En medborgare höjd över varje misstanke

Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 1

EN MEDBORGARE HÖJD ÖVER VARJE MISSTANKE

Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 2

Böckerna om Carl Hamilton Coq Rouge 1986 Den demokratiske terroristen 1987 I nationens intresse 1988 Fiendens fiende 1989 Den hedervärde mördaren 1990 Vendetta 1991 Ingen mans land 1992 Den enda segern 1993 I Hennes Majestäts tjänst 1994 En medborgare höjd över varje misstanke 1995

Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 3

En medborgare höjd över varje misstanke

Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 4

ISBN 13: 978-91-642-4084-2 ISBN 10: 91-642-4084-3 © Jan Guillou 1995 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Kaj Wistbacka, illustration, Ateljén Arne Öström, form E-boksproduktion eLib 2006

Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 5

 Först sköt de fel kärring. Det skulle alltså, med den ende överlevande mördarens formulering, vara förklaringen till det ena mordet på Vrångaholm. Rent slarv, således. Annars fanns inte mycket i gärningsmännens beteende som tydde på slarv. Tidpunkten för attacken var märkligt väl vald. Det hela var dessutom över på mindre än femton sekunder, inklusive den tid det tog att hålla upp ett urrivet fotografi från en veckotidning, upptäcka sitt misstag och korrigera det. Söndagen den 13 november 1994 gick en splittrad svensk nation till folkomröstning i frågan om Sverige skulle eller inte skulle bli medlem av Europeiska Unionen. Under hela hösten hade nej-sidan haft en klar ledning i opinionsmätningarna och det var först under den allra sista tiden som ja-sidan börjat närma sig så mycket att valutgången inte längre kunde anses given. I varje slumpmässigt sammanfogad grupp av medborgare skulle det ha blivit heta diskussioner för och emot denna kväll. Och skulle man ta hänsyn till den mängd gott vin som god mat och kalas kräver så kunde diskussionen ha blivit upprörd, rentav hätsk, när den ena sidan hävdat att Sverige nu var på väg att bli lydrike till Tyskland och att tyskarna snart skulle börja marschera på svensk mark, såvida den fortfarande var svensk och ännu inte uppköpt av tyskarna. Och den andra sidan skulle ha hävdat att landet riskerade omedelbar ruin och utflyttning av vartenda svenskt industriföretag, varefter bara renskötare skulle ha en hygglig möjlighet till försörjning, om nu nejsidan vann. De sexton personerna på Vrångaholm hade över huvud taget inte



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 6

diskuterat ämnet under dagen. Det berodde ingalunda på att de var oengagerade av saken. Tvärtom, de hade alla röstat ja i folkomröstningen. På posten, tidigare i veckan, eftersom de ju visste att de skulle tillbringa hela söndagen på Vrångaholm. Dessutom var de djupt och ärligt övertygade om det nödvändiga i Sveriges anslutning till EU eftersom de alla, i en eller annan mening, fick sin inkomst från jordbruk – vilket inte nödvändigtvis betyder jordbruk, utan lika gärna att avstå från jordbruk mot viss statlig ersättning, som förvisso var högre i EU än i Sverige. I just detta sällskap fanns alltså inte särskilt stort utrymme för diskussion. Dessutom hade man ägnat hela dagen åt jakt, en av årets finaste jakter i Skåne eftersom Vrångaholm hade gott rykte för sin goda tillgång på kronhjort. Man skulle alltså jaga kronhjort, dovhjort, rådjur och i förekommande fall vildsvin. Under sådana förhållanden är det inte bara opassande att försöka diskutera politik. Det blir knappast någon tid för att tala om annat än det som angår själva jakten. En skånsk slottsjakt på klövvilt är nämligen inte vilken tebjudning som helst. Eftersom det bara förekommer kulvapen, skyttarna ibland står tätt och de drivna djuren kommer fort, så ställer det mycket stora krav på jägarna. Gränsen mellan succé och fiasko, mera precist uttryckt en period av social vanära, kan vara hårfin eftersom det regelverk som tillämpas vid bättre skånsk slottsjakt är så komplicerat i både jaktlig och social mening att det vore ogörligt för en utomstående att hålla allt detta i huvudet och därefter fatta rätt beslut på de få sekunder då flocken med skjutbara dovhjortar passerar. Dagen hade börjat mycket bra. Efter de vanliga ceremonierna på gräsmattan framför slottet där värden rabblat upp alla de restriktioner som gällde – inte vildsvinsgaltar över en viss storlek, inga suggor som förde kultingar, inga halvskovlade dovhjortar, självfallet inga kronhjortar mellan åtta och tolv taggar, lika självfallet inga råbockar med fällda horn, inga rågetter såvida man inte var absolut övertygad om att de saknade killingar, och så vidare – hade jägarna haft en mycket lyckad start.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 7

