under munkavlen och slingrade sig som en mask vid pålen som höll henne fast. Mannen med bajonett gick fram till henne och med ett enda ryck slet han av henne blus och behå. ”Lägg av”, sa Carl till Mouna. ”Det är sant, vi skulle resa i morgon, hon där vet ingenting och jag vet inte ens själv mer än vad han sa här. Ni kan inte hindra själva leveransen, men det gör ingenting. Du får lita på mej, Mouna.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 256

Han såg ner i marken. Mouna tvekade. ”Du vet att jag sände dej rosorna, du måste lita på mej helt enkelt”, fortsatte Carl. Han var inte säker på om han gjorde rätt. Det skulle möjligen gå att förklara efteråt hur han hade palestinska kontakter. Men det skulle bli svårt att förklara hur och varför man egentligen kom undan. Han hade inga som helst illusioner om Mounas avsikter med fångarna. Men någon form av uppgörelse borde ändå gå att åstadkomma trodde han. ”Och varför ska jag lita på just dej, Carl?” frågade Mouna vasst. ”Därför att jag sände dej rosorna, det vet du mycket väl.” ”Och vad är det här för avhopp du gett dej in på nu?” ”Det är inget avhopp.” Carl försökte tänka snabbt. Så långt hade ännu inget sagts som inte skulle gå att förklara efteråt, låt vara krystat. Ingen i rummet utom Carl och Mouna kunde känna till det mystifierande talet om rosor. Men Mouna slog plötsligt sönder alla möjligheter till återvändo. ”Bortsett från våra gamla och sentimentala kontakter, Carl, så måste du förstå att det här är av allra högsta betydelse för oss. Vi har tagit oerhörda risker med den här operationen, eller hur?” ”Ja. Verkligen snyggt jobbat förresten.” ”Nå, då går jag rakt på sak. Vad gör den svenska säkerhetstjänsten hos tyska terroristyngel?” Därmed var all anledning till teater över. ”Ta loss mej så ska jag berätta någon annanstans, vill inte att dom här ska höra”, sa Carl och såg fortfarande stint i marken. Han kände sig underligt skamsen, som en sorts förrädare. Han undvek att se åt Barbara och Horst Ludwig Hahn. Men Mouna var obeveklig. ”Det spelar ingen roll”, sa hon, ”dom här kommer inte att leva så länge till i alla fall. Nå, vad gäller saken? Om du inte berättar får du faktiskt följa med dom. Jag kan inte kompromissa, förstår du det?” ”Ja.” ”Nå?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 257

”Det är en gemensam operation. Svensk och västtysk säkerhetstjänst. Jag spelar nån sorts svensk terrorist på flykt och har så att säga förenat mej med dom tyska ’kamraterna’. Operationens mål är att få ihop så många av de här juvelerna som möjligt på en och samma plats för att göra ett stort tillslag. Dom där RPG är alltså på väg. Meningen är att dom bara ska vara betet för att samla vännerna innan vi gör tillslaget. Problemet är att centralen ännu inte är informerad om den här vapenleveransen, jag har inte haft kontaktmöjligheter. Jag måste alltså tillbaks, levande och kry, för att vi ska kunna fullfölja operationen. Annars kan det gå åt helvete. Så ser det ut.” ”Gör loss honom”, beordrade Mouna på arabiska och två av pojkarna reste sig blixtsnabbt och släppte loss Carl, som ställde sig med ryggen mot de andra fångarna och gned sig om handlederna. ”Fast det är ändå inte så helt enkelt”, fortsatte Mouna, som hade börjat promenera runt i tältet igen. ”Det finns en risk att du ljuger, att du gått över till deras sida, du var ju vänsteraktivist och allt det där.” ”Var inte barnslig, Mouna.” ”Och vad har du för förslag?” ”Ge mej ett försprång. Inte en enda jävla lastbil kommer att kunna slinka in okontrollerad i Hannover den närmaste tiden. Dessutom vet dom här att det spelet är över.” Han nickade bakåt mot de två fångarna som han ännu inte sett i ögonen, sen fortsatte han. ”Vi slår till mot en av deras celler i Hamburg och tar vad som finns där, det blir i alla fall fem stycken.” ”Och vad menar du att vi ska göra med dina ’kamrater’ här?” ”Släpp dom, dom har ingen större betydelse. Jag behöver bara komma en timme före dom till en telefon. Vapnen kommer aldrig till användning och vi slår ett ganska djupt hål i deras organisation.” ”Var inte barnslig själv, Carl.” ”Vad ska det tjäna till att mörda några förvirrade tyska studenter?” ”Om det du berättar om er operation är sant så måste du hem, men inte dom här.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 258

”Jag kan göra det per telefon.” ”Och berätta för syrierna och Abu Nidal och hela gänget samtidigt?” ”Du vet hur det är med telefonavlyssnare. Jag ger meddelandet på tyska, det tar dom en timme att översätta och lägga på rätt skrivbord och där sitter nån som dricker te och har annat att syssla med.” ”Vore inte det en chansning i onödan?” ”Risken är liten.” ”Om dom här inte är dina kamrater, varför då denna plötsliga våg av humanitär medömkan?” ”Dom ska i fängelse, inte mördas, det är vårt system, Mouna.” ”Nu är du i Mellanöstern.” ”Ja, jag är faktiskt mycket obehagligt medveten om det.” Hon slog ett nytt varv över golvet, sen uttalade hon några order på arabiska och den äldre av palestinierna och två till reste sig och gick ut. Hon följde efter men vände sig om i tältöppningen. ”Vi tar en kort enskild överläggning. Jag kan inte fatta ett sånt här beslut ensam”, sa hon och försvann ut i mörkret. Carl stod kvar på golvet. De fyra kvarvarande unga palestinierna drack sitt te med orörliga ansikten. Han tyckte han kände igen en av dem men var inte säker. I ryggen på honom glödde de andras blickar. Han drog djupt efter andan och så vände han sig om mot Barbara. ”Jag är ledsen, jag är ledsen för att det blev så här”, sa han och försökte smeka henne över kinden men hon vände häftigt bort sitt ansikte. ”Du måste förstå”, fortsatte han, ”och du också Horst, att ni får det krig ni själva startar. Jag gör mitt jobb, jag är officer, jag försvarar mitt land mot det anfall ni planerar. Det är mycket enkelt, Horst, det måste du förstå.” ”Snutsvin, jävla snutsvin”, väste Horst Ludwig Hahn mellan sammanbitna tänder. Carl suckade och gick fram till den blå tekannan och fyllde på ett glas åt sig själv. Det smakade bittert starkt och sött. Han vände sig på



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 259

nytt mot de två fångarna som glodde stint hatiskt mot honom till svar innan han ens sagt något. ”Jag försöker ta er ur det här, det måste ni inse. Ni hade inte haft den ringaste chans att överleva och ni kanske inte ens vet vilka dom här kamraterna är? Det är Jihaz ar-Rased, mina palestinska kolleger, Mellanösterns näst bästa säkerhets- och underrättelsetjänst. Dom är fullblodsproffs, dom har ingen sentimentalitet till övers för såna som ni. Som jag ju har, faktiskt.” ”Du är ett snutsvin och en förrädare och du ska hålla käften”, väste Horst Ludwig Hahn på samma sätt som förut. Carl kunde inte undgå att förvånas över hur våldsamt den sympatiske unge kulturgeografen hade förändrats. Det var de här hatiska ögonen som öppnade sig mot det svarta hål de alla måste ha någonstans där inne. Det var vettlöst. Terroristen borde ju i stället försökt följa med i samtalet för att överleva, inte slå ifrån sig på det där sättet. Carl drack ur temuggen och ställde ner den vid eldstaden. Han undrade om han skulle sätta sig hos de andra eller om han skulle gå ut, han kände sig besvärad och uttittad mitt på golvet. Han ville försöka en sista gång. ”Du kan ju möjligen ha rätt om det där med snutsvin, Horst”, sa han stilla. ”Men jag är ingen förrädare, det är just det jag inte är. Jag har inte gått över till er, då vore jag förrädare, eller hur? Jag är din fiende helt enkelt, som alla andra snutar.” ”Vapnen kommer fram, du vet inte var och hur. Ingen kommer att tro på dej om du kommer tillbaks ensam, levande och kry, som du sa. Kamraterna avrättar dej som du förtjänar om du kommer så mycket som i närheten av Breite Strasse eller Peeterstrasse, du har ändå ingen chans.” ”Peeterstrasse? Där har vi alltså ’Kommando Siegfried Hausner’. Du tänker dej inte för Horst. Vi har en enda gata att leta igenom och då kommer vi att finna dom andra också. Den här förfärliga leken är över för er del, varför i helvete sysslar du inte med islamisk konst i stället?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 260

Han brydde sig inte om att vänta på svar utan vände sig bort. Samtidigt kom Mouna och hennes följeslagare in i tältet. Mouna såg koncentrerat sammanbiten ut. ”Vi har fattat beslut”, sa hon hårt. ”Det är ett oåterkalleligt beslut och vi kommer inte att diskutera. Du hävdar att det här inte är dina kamrater och att du fortfarande jobbar för den svenska säkerhetstjänsten och att du vill fortsätta operationen mot dom här smågangstrarna.” ”Ja”, sa Carl lågt samtidigt som han kände rädslan börja krypa upp från den dåliga, knorrande magen mot halsen och munnen. ”Varsågod”, sa Mouna och räckte över en bajonett. ”Döda dom nu. Nu omedelbart.” Carl stod med bajonetten i handen med ryggen mot Barbara på en meters avstånd och kände sig förlamad och kortsluten, han trodde han skulle svimma; ljuset inne i tältet föreföll att falla undan en stund. ”Nu genast, annars tar vi dej också, det är beslutet”, fyllde Mouna på. Han tyckte sig höra en svag ton av osäkerhet i hennes röst. Men han trodde på henne. Alla i rummet betraktade honom. Palestinierna med teglasen satt stilla som statyer. Han kramade bajonetten hårt i höger hand och höll den framför sig och försökte koncentrera sig på att få krafterna tillbaks i handen eftersom det kändes som om han skulle tappa kniven, som om han inte ens orkade hålla den. Det snurrade i huvudet, han hade ingen möjlighet att tänka klart. Plötsligt, utan att han kände det som om han själv styrde sig, snurrade han runt och slog underifrån mot Barbaras haka med handen som hårt knöt sig om bajonetten. Hennes huvud kastades bakåt uppåt av den våldsamma träffen och så sjönk hon ihop, till synes medvetslös. Han såg ett ögonblick in i Horst Ludwig Hahns uppspärrade svarta ögonhål. Så tog han ett snabbt steg framåt och tryckte med vänster hand underifrån upp hakan och halsen på Horst Ludwig Hahn samtidigt som han körde in sina fingrar i pojkens ögon som för att sluta



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 261

dem. Med höger hand i hårt grepp kring bajonetten skar han ett raskt snitt över den blottade halsen och flyttade sig snabbt undan för att inte bli nedstänkt av det våldsamma blodflödet. Halsartärerna sprutade först som två fontäner och sen sänkte sig strålarna som på en vattenslang som tappar kraft och rörde sig i takt med den döende Horst Ludwig Hahns hjärtslag. Det såg ut som om Horst Ludwig Hahn försökte säga något, det väste ur hans blottade luftstrupe. Så sjönk han ihop. Carl flyttade sig ett steg framför Barbara. Hennes huvud hängde, hon var medvetslös. Han körde bajonetten snett uppåt i hennes mellangärde, och när klingan fäste ordentligt i öppningen stötte han snabbt in den till skaftet. Så drog han ut kniven och torkade den mot hennes kläder och slängde den på marken. Det ryckte i hennes kropp en stund. Utan att säga ett ljud gick han ut ur tältet. Ingen stoppade honom. Där ute satte han sig på den roströda jorden. En sval bris svepte genom pinjeträden. Tiden upphörde för honom och han var fullkomligt tom inom sig. Han hade ingen aning om hur länge han suttit så, kanske bara någon minut, kanske en halvtimme, innan Mouna kom ut och la handen på hans skuldra. ”Kom in igen, du måste komma in igen”, sa hon med ett tonfall som måste uppfattas som ömt, nästan kärleksfullt. Han reste sig stelt och gick på något osäkra ben in i tältet. De två döda hängde kvar i samma ställning som han lämnat dem. Men man hade skurit i dem, de såg torterade ut. ”Vad skulle det där tjäna till”, sa han matt. ”Dom kan inte göra er något som döda.” ”Vi har inte löst alla problem än”, sa Mouna och samtidigt kom tre av hennes underlydande fram och tog tag i Carl och släpade bort honom mot den tredje pålen där han börjat förhandlingen om deras liv. Han lät sig motståndslöst fjättras på nytt. Han kände sig fullkomligt kraftlös. ”Den syriska säkerhetstjänsten kommer att hitta er ganska snart”,



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 262

förklarade Mouna. ”Ni har alla blivit torterade, men vi hann inte döda dej, du är bara sårad. Du måste förstå att vi gör rätt, det gäller inte bara ditt liv, Carl, det gäller att operationen lyckas. Det är inte bara en svensk-tysk operation längre, faktiskt är det en palestinsksvensk-tysk, inte sant?” Carl nickade långsamt. Han kände sig märkvärdigt slö. Mouna uttalade en order på arabiska och pojkarna omkring henne började omedelbart avveckla sitt läger. De bar ut sina vapen och en radiosändare som de hade hållit dold och lastade en Land-Rover utanför. Den äldre av de palestinska soldaterna gick fram mot Carl och gav honom plötsligt ett våldsamt slag med något som Carl knappt hann uppfatta men som kunde ha varit en gevärskolv. Slaget träffade på ena kinden och rev upp ett stort jack. Sen fick han en skur av slag med knytnävar mot ansiktet, det hela var lika snabbt som effektivt. Han upplevde ingen smärta, bara chock. En stund senare hörde han hur en bilmotor startade. Det rann blod i ansiktet på honom så han såg inte klart om Mouna var ensam framför honom, men det föreföll så. ”Det är sorgligt det här, men nödvändigt, Carl”, sa hon och lutade sig hastigt fram och kysste honom blygt på kinden. ”Kommer du ihåg när du kysste mej när vi skulle igenom en av dom där vägspärrarna?” Carl nickade svagt utan att svara. ”Du vet ju, Carl, att jag är sjuksköterska också, jag har jobbat i krig i mer än tio år nu, eller hur?” Carl nickade på nytt. Han kände sig fortfarande omtumlad av misshandeln och tänkte trögt och förstod inte vartåt hon syftade. ”Det jag gör nu gör jag för att jag är din vän och för att jag litar på dej och för att jag känner kärlek för dej, Carl. Känner kärlek, det är ingenting du ska missförstå, men det är ändå rätt uttryckt.” Medan hon talade hade hon försiktigt vikt undan hans nerblodade skjorta och blottat hans bröst. ”Det kommer att gå fort, Carl, och det kommer att se värre ut än



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 263

det är, tro mej. Och kom ihåg att ni alltså ingenting sa, att vi inte hann färdigt, att vapnen är på väg och att du torterades är beviset både för syrierna och dom tyska gangstrarna.” Carl försökte se upp mot henne men det rann blod i ögonen på honom så han såg inte mer än att hon höjde en kniv mot honom. Hon skar blixtsnabbt fem djupa ränder över bröstet på honom. Det sved till som av en lätt brännskada; hennes kniv måste ha varit vass. Men det var som om smärtan utsöndrade adrenalin inom honom och han kvicknade plötsligt till. ”Var är dom andra?” frågade han med sammanbitna tänder. ”Dom går över gränsen om tio minuter ungefär, samtidigt kommer syrierna hit och hittar dej.” Hon stoppade ner sin kniv och tog upp en pistol och gjorde mantelrörelse med mynningen riktad mot marken. ”Jag går ensam nu snart, dom andra har lagt ut ett villospår. Men du vet att jag är sjuksyster också, Carl, och du litar på mej?” ”Ja.” ”Det här är en Walther 7,65.” ”Jag ser det. Svenska polisens vapen och brittiska underrättelsetjänstens. Och?” ”Ammunitionen är helmantlad.” ”Ja, än sen?” Hon sa inget mer. Hon sökte trevande med fingrarna efter en plats någonstans nedanför hans vänstra nyckelben. Så satte hon pistolmynningen mot platsen och tryckte omedelbart av. Carl kastades bakåt av stöten, det kändes som om han fått ett hårt knytnävsslag. Hon letade efter en ny plats på utsidan av hans högra lår och upprepade proceduren. Den här gången kände han smärtan. Han kände på nytt hur han var nära att svimma. Han hörde henne skjuta fyra skott till, men kände ingenting i sin egen kropp. ***



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 264

Han vaknade av en brännande törst. Han slog upp ögonen men upptäckte efter en kort förvirring att han bara såg på det ena. Det andra ögat var igensvullet och möjligen bandagerat på något sätt. Han fixerade en spricka i det vita taket en stund. Sen lyfte han på huvudet men föll snabbt tillbaks igen av en brännande smärta i vänster axel och skulderblad. Han rörde sig försiktigt. Ena benet var stelt och bandagerat. Han slöt ögonen, eller ögat rättare sagt, och försökte förstå sammanhanget. Han låg i något som såg ut som en sjukhussäng i ett kalt och relativt ruffigt rum. Han hade svaga minnesbilder av hur soldater med automatkarbiner stormat in i tältet. Men mer kom han inte ihåg. Syrien alltså, tänkte han. Jag måste fortfarande vara i Syrien. Det här måste vara ett sjukhus. Det är starkt ljus ute, det måste vara dag. Ljuset kommer in snett i rummet, det är eftermiddag eller morgon. Från taket ner mot hans vänstra sida hängde en sladd med en ringklocka. Han försökte resa vänster arm mot kontakten men smärtan blev för stark. Han hävde sig upp en gång till och fick tag på knappen med högerhanden, höll in den en kort stund och föll sen tillbaks ner. Det bultade i hans sår. Han försökte röra på ansiktet, det kändes som om han var sydd under bandaget som täckte ena ögat. Efter en stund kom en sjuksyster in och frågade honom något på arabiska som han inte förstod. Han bad om vatten på engelska och franska. Hon försvann. Efter en stund kom hon tillbaks med en uniformerad man och reste försiktigt huvudänden av hans sjukhussäng så att han kom upp i halvsittande. Hon höll en plastmugg med vatten mot hans mun och lät honom dricka ur muggen, sen försvann hon tyst ur rummet. Carl betraktade mannens axelklaff när han drog fram en stol och satte sig bredvid Carl och lade det ena benet över det andra. En örn och en stjärna, arméuniform. Mannen var överstelöjtnant. ”Ni talar engelska, antar jag, eftersom ni är svensk?” löd första frågan. Carl nickade.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 265

”Jag är överstelöjtnant Abdel Karim Helou, militära säkerhetstjänsten”, hälsade syriern honom i kort affärsmässig ton. ”Carl Gustaf Gilbert Hamilton, kapten i svenska flottan”, svarade Carl med skrovlig röst. ”Det var en överraskning. Ni är officer?” ”Ja, i reserven.” ”Vad gör ni här i Syrien?” ”Köper souvenirer och blir skjuten.” ”Era kamrater, vet ni att dom är döda?” ”Ja.” ”Är dom schweizare?” ”Ja.” ”Det tror jag inte på.” Carl försökte rycka på axlarna men smärtan bromsade rörelsen. ”Dom reser på schweiziska pass i alla fall, jag känner dom som schweizare.” ”Vilka var det som tog er?” ”Det vet jag inte.” ”Det vet ni självfallet. Dom torterade er inte för att dom tyckte det var roligt, dom ville ha någonting eller veta någonting. Vadå?” ”Det vet jag inte.” ”Gör er inte till är ni snäll, läget är allvarligt.” ”Jag är inte misstänkt för brott, jag vill ha kontakt med min ambassad.” ”Brott eller inte, det kan vara en ganska filosofisk fråga. Ambassaden får bli en senare historia, om ni samarbetar vill säga. Nå, vilka var det som tog er?” ”Hur länge har jag varit här, och var är jag?” ”Arton timmar ungefär, ni är på ett militärsjukhus, alltså på militärt område. Vilka var det som tog er?” Carl försökte grubbla sig fram till en linje. Vilket var nu sämst, att vara svensk säkerhetstjänst eller västtysk terrorist? Det var inte lätt att avgöra.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 266