Under det första drevet hade det skjutits tolv skott, varav ett dubbelskott (som skulle kunna antyda att en jaktkamrat misslyckats eftersom han inte träffat perfekt med sitt första skott) och det var därför med en viss oro, som han naturligtvis inte visade med en min, som jaktvärden Claes Peiper hade återsamlat styrkan för att gå igenom vad som hade hänt. Det som hade hänt var bara att tolv djur hade skjutits med tolv skott. Dubbelskottet förklarades av att en av kusinerna, Claude Hamilton, hade skjutit en doublé där det ena djuret var en kapital dovhjort med en krona på gränsen till bronsmedalj och det andra djuret var en smal hind. Samtliga djur var perfekt skjutna och eftersökspatrullen som med menande flin, som de tillät sig när de trodde att ”grevarna och baronerna” inte såg, hade gjort sig beredd att rycka ut för att spåra skadskjutna djur fick återvända till sin VW-buss och samla in sina ivriga, skällande hundar. Och sen hade dagen fortsatt lika lyckat som den börjat. Det föll lika många djur som avfyrade skott under en hel dag, vilket är ovanligt till och med i de sammanhang där den skånska slottsadeln sluter sig samman och jagar utan utbölingar. En så lyckad jakt är därefter en garanti för en lyckad middag. Det finns ingen som skäms bland gästerna och måste tröstas, alla har lyckats väl och äran för detta kan frikostigt fördelas i en närmast socialistisk ordning där ingen är förmer än den andre. Middagen inleddes klockan 19.00 som vanligt, alltså en timme efter att vallokalerna hade stängts och nationens öde var definitivt avgjort. Stämningen var naturligtvis mycket hög, inte så mycket beroende på att jakten varit lyckad som för att ingen varit misslyckad. Det hölls de tal som seden kräver där man harangerade varandra på olika sätt, från jaktkungen Claude Hamiltons tal, spelat avundsjukt kommenterat av kusin Raoul Hamilton, fram till Thottens mattack eftersom han hade värdinnan till bordet. Det enda besynnerliga var att man satt där, var och en övertygad om att nationens och kanske den egna gårdens – det heter inte slott – öde



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 8

just nu höll på att avgöras, utan att man fick ta reda på hur det gick. Det skulle vara oförskämt att lämna middagsbordet bara för en sån sak. Värdinnan var inte omedveten om problematiken. Mest var hon förvisso lättad över att inte jakten gått dåligt eftersom det skulle ha förstört middagen på mer än ett sätt. För det första är det över huvud taget dystert om en bjudjakt med vissa pretentioner går åt helvete. För det andra fanns det alldeles särskilda problem med just själva middagen. Det ena problemet var dubbelgrevinnan. Hon hette Wachtmeister-Hamilton i efternamn men var född Jönsson och hade således i tur och ordning varit gift med en Wachtmeister och därefter en Hamilton och överlevt dem båda för att sen flytta ihop med en socialdemokratisk pensionerad politiker som förvisso kunde bära mörk kostym men i allt övrigt var såsse, hur mycket han än försökte spela statsman och nyfrälst moderat efter pension som ambassadör. Dubbelgrevinnan var illa tåld, och öknamnet kom sig naturligtvis av att hon numera bara var ”trolovad” med sin uppkomling eftersom hon annars skulle förlora de två grevliga namnen. Av olika sociala skäl hade det emellertid varit svårt att inte bjuda henne. Hennes ”trolovade” hade fått en formell inbjudan till middagen och jakten men som förväntat tackat nej. Det andra problemet var Estelle Hamilton. Det var ur värdinnans synvinkel ett mer intrikat och svårbemästrat problem; om gästerna fått för sig att vända ryggen åt dubbelgrevinnan så hade ju det inte kunnat lastas värdinnan. Med Estelle Hamilton var det annorlunda på mer än ett sätt. Hon var sannerligen inte någon Jönsson som gift in sig. Det var inte det. Snarare var det i social mening tvärtom. Hon var tillräckligt gammal för att kunna kräva särskilda omsorger av var och en närvarande. Hon var på ett eller annat sätt släkt med mer än hälften av de närvarande. Men hon kunde få för sig att vara stelt gammaldags, kräva av sin omgivning att var och en skulle uppträda som förr i världen, vilket till exempel kunde innebära att hon fick för sig att ingen fick tilltala henne med annat än ”tant” och att hon demonstrativt höll på etikett