Någonstans i Turkiet, tänkte han vidare, någonstans i Turkiet i en långtradare, är katastrofen på väg. ”Vi har anledning att tro att dom som gav sig på er är palestinier”, fortsatte överstelöjtnanten med tydlig otålighet. ”Stämmer det?” ”Ja, det kan nog stämma. Dom var definitivt inte israeler i alla fall.” ”Hur kan ni veta det?” ”Dom såg för unga ut, dom talade arabiska, dom skulle vidare till Libanon och det verkar ju som en onödig omväg för israeler och förresten får det väl finnas gränser för vad israelerna kan ta sig till inne på ert territorium.” ”Ja, men det är allvarligt nog med den här sortens palestinier. Vet ni något om vilka vägar dom tog sig in eller ut ur landet?” ”Nej, dom talade faktiskt om helt andra saker.” ”Ja. Och vad ville dom?” ”Det kommer jag inte ihåg.” Överstelöjtnanten skrattade till, ett kort smattrande skratt. ”Det ni varit med om glömmer ni nog inte i första taget. Fick dom veta det dom ville veta?” ”Nej.” ”Därför torterade dom er en efter en. Men dom slarvade lite med er, verkar det som?” ”Jag tror dom fick bråttom. Det blev larm av något slag. Svårt att minnas för jag var rätt illa däran.” ”Vad är det sista ni minns?” ”Att det blev någon sorts panik, antagligen för att ni kom. Dom rusade kors och tvärs en stund och så sköt dom flickan som fortfarande levde. Sen sköt dom mej, det är vad jag tror i alla fall.” Carl grubblade på om han gissat rätt. Han kom ihåg att Mouna placerat två skott i honom. Men sen hade han hört fler skott, han hade trott att även de gick in i honom någonstans. Men såvitt han nu kunde känna hade han bara två skottskador. Det var alltså troligt att hon satt de andra kulorna i den redan döda Barbara, jo i Barbara, för



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 267

som Horst Ludwig Hahn såg ut skulle det ha verkat minst sagt som en överloppsgärning. Officeren hade rest sig och gått fram till ett fönster, Carl kunde inte se honom. Om Syriens säkerhetstjänst får för sig att svensk säkerhetstjänst vet vad de varit med om att leverera så blir deras nästa fråga vad de ska göra med mig, grubblade Carl trögt vidare. De vet däremot inte att ingen vet var jag är, de vet inte att jag själv är säkerhetsman. ”Som jag sa är läget mycket allvarligt och jag måste ge er ett ännu allvarligare råd att samarbeta”, fortsatte överstelöjtnanten borta vid fönstret. ”Vi har en god bild av vad dom här palestinska terroristerna ville veta. Ni säger att dom inte fick veta, det är i och för sej bra. Era skador och bilden i övrigt styrker den versionen. Ni var här för att skaffa vapen, inte sant?” ”I så fall måste det ju ha skett med den syriska säkerhetstjänstens goda minne, inte sant?” svarade Carl ironiskt och kände sig inte helt missnöjd med hur han fått till det. ”Jag ska vara uppriktig mot er”, sa överstelöjtnanten och återvände till sin stol bredvid Carls säng. Han hade en liten tangorabatt och utstående öron som fick honom att påminna om Clark Gable. ”Såna där historier är det inte vi utan underrättelsetjänsten som ansvarar för. Dom har inte varit särskilt tydliga när dom satt mej in i läget, dom har väl sina skäl. Men min uppgift är att klarlägga vad dom palestinska terroristerna fick veta om den här vapenhistorien. Förstår ni?” Carl log så att det stramade i hela ansiktet. Han förstod mycket väl. Det var alltså samma historia i Syrien som i alla andra länder. Säkerhetsfolket och underrättelsefolket litade inte på varandra, gav inte varandra mer informationer än absolut nödvändigt. Läget ljusnade. ”Det är ni, säkerhetstjänsten, som ansvarar för mej just nu?” frågade han. ”Ja, ni är under mitt ansvar, ja.” Carl bestämde sig för att byta taktik. ”Kan vi vara helt uppriktiga?” frågade han.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 268

”Ja, naturligtvis och i ert läge är det dessutom det mest tillrådliga”, svarade överstelöjtnanten och såg forskande in i Carls ansikte samtidigt som han lutade sig fram. Det kändes en svagt obehaglig doft av hans andedräkt, det påminde om vitlök men var någonting annat. ”I stället för att jag krånglar, säg mej vad ni måste veta och vad ni kan avstå från”, fortsatte Carl. Överstelöjtnanten funderade en kort stund. ”Jag måste veta om palestinierna fick veta något av betydelse och i så fall vad.” ”Då är svaret nej. Dom fick inte vad dom var ute efter.” ”Det gällde era vapenaffärer med … eh, med andra palestinier här i Damaskus?” ”Ja.” ”Vad ville dom?” ”Dom ville stoppa leveransen, dom ville ha uppgifter som dom kunde lägga till grund för en sån operation.” ”Och det fick dom inte?” ”Nej, det var bara en av oss som kände till dom närmare detaljerna. Det var honom dom valde att döda först. Vi andra kunde inte, ens om vi hade låtit oss övertalas eller vad jag ska kalla det, ge dom uppgifterna.” ”Vad var det för vapen och vad skulle ni använda dom till?” ”Det får ni fråga er egen underrättelsetjänst om. För övrigt kan ni ju kolla uppgiften om det där jag sa, alltså att den som dom uppenbarligen måste ha dödat först var den ende av oss som kände till detaljerna. Skulle han ha gett dom till palestinierna så hade dom ju bara skjutit oss, inte fortsatt förhören. Det måste förefalla fullkomligt logiskt om ni tänker efter.” ”Ja, förutsatt att det ni säger är sant om att det bara var den där tysken, för han var väl tysk, som kände till. Men det kan jag kontrollera. Tror jag.” ”Har ni mitt pass?” ”Nej.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 269

”Var finns det?” ”På er egen ambassad. Dom har begärt att få träffa er. Vi har inte gärna kunnat neka det, som ni förstår. Det jag säger nu innebär också att ni kan känna er säker, men som ni förstår var jag inte så angelägen att omedelbart påpeka den saken.” ”Ni är ytterst älskvärd, herr överstelöjtnant. Men hur fan hamnade mitt pass på svenska ambassaden?” ”Ja, det förstår jag att ni frågar er. Men hotellet påstod att dom fick en telefonsignal i går där någon med palestinsk brytning förklarade att ni hade mördats och att dom måste ta ert pass till ambassaden. Konstigt, tycker ni inte?” ”Nej, dom som ringde måste ha trott att det var sant, och det var det ju nästan. Så ville dom väl djävlas med er på något sätt, vad vet jag.” ”Tja, det är väl något sånt. Orkar ni med fler besök i dag?” ”Ja.” ”Jag återkommer om det finns skäl, men tills vidare tar jag era uppgifter för gott. Vad ni säger till er ambassad är ju inte direkt min sak men …” ”Ja, men?” ”Varken ni eller vi har väl intresse av att dra in den svenska myndigheten i några vapenaffärer, antar jag.” ”Nej, absolut inte. Men hur förklarar jag mitt läge?” ”Ni har väl utsatts för grymma och blodtörstiga arabiska rånare eller något i den vägen. Jag återkommer som sagt om det där med tysken som enda möjliga informationskälla inte stämmer. Krya på er.” Carl låg ensam och kämpade mot sömnen. Han förutsatte att rummet kunde vara avlyssnat och att syrierna säkert kunde skaka fram någon som kunde översätta svenska. Ambassaden borde å ena sidan hjälpa honom att komma ut från sjukhuset så fort som möjligt. Å andra sidan måste han begära att få resa ensam tillbaks till Europa och inte till Sverige. Det kunde bli en knepig diskussion. Han sov drömlöst, vaknade till en stund mitt i natten och konsta-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 270

terade att det alltså inte blivit något ambassadbesök innan han somnade om. Det sista han tänkte var att vapnen nu måste befinna sig någonstans i närheten av Istanbul. Vid elvatiden nästa dag kom sjuksystern in och tog av de bandage han hade runt huvudet. Han var sydd med åtta stygn utefter ena kinden. I övrigt bestod ansiktet av ett enda sammanhängande blåmärke. Skottskadorna beskrev hon som sällsynt tursamma. Båda kulorna hade gått in och ut alldeles rent, utan att förstöra mer än vävnader som skulle ersätta sig själva, utan att slita sönder några större blodkärl, ligament eller senor. Han måste ha haft änglavakt sa hon. Och när han häpet stirrade på henne förklarade hon att hon var kristen och därför uttryckte sig så. Änglavakt, jo du skulle bara veta vilken ängel till kollega som sköt, tänkte han. Till sin fasa kände han igen den svenske diplomaten som kom in genom dörren. Det var den oduglige högfärdige idiot han träffat i Beirut förra året och som betraktade svenska hjälparbetare i de palestinska flyktinglägren som någon sorts förbrukningsvara. ”Jaha Hamilton, vi har trasslat in oss förstår jag”, hälsade svensken hurtigt på deras eget språk när han kom in genom dörren. Det var ett fullkomligt orimligt uppträdande. Det lät sig till en del förklaras av diplomatens begränsade intellektuella talanger men dessvärre också av att han visste vem Carl var och att Carl sist de träffats varit i Beirut på den svenska säkerhetspolisens uppdrag. ”Håll käften och lyssna, rummet kan vara buggat”, avbröt Carl. ”Sätt dej och säg ingenting mer.” Han avvaktade tills han blivit åtlydd innan han fortsatte. ”Jag vill att ni ska få ut mej härifrån så fort som möjligt, helst redan i morgon. Bland mina tillhörigheter på hotellet finns pengar, använd dom till att betala min hotellräkning. Dom där andra personernas räkning kan du skita i. Jag vill inte ha med er att göra mer än så, och jag vill ut ur landet fort som fan. Är det uppfattat?” ”Jag måste medge att jag finner tonen synnerligen olämplig med tanke på vad som inträffat”, svarade den högdragne andresekreteraren



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 271

som nu för säkerhets skull bevakade sina uppdrag i Libanon från Damaskus. ”Det har ju inträffat en fruktansvärd händelse med två döda européer och …” ”Jag vet det, jag var nämligen där”, bet Carl av. ”Vad har förresten hänt med dom döda schweizarna?” ”Dom har överlämnats till den schweiziska representationen här och dom paketeras väl nu på lämpligt sätt och skickas hem, skulle jag tro.” ”Hur lång tid tar det?” ”Vi har ju inte själva haft samma procedur, men ett par dar skulle jag väl drista mej till att uppskatta.” ”Bra. Jag vill alltså härifrån, jag vill ha tillbaks pass, pengar och flygbiljetter och sen inte se röken av er.” ”Men jag har en rapport att skriva hem …” Carl bet ihop tänderna. Egentligen skulle han kunna säga åt idioten att de nu var indragna båda två i ett säkerhetsärende och att här inte skulle skrivas några rapporter alls, eftersom Carl ju rimligtvis själv kunde rapportera det som svenska myndigheter hade att göra med. Men idioten förstod inte det. Och Carl kunde inte förklara eftersom ett avlyssnat samtal kunde kosta antingen honom eller tjugo amerikaner i Stockholm livet. ”Du kan ta din rapport och stoppa upp i arslet, din jävla imperialistlakej. Jag är inte efterlyst för något jävla brott så ni har inte med mej att göra. Din enda förbannade skyldighet just nu är att se till att en skjuten svensk medborgare kommer ur landet, det är allt.” Carl slöt ögonen och lutade sig bakåt. Han lyssnade inte på diplomatens protester om olämpligt språkbruk med mera. Det där sista borde göra sig bra i mikrofonerna. ”Imperialistlakej”, det var ganska kul och skulle te sig bra i utskrift och arabisk översättning. Det stämde med bilden av en terrorist. Han vägrade att öppna ögonen tills den förorättade dubbelknäppte kavajdiplomaten lämnat rummet. ***



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 272

De följande tjugofyra timmarna präglades av intensiva gräl mellan den syriska säkerhetstjänsten och underrättelsetjänsten. Säkerhetsfolket misstänkte att underrättelsefolket hade kokat ihop någon terrorattack nu igen, och dessutom tillsammans med västtyska terrorister, vilket var ungefär det värsta man kunde föreställa sig. Ministern fick inte känna till, han ville inte veta sånt här eftersom det gjorde regimen ansvarig. Chefen för säkerhetstjänsten krävde chefens för underrättelsetjänsten avgång. Men underrättelsefolket vägrade hårdnackat att redogöra för sambandet mellan Abu Nidal, vissa västtyska terrorister och vissa vapenleveranser. Däremot bekräftade man det riktiga i att den västtysk som mördats först av palestinierna var den ende av de tre som haft kännedom om leveransens närmare teknik. Leveransen var för övrigt säkrad från vidare PLO-palestinsk inblandning. Det fanns inte skäl att tro att de tre europeiska gerillakämparna berättat för varandra om leveransen, i så fall hade det ju varit onödigt att krångla så att bara en av dem skulle känna till. Det hade varit uttryck för ett professionellt och sunt säkerhetstänkande och det hade ju också betalat sig den här gången. Men från den syriska underrättelsetjänsten gick en förfrågan om en viss svensk kapten i flottan vid namn Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Eftersom det rörde en militär person gick framställan först till GRU:s representant vid sovjetiska ambassaden i Damaskus. Därifrån skickades en kodad förfrågan till såväl Moskva som till GRU i Stockholm. I Stockholm, med utsikt över Svenska Dagbladet, satt överste Jurij Tjivartsjev, chef för GRU, den militära underrättelsetjänsten i Stockholm och konkurrentorganisationen till KGB. Jurij Tjivartsjev fann det synnerligen anmärkningsvärt, rentav otroligt, att en officer från svenska flottan skulle ha något med obskyra syrisk-västtyskt terroristiska vapenintriger att göra. Till en början var det inte mycket han kunde ta fram om Hamilton, mer än att han mycket riktigt stod antecknad i den militära svenska rullan som



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 273

reservofficer i flottan, dock som löjtnant och inte som kapten. Men från centralen i Moskva kom en liten notis som snappats upp i en synnerligen obetydlig, men i det här sammanhanget viktig, publikation över årets svenska medaljer och utmärkelser. Där fanns denne Hamilton med och vid hans namn stod en mystiskt kortfattad förkortning: Gustav III mdlj och så årtalet. Jurij Tjivartsjev ägnade en halv dag åt att ta reda på vad det kunde vara, och arbetet visade sig väl värt mödan. Gustav III:s medalj för tapperhet i fält hade inte utdelats till någon svensk officer i modern tid. Varför, frågade sig Jurij Tjivartsjev, skulle en svensk officer få en utmärkelse för någonting som bara kunde förknippas med krigshandlingar? Sverige hade inte varit i krig sen senast med Ryssland, log han. Varför skulle man hålla en sådan sensationell utmärkelse så gott som hemlig? Vem i hemlig tjänst, inom det svenska försvaret eller säkerhets- eller underrättelsetjänsterna hade förra året kunnat göra sig förtjänt av en sådan utmärkelse? Han satt ensam och orörlig vid sitt skrivbord och betraktade Svenska Dagbladets blå ljusreklam några hundra meter bort, den aggressivt anti-sovjetiska publikation han avskydde mer än något annat i Sverige. Så slog det honom som en självklarhet. Det hade funnits rykten i västerländska underrättelseorgan om att den svenska säkerhetstjänstens aktion mot de israeliska sabotörerna vid nyåret förra året i själva verket hade genomförts av en enda man, som omnämndes under kodbeteckningen Coq Rouge. Jaså minsann, log Jurij Tjivartsjev, där har vi dig min käre Coq Rouge. Greve och officer i flottan, där ser man. Nå, då smäller det väl snart i Tyskland. Gud hjälpe er, terrorister, men ni får vad ni förtjänar. Han slog nöjt ihop den tunna arkivmapp han hade framför sig, tog sin reservoarpenna och textade långsamt och tydligt på pärmens utsida: Coq Rouge, alias löjtnant Carl Gustaf Gilbert Hamilton. Så gick han med pärmen till sitt kassaskåp, låste in den, släckte lju-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 274

set och gick hem för dagen. Han hade inga planer på att meddela sina kolleger i Damaskus vad han funnit. Det fick bli en senare sak, det fick anstå tills det smällde i Västtyskland. Att i nuläget skicka runt något skvaller om denne unge kollega, som ju befann sig i en svår och brydsam situation med många risker, hade inte varit ansvarsfullt. Information kan alltid komma i fel händer. Det är på den förutsättningen såväl GRU som KGB som deras fiender och allierade bygger sitt arbete. *** Nästa dag vid middagstid steg Carl mödosamt ur planet på Atens flygplats. Han försökte nonchalera omgivningens förundrade blickar. De mörka glasögonen dolde bara nödtorftigt hans tilltygade ansikte och han bar ena armen i en mitella och haltade kraftigt. Han kände att såret på låret hade börjat blöda och avsatt en växande röd fläck på hans byxben. Han hade bokat om sin biljett till Aten. Nu gick han in och köpte en ny biljett till Hamburg via Frankfurt, utan att bry sig om krångliga omräkningar på den gamla biljetten från Wien. Han hade tur och fick plats på ett plan som skulle gå om en och en halv timme. Han växlade lite pengar och gick sen till en telefon och ringde det nummer i Hamburg han bara skulle använda i yttersta nödfall. Siegfried Maack svarade omedelbart. ”Jag kommer till Frankfurt om fyra timmar, ankomst 16.20. Möt mej på korresponderande första möjlighet, samma plats där vi sågs första gången. Vi har en nödsituation, är det uppfattat?” ”Ja, det är uppfattat”, svarade Siegfried Maack lågt, skakad över att Carl var i en situation där han tydligen måste ringa. Så slängde Carl på luren. Han gick ut och satte sig i den röriga kafeterian och beställde in en ouzo, precis som den gången han var på väg till Beirut för att bland annat träffa Mouna.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 275

Det var tät trafik, flygplan startade och landade oupphörligt. Ett av planen var en Swissair, med sitt karaktäristiska vita kors på den röda stjärtfenan. Planet kom från Damaskus och var på väg till Zürich med beräknad ankomst 15.20, lokal tid. Bland bagaget i planets lastrum fanns två hermetiskt tillslutna stålkistor med två döda västtyskar.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 276



    och han kände sig matt och sömnig. Men så fort han slöt ögonen såg han Horst Ludwig Hahn dö och han slog snabbt upp ögonen igen; det var som när man kör bil och känner att man håller på att somna och rycker till i skräck och adrenalinutsöndring av upptäckten att man faktiskt blundat. Han hade varit ute på tågtoaletten och tagit av sig sina grå flanellbyxor och nödtorftigt tvättat bort blodfläcken med kallt vatten. Så hade han stoppat in några torra vikta pappershanddukar mellan de blodiga bandagelindorna och försiktigt linkat tillbaks till sin kupé. På sjukhuset i Damaskus hade läkaren påstått att han egentligen borde ha stannat en vecka, men det hade givetvis varit omöjligt. Någonstans i Jugoslavien, möjligen snart i Österrike, fanns en långtradare på väg mot Hannover med nästan ofattbart mycket död och förstörelse i lasten. Just nu ledde han kapplöpningen. Utanför fönstren var det dimma och mörker, han såg inte så mycket av Rhendalen mer än små glittrande ljussamlingar som då och då gled förbi och speglade sig i floden. Han hade sett Siegfried Maack passera ute i korridoren, klädd i samma bulliga blå täckjacka som första gången de sågs. Han förmodade att Maack sett honom men av någon tjänsteanledning dröjde med kontakten. Förmodligen kollade de igenom tåget efter oönskade passagerare. Han reste sig och stönade av smärtan när han tog ner sin resväska som ändå inte var särskilt tung. Han fumlade en stund med sin freestyle innan han fick in en kassett, det blev fagottkonserten, K 191,



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 277

som han legat och fantiserat kring när han var sjuk och det var jul och han fortfarande befann sig bland småförbrytarna vid Hafenstrasse och ingenting av betydelse ännu hade hänt. Musiken hjälpte honom att sluta ögonen utan att se blodet från Horst Ludwig Hahns halspulsåder. Han återvände till sina fantasibilder om adelsmannen som gjorde sitt livs stora klipp när han hyrde den unge Mozart för att få en konsert där han själv skulle bli stjärnan och säkert blev det. Någon gång måste han slå upp K 191 för att se vad som var den verkliga historien. Han spelade fagottkonserten två gånger. Sen bytte han till en ny kassett som han fått tag på i myllret av stånd på Frankfurts flygplats. Det var lilla g-mollsymfonin, nr 25, som han för alltid skulle förknippa med sorg och Rhendalen. När Siegfried Maack väckte honom hade musiken sen länge upphört. ”Om tio minuter går du längst bak i tåget, vi gör ett extrastopp. Jag går av samtidigt, vi ses på perrongen, Gud så du ser ut, är det uppfattat?” viskade Maack upphetsat. Carl nickade sömnigt. Lufthansaexpressen stannade så för första gången någonsin i Sankt Goar och två personer steg av från vardera änden av bortersta vagnen och tåget startade omedelbart. Perrongen var insvept i dimma och folktom. Siegfried Maack talade i en bärbar radiosändare när han kom Carl till mötes. ”Vi skils här, du går ner i samhället, hitta ett värdshus vid floden som heter Gyllene Lejonet. Två personer, blå BMW, en man och en kvinna, är det uppfattat, kan jag ta din väska?” viskade Siegfried Maack snabbt som om de hade kunnat vara inom hörhåll för obehöriga öron. Carl nickade på nytt, Maack tog hans väska och gick i förväg bort över perrongen. Carl linkade långsamt efter. Sankt Goar var ett av dessa typiska Märklin-samhällen han sett på avstånd första gången han åkte Lufthansaexpressen. Det var till och med just här han hade fått första kontakten med Maack när han



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 278

frågat om Lorelei-klippan på andra sidan och de efter en stund skämtat någonting om att operationen kanske borde heta Götterdämmerung. Det föreföll inte längre som ett särskilt överdrivet kodnamn. Dimman var så våt att den kändes som regn med mikroskopiskt små droppar. Han blev snart ansträngd och kallsvettig i pannan av sin promenad. Samhället var nästan helt folktomt, man var ju så långt från sommarens turistsäsong som över huvud taget var möjligt. Han såg inte bergssluttningarna på andra sidan Rhen, men han gissade att de måste te sig lika grå, svarta och bruna som när han passerade första gången. Värdshuset Gyllene Lejonet såg ut som klippt ur en tysk turistbroschyr. Det var ornamenterat med guld och snickarkrusiduller och med ett stort förgyllt lejon i fasaden. Bakom de kupade spröjsade fönstren syntes en matsal med skära dukar och tända ljus men bara ett fåtal gäster. Han antog att han skulle gå in, men när han kommit några meter från porten blinkade helljusen två gånger på en parkerad blå BMW. Han vände om mot bilen, och när han kom fram öppnades dörren till platsen bredvid förarsätet. Han steg in utan att närmare betrakta mannen och kvinnan där inne eftersom han förutsatte att de skulle vara lika obekanta för honom som han för dem. ”Guten Abend”, stönade han när han försiktigt krånglade sig ner i bilen. Kvinnan i baksätet slog på sin walkie-talkie. ”Alles klar”, meddelade hon kort och fick omedelbart ett likalydande klartecken. Bilen startade mjukt och körde in i samhället och uppför en slingrande brant väg mot en upplyst borg. Borgen var restaurang och hotell, Burg Rheinfels. De gick in genom en bakdörr vid simhallen och tog hissen högst upp. Där mötte Siegfried Maack och de andra två tog hissen tillbaks ner. Längst bort i hotellkorridoren satt Loge Hecht i ett av två korresponderande dubbelrum. Han var ensam, men det fanns både utrustning och personal i rummet intill. ”Ni har jobbat snabbt, stor apparat det här”, hälsade Carl matt och tog av sig sina mörka glasögon och sjönk ner i en ljusblå barockfåtölj.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 279

Han kastade en blick ut genom fönstret. På andra sidan Rhen stod en sagoborg, halvt dold i dimman, men upplyst med starka strålkastare i gulvitt sken. ”Vi har intagit högsta alarmberedskap sen vi fick ditt samtal från Aten, och det ser ju ut att finnas skäl för det. Hur mår du egentligen och vad har hänt?” svarade Loge Hecht med sammanbiten koncentration. ”Hur fan vet ni att jag ringde från Aten?” frågade Carl. Han var helt säker på att han inte sagt det till Maack. ”Maskiner”, svarade Loge Hecht och ryckte på axlarna, ”maskiner maskiner, du vet såna där som ser till att räkningar kommer som oljade blixtar och dom pengar man själv ska få dröjer i evighet. Behöver du en läkare?” ”Nej.” ”Bra. Vad har hänt, vilket är vårt läge, ska vi slå till nu eller senare?” Siegfried Maack slog på en bandspelare och satte sig ner med anteckningsblock och penna. De iakttog honom spänt. ”Läget är i korthet följande”, sa Carl och drog djupt efter andan innan han fortsatte, ”kan jag få en whisky eller något? Jo om ungefär tio timmar kommer en långtradare till Hannover, jag vet inte hur den ser ut eller är märkt men den kommer från Damaskus. I innehållet finns förutom frukt ett halvt dussin RPG 18 med minst dubbelt så många skott. Den andra terroristcellen i Hamburg, som heter Kommando Siegfried Hausner och har sin konspirativa lägenhet någonstans på Peeterstrasse, nej jag vet inte numret, har till uppdrag att hämta upp vapnen.” Carl gjorde en paus för att ta emot den whisky som Siegfried Maack räckte fram. ”Vad är RPG 18, vilka är dom tänkbara konsekvenserna av den leveransen?” frågade Loge Hecht som var långtifrån någon vapenexpert. ”Ett sovjetiskt vapen, en anordning för att skjuta granater kan man säga. Det är sannolikt den tyngsta beväpning som europeiska terroris-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 280

ter någonsin haft i sin hand, om dom får vapnen i sin hand vill säga.” ”Du var alltså i Damaskus?” ”Ja, avresan blev så snabb att jag inte hann meddela mej, sånt ingår ju i deras arbetsmetoder som ni vet.” ”Och vad hände där?” Carl berättade kortfattat om hur vapenköpet gått till och att vapnen såvitt han kände till skulle användas för att slå ut amerikanska ambassaden i Stockholm. Om det var en riktig hypotes, och ingenting motsade den hypotesen, så skulle terroristerna behöva minst ytterligare en månad för att förbereda aktionen. Men givetvis var det ett problem att vapen av detta slag kunde användas till lite av varje. Ett enda politiskt möte någonstans i en rökig lägenhet och så kunde de besluta om ett annat mål och så var det klippt. Det var alltså ett fasansfullt allvarligt problem. Vad beträffar de två terrorister som följt med honom från Kommando Siegfried Hausner – han gav Siegfried Maack ett hastigt ögonkast när han nu för första gången tänkte på det gemensamma förnamnet Siegfried – så var de Barbara och Horst Ludwig Hahn. Men de var döda. ”Hur gick det till?” avbröt Loge Hecht just när Carl såg ut att glida in på en helt annan fråga. Carl satt tyst en stund innan han svarade. ”Vi blev uppbringade av den palestinska underrättelsetjänsten, alltså Jihaz ar-Rased, som står under Arafats ledning, ja det är inte han som är operativ chef men han fattar själv de stora besluten. Eftersom dom hade starka och välmotiverade skäl att avstyra djävulskap från den där Abu Nidal, en slemmig typ förresten, så tog dom ut oss till ett läger vid den libanesiska gränsen sedan dom genomfört tillslaget, en fantastiskt elegant operation måste man medge. Dom ville ha möjligheter att stoppa det hela.” ”Palestinierna?” ”Ja. PLO och Syrien och Abu Nidal är dödsfiender. Det är därför deras operation inne på syriskt territorium framstår som närmast fantastisk.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 281

”Ja och vidare, vad gjorde dom med er, förhörde er tydligen?” ”Jag kände deras operative chef från ett tidigare mellanhavande, en operation förra året som vi, alltså den svenska säkerhetstjänsten, genomförde bland annat med deras hjälp …” ”Samarbetar ni med PLO!” ”Ja i det här fallet gjorde vi det. Och det hade också stor betydelse. Nå, därför kände jag henne …” ”Var chefen en kvinna!” ”Ja. Men strunt i det. Jag satte henne in i läget.” ”Berättade du för PLO om vår operation!” ”Ja. Jag bedömer det själv som riskfritt och det är ju jag som tar dom största personliga riskerna. Dessutom gällde det att överleva och att förklara läget på ett tillfredsställande sätt.” ”Men dina skador?” ”För att jag inte skulle bli förrådd misshandlade dom mej, som en ren tjänst alltså, skar upp mej med en kniv och sköt mej genom skuldran och låret. Hon var till och med hygglig nog att välja helmantlad ammunition för att hålen genom mej skulle bli så fina som möjligt.” Det blev tyst i rummet en stund. Hjulet från bandspelaren gnisslade, det var det enda ljud som fanns utom Carls tunga andhämtning. ”Vad hände med paret Hahn?” frågade Loge Hecht med plötsligt sänkt röst som om den korta stunden av tystnad hade dolt något skrämmande. ”Dom är döda. Avrättade. Dom reste på schweiziska pass under namnet Apfelknödel eller något sånt och kommer att skickas till Schweiz inom dom närmaste dagarna. Där kommer man naturligtvis att upptäcka att deras identitet inte är äkta och be BKA om hjälp med identifieringen och det lär väl inte vara så svårt antar jag.” ”Var det palestinierna som avrättade dom?” Carl satt tyst en stund. De andra måste rimligtvis se på honom att frågan var plågsam. ”Ja, det kan man säga”, sa han till slut. Det blev på nytt tyst i rummet. Loge Hecht dröjde enligt Carls



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 282

senare minnesbilder oändligt länge innan han till slut beslöt sig för att byta ämne. ”Vilka kommer att genomföra operationen och när, vad kan du säga om det?” ”RAF kommer att åstadkomma en gemensam operation med vad dom kallar belgiska och franska kamrater, det måste rimligtvis innebära CCC och Action Directe. Dom logistiska problemen dom har framför sej bedömer jag till minst en månad, jag kan inte tänka mej att dom har någonting förberett i Sverige, jag har i vart fall inte fått minsta indikation på det”, svarade Carl, djupt lättad över att han inte ombetts förtydliga sig kring de två terroristernas död. Han hade aldrig hunnit bestämma sig för om han på en direkt fråga skulle svara sanningsenligt eller skylla på palestinierna. Den omedelbara frågan var vad man skulle göra åt vapenleveransen. En möjlighet som Siegfried Maack kastade fram var att man skulle ingripa mot långtradaren, manipulera stridsspetsarna på något sätt – Carl bekräftade att det i och för sig skulle vara tekniskt lätt – för att sen låta leveransen fortsätta. Men efter en kort diskussion förstod man att det skulle vara omöjligt. Det fanns tiotusentals långtradare ute på de tyska motorvägarna, det skulle bli som att leta efter en nål i en höstack, dessutom skulle man väcka orimligt mycket uppseende och man visste ju inte om chauffören eller chaufförerna var införstådda. Man skulle naturligtvis kunna övervaka speditionscentralen i Hannover och iaktta en eventuell drop. Men det var inte säkert att det var där som det skulle ske. Man visste ju bara att långtradaren var på väg till Hannover. Frågan var därefter hur riskfyllt det skulle vara för Carl att återvända till terroristcellen på Breite Strasse. Men hur man än vände och vred på frågan föreföll det som den bästa lösningen. Peeterstrasse var enligt Hechts och Maacks uppskattning inte ett alltför stort område att genomsöka efter den andra konspirativa lägenheten. Men om det hela skulle ske diskret, vilket ju var minst sagt



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 283

önskvärt, kunde det ta upp till en vecka innan man lokaliserat kommando Siegfried Hausner. Om Carl kunde, och ville, ta risken så borde han återvända. Kunskaper om vad som hänt där nere fanns nu hos palestinierna, det var de som hade Carls liv i sina händer och Loge Hecht ville inte ta på sitt ansvar att fatta beslut med en så stor osäkerhetsfaktor i bakgrunden. ”Palestinierna har redan haft mitt liv i sina händer”, log Carl. ”En av dom riskerade sitt eget liv för den sakens skull. Hon måste ha stannat kvar hos mej ända tills dom syriska säkerhetsstyrkorna fanns alldeles i närheten, för att jag skulle komma under så snabb läkarvård som möjligt. Nej jag litar bergsäkert på dom, det är ingen riskfaktor. Frågan är hur kamraterna kommer att se på den ende överlevande från expeditionen, det är där det hänger. Vi har att göra med några misstänksamma djävlar.” De vände och vred på möjligheterna en stund. Men när Carl hade tagit av sig och visat en del av sina skador föreföll det alla i rummet otänkbart att bluffen inte skulle gå hem. Ingen säkerhetsorganisation i världen skulle utsätta en av sina egna för något sådant, det borde till och med terrorister begripa. ”Nåja”, rättade sig Loge Hecht, ”ingen säkerhetsorganisation i världen utom den palestinska tydligen.” Därmed fattade man beslut. Carl skulle fortsätta operationen. Man vidtog ett särskilt arrangemang för att han skulle kunna blixtinkalla assistans, det var en fiffighet som Siegfried Maack tänkt ut för den eventualitet som nu förestod. Carl fick ett extra magasin till sin Beretta 92 S. Det satt tolv skott i magasinet, men under fjädern längst ner satt en miniatyrsändare med batteri som skulle räcka två månader minst. Tryckte man ner en extra patron i magasinet så aktiverades sändaren. Tillslaget skulle därefter ske inom en halvtimme. Från och med nu skulle man hos polisen i Hamburg, givetvis utan att förklara anledningen, begära att få ett MEK-förband i ständig jourberedskap. Siegfried Maack skulle sköta diskreta spaningar kring Peeterstrasse så att man kunde lokalisera den andra konspirativa lägenheten där



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 284

vapnen troligtvis skulle komma att förvaras. På Carls begäran skulle identifieringen av de två mördade terroristerna i Schweiz uppskjutas åtminstone 48 timmar så att han själv fick komma först med nyheten till terroristerna för att kunna kontrollera eventuella känslostormar vid budet. Om de fått tid att gå och hetsa upp sig i väntan på den tänkbare förrädaren så skulle läget bli mycket sämre, rent psykologiskt, trots hans äkta tortyrskador. ”Men från och med nu är den här operationen synnerligen farlig, om dom här RKG eller vad det var har den effekt du antytt”, grubblade Loge Hecht. ”Vi håller draken i svansen, med ett lätt grepp om svansen.” ”Ja, å ena sidan”, sa Siegfried Maack. ”Men å andra sidan är det som Hamilton säger, dom måste ha förberedelsetid. Vi får inte bara två kommandon på en gång i burken vid tillslaget, vi kan få några juveler från deras franska och belgiska allierade också. Det är värt betydande risker.” Alla tre i rummet skrattade plötsligt åt den komiska underdriften. Carl avböjde att stanna över natten i Burg Rheinfels, trots de behagliga arrangemangen och trots att säkerhetssystemet, från bevakningen av uppfartsleden till spaningsstyrkorna nere i byn och säkerhetsfolket inne på hotellet, verkade betryggande. Han hade flugit från Aten tio timmar tidigare och han borde komma till Hamburg redan samma natt. Hans flygbiljett hade varit bokad och markerad vad gällde flighten från Aten till Frankfurt. Men sträckan Frankfurt–Hamburg hade han lämnat öppen. Siegfried Maack tog flygbiljetten i handen och gick in i andra rummet. En halvtimme senare hade Carl fått den tillbaks, skickligt förfalskad. Det såg ut som om han fortsatt med Lufthansa från Frankfurt till Hamburg. Därmed var det bråttom. Siegfried Maack skulle köra Carl i sin egen bil till Hamburg, det skulle gå mycket fortare än om man försökte ta ner honom till Frankfurt, där man för övrigt skulle missa hans plan. Medan Loge Hecht gick ner i matsalen för att äta en rejäl tysk supé



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 285

och grubbla – som hans figur antydde tyckte han om rejäla tyska måltider och han grubblade bäst när han åt – satte sig Carl och Siegfried Maack i en av Verfassungsschutz turboladdade BMW:s och gav sig ut på motorvägarna. Maack körde i över 200 kilometer i timmen, trots det inte särskilt pålitliga väglaget. Men han körde som en tysk, tänkte Carl som hunnit lära sig en hel del om de tyska motorvägarnas flygande baroner i BMW och Mercedes. Samtliga sår på Carls kropp hade börjat blöda. Det var bra för teatern men det försvagade honom och fick honom både sömnig och obehaglig till mods. De körde länge under tystnad. ”Var det du som dödade terroristerna?” frågade Siegfried Maack plötsligt. Carl svarade inte. Han satt tyst i nästan fem minuter och Siegfried Maack väntade sig inte längre något svar. ”Enligt lag är du alltså inte skyldig att avslöja brott som du får kännedom om eftersom du är vid Verfassungsschutz och inte vid polisen. Stämmer det?” frågade Carl till slut. ”Ja, så är det.” ”Det var jag som dödade dom, båda två. Palestinierna krävde det för att … ja, som en sorts garanti för att jag talade sanning. Annars hade dom dödat oss alla tre.” De sa inget mer. Carl somnade och vaknade inte förrän inne i Hamburg. Han blev avsläppt i närheten av en U-Bahn några kilometer från centrum. *** Det var Monika som öppnade dörren. Hon ryggade tillbaks men kvävde ändå behärskat sitt skrik. Sen drog hon snabbt in honom och stängde dörren. ”Väck dom andra om dom inte är uppe, vi har en emergency”, sa Carl viskande och hängde av sig sin jacka och måste omedelbart



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 286

knuffa henne ifrån sig när hon ville börja undersöka hans sår. Skjortan blödde igenom kraftigt över bröstet. ”Skynda dej, väck dom andra”, sa han och trängde sig förbi henne och gick genom det tomma vardagsrummet och uppför spiraltrappan till det som var hans rum bredvid hennes och stoppade snabbt undan sitt nya extramagasin till Berettapistolen. Det var det som var hans första svårighet, nu var den avklarad. Det skulle ha varit svårt att förklara varför han reste omkring med ett löst magasin. Han ställde ifrån sig sin väska och gick ut i badrummet och sköljde sig i ansiktet med kallt vatten. Den syn som mötte honom i badrumsspegeln var mer än tillräckligt förfärlig. Ena ögat, som han fortfarande inte kunde se med, var igensvullet till en smal springa inne i blågrön missfärgad hud. På samma kind hade han ett stort häftplåster. 48 timmars skäggstubb gjorde synen ännu värre; han erinrade sig färgbilder han sett på något äldre fyllo som påstods ha antingen misshandlats av Södermalmspolisen eller också ”ramlat” i cellen. Det stod en whiskyflaska framme inne i Monikas rum, kapsylen var av och intill stod ett halvdrucket glas. Han tog flaskan om halsen och gick ner till de andra som yrvaket samlats i vardagsrummet framför den släckta brasan. Friederike Kunkel hade en skär morgonrock med ljusblå blomster som kontrasterade bjärt mot hennes uppsyn. ”Kamraterna är döda, båda två. Men vapnen är på väg, kommer till Hannover i natt eller i morgon”, började han och sjönk mödosamt ner i en av fåtöljerna, tog en klunk direkt ur whiskyflaskan och ställde sen ner den vid fåtöljens sida. ”Vem dödade dom, var, när, hur, och när kommer det ut?” frågade Friederike Kunkel med hårt spända läppar. Hon såg mer aggressiv än uppskakad ut. De andra reagerade mer normalt, rummet fylldes av en stark lukt av mänsklig rädsla. ”Palestinier från PLO tog oss, dom ville stoppa aktionen, dom måste haft någon sorts mullvad hos Abu Nidals folk. Ja, det var alltså han som sålde vapnen till oss. Dom torterade oss för att få kunskaper om aktionen och för att kunna snappa upp grejerna. Men det var