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 9

eller andra former så att hon därmed skapade irritation. Och som nu läget var hade hon ju haft en särdeles möjlighet att dominera middagen och sprida högtidlighet och förstämning. Sorg är svårt att bortse från. Hennes son hade nyligen blivit änkling och hennes båda barnbarn hade dött. Och till råga på allt elände infann hon sig med en följebil där det satt två personer som hon talade om som ”konstaplarna” som hon dessvärre måste släpa med sig överallt nuförtiden. Hon hade emellertid försäkrat att ”konstaplarna” inte skulle ställa till med något besvär, eftersom hon hade beordrat dem att hålla sig i sin bil eller möjligtvis promenera i slottsparken om de kände behov av det, dock icke urinera inom synhåll från huset. Värdinnan var fullkomligt övertygad om att Estelle Hamilton kunde beordra rikets säkerhetspolis på detta sätt och bli åtlydd i en blink. Estelle Hamilton hade nämligen i hela sitt liv blivit åtlydd i en blink av alla, möjligtvis med undantag av sin son. Också det var en pinsam komplikation. Alla vid middagen visste att hon inte hade haft mycket kontakt med honom under senare år och att han i sin sorg, till och med det, hade hållit henne utanför. Värdinnans skräck hade varit att någon idiot skulle få för sig att lätta upp stämningen, låt säga den dystra stämningen efter en misslyckad jakt där de anställda fortfarande sökte efter något skadskjutet djur trots att man satt till bords, genom att fråga någonting glatt om hennes son. Eller ännu värre, uttrycka sin djupa sympati i denna svåra stund och så vidare. Värdinnan hade tänkt länge innan hon placerade en av sina bästa vänner, Blixen, som bordskavaljer till Estelle Hamilton. Ingen kunde tycka illa om Blixen, inte ens vanligt folk inne i stan. Blixen kunde till och med tala om sina gästjakter och sättet att räkna skott på änder utan att det verkade långtråkigt. Så långt var alltså allt väl, mycket väl, ur värdinnans synvinkel där hon som en hök vid det långa bordets ena kortände övervakade att alla hade inihelvete trevligt. Men hon insåg också att ingen av hennes gäster skulle komma på



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 10

den befängda tanken att man kanske skulle göra ett uppehåll i måltiden, mellan rätter eller så, för att ta reda på hur det gått i folkomröstningen. Gästerna var ju alla, av födsel och ohejdad vana som medelklassen av någon anledning brukade säga, så respektfulla inför middagsritualen att de inte ens visade otålighet eller, än värre, förde ämnet på tal. De ville alla veta hur det hade gått. De var alla övertygade om att deras liv och framtid just hade avgjorts; svenska statliga bidrag eller de betydligt mer generösa EU-bidragen för att inte bedriva jordbruk på Sveriges bästa jordbruksmark. Men ingen vid matbordet skulle komma på tanken att tala om saken. Tvärtom engagerade man sig med närmast överdriven entusiasm i den kollektiva framgången vid jakten. Värdinnans hökblick svepte runt middagsbordet. Hon hade fixat det med dubbelgrevinnan, det såg bra ut. Visserligen hade hon förklarat läget i kanske övertydliga ordalag för Johan Klingspor: ”För helvete Johan, du är ändå fastighetsmäklare och ska kunna charma alla, du måste hjälpa mej med det här, håll henne på gott humör. Jag lovar att du får en av pojkarnas flickvänner till bordet nästa gång om du gör mej den här tjänsten.” Han gjorde sitt jobb, om av lojalitet och vänskap eller beroende på löftet om att få tjugofemårig blondin till bordet nästa gång kunde kvitta. Dubbelgrevinnan var under kontroll och verkade till och med ha trevligt. Blixen höll Estelle Hamilton i ett järngrepp av charm. Allt under kontroll utom det som ingen vågade nämna. Värdinnan insåg att det var hennes beslut – hennes man var djupt inbegripen, med starkt och äkta engagemang, i en historia om tyska vildsvin – och att det rimligtvis måste ske nu, innan efterrätten kom in. Hon klingade i sitt glas och åstadkom en lika omedelbar som häpen tystnad eftersom hon ju knappast förväntades hålla tal eller utbringa någon särskild skål just nu, alldeles före efterrätten. ”Kamrater!” ropade hon och sträckte en ironisk klasskampsnäve över huvudet. ”Jag har ett förslag!”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 11

Road och häpen uppmärksamhet utbröt omedelbart och alla vände sina blickar mot henne. ”Just nu kan man få veta hur det har gått för Sverige”, fortsatte hon. ”Vi råkar ha middag men vi vill alla veta hur det har gått, eller hur? Vi gör så här!” Hon sökte med blicken runt bordet tills hon hittade sin äldste son som också han hette Claes. ”Claes! Kan inte du gå upp och se efter hur det har gått i folkomröstningen!” Unge Claes hade inga svårigheter att göra som han blivit tillsagd av sin mor. Dels var han själv brinnande nyfiken, fast han inte visat det med en min, dels hörde han ju grymtande glada instämmanden från de äldre jägarna runt middagsbordet. Han ilade iväg under glada hejarop medan den tillfälligt inhyrda personalen bar in en kaloristark efterrätt som även det mest förhärdade Sauternesvin skulle ha svårt att matcha. När han kom tillbaks efter sin korta kontroll i TV-rummet på övre våningen var hans ansikte absolut nollställt. Möjligen var han dyster, det var svårt att avgöra. Men i vart fall medförde han inget segerbudskap. ”Jag har en god nyhet och en dålig, vilken vill ni höra först”, började han med tillkämpad basröst. En skräckslagen undran spred sig kring bordet. ”Den goda nyheten först!” föreslog Blixen. ”Allt tyder på att ja-sidan kommer att vinna”, svarade Claes junior med dov stämma. Men han såg inte lycklig ut. Det spred en undrande förstämning. Ty i detta sällskap var allt annat än hundra procent för ja en otänkbar politisk inställning. ”Jamen vad är den dåliga nyheten?” frågade hans mor. ”Den dåliga nyheten är att den första prognosen för hela riket just har kommit”, fortsatte sonen med samma outgrundligt dystra slutna min. ”Och den anger följande. Alltså första prognos för valresultatet över hela riket. Ja-sidan trettifem procent. Nej-sidan sextifem procent.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 12