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 287

bara Horst Ludwig som visste hur smugglingen gick till, vapnen var redan på väg. Dom dödade honom först. Sen Barbara och när dom tog itu med mej så kom syrisk säkerhetspolis, så dom hann inte färdigt.” Carl tog en ny klunk ur flaskan och avvaktade effekten. ”Vad har du för skador?” frågade Monika mjukt. ”Jag är sönderskuren på bröstet, har fått stryk som ni ser, har ett skott genom låret och ett skott genom skuldran, in här och ut på andra sidan.” Han pekade grimaserande av smärta. Det gjorde verkligen ont. ”Varför kommer du nu, och varifrån?” frågade Werner Porthun. Det fientliga tonfallet gick inte att missta sig på. ”Flög från Damaskus till Aten, sen till Frankfurt. Där avvaktade jag några timmar. Sen bokade jag mej till Hamburg, kom med sista planet nu i kväll. Sen har jag åkt tunnelbana och krånglat några timmar ifall jag skulle vara förföljd men jag har inte sett några tecken på det. Ville inte ta några risker innan jag kom hit.” ”Vilka känner till det här?” smattrade Friederike Kunkel. Satmara, tänkte Carl innan han svarade. ”Palestinierna. Den syriska säkerhetstjänsten. Den syriska underrättelsetjänsten. Dom känner till att vi köpt vapen. Palestinierna tror att jag är död. Vad Abu Nidals folk fått veta kan jag inte ha en aning om. Syrierna lär hålla djävligt tyst, dom löper en fruktansvärd risk om det kommer ut att dom är inblandade. Palestinierna känner inte till vårt mål.” ”Du berättade inte om det, det är inte därför du överlevde?” frågade Werner Porthun i samma fientliga tonfall som förut. ”Varför skulle dom låtit mej leva om jag berättat, när dom dödat dom andra två?” ”Du kan ha bytt sida, du sympatiserar ju med dom där kapitulationisterna bland palestinierna.” Werner Porthun gav sig alltså inte. ”Var inte barnslig”, sa Carl. ”Vi har inte tid med det. Skulle jag ha



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 288

blivit snäll efter att dom skjutit mej, skulle dom ha torterat mej för gammal vänskaps skull, eller vadå?” ”Kan du visa skadorna?” ”Ja, men jag vill inte hålla på och slita upp bandagen nu, vi har viktigare saker att tänka på.” ”Jag kräver att få se skadorna.” Werner Porthun tvekade ett ögonblick innan han upprepade sitt krav. ”Kamrater, jag kräver att vi får se skadorna, det är en ren säkerhetsfråga. Det kan vara bluff.” De andra tvekade. ”Hur kom du ut ur Syrien?” frågade Friederike Kunkel. ”Syriska säkerhetspolisen tog mej till ett militärsjukhus i Damaskus, lappade ihop mej, förhörde mej och släppte mej sen som en het potatis därför att svenska ambassaden blandade sig i det hela.” ”Hur blev dom inblandade?” ”PLO:s folk ringde till hotellet och sa att jag blivit mördad och att hotellet skulle gå med mitt pass till ambassaden. Det gjorde dom.” ”Vad hände mellan dej och ambassaden?” ”Vi utbytte förolämpningar. Jag bad dom fixa mej ur landet och sen dra åt helvete och det arrangemanget passade dom utmärkt. Dom ville naturligtvis inte heller ha mej kvar i Syrien.” ”Kunde dom inte ha begärt att få dej skickad till Sverige?” ”Nej, jag är som ni vet inte efterlyst för brott. Dom ville bli av med mej fort som fan, jag är ju en registrerad säkerhetsrisk hos säpo, och det kunde dom förmodligen informera sig om. Av deras attityd verkade dom inte precis förtjusta över bekantskapen i alla fall.” ”Kamrater, nu kräver jag att vi röstar om vi ska få se hans påstådda skjutskador. Det här är allvarligt, det måste ni inse, kamrater. Dom som är för räcker upp en hand”, sa Werner Porthun med aggressivt höjt tonläge. Han själv och Eva Sybille räckte omedelbart upp händerna. ”Ni ser väl att han är skadad, vad är det här för barnsligheter”,



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 289

protesterade Martin Beer. ”Jag är definitivt emot.” ”Jag med. Det är oförskämt att behandla en kamrat på det här viset, jag är också emot”, sa Monika och hon darrade lätt på rösten. Det blev tyst när alla vände blicken mot Friederike Kunkel som nu satt med den avgörande rösten. ”Vi ser efter, det är enklaste sättet att få saken ur världen”, sa hon kort. Carl stönade. Sen slet han försiktigt bort plåsterlappen som satt hårt fast i skäggstubben. Därmed blottades ett hoptråcklat krossår som gick lätt i sicksack, det var fyllt med ett tiotal svarta suturer. Han reste sig och tog mödosamt av sig sin blodiga skjorta. Hela bröstkorgen och en del av vänster axel var bandagerad. Blod trängde igenom på flera ställen. ”Är det någon som har en sax?” sa han. Werner Porthun hade redan börjat se tveksam ut, men det fanns inte längre någon återvändo. Monika hjälpte honom försiktigt att linda av bandageringen. Ingångshålet under vänster nyckelben syntes som en liten rund mörkröd ring med blånader omkring. Utgångshålet genom skulderbladet var något större och sytt med ett stygn. Över bröstkorgen hade han över 50 stygn i de fem snitt som Mouna hade skurit. ”Vill ni se skottskadan i låret också?” frågade han kallt, medvetet kallt eftersom den pågående teatern säkert hade stor betydelse. De avstod närmast skräckslaget. Det blödde nu kraftigt från ett av knivsnitten i hans bröst. ”Kan någon ge mej en tröja eller en morgonrock eller någonting, jag fryser”, sa han och satte sig på nytt tungt ner i fåtöljen. Det som smärtade mest var de blödande ränderna på bröstet och området kring utgångshålet genom skulderbladet. ”Att dom släppte iväg dej så där från sjukhuset”, sa Monika. ”Jag hade som ni förstår jävligt bråttom och ingen var ju särskilt förtjust över min närvaro”, svarade Carl och kände med sig att han tagit hem spelet. ”Jag ber så mycket om ursäkt, men jag hoppas du förstår. Vi är



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 290

tvingade till ett extremt säkerhetsbeteende ibland”, sa Werner Porthun och han lät nästan skamsen. ”Självklart, jag skulle ha resonerat på samma sätt”, sa Carl utan minsta ironi i rösten. Eva Sybille kom in med en stor mjuk amerikansk bomullströja som hon försiktigt hjälpte Carl att kränga på. ”Tillbaks till saken”, sa Carl som nu kände en möjlighet att roffa åt sig initiativet. ”Jag vet alltså inte hur och var vapnen kommer till Hannover, det visste bara Horst Ludwig. Men ni måste väl ha kontakt med hans grupp och dom måste väl känna till?” ”Fick ni dom vapen ni ville?” frågade Martin Beer. ”Ja, det kan du ge dej på. Vi har sex RPG 18 och minst ett dussin skott om vi kan säkra leveransen. Det räcker för att slå ut en halv stridsvagnsbrigad.” ”Eva Sybille, du sticker över till Peeterstrasse omedelbart och sätter dom in i situationen, använd dom vanliga försiktighetsåtgärderna”, kommenderade Friederike Kunkel. Eva Sybille reste sig genast och gick ut. ”Peeterstrasse?” frågade Carl, ärligt överraskad över att hon råkat slänga ur sig adressen. ”Ja, det är vårt systerkommando i stan, det är mycket riktigt dom som svarar för mottagandet. När kan det komma ut att Horst Ludwig och Barbara har stupat?” ”Svårt att säga. Dom skulle skickas till Schweiz, dom reste ju på schweiziska pass. Frågan är alltså vad som händer där med två torterade europeiska ungdomar med falsk identitet.” ”Det tar nog inte mer än ett dygn så har dom fått över snut från BKA och så är saken klar. Deras fingeravtryck finns i arkivet, dom har varit anhållna”, sa Martin Beer. ”Jaha”, sa Carl. ”Två kamrater stupade och så stor publicitet. Men snuten kan ju inte dra några slutsatser av det. Dom kommer att tro någonting om interna terroristuppgörelser i Syrien, det är det ju förresten också frågan om, noga räknat …”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 291

Han kände plötsligt hur ljuset i rummet sakta försvann. Sen svimmade han. *** Carl låg i fyra eller fem dagar, han var själv inte säker, innan febern gav med sig. Martin Beer och Monika skötte honom omväxlande. De tvättade hans ena variga sår på bröstet och gav honom febernedsättande medel. Han hade helt enkelt klappat ihop, han orkade inte ta sig upp på benen hur viktigt än läget var. Han kände sig darrig när han nu låg och försökte förbereda sig för det viktiga mötet. Några av de nyheter Martin kommit med var ytterst alarmerande. Vapnen fanns inte längre i Hamburg. Under det första dygnets upphetsning efter Carls ankomst hade man med hjälp av franska kamrater smugglat fyra av de sex eldrören och åtta projektiler över till Frankrike. När Carl häpnat inför den onödiga risken hade Monika lugnat honom med att fransmännen hade en bergsäker smugglingskanal, som hittills inte klickat under två år. Det var dessutom de som skulle ta på sig jobbet att få vapnen till Stockholm. Monika hade också bekräftat att belgarna nu definitivt var med i operationen. Även det var en mycket obehaglig nyhet. De belgiska terroristerna skilde sig i ett bestämt avseende från sina franska och västtyska kamrater – de mördade besinningslöst och de slog blint och kors och tvärs mot människor som inte hade ringaste anknytning till någon militär fiende. ”De galna mördarna från Brabant”, som ligan ett tag kallats i belgisk press innan sammanhangen klarnade, mördade saklöst åskådare till sina rån. Deras blodigaste attack hade riktat sig mot en varuhuskedja, en affär i något som hette Braine-l’Alleud. När de störtade ut från själva rånet till sin VW Golf GTI, det märke de alltid använde, hade de öppnat eld mot omgivningen och dödat över 15 människor, däribland en 12-årig pojke. En av deras ledare hade varit polis, han hette Michel Cocu, greps redan 1983 men släpptes av någon



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 292

anledning och hade nyligen gripits på nytt. Siegfried Maack hade kastat fram idén att han kunde vara infiltratör. Men en infiltratör som var med om massmord på egna medborgare? De hade snabbt avskrivit tanken. Men nu var alltså dessa besinningslösa mördare med i spelet och vapnen fanns utom kontroll; Carl gruvade sig för hur han skulle meddela den saken till sina överordnade. Han måste försöka ta ett fast grepp över operationen nu, han måste försöka skaffa sig en ledande ställning. Han gick upp på lite vingliga ben och ställde sig i en ljum dusch medan han samlade sin viljestyrka till att tänka klart. Sen rakade han sig och klädde sig i de nya kläder som han bett Monika handla. På nytt fick han plocka nålar ur en skjorta, hans händer arbetade fortfarande klumpigt och det smärtade varje gång han använde vänsterarmen. Men han behövde ingen mitella längre. Sammanträdet nere i vardagsrummet dränktes i pop-musik, det var förmodligen tänkt som ett skydd mot avlyssning fast i så fall helt meningslöst. Var de avlyssnade så var de lokaliserade, var de lokaliserade så borde ju tillslaget mot dem ha kommit för länge sen. Så borde de väl i alla fall tänka? Där nere fanns två nya västtyska kamrater, Carl kände inte igen någon av dem direkt men trodde att en av dem måste vara Silke Meyer, 35 år och med öron utan örsnibbar, cirka 170 lång; om det var hon så hade hon färgat håret och lagt sig till med glasögon och dolt sina öron under frisyren. De två franska kamraterna bröt på ett nästan lustigt sätt av mot den tyska stilen. Den som mest förde ordet och var ”militärchef för delegationen” presenterade sig som Alain Detoureille. Han var mörk, kortklippt, elegant och militärisk i sitt uppträdande och klädd i en mockajacka som såg ut att gå på åtskilliga tusen francs, korta smidiga läderstövlar av modetyp snarare än militär typ, duvblå manchesterbyxor och vinröd cardigan, vit skjorta öppen i halsen. Han såg ut som klippt ur en modeannons, men i hans utstrålning fanns också detta



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 293

bestämda, lite ryckiga som Carl uppfattade som militärt. Hans kamrat motsvarade mer förväntningarna. Jean-Michel, som han presenterade sig, hade långt lockigt hår och valrossmustasch och var klädd i grön parkas som han inte tagit av sig, rökte oupphörligt starkt luktande franska cigarretter med gult papper och talade med ett språk där vartannat ord var någon -ist eller -ism och vartannat ord en svordom. Deras arbetsspråk blev engelska. Friederike Kunkel satt ordförande och en av de okända nya tyska kamraterna var sekreterare. Friederike sammanfattade läget. Trots de förluster rörelsen nyligen upplevt föreföll läget att vara under kontroll. Målet var fortfarande detsamma, eftersom de alternativa målen, amerikanska ambassaden i Paris eller i Bryssel, låg avsevärt mycket sämre till än målet i Stockholm. Dessutom kunde man lugnt räkna med att motståndet från den svenska polisen inte tillnärmelsevis kunde nå samma effektivitet som motståndet i framför allt Paris. Målet i Stockholm kunde också begränsas till det man visste var CIA på en avgränsad våning av byggnaden. Målet var alltså nu definitivt amerikanska ambassaden i Stockholm. Carl drog en djup suck av lättnad. Det var en förutsättning för hans egen roll i det följande att aktionen verkligen skulle äga rum i Stockholm, hade det blivit till exempel Bryssel skulle han inte rimligtvis kunna hävda samma betydelse för egen del som han nu kunde. Det fanns kartor och fotografier på målet i Stockholm, som franska sympatisanter hade ordnat. Så fort materialet kom på plats kunde man börja planera själva aktionen. Två frågor stod därefter på dagordningen. Först måste man finna en metod att skaffa flyktlägenhet och depå i Stockholm innan smugglingen, som de franska kamraterna alltså skulle ansvara för, kunde inledas. Sen måste man enas om vilka som skulle ingå i kommandot. Vissa politiska frågor, som beteckning på kommandot, författande av resolution med mera, borde enligt ordförandens mening anstå till en



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 294

senare tidpunkt men hon var öppen för andra synpunkter så klart. Den första praktiska fråga som mötet borde ta ställning till var hur många personer som skulle ingå i kommandot och hur de olika organisationerna skulle representeras. Från tysk sida hade man ett förslag: två tyska kamrater, en belgisk och en fransk i själva slagstyrkan. I reserven skulle man ha samma fördelning, sammanlagt skulle alltså åtta kamrater ingå i anfallsstyrkan. Det var det förslag som hon nu hade mandat att lägga fram från tysk sida. Alain Detoureille begärde ordet. Han lät som Maurice Chevalier när han talade engelska. Från fransk sida hade man redan utsett honom att ingå i själva slagstyrkan, eftersom hans bakgrund i franska fallskärmsjägarkåren gjorde att han behärskade de vapen som var i fråga. I övrigt hade han inga invändningar mot Friederikes förslag. Belgaren nickade kort att han inte heller hade några invändningar men sa att man ännu inte hade enat sig om vilken kamrat som skulle få uppdraget. Carl bestämde sig för att det var nu han måste ta initiativ. ”Jag vill ingå i slagstyrkan”, sa han högt och bestämt och fyllde sen på innan häpenheten lagt sig: ”Eftersom jag också har militär bakgrund, som kamrat Alain, så delar jag hans uppfattning att vapen av den här typen gör sig bäst i händerna på folk som verkligen kan använda dom. Vi har ju inga möjligheter att öva under realistiska förhållanden. Det var för övrigt mitt förslag av vapen från början.” ”Vad är din militära bakgrund?” frågade Alain Detoureille med påtagligt intresse, han hade inte märkt att Carls förslag väckt sensation. ”Attackdykare, sabotage och sprängtjänst, speciellt inriktad på sovjetiska marinförband”, svarade Carl snabbt. ”Utsökt”, sa Alain Detoureille som om han smakade på ett gott vin, ”verkligen utsökt. Det låter som en lysande förstärkning tycker jag.” ”Men Carl här företräder ingen av våra organisationer, det är alltså en politisk omöjlighet”, sa Werner Porthun. Invändningen verkade inte väga så tungt men Friederike, Eva Sybille, Martin och Monika hade ännu inte hämtat sig från förvåningen.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 295

”Vad är det som fått dej att ändra dej?” frågade Monika till slut när tystnaden efter Werner Porthuns invändning började kännas pinsamt lång. ”Leveransen höll på att kosta mej livet som ni vet”, sa Carl och höjde rösten och ansträngde sig att låta hård och beslutsam. ”Jag vill inte att den här operationen som redan kostat oss så mycket ska skita sig. Om hälften av oss i kommandot är militärer så har vi praktiskt taget en garanti för att lyckas. Kom ihåg att jag faktiskt är utbildad också på ryska vapen. Det som vidare hände mej och kamraterna har fått mej att överge en viss naivt humanistisk syn på vårt politiska läge och vårt politiska uppdrag.” ”Det är förstås en oerhörd förstärkning med någon som är svensk och rör sig obehindrat i miljön”, sa Martin Beer. ”Vi hade ändå tänkt be om hjälp med att fixa lägenheter och så”, fyllde Monika i med blicken riktad mot Werner Porthun. ”Vem mer än Carl kan röra sig obehindrat i Stockholm?” ”Jag skulle vilja få en rent praktisk upplysning”, sa den belgiske kamraten som presenterats med ett namn som lät lustigt likt en sångares; belgaren påstods heta Georges Breitens, men Carl hade intuitivt fått för sig att namnet inte var äkta. ”Jo”, fortsatte belgaren, ”Alain Detoureille har inte bara en fördel, utan två. Förutom att han är militärt kompetent är han inte efterlyst, han arbetar i sitt eget namn och med eget pass. Hur är det med dej därborta, svensken?” ”Samma här”, sa Carl. ”Vi är alltså två personer här i rummet, skulle jag gissa, som inte är efterlysta, Alain och jag.” ”Då överväger dom operativa fördelarna så bestämt att ni får skjuta era eventuella interna motsättningar åt sidan”, sa belgaren. ”Jag har mandat att tala för dom belgiska kamraterna, jag röstar för att Alain Detoureille representerar våra franska kamrater och att svensken blir en av dom tyska kamraternas representanter, vad säger du Jean-Michel?” Den lurvigare av fransmännen som förmodligen hade mest att säga till om och som av språkbruket att döma ingick i någon politisk led-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 296

ning drog häftigt två bloss på sin stinkande gula cigarrett och körde hårt ner den i en askkopp innan han började svara i ett moln av utandningsrök. ”Jag känner naturligtvis inte till den här interna motsättningens natur som kamraterna från den tyska sidan visat. Men det är ju kristallklart att vi har operativa skäl att gå på den linje som Georges förespråkar. Å andra sidan får ett kommando med så här viktiga uppgifter inte arbeta i någon stämning av politisk eller personlig splittring. Jag vill alltså inte närmare ta ställning innan dom tyska kamraterna redogör för motsättningen.” Blickarna i rummet sökte sig mot Friederike Kunkel, som för en gångs skull såg ganska besvärad ut. ”Motsättningarna är delvis av personlig natur”, började hon trevande. ”Men Carl var en tydlig exponent för småborgerliga illusionistiska värderingar när vi fick kontakt … men, jag vet inte om det har så stor betydelse längre om det är som du säger Carl, att du är beredd att framföra självkritik för dina tidigare avvikelser, är du det?” Carl fick svårt att hålla sig helt allvarlig. Den självkritik han upplevt, i mer eller mindre böneartade clartémöten för många år sen, hade sannerligen gällt en annan typ av ”småborgerliga avvikelser” än vad som nu fanns på dagordningen. Men han bestämde sig för att inte gå till överdrift. ”Kamrater”, började han i ett tonfall som om han skulle hålla tal, ”vi har två sidor av den här saken att hålla reda på. Den ena sidan är naturligtvis, som vår franska och vår belgiska kamrat redan påpekat, den operativa sidan av saken. Men det är inte bara ett praktiskt problem, vi måste analysera själva situationen också. Vad gäller den här operationen? Vad kan jag ha haft emot just den här operationen? Inte är det väl det här jag kritiserat er för? Det är ju mitt eget förslag. Jag är helt enig med linjerna som gäller Stockholmsoperationen och det har jag alltså varit hela tiden. Vad jag kritiserat er för, kanske i onödigt hånfulla ord ibland, det medger jag och på den punkten är jag beredd att härmed framföra min självkritik, gällde ju individuella mord på