Det blev alldeles tyst runt middagsbordet. ”Du råkade säga fel …?” prövade värdens syster med en min som uttryckte hälften skräck och hälften tillkämpad humor. ”Nej faster, den första prognosen för hela riket är precis den jag sa”, fortsatte den unge mannen med perfekt maskhållning. ”Sextifem procent för nej-sidan och trettifem procent för ja-sidan. Det är datamaskinernas första prognos för hela riket och datorer har ju aldrig fel …” Han berövades sin punch-line därför att hans faster såg ut att svimma och skulle ha fallit bakåt och av stolen om inte hennes bordskavaljer med jägares sinnesnärvaro fångat upp henne. ”Men då fanns det väl ingen glad nyhet”, flämtade hon. ”Jodå faster, det fanns det visst”, fortsatte den nu påtagligt besvärade unge mannen. ”Prognosen för hela riket ska nämligen bygga på bara dom valdistrikt som är färdigräknade. Och nu är det så här … ja alltså dom har bara räknat färdigt i såna där små norrländska samhällen på tjugo personer och så … och … ja det vet ju alla hur norrlänningar är … fast alltså man räknar med att när dom stora valdistrikten kommer in så …” Han kom av sig för att det var alldeles tyst runt bordet och alla stirrade på honom. Han hade skjutit en dovhjortskalv under jakten. Han hade varit nära att skjuta en förbjuden gris men avstått och över huvud taget klarat hela dagen bra. Nu hade han begått en svår synd, skämtat om sånt man inte får skämta om. Men han måste ta sig ur situationen. Han måste. Han drog ett andetag och fortsatte snabbt. ”Saken är egentligen klar, faster. Vi har vunnit, frågan är bara om det kommer att bli femtitvå-fyrtiåtta i vår favör eller mer, men vunnit har vi.” Det han sa övertygade inte. Alla runt bordet låtsades acceptera hans förklaring men ingen såg riktigt glad ut. Man återgick mumlande till matritualerna. Talen klarades av, utan att någon med en min visade tecken på otålighet. Därefter gick man ut i en av salongerna och drack kaffe och konjak, utan att föra det brännande ämnet på tal, det som enligt så



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 13

gott som samtliga närvarandes övertygelse skulle avgöra Sveriges framtid. Mest uppehöll man sig vid en händelse under jakten när Thotten varit på väg att skjuta en förbjuden galt, men avstått av ren häpnad därför att galten, vilket galtar sällan om ens någonsin gör, stannat till i det avgörande ögonblicket, visat hela sin bredsida, dödens signal, och tittat på Thotten som om han uppmanat Thotten att uppföra sig, hålla sig till jaktreglerna. Det fanns ett flertal teorier om varför galten betett sig på just detta sätt. Sen, vid halvelvatiden, när nationens framtid borde vara definitivt avgjord, gick samtliga utan att visa otålighet upp i övervåningen, barnens regioner där man höll sådant som television och dataspel, för att slå på TV 1 och se om det fanns någon prognos. Det blev trångt att sitta. TV-rummet var ju bara till för familjen och man måste bära in en del stolar, se till att de äldsta kvinnliga släktingarna satt bra och allt det andra. Och när alla till slut hade sittplats och värden själv, som varit nere i köket och fixat någonting, var på plats så slog man på TV:n. Det första man fick se var den socialdemokratiske statsministern som såg tydligt lättad och lycklig ut. Efter några sekunder framgick det att det var en segerintervju. Den socialdemokratiske statsministern sa någonting om att det hade varit en ödesstund för Sverige men att han nu kände en djup lättnad men samtidigt ville fortsätta att verka för att övertyga den förlorande sidan om att det som hänt var det bästa för Sverige. Den socialdemokratiske statsministern möttes nu av en spontan och närmast sydländskt entusiastisk applåd från rummets publik, som i vanliga fall, rättare sagt, som vare sig förr eller senare kunde tänkas applådera honom. Därefter följde en som det föreföll rutinmässigt presenterad prognos för hela riket som bara sas bekräfta det man redan visste, jasidans seger var helt säker, ingenting kunde längre påverka det, frågan var bara hur stor segern skulle bli. Fastern, som varit nära att dåna vid brorsonens djärva skämtsamhet tidigare, tindrade nu som ett barn på