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 297

ovidkommande personer. I det avseendet känner jag fortfarande, det måste jag erkänna, starka tvivel. Men jag vill, jag vill att Stockholmsoperationen lyckas. Det är den största och viktigaste europeiska gerillaaktionen någonsin, den kan förändra hela bilden av vårt krig. Det är därför jag vill vara med.” Därmed föll diskussionen. Mot den eniga fransk/belgiska fronten fanns det ingenting annat för Friederike Kunkel att göra än att vika sig. Carl utsågs som en av RAF:s representanter i slagstyrkan. Eftersom slagstyrkan då hade en manlig majoritet så måste den andra tyska representanten vara kvinna. Det var då Eva Sybille som stod i tur, hon blev utvald att hålla i det fjärde vapnet. Werner Porthun och Silke Meyer utsågs som de tyska representanterna i back-up-gruppen. De följande timmarna ägnades åt praktiska frågor. Så fort Carls utseende hade normaliserats något sånär skulle han själv resa till Stockholm för att börja leta efter lämpliga flyktlägenheter och hyra en eller två. Monika skulle följa efter när det hela var klart för att orientera sig så väl som möjligt eftersom någon i reservstyrkan måste vara perfekt lokaliserad. De franska kamraterna skulle ägna tiden åt att förbereda smuggeloperationen, och ägna så mycket tid åt den saken att ingenting gick fel. De belgiska kamraterna skulle dels välja ut sina egna två representanter i slagstyrkan och i reserven, dels fick de ansvaret för att utforma ett förslag till en första gemensam resolution. Det var viktigt att man var helt överens om resolutionen innan aktionen ägde rum. När Carl var färdig med förberedelserna i Stockholm skulle man sammankalla ett sista möte, dels för de rent praktiska genomgångar som Carl och Alain skulle få det naturliga ansvaret för, dels för att bekräfta att man hade full politisk enighet om aktionens innebörd. Några andra beslut kunde inte fattas på nuvarande stadium. Mötet förklarades avslutat och övergick i privat fest. Carl sökte upp Alain Detoureille så fort han fått ett glas i handen och mötet var avslutat.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 298

”Välkommen i gänget”, sa han och mötte fransmannens hjärtliga handslag. ”Det var ju trevligt att vi blev två proffs i slagstyrkan.” ”Utsökt idé det där med RPG 18, självklart egentligen när man tänker efter, fast jag visste inte att dom hade dual purpose warheads, men det avgör ju saken definitivt.” Fransmannen smuttade försiktigt på sitt vin innan han fortsatte. ”Jag har varit inne på liknande idéer själv, men då tänkte jag mej en LRAC 89, om den är bekant?” ”Jag är inte så bra på franska, det är någonting i stil med LanceRoquette Anti-Char, va?” ”Exakt.” ”Större räckvidd, större sprängkraft, men måste hanteras av två man, väl?” ”Inte nödvändigtvis, andremannen är i stort sett med för att lyfta på locket innan det smäller, men det kan man ju göra själv.” ”Om man har vana vid vapen ja. Genomslagskraften motsvarar väl närmare en meter pansar på såna där?” ”1 200 mm, men inte så dumt gissat.” ”Har ni någon motsvarighet till ryssarnas dual purpose?” ”Certainement, det var just det som var så frestande. Det finns en anti-personnel/anti-vehicle-variant. Stridsspetsen innehåller 1 600 legerade stålkulor, dödlig effekt upp till 20 meter från anslagsplatsen.” ”Hade ju varit perfekt. Svår att stjäla?” ”Nja, standardvapen i Frankrike, finns överallt, tjugo-, trettitusen exemplar.” ”Använder fallskärmsjägarna den?” ”Ja, fast i en mindre variant som sköts av en man, men dom exemplaren är svårare att sno eftersom det inte finns så många fallskärmsjägarregementen.” ”Var låg du?” ”I Marseille, muckade för ett år sen.” ”Det stämmer att du kör med egen identitet?” Den sista frågan gick möjligen över gränsen, men Alain Detoureille



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 299

vinkade bara glatt med sitt pass och sen ägnade de sig en lång stund åt att som ivriga småpojkar testa varandras kunskaper. På så vis övertygade sig båda om att den andre verkligen var så kompetent som ryktet hade gjort gällande och båda blev mer än nöjda. Men en av dem blev djupt misstänksam. *** Monika hjälpte honom att plocka bort stygnen. De andra städade på nedervåningen efter gårdagens fest som blivit alltmer uppsluppen, allt rökigare och alltmer fylld av de vanliga diskussionerna. Han satt bakåtlutad med naken överkropp i en fåtölj och hon stod framåtlutad över honom och klippte upp stygnen ett och ett med ett saxliknande instrument han fällt ut åt henne från sin maskerade röda pennkniv. Sen ryckte hon försiktigt ut dem och la dem i en växande hög i en askkopp. Sårskorporna över hans bröst hade börjat torka. ”Du kommer att se ut som en mensurfäktare med det här ärret i ansiktet, synd att du inte ska infiltrera den tyska rustningsindustrin”, fnittrade hon när hon tog bort stygnen från hans kind. Blånaderna i hans ansikte hade börjat blekna. ”Skulle man inte sy igen ärren efter mensuren med snören eller något ditåt?” frågade han i samma uppsluppna tonfall som hon använde. ”Jo, men det här ser ju faktiskt ut som någonting ditåt. Vad var det som träffade här?” ”En gevärskolv tror jag. Konstigt för jag trodde det bara var på film som folk slogs med laddade handeldvapen. I verkligheten skulle man bli skjuten av sig själv om man försökte, Hollywood skulle så att säga ha utplånat sig självt.” ”Det vore en god gärning för kulturen.” ”Ja, men jag hann inte se säkert, det kom så plötsligt.” Han insåg att det sista inte lät så rimligt och bytte snabbt ämne. ”Vad är det med Werner och Eva Sybille, vad har dom emot mej?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 300

”Werner har ett förflutet i DKP och … tja, det var någonting med att där gick han och hans kamrater och jobbade lagligt parlamentariskt och allt det där. Men så blev dom infiltrerade av någon snutagent som hittade på en massa sattyg och så blev det razzia och så åkte alla fast för en massa påhittade brott, han fick sex månader. Så han ser snutagenter och infiltratörer överallt.” ”Trodde han att jag var …?” ”Ja, men säg inte att jag har sagt det. Han känner sig djävligt pyton för det där och kommer antagligen att begå självkritik och be dej om ursäkt, fast han behöver lite tid. En grubblande typ.” ”Och Eva Sybille? Damen med stenansiktet?” ”Hon har cancer. Hon tror i alla fall att hon har cancer och någon läkarhjälp finns ju inte för oss. Hon vill hinna med att göra något innan hon dör, säger hon.” ”Nu får hon ju snart chansen att gå till historien.” ”Ja, det är kusligt så nära vi är. Hur lång tid behöver vi i Stockholm?” ”En vecka skulle jag tro. Det beror på hur fransmännen ordnar smugglingen. Vet du något om det?” ”Nej, inte annat än att dom påstår att dom har en bergsäker väg. Det har inte klickat hittills för dom så det får vi väl tro på.” ”Kan man lita på dom? Känner du någon av dom innan?” ”Inte den där stroppiga typen, fallskärmsjägarn. Men dom andra är gamla och pålitliga kamrater. Men dom måste ju ha sina skäl att lita på honom. Han är bra va?” ”Ja, antagligen är han mycket bra. Hans kunskaper är det inget fel på och två och ett halvt år bland dom franska parachutisterna måste ha gett en gedigen utbildning. Men han passar inte in på något sätt, undrar vad det är för en typ.” ”Hurså?” ”Hur många progressiva fallskärmsjägare har du träffat i dina dar?” Hon svarade inte. Stygnen var borta överallt och han blödde inte på någon enda fläck. Hon lutade sig ner och kysste honom, inte kamratligt utan riktigt.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 301

”Det där har jag längtat efter sen första dagen”, sa hon. ”Tanken har funnits hos mej också”, svarade han blygt och fullt sanningsenligt.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 302



    och snörik februari i Stockholm. Loge Hecht tog in på Sheraton och fick av någon anledning samma rum som förra gången han besökte Stockholm. Det fick honom undrande, men han slog bort alla tankar på fiffel. Det var en typ av dumheter som ingen hade råd med just nu och varför skulle svenskarna avlyssna en ensam kollega. Det var bara sådana tankar som kom alltför lätt i huvudet på folk i hans jobb. Han hade insisterat på att mötet måste ske med yttersta restriktioner och han hade fått sin vilja igenom. Hans svenske kollega Näslund hade först trott att de bara kunde träffas hursomhelst uppe hos den svenska säkerhetstjänsten, det verkade inte riktigt som om han förstått allvaret i situationen. De började närma sig D-dagen, men spelet var långt, mycket långt, ifrån vunnet. Han blev hämtad i bil och körd ut till en sommarstuga vid havet där Carl Hamilton och hans två chefer väntade. Det var Carl som höll första föredragningen. Han hade således hyrt en möblerad 4-rummare på Grevgatan, för övrigt ganska nära underrättelsetjänstens förra lokaler. Lägenheten skulle inspekteras av en av terroristerna från Tyskland följande dag och efter ytterligare två dagar skulle det logistiska stödet anlända från Frankrike. Carl kände ännu inte till deras identitet, men såvitt han förstod var det frågan om två personer som inte var efterlysta. De två logisterna skulle flytta in i lägenheten och bo där som vanligt, han visste inte närmare om de hade något särskilt cover för sitt besök i Stockholm, annat än att en av dem skulle vara musiker.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 303

Valet av lägenhet hade skett dels med hänsyn till att det skulle gå att fly dit efter attacken, rent teoretiskt alltså, dels med hänsyn till att RPS/säk disponerade en lägenhet med relativt god överblick på andra sidan gatan. Vapentransporten skulle ske i nästa vecka någon gång, närmare än så kände han inte till tidpunkten. Han själv skulle möjligen få uppdraget att hämta upp godset någonstans i Sverige, såvida inte smugglarna skulle ta det ända fram till porten, men det var ju mindre sannolikt. När läget var under kontroll skulle ”slagstyrkan” träffas, förmodligen i Hamburg, för att gå igenom de sista praktiska förberedelserna, sen skulle man resa i flera grupper mot Stockholm och överta lägenheten från logisterna. Logisterna skulle hyra två bilar, legalt, och betala garantisummor och allting. Den vidare taktiska planeringen kunde Carl för närvarande inte överblicka. Innan man gick till vidare beslut fick Carl studera en fotosamling som Loge Hecht haft med sig. Fransmannen Jean-Michel hette Dupont, av alla namn, och var mycket riktigt efterlyst som en av ledarna för Action Directe. Belgaren som kallat sig Georges Breitens var utan tvekan en viss Pierre Carette och de två nya tyskar som Carl träffat, och som sannolikt hörde hemma i det så kallade Kommando Siegfried Hausner på Peeterstrasse i Hamburg, där man för övrigt lokaliserat lägenheten, gick också att utan svårighet identifiera. En av dem var mycket riktigt Silke Meyer. Däremot hade det aldrig funnits någon fallskärmsjägare i Marseille med namnet Alain Detoureille och det föreföll klart att mannen inte var efterlyst. Det var oroande, mycket oroande. För det fanns en osannolik möjlighet som man inte fick bortse från, och som kunde ställa till med högst oväntade förvecklingar: Alain Detoureille kunde vara en kollega till Carl. Det var Carl som väckt tanken. ”För det första”, sa Carl, ”är mannen proffs. Jag känner det på mej och såväl hans fysik som hans kunskaper gör honom till någonting i



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 304

en helt annan klass än dom övriga terroristerna. För det andra har han kommit in ganska nyligen i deras krets. Redan det här räcker ju för att man borde undersöka saken, om jag får framföra min mening.” De grubblade en stund. Om fransmännen också hade en deep cover-agent i klubben så skulle en formell förfrågan inte gärna kunna resultera i ett ärligt svar. Gjorde man en sån förfrågan skulle det dessutom kunna leda till förhastade åtgärder från fransk sida och man måste ta hänsyn till att helvetesmaskinerna faktiskt fortfarande befann sig i terroristhänder. Varje form av panik nu och fåglarna skulle kunna skingras åt alla håll och så försvann vapnen tills de dök upp i en senare och helt okontrollerad aktion. Det var ett synnerligen allvarligt problem. Så kom frågan om var, när och hur tillslagen borde ske. En sak var klar. Man måste avvakta tills vapnen fanns under kontroll. Dessförinnan fick man inte kröka ett hår på någon enda terrorists huvud. Vapnen skulle alltså på plats i Stockholm, det var det avgörande. Det rimliga vore att därefter slå till synkroniserat vid en tidpunkt som fick bestämmas av Carls möjligheter att välja ett läge då så många terrorister som möjligt befann sig i burken i de två lokalerna i Hamburg och lokalen i Stockholm. En besvärlig fråga var hur och när man skulle dra in sina franska och belgiska kolleger och om de över huvud taget kunde förväntas komma med något bidrag. Så fort tillslagen i Hamburg och Stockholm skett måste ju all information vidare till kollegerna innan massmedierna spritt kunskap om aktionen. Det handlade om någon timme. Alltså måste man ta en förberedande kontakt och meddela att man hade något stort på gång. Näslund framkastade tanken att man skulle avvakta ytterligare ett steg, tills hela slagstyrkan befann sig i Stockholm, det skulle bli åtta, förlåt sju (han gav Carl en generad blick) terrorister på en gång. Loge Hecht avvisade bestämt en sådan idé. De svenska kollegerna fick faktiskt nöja sig med att hämta de logister som fanns i den kon-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 305

spirativa lägenheten vid given tidpunkt. Att låta styrkan komma till Stockholm och inta sina positioner vore att leka med elden. Efter vad Carl hade förstått skulle reservstyrkan komma samma dag som aktionen, ta in på hotell och sen omedelbart dra sig undan. Det innebar att man inte kunde ha någon kontroll på förhand över deras rörelser. Och skulle A-laget av någon anledning få över vapnen till B-laget – ja det var visserligen svårt att tro, men man hade ju inga säkra garantier – så skulle man alltså stå inför en situation med fyra terrorister på språng i Stockholm med en förstörelsekraft i händerna som skulle räcka för att slå ut Kungliga slottet. Det var ingen bra arbetsmodell. Carl fick medhåll. Nästa problem gällde smugglingen. Om Carl kunde överföra meddelande när och om han fick kunskap om aktionen så borde man givetvis underlätta leveranserna så att ingen tullsnok förstörde allting. Om terroristerna bara klarade sig genom Belgien och Frankrike, om det nu var en biltransport de tänkte sig, så skulle det sen inte bli något krångel i Västtyskland, Danmark och Sverige, om det nu var via Danmark de skulle komma. Sådant understöd för smugglare under bevakning var ju närmast en rutin inom narkotikaspaningen. Det skulle inte innebära några problem. Det fanns inte så mycket mer att resonera om. Nu återstod bara att hoppas, och möjligen be till Gud om man trodde det hjälpte, som Loge Hecht fryntligt konstaterade innan han bad att få bli körd till hotellet. Han tog ett allvarligt och lite demonstrativt farväl till Carl. ”Jag kan inte nog uttrycka min beundran”, sa han. ”Jag trodde egentligen inte på en sån här operation men ditt arbete har varit glänsande, jag vill gärna passa på att säga det här i dina överordnades närvaro. Ett helt glänsande arbete även om allt går åt helvete. Jag är säker på att Förbundsrepubliken kommer att markera sin tacksamhet på lämpligt sätt. Må Gud stå oss bi nu Carl, hehe, så att allt är över nästa gång vi ses.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 306

”Jag ser fram emot det”, svarade Carl generat. Han tyckte det var lite väl tidigt för gratulationer. För det var ju, som Loge Hecht själv konstaterat, fullt möjligt att allt skulle gå åt helvete. När den tyske säkerhetsmannen gett sig av ville Näslund och hans terroristchef höra hela historien om vad som egentligen hänt i Damaskus. Carl berättade med stor urskillning. Sen bad han att få bli hemkörd till sin egen bostad. En timme senare gick han in i sin dammiga lägenhet vid Drakens gränd. I brevlådan låg flera kilo reklam som vällde åt alla håll när han sköt upp dörren, men bara ett brev. Det var från hans mor och gällde förmodligen uteblivande vid julfestligheter med mera. Han la det åt sidan utan att öppna det. Sen hängde han av sig och gick in genom ståldörren till sitt låsta rum, tände ljuset och tog fram en finkalibrig revolver. Han sköt i en timme. Det gick som väntat sämre än vanligt, men han kände sig ändå positivt överraskad. Med grövre kaliber skulle han förmodligen omedvetet ha ryggat för smärtan i kroppen efter varje rekyl. Men det problemet kunde bara gälla målskjutning, inte skott mot levande beväpnat mål. Han rengjorde vapnet och stoppade tillbaks det i kassaskåpet och gick ut genom lägenheten utan att tända ljuset på vägen. De försummade krukväxterna hade han inte en tanke på. Hyrlägenheten på Grevgatan var dyrt, närmast överdådigt, möblerad. Han valde ett av sovrummen, som hade en stor himmelssäng och han somnade utan att känna någon oro. Nästa dag skulle han möta Monika på Centralen, förutsatt att hon inte råkat bli gripen. Hon såg strålande ut, uppklädd som synnerligen förmögen tysk direktörsfru, vilket mycket riktigt var hennes planerade roll. Hon bar en dyr vigselring med briljanter och sjubbpäls och fåniga hattaskar bland bagaget, hon var uppsminkad och parfymerad. Han tog henne utan vidare till NK där de inhandlade ett par svenska vinterstövlar åt henne. Det var gott om snö och det skulle prome-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 307

neras en hel del. Först därefter tog han henne till lägenheten på Grevgatan, där han lagt en flaska champagne i kylskåpet tillsammans med en burk forellrom som han inhandlat i Östermalms saluhall. Hon installerade sig utan vidare i hans sovrum medan han gjorde i ordning ett par mackor med den röda rommen och ställde in dem tillsammans med champagnen i det stora vardagsrummet med släktporträtt på väggarna. ”Fantastiskt”, sa hon när hon höjde champagneglaset. ”Vi är alltså mitt i stan och bara någon kilometer från målet. Det är helt rätt tänkt.” ”Ja, det har sina poänger med bilflykten också, hela det här området är enkelriktat till förbannelse, jag ska berätta sen. Skål!” De höjde sina glas. ”Vilket cover använde du när du hyrde lägenheten, vem äger den och var finns ägaren?” frågade hon samtidigt som hon ställde ner glaset på det svarta marmorbordet. ”Ägaren är en rik pensionerad officer som är utomlands fyra månader med sin fru, jag hyrde lägenheten av frun och betalade hela hyran i förskott.” ”I vilket namn då, såg hon dej?” ”Jo men så här gjorde jag, du kommer att gilla det här. Jag gick på ett bad i Stockholm för äldre finare herrar. Där snodde jag en checkblankett från en gentleman försedd med grevlig titel. Jag presenterade mej sen i hans namn, hon blev kolossalt imponerad av att få hyra till en greve. Och så betalade jag det belopp jag samma dag satt in på det lånade kontot. Han kommer inte att sakna ett öre.” ”Nej men han ser väl redovisningen vid bankens månatliga utskick?” ”Äh, då tittar man bara på summan längst ner och ser om det stämmer med ens egna anteckningar, raden av nummerserier därovanför bryr man sig väl inte om. Och även om han gjorde det, so what?” ”Vadå so what? Det skulle väl se konstigt ut.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 308

”Vad skulle du själv tro? 10 000 mark in, 10 000 mark ut, vad är det för skoj? Och då måste han börja krångla till sig checken för att se till vem den är utställd, bara det tar en vecka. Och sen får han se att han betalat en vilt främmande människa 10 000 mark, motsvarande. Och henne kan han i alla fall inte få tag på.” ”Och hon? Efteråt om lägenheten spåras till oss?” ”Hon har fått betalt av en falsk greve med ett ärr på kinden men som i övrigt övertygade henne om att han var äkta greve. Eller hur? Och vi finns långt härifrån när det skulle kunna inträffa.” Hans historia var i stort sett sann. Greven hette nämligen Carl Gustaf Gilbert Hamilton och hade uppträtt fullkomligt äkta, eftersom han var äkta. ”Och grannarna?” fortsatte Monika medan hon tankfullt läppjade på champagnen. Det såg ut som om hon redan hade annat i huvudet. ”Damen har själv talat med grannarna och förklarat att en svensk greve har franska släktingar som kommer att bo här en tid, det berättade hon för mej. Allt är så här långt under fullständig kontroll, tro mej.” ”Ja, jag tror dej. Jag har trott på dej ända sen första början, Carl, har du tänkt på det?” ”Ja, jag har tänkt mycket på det.” De drack sakta ur champagnen och satt sen villrådiga med tomma glas en stund innan Carl beslutsamt drog upp henne ur stolen och förklarade att de skulle gå på sightseeing. Han gjorde först en genomgång med en Stockholmskarta, sen gick de ut. De promenerade ett varv runt Djurgården så att de kom till amerikanska ambassaden från Sjöfartsmuseet. De gick ett varv runt byggnaden medan Carl förklarade utan att peka. De skulle bara göra ett enda besök vid målet, allt annat vore oförsiktigt. De gick omslingrade och talade engelska och kysstes då och då glatt under sitt strängt allvarliga samtal. En skyttegrupp på två personer skulle anfalla från Gärdet. De hade den bästa skjutvinkeln, men å andra sidan längst till flyktbilen.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 309

Vapnen skulle de transportera under sina vinterrockar från bilen till anfallspositionen. Den andra gruppen som skulle skjuta nerifrån Strandvägen kunde genomföra anfallet intill sin bil, de kunde ta stöd mot biltaket. De kom snabbast iväg men hade den svåraste flyktvägen i gengäld. Carl skulle själv befinna sig i den gruppen, antagligen tillsammans med fransmannen eftersom skotten därifrån var mycket svårare än från Gärdet. De hade byggnaden i sådan vinkel att de kunde slå ut två sidor samtidigt, men det var som sagt svårt att skjuta underifrån. Det fanns också en del skymmande träd. Skyttarna på Gärdet skulle skjuta i rak vinkel mot målet, utan lika stor höjdskillnad. De hade fritt skottfält. Alltså borde den sammantagna effekten bli att hela övervåningen förstördes. Det hon såg bakom övervåningens spegelreflekterande glas var CIA från första fönstret till sista. Det var ett fantastiskt mål. Han promenerade henne sen i flera timmar längs de tänkta flyktvägarna med bil runt Östermalms enkelriktningslabyrinter. Det var närmast otänkbart att någon skulle kunna förfölja flyktbilarna den vägen. Polisen skulle sannolikt satsa på stans utfarter. Dessutom låg lägenheten så nära målet att slagstyrkan skulle ha varit inomhus i flera minuter när polisjakten på allvar kom igång runt stan. Att polisen någon dag senare skulle hitta hyrbilarna på Östermalm skulle inte få dem att gissa på annat än klassiskt bilbyte och att förövarna således måste ha stuckit någon annanstans. Det var poängen med att inte genomföra ett bilbyte. Planen föreföll Monika lika enkel som genial. Han lyckades uppskjuta det oundvikliga åtskilliga timmar. Han tog henne till en restaurang med källarvalv i Gamla stan, några kvarter från sin egen bostad, och bjöd henne på dyr mat. Men redan under måltiden, när de ändå inte kunde tala om operationen, blev hon personlig på just det sätt han fruktat. Och när de långt senare, efter det oundvikliga i himmelssängen, låg svettiga och fortfarande lätt andfådda och nakna smekte hon



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 310

honom mycket försiktigt över sårskorporna på bröstet och bekände att hon fantiserade om ett annat liv, att hon kände sorg över att leva sitt liv utan personlig värme, utan kärlek, utan att kunna tänka på barn. Han låg tyst och stirrade upp i mörkret mot taket. ”Du får inte säga så där”, sa han efter en stund. ”Inte nu när det snart är över.” Hon svarade att det aldrig var över. Nästa dag repeterade han sammanbitet planen och flyktvägarna med henne, han la sig vinn om att hon verkligen skulle kunna allting i detalj, både på kartorna och ute på Östermalm. Logisterna från Frankrike skulle komma samma kväll, Monika skulle sätta dem in i några detaljer angående bilhyrning och parkering, sen skulle hon följa efter Carl till Hamburg. Från det franska paret, som inte visste vad operationen gällde, fick Monika ett kodmeddelande som de själva inte förstod, men som för henne innebar att vapensmugglingen från Frankrike skulle gå från Reims och att den operationen skulle inledas inom tjugofyra timmar. Innebörden var i så fall att operationen hade flyttats fram i tiden. *** Carl fick ingen möjlighet att till förvaringsboxen på Hauptbahnhof framföra beskedet om vapensmugglingen innan den redan var långt framskriden. Det visade sig emellertid, av ett lika förbryllande som oroande skäl, sakna betydelse. Den franska underrättelsetjänsten DGSE hade gjort en framställan till såväl västtyska som belgiska och svenska säkerhetstjänsten om att man hade en leverans per bil från Reims till Stockholm som måste skyddas från obehörig inblandning. På så vis kom det sig att två franska studenter i en beige Citroën BX med Parisnummer transporterade 8 dödliga sovjetiska vapen från Reims till Liège i Belgien, från Liège till Aachen i Västtyskland, från



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 311

Aachen via Hamburg till Flensburg och därifrån över Danmark via bilfärjan Nyborg/Korsör till Helsingör och vidare till Helsingborg och Stockholm utan att störas av en enda tullförfrågan. I själva verket skyddades dessa smugglare som ömtåliga ägg av först fransk, sen belgisk, sen västtysk, sen dansk och sist svensk säkerhetstjänst från varje, som det hette, obehörig inblandning från utomstående, det vill säga statens tulltjänstemän. Vapensändningen var helt enkelt sakrosankt och nådde därför utan problem basen på Grevgatan i Stockholm. Där svensk säkerhetstjänst bevakade den tänkta flyktlägenheten 24 timmar om dygnet. När Loge Hecht hade fått det utskrivna telexmeddelandet från fransmännen tog han genast kontakt med Näslund i Stockholm. Men Näslund hade också fått framställan och hade redan hunnit vidta åtgärder beträffande tullen i Helsingborg och de danska kollegerna vid gränsen efter Flensburg och vid Helsingör. Fransmännen kände alltså till vapentransporten och de ville skydda den. Loge Hecht kallade till sig Siegfried Maack för att få hjälp med tänkandet. Situationen var krisartad, men hur och varför och när och vilka? Det var frågorna. Eftersom man inte gärna kunde förutse att franska underrättelsetjänsten hade för avsikt att spränga en amerikansk ambassad i luften, började Maack sitt funderande, avbröt sig och log generat åt den oavsiktliga underdriften, så måste man dels utgå från att de kände till avsikterna med operationen, dels hade för avsikt att stoppa den. Rätt. Men hur skulle de göra det? När folk var på plats i Stockholm skulle de vända sig till de svenska kollegerna, förslagsvis. Var det riktigt franskt i beteendet? Nej, det fick man medge att det inte var. Nå, hur skulle de själva då stoppa aktionen och kamma in guldstjärnorna i underrättelseklubbarnas betygsbok? Carl måste ha haft rätt. Action Directe måste ha blivit infiltrerad.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 312

Av de personer man hittills kände till kunde bara en komma ifråga och det var den där Alain Detoureille. Möjligen rätt. Men inte trodde de väl att en enda underrättelseofficer skulle kunna omintetgöra operationen utan att ta avsevärda risker? Jo, man kunde ju se hur en sån där som Hamilton tänkte. De där människorna betraktade sig som överlägsna alla andra. Söte Jesus, tänkte Loge Hecht, vi har en ”slagstyrka” i terroristgruppen som består till hälften av underrättelseofficerare från våra allierade. En av dem tror att han utan vidare kan oskadliggöra de andra, men vet inte att en av dem han ska oskadliggöra är dels kollega, dels farlig som en svart mamba. ”Bör vi inte varna dom franska kollegerna?” sa Loge Hecht. ”Jo, det är bestämt min mening också, frågan är bara hur budskapet ska framföras. Tänk om dom inte kan kontakta sin man?” ”Något nytt från Hamilton?” ”Nej, jag ska gå och kolla nu om en stund.” ”Är det dags att kalla in GSG 9?” ”Ja, utan tvekan. Vapnen är på plats om tio timmar i Stockholm. Först måste terroristerna få en bekräftelse på att det har fungerat. Det får dom i morgon på något sätt. Därefter avreser slagstyrkan. Jo det är sannerligen dags att ringa Uwe Dee nu. Han blir nog glad.” Loge Hecht ägnade en stund åt att formulera sig så diplomatiskt men tydligt som möjligt när han gjorde en framställan express och med största prioritet på de europeiska säkerhetstjänsternas heta linje. Ett sådant meddelande motsvaras i tidningsvärlden av en så kallad flash, teleprintern ringer och en röd lampa blinkar när telexmeddelandet kommer. När Siegfried Maack återvände en halvtimme senare från Hauptbahnhof var han vit i ansiktet. ”I morgon”, sa han. ”Deras sista genomgångsmöte hålls i morgon kväll. Tillslaget måste ske precis, exakt på sekunden, tio minuter efter att Hamilton sänt oss radiosignalen från det där pistolmagasinet. Hinner vi?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 313

”Jag ringer Uwe Dee omedelbart”, sa Loge Hecht och sträckte sig utan att tveka efter sin telefonlur. En timme senare startade fyra tungt lastade Pumahelikoptrar från St. Augustin. De flög mot Hamburg. Samtidigt satt majoren Alain Detoureille i en svart Citroën på väg mot tyska gränsen. I hans sällskap fanns två terrorister som hade ett fullständigt förtroende för honom och de lysande egenskaper han haft tillfälle att visa dem. Alain Detoureille räknade med att de andra två hade en återstående tid i frihet, om ens i livet som på sin höjd kunde uppskattas till 48 timmar. Han pratade glatt och upprymt, en aning forcerat kanske, om olika kvinnoerövringar. Han skulle inte ha någon förnyad kontakt med sin central förrän om 40 timmar, strax före den beräknade avresan till Sverige och ungefär 8 timmar före tidpunkten då man skulle utlösa operation Endlösung, som man med en skämtsam hänvisning till tysk historia kallade sin operation. Major Alain Detoureille var en av DGSE:s främsta experter på så kallade våta jobb. Det är internationell underrättelsetjänstslang för något som i mer vardagligt språkbruk kallas mord. *** Carl hade krävt att det sista förberedelsemötet skulle kombineras med en diskussion med stora delegationen eftersom hans politiska förslag måste avgöras med kvalificerad majoritet. Han krävde för det första att kommandot skulle uppkallas efter Horst Ludwig Hahn, som var en martyr som stupat för just denna operations skull. Den politiska innebörden i att ändra namnet från Kommando Siegfried Hausner till Kommando Horst Ludwig Hahn var bland annat att man tog avstånd från PLO:s inblandning, mord och störningsaktion. För det andra borde den saken förklaras i resolutionen. Men i de belgiska kamraternas utkast fanns inte ett spår av detta.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 314

För det tredje borde Abu Nidals krav, att få sitt namn med i aktionen, beaktas seriöst, eftersom Hahn lovat honom det. Det sista kravet föreföll definitivt omöjligt. Småborgerligt tjafs om lova hit och lova dit kunde inte väga tyngre än politiska realiteter och de politiska realiteterna var att detta var en operation av den europeiska gerillan, inte av någon spökfigur som satt med armarna i kors nere i Mellanöstern. Fast det var ändå inte orimligt att uppkalla aktionen efter den stupade kamraten. Ungefär så långt hade Friederike Kunkel utvecklat sin syn på Carls krav. Alla på Breite Strasse visade dock irritation över att han i sista stund kom med politiskt krångel av detta slag. Men hans ställning i gruppen gjorde att man i demokratisk ordning måste behandla saken i diskussion. Fråga uppstod ett tag om man skulle byta lokal och förlägga mötet på Peeterstrasse. Men eftersom där fanns kamrater som av säkerhetsskäl inte haft kontakt med vissa andra, och eftersom det förra mötet avlöpt som ett normalt party utan några störningar så blev det, till Carls oändliga lättnad eftersom man här återigen befann sig en hårsmån från fiasko, beslutat att stora delegationens möte nu som förra gången skulle äga rum högst upp i etagevåningen på Breite Strasse 159. *** Uwe Dee var klädd i grön basker och fältuniform. Han hade upprättat sitt högkvarter i stans utkant vid en av MEK-enheternas förläggningar där det fanns gott om utrymme för helikoptrarna att landa. Sammanlagt stod nu 80 man under hans befäl. Sambandscentralen låg högst upp i huvudbyggnaden bland annat med hänsyn till att helikoptrar kunde landa på det platta taket. Våningen hade spärrats av och man hade utfärdat säkerhetspass för alla som skulle passera upp och ner, eftersom Loge Hecht släpat med sig en mängd personer i civila kläder.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 315

På ena långväggen hade de spänt upp förstoringar på stadskontorets ritningar över lägenheten och kartbilder över den omgivande geografin. Vad gällde tillslaget mot Peeterstrasse, var det en mindre operation som skulle klaras av en enda SET, med back-up från MEK. Av kapten Charlies sista rapport framgick tydligt var någonstans i lägenheten han hade sitt kvarter och att han skulle vara klädd i vit skjorta vid tillslaget. Det sista var oerhört viktigt. SET Gul och SET Blå skulle göra den första inbrytningen och varje man måste nu inpränta det viktiga i att inte i hastigheten, hur upphetsat läget än kunde bli, ge sig på kapten Charlie. Det var alltså den här förestående operationen som kapten Charlies besök hade gällt och även om Uwe Dee hade tyckt sig uppfatta en och annan snorkig kommentar om utlänningen så fick absolut ingenting hända honom utom det som naturligtvis inte gick att undvika, med tanke på den taktik med sprängchock-blixtgranater som skulle användas. Folket från Verfassungsschutz hade arbetat febrilt med att kolla grannar och personer i intilliggande lägenheter. Man måste utgå från minst två av de underliggande lägenheterna och få upp all utrustning utan att varsko fienden. Det senare var operationens känsligaste och mest riskabla del. Vad beträffade de mer artistiska inslagen i operationen hyste Uwe Dee inga farhågor. Han var dock chef för världens förnämsta anti-terroriststyrka. Det som förestod var det största klippet någonsin. Om kapten Charlies informationer var riktiga så kunde man förvänta sig en fångst på ungefär ett dussin terrorister på en gång. Det var världsrekord, enligt Uwe Dee. Loge Hecht var djupt bekymrad. Fransmännen hade i amper, nästan oförskämd ton dementerat att de skulle ha personal i någon nu verksam euro-terroristisk organisation. Enda förklaringen var i så fall att den där Näslund på något sätt spelade under täcket. Det var svenskarna som fortfarande hoppades, möjligen då med fransk assistans, att få göra det stora tillslaget. På sätt och vis kunde man förstå dem om det var så, eftersom det egentligen var deras man som hade dukat för hela operationen. Men det var



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 316

barnsligt, det var inte riktigt yrkesmässigt att agera på det viset. Loge Hechts förtroende för den svenska säkerhetstjänsten var dessutom inte överdrivet stort. Fast hur hade svenskarna fått kännedom om leveransen, så att de kunnat få fransmännen att slå larm om den skyddade vapentransporten? Hade Hamilton hållit inne med informationer som han i stället vidarebefordrat till sina egentliga överordnade? Det kunde man möjligen förstå. Men det var inte bra. *** Mötesdeltagarna skulle anlända i smågrupper med vissa förutbestämda intervaller. Man delade upp sig så, att kamrater från ett halvt kommando ur både slagstyrkan och reservstyrkan skulle bli de två grupper som skulle anlända sist. Ett orange ljus ute på balkongen högst upp i etagevåningen skulle utgöra klarsignal. Det hade slumpat sig så, om det nu var en slump vilket Carl inte riktigt trodde på, att han och Monika skulle komma sist till platsen. Förmodligen hade hon med hjälp av Martin manipulerat lottdragningen. De promenerade nere i city. Det snöade för första gången denna dimmiga vinter i Hamburg och de gick omslingrade. I fickan på sin nyinköpta mockapäls kramade Carl ett magasin till sin Beretta och han hade en extrapatron i bröstfickan. Han brottades med en svår frestelse. Hon berättade att hon varit på ett bibliotek under dagen och slagit upp Mozarts fagottkonsert, K 191, som Carl berättat om för henne. Carls fantasier i sjuksängen nere på det ruffiga Schmaals Hotel vid Hafenstrasse kunde mycket väl vara sanna. Det som fanns antecknat om K 191 var att den var daterad 1774 i Salzburg och att den tydligen köpts av en fagottdilettant, Thaddaeus Freiherr von Dürnitz. ”Då var det alltså som jag trodde”, sa Carl. ”När man hör konserten är det ju märkvärdigt tydligt hur musiken runt fagotten bygger



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 317

upp det hela och hur fagotten framstår som om den dompterade hela den övriga orkestern, fast det i själva verket är tvärtom.” ”Och ändå blev det så lysande musik, och så enkelt.” ”Ja. Den där friherren måste ha haft ett rejält party efteråt, vilken succé han måste ha gjort. Och så överraskade hans släktingar måste ha blivit.” ”Undrar om Mozart var med själv och dirigerade, samspelet mellan fagotten och orkestern skulle ju aldrig ha gått utan en skicklig dirigent.” ”Nej, det var han nog inte. Han hade bara sålt stycket väl? Skulle han själv varit med så skulle det hela nog blivit för genomskinligt. Antagligen kan den där friherren ha låtsats som om det var han som komponerat konserten också.” ”Det kunde ju aldrig hans inhyrda proffsmusiker ha gått på.” ”Nej, men dom hade väl betalt för att hålla käften och spela.” De gick tysta en stund. Carl funderade på fagottkonserten och det föll honom in att han just nu var med om någonting liknande. Han hade använt hela sin yrkeskunskap för att lägga upp planerna på operationen mot amerikanska ambassaden i Stockholm; all den yrkeskunskap som han fått efter fem års utbildning av bland annat US Navy, Special Intelligence Forces. Än så länge spelade terroristerna med honom i vad som rimligtvis måste vara den mest professionella planläggning inför en attack som de någonsin varit med om. De var dilettanter på RPG liksom friherren von Dürnitz varit det på fagott. De befann sig några kvarter från rådhuset, kvarter som av den fula 50-talsarkitekturen att döma måste ha blivit fullkomligt utplånade under kriget. Men när de vek runt ett hörnhus i glas och betong öppnade sig en överraskande plats som helt kastade om stämningen. Det hade varit en kyrka, nu fanns bara tornet kvar och en del av de bortre murarna. De gick in genom det som en gång varit en sidoingång på kyrkan och kom in på en liten öppen stenlagd plats. De såg upp mot den svarta himlen. Det föll tunga långsamma snöflingor, som den



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 318

första snön i november i Sverige. ”Det här är Sankt Nicolai, jag ville visa dig den”, sa hon och drog honom till sig. De stod en stund tysta kind mot kind och såg upp mot det höga raka fristående tornet som motstått bombningarna och trotsigt pekade mot Gud. Hon viskade i hans öra att Sankt Nicolai hade bombats 1943, att ruinen stod kvar som ett monument över kriget och dess offer; att då, 1943, tio år drygt innan hon själv föddes, hade omvärlden trott sig kunna utplåna Tyskland och den fascistiska ideologin med bomber. ”Blunda och tänk”, sa hon. ”Just här där vi står nu föll sprängbomberna så att hela kyrkan tycktes rasa samman i eld och explosioner. Om vi hade stått här då, 1943, vilka hade vi varit då?” ”Vi hade kanske inte varit alls. Vi hade varit anti-nazister och vi hade inte träffats förrän i Buchenwald, vi hade inte stått här 1943.” ”Tror du vi hade ingått i en motståndsrörelse?” ”Fanns det det i Tyskland? Var inte alla i stort sett för nazismen, ärligt talat.” ”Jovisst. Motståndarna var lika få då som vi är i dag och i stället för Buchenwald heter det Stammheim.” ”Om du kommer till Stammheim, vad har dom då dömt dej för?” ”Vadsomhelst, det spelar ingen roll. Vi får straff som varierar mellan en gång livstid och tre gånger livstid, bevis eller inte, det spelar ingen roll.” ”Men är du skyldig, jag menar skyldig i deras ögon, till någon operation, har du varit med om annat än bankrån?” Han trevade på sitt pistolmagasin i fickan. Det som föll honom in var att trycka in patronen innan han och Monika kom upp i lägenheten. Han kände en varm förtvivlad våg av ömhet slå upp inom sig, han ville inte se henne släpas bort av någon SET. Det var bara timmar kvar. ”Jag var stationerad två år i München”, sa hon som om det förklarade allting. ”Ja? Vilka operationer då?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 319