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 14

julafton och man började ta varandra i händerna som för att gratulera. Värden, som anat detta, smög snabbt ut, återvände med en bricka med fyra champagneflaskor och efter honom följde de två tillfälligt anställda servitriserna och diskerskorna med glas som de snabbt delade ut allteftersom värden serverade, skvimpande och skvättande på det sätt bättre folk serverar champagne när något ska firas. Sen höjde alla sina glas och skålade, oklart för vad, om för fosterlandet, den sällsynt lyckade jakten, de nya kommande bidragen för nedlagda jordbruk eller i största allmänhet; lyckan var dock fullkomlig, en perfekt avslutning på en mycket lyckad jaktdag på Vrångaholm, en dag som enligt Thotten, ”borde gå till historien”. Det gjorde den också. I nästa ögonblick steg två män i mörka kläder med rånarhuvor in genom dörren. De hade hagelgevär av pumptyp i händerna; samtliga åtta män i rummet lade omedelbart märke till det eftersom det var en typ av hagelgevär som ingen gentleman skulle drömma om att använda. En av de två inkräktarna sköt ett skott rakt upp i taket så att trehundra år gammal rappning stänkte ner som vit och svart snö över församlingen. Sen skrek han att alla skulle sitta absolut stilla, på engelska. Han blev omedelbart åtlydd. Det var nu fullkomligt tyst i rummet, varje första tanke som någon kunde ha haft om att detta var ett egenartat skämt var borta. Det var mardröm men det var verkligt, det kändes i hela rummet, det syntes på den rappning som låg som snö eller glitter i håret på den som satt närmast. De två männen såg sig noga omkring. Därefter sköt den som stod vid dörren dubbelgrevinnan rakt i bröstet, laddade om med en snabb rörelse med vänsterhanden och sköt ett skott till i henne när hon var på väg att falla ner från stolen. Hon sparkade krampaktigt med högra benet några sekunder, sen blev hon stilla. De två männen riktade nu sina vapen mot det hopträngda sällskapet och en av dem, han som tagit några steg in i rummet, höjde varnande sin hand till tecken på att alla skulle hålla sig stilla. Sen teck-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 15

nade han åt sin kollega, som greppade sitt vapen med båda händerna och riktade det ner mot mitten av bordet med champagneglasen medan han själv sakta drog upp en papperslapp, stirrade på den och därefter omedelbart sköt Estelle Hamilton med tre skott; han repeterade så fort att det såg ut som om han sköt i ett enda sammanhang. Sen höjde han på nytt en varnande hand som antagligen betydde att alla skulle ta det lugnt, gjorde ett tecken med huvudet åt sin kollega, som försvann ut genom dörren, och i nästa ögonblick följde han själv snabbt efter och slog igen dörren efter sig så hårt att några lister i ornamentiken föll ner. När dörren slog igen varade tystnaden i högst två sekunder. Sen kastade sig männen över de två skjutna kvinnorna, röt ett antal order åt varandra och försökte agera med samma kalla precision som de gjort tidigare under dagen på sina jaktpass i denna sällsynt lyckade skånska slottsjakt. *** På polisstationen i Ystad härskade som väntat friden. Det var en allmän polisiär erfarenhet att brottsligheten sjönk vid vissa större helger och just på valdagar. Kriminalkommissarie Kurt Wallander hade ägnat problemet en förströdd diskussion med sina två kolleger på ordningen som hade jour för kvällen. Man hade inte kommit på någon spontan förklaring, men skämtat en del om att buset trots allt visade viss respekt för den demokratiska ordningen. Fast snarare handlade det väl om att det var mycket folk i rörelse överallt och att folk höll sig hemma efter mörkrets inbrott för att titta på valvaka. Och till skillnad från julfirande krävde inte valvakor lika stort alkoholintag, vilket ju var den mest näraliggande förklaringen till att även sådant som hustrumisshandel och lägenhetsbråk minskade i förhållande till vanliga helger. Kurt Wallander satt ensam kvar i TV-rummet och försökte finna argument mot experternas försäkran att det hela var avgjort. Han



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 16

hade gått och röstat på eftermiddagen och eftersom han efter lång tvekan bestämt sig för att rösta nej kände han sig nu på något oklart sätt sårad över att en majoritet av befolkningen faktiskt menade att han hade fel. Det kanske han hade, föralldel. Men hur kunde mer än halva befolkningen veta det? Byråkratiseringen, tänkte han trött, det måste ändå vara det starkaste argumentet för nej. Det var ju bara att försöka se det hela i sin egen värld för att förstå vad som kunde hända; som om han själv inte skulle ha sin polismästare Björk som högste beslutande chef när det var bråttom, som om Björk först måste vända sig till en högre chef i Malmö som i sin tur skulle ringa upp en ännu högre i Stockholm som inte fick störas för att han åt middag. Ungefär så kunde det väl bli nu, fast för ett helt land. Han hade lika gärna kunnat ha sin jourtjänst hemma på Mariagatan, det tog ju inte många minuter att gå över om något skulle hända. Men helgerna hade en tendens att göra honom melankolisk. Han försökte undvika att se på TV eftersom han så lätt fastnade och blev kvar i soffan framför skärmen hela kvällen om han väl började. Han försökte undvika att dricka sprit när han var ensam, av ungefär samma skäl. När han sträckte sig efter det sista wienerbrödet på bordet framför sig stretade det lite i midjan och han log nöjt eftersom det var bra att han börjat få tillbaks sin normala vikt, som om det också normaliserade hans sinnestillstånd. Han höll på att läka ihop nu, men han intalade sig ofta att det inte var över på långa vägar. Just när han lite tveksamt förde wienerbrödet mot munnen ringde telefonen bredvid honom; han hade kopplat upp jouren hit till TV-rummet. Med en tacksam grimas kastade han ifrån sig det onyttiga slisket, torkade av sig om fingrarna och lyfte luren. Det meddelande han fick var mycket klart och koncist. Men innebörden var sådan att ingen normalt funtad person kunde meddela sådant och ändå låta lika tydligt behärskad som om det bara gällde att rapportera en mindre trafikolycka. Han var tvungen att fråga om.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 17

”Vill ni vara snäll att ta det där en gång till”, uppmanade han långsamt. ”Som jag just sa”, meddelade rösten i andra änden med ett litet stänk av irritation, – ”det här är greve Claes Peiper på Vrångaholm. Två av mina middagsgäster sköts till döds för en minut sedan. Skyttarna var maskerade, dom var två stycken, talade engelska och använde sej av pumphagelgevär.” ”Har gärningsmännen lämnat platsen?” frågade Kurt Wallander. ”Naturligtvis”, svarade den andre avmätt. ”Vi hörde en bil som försvann i riktning mot Snogeholm.” ”Är alla andra kvar på platsen?” ”Ja naturligtvis.” ”Bra. Vi är där om tjugo minuter, jag skickar ambulanser, försök att inte röra till det på brottsplatsen”, svarade Kurt Wallander mer kärvt än han egentligen avsett. Det var något i den där grevens röst som han inte tyckte om, han hade föredragit en vanlig hygglig förtvivlad och förvirrad medborgare. Han la på luren, ryckte omedelbart upp den igen och larmade ambulansjouren på Ystads sjukhus. Sen gick han in på sitt rum och plockade fram jourlistan som han inte ens brytt sig om att läsa igenom när han kom för kvällen. Antagandet hade ju varit att ingenting som angick kriminalavdelningen skulle inträffa en sån här kväll. Medan han bläddrade i jourlistan ringde han sambandscentralen på Malmöpolisen eftersom de var de enda i sydvästra Skåne som kunde organisera en större utryckning med vägspärrar. Sen fann han till sin tillfredsställelse att det var Ann-Britt Höglund som stod högst upp på jourlistan för helgen. ”Hej Ann-Britt, Kurt här, är du nykter?” hälsade han i nästan muntert tonfall när hon svarade. Hon tillät sig omedelbart att tvivla på att han var det, men han viftade fort undan den diskussionen och sa att han skulle plocka upp henne om tre minuter och att hon skulle få veta vad saken gällde när de var på väg. Sen la han på luren utan att lyssna på eventuella protester.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 18