”Karl-Heinz Beckurts och hans chaufför.” ”Vilka var det?” frågade Carl fast han mycket väl visste svaret. ”Forskningschef på Siemens, rustningsindustrin. Och året innan den där Ernst Zimmerman, också rustningsindustrin. Men om man varit med i flera operationer i samma område är det praktiskt att byta arbetsfält, det är därför vi flyttade vårt kommando till Hamburg.” ”Du har alltså varit med om såna där småmord du också?” ”Ja, men börja inte nu igen. Det är väl sent.” ”Ärligt talat, har du aldrig känt lust att lägga av?” ”Jo en gång, när vi älskade med varandra i Stockholm.” ”Men?” ”Tja vadå ’men’? Det finns ingen väg tillbaka. Håll om mej i alla fall, håll om mej som om vi vore vilka som helst som stod här som om det bara fanns du och jag, som om det var 1943 nu en kort liten stund.” Han släppte magasinet som han höll i fickan och höll om henne och de stod stilla en lång stund i snöfallet mitt i den mörka kyrkoruinen. Det var meningslöst, det skulle inte gå. Det insåg han. Och han kände sig tung av vemod när de började promenera tillbaks mot Breite Strasse. De gick hela vägen i snöslasket, hon hade sina nyinhandlade svenska vinterstövlar på sig. När de närmade sig höghuset såg de på långt håll det orange ljuset högst upp på etagevåningens balkong. Signalen syntes egentligen över en stor del av Hamburg, det kändes som om den nästan vrålade av indiskretion. Carl försökte undvika att se sig omkring mer än rimligt när de närmade sig det röda kaklet nere i porten och tryckte in den överenskomna signalen på porttelefonens ringklocka. ”Schramm” stod det på metallskylten. Lägenheten var hyrd i Monikas falska identitet. På hissgolvet låg en liten ledningstråd i gult och blått virat i spiraler. Carl läste meddelandet med en nästan overklig känsla. SET Gul och SET Blå hade installerat sig. I hissen på väg upp mot 22:a våningen kysstes de för sista gången.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 320

*** Uwe Dee var på ett lysande humör. När spaningsenheten 300 meter från porten på Breite Strasse 159 nu hade rapporterat ingång av de sista terroristerna kommenderade han rött beredskapsläge och kallade till sig gruppcheferna för en sista genomgång. Beredskapsläge Rött förväntades vara minst en timme och högst fyra timmar tills signalen kom. Gruppcheferna borde alltså installera sig inom senast en trekvart, övrig personal fanns redan på sina stridsstationer. Den sista genomgången var bara en repetition och högst summarisk. Huvudsaken var att operationen skedde fullkomligt synkroniserat och att man alltså inte schabblade med några sekunder hit eller dit. Kapten Charlie hade rätt att förvänta sig fullständig precision eftersom han rimligtvis själv borde iaktta vissa försiktighetsmått ögonblicket innan tillslaget kom. Två man i varje grupp hade som särskild uppgift att snabbt lokalisera kapten Charlie. Två sprängspecialister skulle gå in 15 sekunder efter huvudstyrkan för att lokalisera sprängladdningen vid lägenhetsdörren och desarmera den, två man hade till uppgift att säkra den positionen omedelbart vid inbrytningen. ”Den övriga delen av operationen bör väl inte innebära några oklarheter vid det här laget”, log Uwe Dee och blixtrade med sin franska guldtändare när han tände dagens fyrtionde Gauloise; det låg en tung doft av fransk cigarrettrök över hela operationscentralen. Gruppcheferna hade inga frågor. De intog därmed sina stridsstationer. När de avgått sänkte sig tystnaden över centralen, man hörde bara pipandet och väsandet från de olika radioenheterna. Så fort gruppcheferna intagit sina positioner skulle man iaktta strikt radiotystnad tills signalen kom. Uwe Dee blossade häftigt på sin cigarrett och gick fram till Loge Hecht som stod vid en av kortväggarna i lokalens bortre ände och studerade den porträttsamling som fanns uppspänd på väggen. ”Härligt, inte sant?” sa Uwe Dee och dunkade Loge Hecht i ryg-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 321

gen, något som fick denne att nästan reagera fientligt. Vid stora målet fanns nu 13 terrorister, därav 9 identifierade. Vid lilla målet borde man hitta fyra stycken, därav två identifierade. Världsrekordet närmade sig. ”Det oroar mej att vi inte fått någon vettig kontakt med Paris”, sa Loge Hecht. Han var verkligen oroad. Han hade för tio minuter sen meddelat Paris att man stod inför en operation av betydande omfattning och att det var högst fyra timmar kvar till GO. Men fransmännen hade inte svarat. ”Du vet hur dom är, grodätarna”, sa Uwe Dee. ”Dom springer väl kors och tvärs i korridorerna med sin byråkrati som ändå måste upp till en minister för att få godkännande och ministern ligger och pippar sin älskarinna någonstans så då blir det tvärstopp tills han är färdig och dom får störa. Så där är dom alltid, frassarna. Har du informerat delstatsregeringen?” ”Ja. Men inte när var och hur.” ”Bra. Och svenskarna?” ”Dom ligger och vaktar två oidentifierade franska terrorister, dom som sitter på vapnen.” ”Bra. Två man, det ska väl till och med svenskarna klara av. Telefonförbindelse eller radio?” ”Radio.” ”Perfekt. Då återstår bara att vänta, läget är med andra ord under fullständig kontroll.” ”Det vet man inte förrän efteråt. Det här verkar för stort för att man ska känna sig tvärsäker tycker jag.” ”Oroa dej inte. Om några timmar tar vi dom.” *** Carl hade insisterat på att få en annan musik än den skräniga rockmusiken som ljudkuliss och han hade gett Werner en packe kassetter. Han höll en perfekt genomgång med hjälp av bildprojektor och over-



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 322

head-projektor. Han visade först en serie färgbilder av målet och flyktvägarna. Sen föredrog han sina egna skisser över flyktvägarna, enkelriktningen och bilarnas mötesplatser och avställningsplatser. Allt sådant material skulle förstöras efter föredragningen så publiken tvingades koncentrera sig spänt. Carl använde sitt pistolmagasin som pekpinne över kartbilderna på väggen. Styrka 1 skulle stå parkerad på Valhallavägen, tidpunkt T minus fyra minuter. När Styrka 2 passerade skulle man starta och följa efter på ungefär 50 meters håll, inte kortare, möjligen längre. När Styrka 2 passerade den italienska ambassaden skulle Styrka 1 vända sin bil och gå ur med vapnen dolda under rockarna. Det var bättre än att bära dem i tennisbagarna man skulle använda då man övergav bilarna efter operationen. Beräknad tid för Styrka 1 att komma i läge från den parkerade bilen fram till anfallsposition ute på Gärdet var 90 sekunder. Eldgivning samtidigt, två skott per man. Styrka 2, vars position var nedanför amerikanska ambassaden på parkeringsplatsen på Strandvägen, skulle inleda sin flykt genom att köra Strandvägen fram till Narvavägen, en sträcka som borde ta mindre än 30 sekunder. Därifrån vidtog en serie manövrer runt Östermalm. Beräknad ankomst till Grevgatan fyra minuter senare, i lägenheten summa fem minuter precis efter att attacken avslutats. Styrka 1 skulle återvända Valhallavägen och sen ta sig ner på Karlavägen och via Storgatan till Grevgatan. Den färdvägen skulle ta minst en minut längre. Båda anfallsstyrkorna skulle befinna sig inomhus i flyktlägenheten mindre än 6 minuter och 30 sekunder efter attacken. Ungefär samtidigt kunde man förvänta sig att polis och brandkåren från Östermalms brandstation kom till platsen. När Carl var i slutet av sin genomgång kom Mozarts fagottkonsert, skriven på beställning av en dilettant, friherren Thaddaeus von Dürnitz. Carl repeterade flyktvägarna med hjälp av karta och tidtagarur



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 323

medan han pekade med sitt långa pistolmagasin med 12 patroner i. Frågestunden blev ganska kort efteråt. Och man gjorde paus för att ställa om möblemanget, bränna Carls material i brasan och förbereda sig för det politiska mötet. När han stod vid brasan och matade in sina fotografier och kartskisser i elden kom Werner Porthun fram till honom och tryckte hans hand. ”Dels ville jag gratulera till en fantastiskt fin uppläggning av operationen”, började han och såg ner i golvet. ”Dels ville jag be dej om ursäkt för en sak.” ”Äh”, sa Carl generat. ”Du har ingenting att be mej om ursäkt för.” ”Jo, jag var djävligt misstänksam mot dej i början, det var felaktigt av mej och jag vill framföra min självkritik på den punkten.” Carl slängde in de sista kartskisserna i brasan och sen rätade han på sig och klappade Werner på axeln. ”Det där har ingen betydelse längre. Men har ni själva aldrig tänkt på att genomföra en sån här operation?” ”Du menar i Stockholm eller med RPG?” ”Tja, vilket som.” ”Vi hade planer på en operation i Stockholm en gång.” ”Ja?” ”Inte så mycket att snacka om nu. Det var en löjligt liten grej om man jämför med det här. Och RPG trodde vi var för svåra att sköta. Men nu tar vi ju ett kvalitativt språng.” ”Hurså?” ”Ja från och med den här operationen befinner vi oss på en helt annan nivå.” ”Jo, onekligen, ursäkta mej, jag vill snacka med en av dom franska kamraterna.” Carl letade upp Alain Detoureille i rummet och fann honom med en konjakskupa i handen, gestikulerande och skrattande. Det såg ut som om han försökte charma Monika som satt bredvid honom. Alain Detoureille sken upp när Carl kom fram till dem.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 324

”Mycket proffsigt, gratulerar”, sa Alain Detoureille med en svepande fransk gest med armen. ”Jag hade kommit hit laddad med idéer om vad jag skulle korrigera men det blev förbanne mej inte något att invända. Du är specialutbildad va?” ”Ja”, sa Carl och bollade tankfullt en 9 mm:s patron i handen. ”Som jag sa förut, sabotage, sprängtjänst. Attack i små enheter mot sovjetiska marinförband i första hand.” ”Men i den taktiken ingår ju knappast såna här krigsspel för stridshandlingar i tätort?” ”Nej men vi hade alternativa uppgifter beroende på krigsläget. I ett eventuellt senare skede skulle vi och en del marinkårsförband övergå till maskerad gerillakrigföring, för den händelse ryssen tagit sig in i landet. Den här planen är egentligen avsedd att rikta sig mot ett sovjetiskt stabskvarter i Kristianstad, om jag får förråda en militär hemlighet.” Fransmannen visslade lågt. ”Det förklarar saken”, sa han. ”Ni har alltså en tvåstegsutbildning, dels för de rena krigshandlingarna i ett initialskede, dels för fortsatt motstånd av gerillakaraktär.” ”Just precis. Svensk krigsplanering kan ju faktiskt inte utesluta möjligheten att ryssarna, om dom verkligen skulle anfalla oss, faktiskt lyckas ta sig in och bita sig fast på vårt territorium. Då vidtar ett stadium med såna här nålsticksoperationer. Det är vi, en del marinkårsförband, och fallskärmsjägarna också, tror jag, som får sån alternativ utbildning.” ”Sånt sysslade aldrig vi med, Frankrikes ära skulle inte tåla fiender på fransk jord så vi har ingenting sånt hemma. Synd, för i vår verksamhet i stadsgerillan är det här ju fantastiskt nyttiga kunskaper.” ”Jag skulle vilja tala med dej i enrum om en sak, det är mycket viktigt”, sa Carl och kände hur hjärtat började slå häftigare. ”Här finns väl inget enrum, vi är alla i samma båt nu”, invände Monika som om hon nästan kände sig sårad av ett brutet förtroende. ”Jo”, envisades Carl. ”Jag ska förklara för dej senare, Monika, men



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 325

jag måste snacka med Alain ensam ett tag före det politiska mötet. Det är väl okay, Alain?” ”Visst naturligtvis”, sa fransmannen och reste sig upp. Carl tryckte in sin trettonde patron, liksom av en händelse, i pistolmagasinet och bollade det ett varv i luften. ”Vi ses om en stund, Monika”, sa han och började gå i förväg upp mot övervåningen samtidigt som han sträckte ner handen i fickan och diskret tryckte in knappen på tidtagaruret. Han beräknade tidsskillnaden till fem sekunder. ”Stäng dörren och sätt dej”, sa han till Alain Detoureille när de kommit upp på övervåningen. ”Jag ska bara kolla att vi är ensamma”, fortsatte han och gick in på sitt rum, tog fram sin pistol, körde in magasinet och gjorde tyst och snabbt mantelrörelse. När han kom ut i andra rummet hade Alain Detoureille satt sig i soffan och balanserade konjaksglaset som han tagit med sig i ett lätt grepp mellan pekfingret och tummen. Han hajade till när han såg den stora italienska pistolen i Carls hand men ansträngde sig tydligt för att inte göra min av osäkerhet. Carl satte sig tungt och långsamt i en fåtölj mitt emot soffan och tog upp tidtagaruret och la det framför sig på soffbordet. ”Vi har exakt sju minuter och femtio sekunder på oss för den här diskussionen”, sa Carl och la upp höger arm i ett vilsamt läge i knät med pistolmynningen riktad snett ner mot golvet. Fransmannen ställde ytterst försiktigt, med en stor långsam och tydlig rörelse, ner konjaksglaset framför sig. De satt på fyra meters håll, ingen av dem kunde ha någon svårighet att värdera det taktiska läget. Från nederdelen av lägenheten hördes sorl och musik. Någon hade bytt om till skränig rockmusik. De betraktade varandra. Fransmannen såg Carl stint i ögonen men antydde inte med en min vad han tänkte. ”Är du beväpnad?” frågade Carl. ”Ja.” ”Automatique 7,65?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 326

”Ja, hurså?” ”Ditt tjänstevapen alltså?” ”Nej, i armén hade vi ett annat vapen.” ”Det var inte det jag menade.” ”Nå, vad var det du menade?” ”Vi sitter i en helvetes situation, Alain. Innan du kommer för långt i ditt funderande om hur du ska få upp ditt eget vapen, låt mej säga något som är absolut sant. Du har för det första inte en chans, som du inser. För det andra har jag ingen som helst avsikt att skada dej. Är det klart?” ”Ja, jag hör vad du säger.” ”Har det inte slagit dej att vi är minst två terrorister som är lite för bra i den här samlingen?” ”Jo, naturligtvis. Jag trodde jag var ensam.” ”Det är du alltså inte.” ”Nej. Och?” ”Här i lägenheten finns minst en, jag upprepar det, minst en representant för fransk, tysk eller annan säkerhetstjänst eller underrättelsetjänst.” ”Minst en?” ”Ja.” Tidtagaruret tickade allt högre i tystnaden. Alain Detoureille satt tyst en stund, sen höjde han frågande på ögonbrynen och gjorde en försiktig, demonstrativt långsam och tydlig, gest mot tidtagaruret. ”Sekunderna tickar iväg?” ”Ja.” ”Och vad händer sen?” ”Då är det hela slut.” ”När du bluffat mej att erkänna att jag är din fiende, då är det slut? Tror du att jag är så lättskrämd?” ”Nej. Men försök att ta ditt förnuft till fånga nu, Alain. Vi väntar ett tillslag.” ”Du vet det?”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 327

”Ja.” ”Hur vet du det?” Carl tvekade. Han tyckte redan att han hade uttryckt sig fullkomligt klart. Det hela kanske skedde helt i onödan. Alain borde väl ha sinnesnärvaro nog att snabbt ge sig när tyskarna kom och så kunde han förklara det hela i efterhand. Men det gick inte att bortse från faran att han om han var oförberedd skulle reagera automatiskt och skjuta mot GSG 9 och då skulle det kunna kosta honom livet. Tyskarna var säkert försedda med såväl skyddsvästar som automatvapen. Han tyckte han hörde ett svagt skrammel på taket ovanför. ”Klumpskalle”, tänkte han. Carl väntade tyst. Men Alain Detoureille såg bara stint på honom utan att ta några vidare initiativ, utan att ens fråga någonting. Carl kunde inte förstå vad som rörde sig i den andres huvud. Klockan tickade och ingen sa någonting på en outhärdligt lång stund. Carl trodde han hade bestämt sig för hur han skulle fortsätta när dörren öppnades borta mot trappan till nedervåningen. Det var Monika. ”Vad är det ni sitter och konspirerar om?” sa hon med tydligt tillkämpad skämtsamhet. ”Vill du vara snäll och lämna oss och gå ner till dom andra”, sa Carl i så hård ton han kunde förmå sig till. ”Nej, absolut inte. Jag kan gå ner och hämta dom andra om du vill. Ska jag det?” Carl grubblade över vad hon kunde mena. ”Nej”, sa han till slut. ”Stanna här men håll käften.” ”Är du en av oss med andra ord?” frågade Alain Detoureille snabbt med en blinkning mot Carl. Han satt med ryggen snett vänd mot Monika så att hon inte kunde se hans minspel. ”Alltså”, sa Carl. ”Vi har inte så mycket tid på oss som jag sa förut. Och innan tiden är ute måste jag veta hur det ligger till, Alain. Förstår du mej?” ”Ja, jag tror jag förstår vad du menar.”



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 328

Carl grubblade förtvivlat över hur han skulle kunna fråga så att bara en av de två i rummet förstod vad han menade. ”Jag har aldrig varit i bassängen”, betonade han. ”Men jag är i alla fall utbildad badvakt själv, liksom jag antar att du måste vara det.” Bassängen (”La Piscine”) är det internationella slangordet i spionkretsar för den gamla franska underrättelsetjänsten, som råkade ha sitt kvarter alldeles i närheten av Piscine Deligny vid stranden av Seine, mitt inne i stan. Anspelningen kunde alltså inte gärna vara annat än kristallklar för en eventuell kollega. ”Av alla bluffar jag varit med om är nog den här den häftigaste. Jävlar vad vi ska garva åt det här när vi kommer till Stockholm”, log Alain Detoureille. Men Carl förstod inte avsikten. Budskapet var tvetydigt. Antingen menade fransmannen att Carls hänvisning till att han själv var underrättelseman innebar att bluffen fått oanade dimensioner därför att de alltså varit två kolleger på en gång i terroristorganisationen. Eller också menade han att Carls hela uppläggning av samtalet var bluff, den häftigaste kontroll av kamrat man kunde tänka sig. Varför sa han att de skulle garva i Stockholm, dit skulle de ju inte komma om de var kolleger och det Carl antytt om ett förestående tillslag således var sant. Var det för att förvirra korten för Monika? ”Jag måste ha ett besked”, sa Carl. ”Det har du redan fått.” ”Inte tydligt nog.” ”Med hänsyn till omständigheterna och sällskapet tycker jag nog det.” ”Som jag sa”, fortsatte Carl och lutade sig fram över tidtagaruret, det var 55 sekunder kvar, ”så har vi ont om tid, mindre än en minut nu, Alain.” Det hördes ett nytt svagt buller uppe på taket. Carl såg tydligt i Alains ansikte att denne uppfattat ljudet. Han sneglade mot Monika borta vid dörren, men hon tycktes inte ha märkt någonting. Hon stod med armarna i kors och hårt slutet ansikte.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 329

”Kort sagt”, fortsatte Carl med stigande nervositet: ”Du är fransk statstjänsteman, är du vid DST eller DGSE?” Monika gick sakta över golvet och in i sitt eget rum och slog igen dörren efter sig. Det var en svårtolkad reaktion men Carl drog en suck av lättnad. Hon kände kanske inte till förkortningarna. ”Jag är major, utlånad till DGSE, vad var det som gjorde att du kom på det?” viskade fransmannen snabbt medan han sneglade mot dörren där Monika försvunnit. ”Vi kollade att det aldrig funnits någon Alain Detoureille vid fallskärmsjägarregementet i Marseille, du skulle ju ha en äkta identitet, minns du? Kollade ni aldrig mej?” ”Jo, du är officer, det var förbryllande men inte mer, när smäller det?” ”Om mindre än tjugo sekunder, vi måste söka skydd.” ”Tyskarna?” Carl nickade och skulle just resa sig när Monika på nytt uppenbarade sig i dörren. Hon höll en 9 mm Heckler & Koch 5 SD i handen, alltså en ljuddämpad k-pist av exakt samma märke som just nu måste finnas i åtskilliga exemplar utanför lägenheten. Det var ju ironiskt nog GSG 9:s standardvapen, fast inte i hennes ljuddämpade version. Hon höll vapnet i ena handen med mynningen riktad mot golvet, det var vänt så att Carl inte kunde uppfatta om det var osäkrat. ”Gör inga dumheter Monika, det här spelet är över nu”, vädjade Carl. ”Har han erkänt?” frågade Monika i ett oväntat mjukt tonfall. ”Ja, men det är inte som du tror …” Carl hann inte längre. Monika slängde upp kulsprutepistolen i en båge och riktade den mot Alain Detoureille och Carl sköt henne mitt genom kroppen utan att reflektera. Men han sköt bara ett skott, vilket med hänsyn till omständigheterna var närmast tjänstefel. Kulan hade slagit rätt igenom henne och stänkte upp en röd träffyta på tapeten bakom henne och hon hade inte ens hunnit sjunka ihop. Carls sista minnesbild av henne var hennes häpna, nästan förorättade blick mot honom, innan Alain Detoureille var framme hos henne



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 330

och slet k-pisten ur hennes hand. ”Nej!” vrålade Carl. ”Nej, släpp vapnet för guds skull!” Fransmannen tittade frågande på honom. Det hördes buller nerifrån våningen, folk var på väg upp. Carl riktade demonstrativt sin pistol mot dörren där terroristerna skulle komma inrusande och vädjade på nytt, desperat i tonen. ”Släpp vapnet Alain, håll inte i ett vapen!” Fransmannen ryckte på axlarna, riktade k-pisten mot dörren, sjönk ner i skyddsställning och kontrollerade snabbt att vapnet var skjutklart. Carl hann inte säga något mer. I nästa ögonblick exploderade rummets två stora perspektivfönster och fyra skyddsutrustade rymdmonster med metallsköldar framför sig svingade sig in i tunna nylonrep i en skur av glasskärvor. Soldaterna hade mörka skyddsglasögon och tjocka hörselskydd och när Carl såg det och såg hur de släppte två granater framför sig in i rummet dök han ner mot soffan och blundade och höll för öronen. I nästa sekund kändes det som om han skulle slitas sönder av blixt-ljud-bedövnings-granaterna. Han hörde två skottsalvor och någon kastade sig över honom. ”Kapten Charlie, kapten Charlie, alles gut, alles gut!?” vrålade tysken i hans ringande öra. Han kände sig fullständigt omtöcknad och låg kvar utan att röra sig med tysken över sig. Lägenheten där nere genljöd av salvor från automatvapen, ordergivning och skrik. Carl knep envist ihop ögonen och försökte återkomma till fullt medvetande. Salvorna från vapnen kom i periodiska stötar med tystnad emellan. Han rörde sig inte. Han bedömde, eftersom han grät men ändå helt felaktigt, att man hade satt in tårgas. Några minuter senare var allt över. Ett par man kom fram till honom och tog honom gratulerande i händerna. Han hörde inte vad de sa till honom eftersom det fortfarande ringde i hans öron av ljudchockerna. De tog honom mellan sig och förde fram honom till ett av de krossade perspektivfönstren. Han kände den kalla vinden slå emot ansiktet, snöandet hade övergått i



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 331

regn. De fäste en sele runt kroppen på honom och han hissades snabbt upp till taket där nya händer tog emot honom och föste honom fram mot takets mitt, där en lina från en hovrande Puma-helikopter dinglade i luftdraget från rotorbladen. De sprang hukande, två man fäste karbinhakar i hans sele, och han rycktes upp i luften samtidigt som helikoptern vek av brant uppåt bortåt. *** I Uwe Dees högkvarter smällde de första champagnekorkarna samtidigt som Puman med Carl gick in för landning. De senaste minuternas radiotrafik hade i en skur av meddelanden givit facit. Tillslaget mot Breite Strasse: 13 döda terrorister. Tillslaget mot Peeterstrasse: 1 död, 2 skadade och tillfångatagna terrorister. Tillslag i Stockholm: 2 terrorister gripna. Tillslag i Reims: 2 terrorister gripna. Tillslag i Paris: detaljerad rapport saknades, men enligt preliminära uppgifter 4 terrorister gripna. Uwe Dee gick glädjestrålande och med stora famnen öppen mot Carl när han leddes in i centralen. ”Glänsande, kapten Charlie, glänsande ferkligen ztrålande vi har en enastående zeger i protokollet!” röt Uwe Dee och slöt honom i sin björnfamn. Carl kände sig drömlikt omtöcknad. Han letade med blicken runt om i rummet och samtidigt som han upptäckte Loge Hecht och sökte hans blick tryckte någon ett glas champagne i handen på honom. ”Skål! Skål för helvete!” röt Uwe Dee och slog nästan sönder deras glas när han skvimpande slog sitt mot Carls och svepte sitt eget i nästa ögonblick. Carl drack beslutsamt långsamt ur sitt glas och gick sen rakt ner till Loge Hecht, som stod blek nere i rummets bortre ände. ”Vad hände med fransmannen, vet ni det, han var en av oss”, sa



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 332

Carl och kände att han hade svårt att höra sin egen röst, det sjöng fortfarande i öronen. Loge Hecht skakade bara på huvudet. Det tog några sekunder innan vidden av det hela gick upp för Carl. ”Han var major i DGSE, en av oss”, försökte Carl på nytt. Loge Hecht skakade på nytt på huvudet. Uwe Dee kom bort till dem och tryckte en grön basker över huvudet på Carl. ”Ni är nu en av ozz, kapten Charlie”, sa Uwe Dee högtidligt, drog ett bloss på sin stinkande franska cigarrett och fortsatte: ”Den här brukar vi inte ge vem zom helst men ni är utan tvekan den mezt förtjänte hittillz, välkommen i vårt gäng.” Uwe Dee skakade hjärtligt hand med honom på nytt. Det smärtade i Carls kropp av de häftiga rörelserna. Han trodde att det började blöda någonstans, men det var förmodligen bara en känsla. ”Dödades alla på Breite Strasse?” frågade Carl lågt. Han kände sig obeskrivligt löjlig i den gröna baskern. ”Yepp. Vi gjorde en perfekt kill den här gången, ferkligen lyzande”, bekräftade den tyske översten. ”Varför tog ni dom inte levande i stället”, frågade Carl samtidigt som han försökte undvika Uwe Dees blick. Han såg Monika framför sig. ”Tre skäl. Mycket enkelt. Ur rent psykologizk zynvinkel är ett hårt slag vad dom här figurerna behöver. Dezzutom tar vi inga rizker när vi går in för en zån här omfattande operation. För det tredje är det ingen zåm kan redogöra för er roll numera, det är zäkert era överordnade lika tackzamma för som våra egna politiker, får jag fylla på ert glaz, kapten?” Carl fick på nytt ett glas i sin hand som en sergeant på överstens handvinkning omedelbart kom framspringande med. Uwe Dee fyllde själv på Carls glas och medan Carl fortfarande stod och såg ner i bubblorna gick Uwe Dee med långa steg över rummet mot utgången för att ge sig iväg mot presskonferens. Han ryckte nästan brutalt med sig Loge Hecht på vägen ut.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 333

Siegfried Maack stod lutad över en radiooperatör och dikterade någonting. Kaoset i rummet höll på att lägga sig. Carl slet av sig den gröna baskern och kastade den ovanpå ett av de tomma skrivborden och gick fram till Maack. ”Vad hände i Stockholm?” frågade han. ”Dom tog två, utan strid. Fyra vapen och åtta projektiler säkrade, om det är det du undrar över”, svarade Maack kort och fortsatte sin diktamen. Rummet skakade av vibrationerna från en återvändande helikopter. Det var Spezialeinsatztrupp Gul som återvände. Några minuter senare tumlade de segerrusiga soldaterna in. Flera av dem hade blod på kängor och byxben. De gick fram till Carl och dunkade honom i ryggen och tryckte hans hand. ”Det här är den största segern i vår historia”, sa en av dem darrande av upphetsning. De hade med sig en grön stålväska och bad Carl kontrollera att de fått med sig alla hans tillhörigheter eller eljest föremål som kunde spåras till honom. Där fanns hans kläder, en utsirad arabisk dolk och skrin från Damaskus, en bärbar bandspelare av freestyle-typ och en hög med kassetter. Fagottkonserten K 191 saknades, den låg förmodligen vid bandspelaren på Breite Strasse. I väskan låg också en Smith & Wesson, förmodligen stulen någonstans, som han fått av terroristerna och hans Beretta 92 S som han fått av Verfassungsschutz, med ett extra magasin med radiosändare. De pengar som funnits i närheten av hans säng hade man redan tagit hand om eftersom de var tyska statens egendom. Han fick i stället ett kvitto av Siegfried Maack en stund senare, och Siegfried Maack gav honom därefter ett nytt kvitto på de återlämnade vapnen. ”Vi har ordnat ett hotellrum över natten åt dej, du flyger i morgon 15.20, om det passar”, sa Siegfried Maack utan att se honom i ögonen. ”Kan ni bomba mej?” ”Hurså?” frågade Siegfried Maack oroligt.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 334

”Har ni något sömnmedel eller något liknande som släcker ljuset?” ”Ja, det kan jag säkert ordna.” ”Bra. Gör det och låt mej komma härifrån är du snäll.” ”Jag tänkte vi skulle ses till en sista lunch du och jag i morgon. Är det okay?” ”Ja. Bara jag får komma härifrån.” Nere på gatan väntade en av de vita Mercedesarna på honom. Siegfried Maack hade, utan någon som helst ironisk avsikt, bokat in honom på hotell Vier Jahreszeiten. På hotellrummet slog han på de sena extrasändningarna i TV. De visade bilder inifrån Breite Strasse, efter att kropparna fraktats bort. Blåljus och avspärrningar, ambulanser, brandmän, helikoptrar. Kameran svepte över den sönderslagna utbombade lägenheten. Carl hann se att det var distinkta blodsamlingar här och var. Det började gå upp för honom vad som hade hänt. De hade skjutit nedåt i nästan samtliga fall. Först hade de skaffat sig kontroll över situationen, sen hade de gått till de överlevande eller till dem som gett sig och skjutit dem en och en. Det var vad TV-bilderna visade för Carl. För övriga TV-tittare visade bilderna bara resultatet av det största tillslaget mot terrorister i Förbundsrepublikens historia, och det framgångsrikaste. När Uwe Dee kom in i bild på en sorts presskonferens slog Carl av TV:n. Han hann se hur Loge Hecht satt och såg ner i bordet bredvid den hysteriskt glädjestrålande översten. Han slog in Siegfried Maacks vita piller i munnen. Det var första gången i Carls liv han tog något sömnmedel. Lakanen var svala och obeskrivligt mjuka. Han låg en stund i mörkret och stirrade tomt framför sig innan han plötsligt somnade. *** De åt lunch under tystnad. Samtalet gick trögt. De hade inte ens lyckats bli förtjusta över att ”Geheimrat J” visat sig finnas på vinlistan. ”Den där jävla nazisten fick sin variant på ze final kill i alla fall”, sa



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 335

Carl när tystnaden besvärat dem en lång stund. ”Ja. Han fick det. Jag kan inte låta bli att fråga dej … se det som utanför tjänsten eftersom jag inte är säker på att jag vill veta. Men vad hände med vår franske kollega?” ”Jag tog honom åt sidan, förklarade läget och vi var färdiga just före tillslaget.” ”Han gick med på att han var en av oss?” ”Ja.” ”Vad hände sen?” ”En av terroristerna försökte döda honom.” ”Och?” ”Jag oskadliggjorde henne.” ”Oskadliggjorde?” ”Ja. Jag sköt ett skott, faktiskt bara ett skott, genom lungsektorn på henne. Hon skulle ha överlevt. Obduceras kropparna, görs det någon kriminalteknisk undersökning?” ”Det har jag svårt att tro. Det hela är över. Vill du att vi ska förstöra det vapen du använde?” ”Ja.” ”Det ska bli.” ”Jag tyckte om henne. Faktiskt tyckte jag mycket om henne.” ”Det är ett känt psykologiskt fenomen.” ”Jo, men i alla fall. Som du förstår mår jag illa.” ”Ja. Vi skulle ha ställt dom inför rättvisan menar du?” ”Ja.” ”Kanske. Men som man sår får man skörda.” ”Har du varit i Sankt Nicolai någon gång, den bombade kyrkan ett par kvarter härifrån?” ”Jag var inte född då.” ”Som man sår får man skörda.” Samtalet svek dem. De petade i maten en stund och lämnade vinet halvdrucket. Siegfried Maack körde Carl i sin BMW ut till Hamburgs flygplats.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 336

När Siegfried Maack stannade bilen utanför avgångshallen satt han tyst en stund. Carl väntade på vad han skulle säga. Han såg besvärad ut. ”Jag har ett officiellt uppdrag och en hälsning från Hecht”, sa Siegfried Maack och stirrade rakt ut genom den ogenomskinliga vindrutan som hunnit täckas av snöblandat regn. ”Det är det här”, sa han och tog upp ett litet paket som han räckte över till Carl. Det var en hård metallisk box, inslagen i papper, ungefär 10 gånger 10 centimeter. ”Skulle du vilja göra mej en tjänst?” fortsatte Maack. Carl betraktade honom en stund. En lätt skallig västtysk intellektuell med blont tunt hår, ljusa ögon, inga särskilda kännetecken, som tidvis bär glasögon utan bågar, som har ett vänsterförflutet, som misstänks vara homosexuell, tänkte Carl. ”Ja, naturligtvis”, svarade han. ”Den här presenten är från oss, den uttrycker vår tacksamhet. Men jag skulle vilja att du väntade med att öppna den tills du sitter på planet. Är det okay?” En ström av fantasier for genom Carls huvud. En laddning som garanterat bara skulle döda en person i ett flygplan, det fanns väl ändå inte? ”Jag flyger Lufthansa, minst 150 tyskar ombord, tänk på det”, svarade han. Siegfried Maack log blekt. ”Det är inget sånt, du är inte klok, men jag vill ändå att du väntar tills du är i luften över Tyskland”, svarade han. Carl kände det som om han var fullkomligt likgiltig för allting, som om det kvittade om det var helvetesmaskin eller giftampull eller vad som helst för fanstyg i den hårda boxen. ”Okay”, sa han. Han tog boxen, reste sig häftigt, gick ut och slog igen bildörren och gick runt till bagageluckan och lyfte ut sin resväska, som han fått kvittera i vederbörlig tysk ordning. Maack satt kvar i bilen när han gick in på flygplatsen. Planet skulle avgå om en halvtimme.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 337

När han gick genom den metallsökande stålbågen vid handbagagekontrollen skrek detektorn till. En tysk av schäferhundsmodell i skärmmössa tog honom i armen och förde in honom i ett bås och krävde att få fram innehållet i Carls fickor. Det var paketet från Siegfried Maack som fastnat i Förbundsrepublikens kontrollapparat. Den schäferhundsliknande tysken slet åt sig paketet, tog av omslagspapperet och öppnade asken. Carl kunde inte se innehållet men han såg hur tysken plötsligt tog ett steg tillbaka i häpen förfäran och sen blixtsnabbt slog igen boxen, ungefär som om den skulle ha innehållit en skorpion. ”Förlåt! Jag ber verkligen om ursäkt men våra säkerhetskrav kräver …”, sa den rodnande tysken. ”Självklart”, sa Carl. ”Självklart måste vi tänka på vår säkerhet.” Och så stoppade han ner boxen i fickan och gick ut i avgångshallen, den förvånansvärt lilla och obekväma avgångshallen vid Hamburgs flygplats som han nu skulle lämna för sista gången. Överallt lyste tidningarnas förstasidor mot honom. Rubrikerna skrek om död och seger. Överallt såg han porträttsamlingarna med efterlysningsbilderna formade till stora block, namnen i bildtexterna under och ordet DÖD i rubriken ovanför bilden. BILD, som var den i särklass mest representerade tidningen i händerna på väntande passagerare, hade gjort porträttsamlingen på de avskjutna terroristerna lite mindre så att man fått plats med en stor bild på Uwe Dee ovanför. Uwe Dee höll sina båda armar sträckta utåt-uppåt och gjorde V-tecken med båda händerna, en gest som råkat bli nästan exakt som den klassiska bilden av en avsatt skurkaktig amerikansk president vid avfärden från Vita huset. Rubriken ovanför Uwe Dees bild bestod av ett enda ord: SEGRAREN! Carl började känna ett svagt illamående. Han slog ner blicken för att undvika att se bilderna. När Boeingplanet, ett av Lufthansas lite knubbiga 737, lyfte kände han hur det började samlas saliv i munnen och så fort skylten med fasten seatbelts hade släckts trängde han sig klumpigt ut till den lilla



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 338

trånga toaletten och kräktes. Kräkkonvulsionerna i hans kropp fortsatte länge efter att han blivit av med den obetydliga lunchen. Han kallsvettades när han krånglade sig tillbaks ner på sin plats. Molntäcket låg tätt och svartgrått över Förbundsrepubliken där nere och planet befann sig fortfarande i stigning mot nästa molnlager på hög höjd. När planet bröt igenom det sista molntäcket på väg upp slog det hårda vita solljuset honom i ögonen som om han träffats av ett knytnävsslag. Men när han försökte blunda såg han Monikas ansikte framför sig och han tvingade sig genast till att öppna ögonen igen. En flygvärdinna som upptäckt hans belägenhet kom fram med ett glas mineralvatten. Han drack försiktigt av vattnet men kände genast hur det högg i kräkreflexerna. Det var då han kom ihåg den lilla fyrkantiga boxen i vänster kavajficka. Han tog upp den och höll den försiktigt i handflatan. Det var en blå box med ett litet spänne i gulmetall. Den tyska örnen var ingraverad i guld på framsidan. När han öppnade den lyste järnkorset emot honom. Numera heter det Bundesverdienstkreuz. Det var inte det vanliga riddarkorset. Det var kommendörstecknet, som bärs som halskors med band i de tyska färgerna. Ovanpå medaljen låg en kort maskinskriven brevlapp på tyska. Förbundsrepubliken Tyskland uttryckte sin tacksamhet och så vidare, undertecknat med bläck. ”Tyskland Tyskland Tyskland!” tänkte han och slöt ögonen hårt liksom för att med våld kunna pressa tillbaks sina tårar. Han såg henne alldeles tydligt inom sig; han såg rakt in i Monikas tvetydiga leende.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 339



Den franska underrättelsetjänstens plan hade varit lika enkel som elegant. Så fort man kunnat lägga beslag på de fyra sovjetiska RPG 18 som tyska terrorister, i upphetsningen över dödsbudet från Damaskus, gått med på att lämna ifrån sig hade militär expertis manipulerat projektilerna så att de aldrig skulle gå att använda. Smugglingen till Stockholm hade genomförts av terrorister som lämnat över till två officerare, underlydande till majoren Alain Detoureille, och det var dessa officerare som tillsammans med Detoureille skulle ha oskadliggjort terroristerna. Tanken var nämligen att de två franska ”logisterna” helt sonika skulle ha stannat kvar i lägenheten på Grevgatan och så skulle de tillsammans med sin chef ha tagit terroristerna en efter en vid deras individuella ankomster till basen. Svensk säkerhetspolis skulle först i sista stund få besked, enligt planerna. Men i stället inträffade nu det, att svensk säkerhetstjänst med tämligen överdrivna resurser grep två av sina kolleger, misshandlade dem och släpade ut dem i fotoblixtars och TV-kamerors sken. Byråchefen Näslund hade som vanligt varit utomordentligt snabb med att kalla in sina allierade i massmedierna till triumfens ögonblick. Först dagen efter, när franska tolkar kunnat tillkallas, stod det pinsamma sammanhanget klart. Emellertid skrev Näslund en lång rekommendation till försvarsledningen för att motivera den nyutnämnde kaptenens Carl Gustaf Gilbert Hamilton övergång till den plats i rikets tjänst där han definitivt passade bäst. Så skedde också. Efter en tids tjänstledighet skulle Hamilton tillträda sin plats, som sorterade under Försvarsstabens OP 5.



Hamilton 2 Demokratiske060502

06-05-03

08.26

Sida 340

Major Alain Detoureille, postumt befordrad till överstelöjtnant och dekorerad med hederslegionen, begravdes under militära hedersbetygelser. Historien om hans död nådde aldrig massmedierna men föranledde en lång tids ansträngda förbindelser mellan västtysk och fransk underrättelsetjänst. Vid tillslaget mot Peeterstrasse hade GSG 9 räknat med att finna fyra terrorister, det var vad spaningarna indikerat bara två timmar före tillslaget. Man fann således tre, varav två tillfångatogs och en dödades under flyktförsök. Men uppenbarligen saknades en, och man visste dessvärre inte vem. Vad som var ytterligt bekymmersamt var att man samtidigt kom att sakna två sovjetiska RPG 18 och fyra fullt funktionsdugliga projektiler. Om detta kunde man säga två saker alldeles bestämt. Förr eller senare skulle det tvivelsutan visa sig vart vapnen tagit vägen. Det skulle emellertid aldrig nå offentligheten att det var de samlade ansträngningarna från svensk, västtysk och fransk underrättelseoch säkerhetstjänst som satt de ohyggliga vapnen i händerna på europeiska terrorister.