Hon stod på grusgången utanför villan när han körde fram, hon var klädd i sportskor, mörkblå långbyxor och ljusblå bullig täckjacka och såg i den meningen polisiär ut. Och hon var tvivelsutan nykter, möjligen också sur, om det nu berodde på honom eller valutgången. Hon satte sig i bilen utan att hälsa mer än med en nick. ”Nå”, sa hon uppfordrande när han hunnit några kvarter. ”Fan ta dej om det inte är något viktigt.” ”Det är det naturligtvis”, svarade han utstuderat lugnt. ”Det har inträffat ett dubbelmord på Vrångaholm. Två okända maskerade gärningsmän som talade engelska gick in och sköt två av middagsgästerna med hagelgevär.” ”Middagsgästerna?” undrade hon och gav honom en forskande blick. ”Vaddå middagsgäster?” ”Ja han som ringde upp, värden på stället, sa så”, muttrade Wallander ogillande. ”Det var inte två män eller två kvinnor som skjutits utan just två middagsgäster. Nu ska nämligen lilla du och lilla jag göra ett besök i den fina världen där man är middagsgäst om man blir skjuten med hagelgevär.” Han ökade farten och nickade åt henne att krångla upp det blå polisljuset på taket, han hade ännu inte lärt sig att behärska alla nya grejor som kommit till under hans långa tjänstledighet. Sen bad han henne ta radiokontakt med sambandscentralen i Malmö och jouren hemma i Ystad för att ta reda på vad som var på gång. Från Malmö fick de veta att bilar var på väg från Malmö och Lund och att man snart skulle ha några vägspärrar klara i den flyktriktning som angetts. Fast det var ju inte mycket till flyktriktning, visade det sig när Ann-Britt Höglund studerade kartan över Ystads polisdistrikt som nu enligt nya direktiv skulle finnas i varje bil, fast i så stor skala att det blev fladdrigt och krångligt när man skulle försöka läsa av kartbladet under gång. ”I riktning mot Snogeholm” kunde emellertid betyda vadsomhelst, egentligen bara att bilen med de två gärningsmännen förflyttat sig bort från brottsplatsen på den enda möjliga väg de kun-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 19

de välja, sannolikt samma väg de kommit. Från stationen i Ystad fick de inte veta något som hade med den pågående jakten att göra, storpojkarna i Malmö ville väl sköta allt viktigt själva. Det enda som hade hänt sen de lämnade Ystad var att någon ringt från en mobiltelefon om en otäck bilolycka strax före Snogeholm; en personbil hade i full fart krockat med en traktor som tydligen kommit ut från en stickväg. Traktorn hade vält, det var oklart hur det stod till med de inblandade eftersom den som ringt inte vågat gå fram för att se efter. Från stationen i Ystad hade man beställt extra ambulanser från Sjöbo och de var på väg. ”Hur långt från brottsplatsen inträffade den där bilolyckan?” frågade Wallander när hans kollega avbrutit sin bullriga och sprakande radiokonversation. ”Ett par kilometer eller så”, svarade hon efter en lång prasslande konsultation av den stora kartan. Ann-Britt Höglund såg på honom vad han tänkte och vilket beslut han nu fattade. Hon beundrade Wallander just därför att han med något som liknade instinkt bröt mot vilken som helst polisinstruktion i det ögonblick han trodde att det verkligen skulle föra saken framåt. Det var en märklig egenskap, nästan som ett sjätte sinne och förmodligen sådant som man inte utan vidare kunde lära sig hur mycket man än försökte jobba tillsammans med honom. Fast det gällde ju att verkligen ha rätt om man gjorde som Wallander. Sist de hade jobbat på en stor sak tillsammans hade han, om man skulle vara petig, begått tre fyra brott på raken i slutfasen av ett spaningsuppdrag, det var inbrott och olaga hot och lite av varje. Hade han inte haft rätt hade han åkt in och fått sparken, men eftersom han hade rätt, och gärningsmännen kunde gripas just i nära anslutning till den wallanderska brottsserien, så var det ingen som klagade. Hon tänkte att man antingen måste ha ett oändligt självförtroende eller en närmast likgiltig inställning till sin egen person om man betedde sig så där. Och oändligt självförtroende var lätt att utesluta när det gällde honom.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 20

Men nu störtade han alltså iväg till en trivial bilolycka i stället för till en brottsplats där det skulle finnas två mordoffer och ett okänt antal människor i stort praktiskt och psykologiskt behov av polis. Hon kände ändå en svårförklarlig tillförsikt. När de bromsade in vid olycksplatsen på den kurviga smala asfaltvägen alldeles intill Snogeholms slott hade det redan samlats en liten grupp av handfallna åskådare. Ann-Britt Höglund hade sett bilarnas blinkande gula varningsljus på långt håll. När Wallander parkerade sin bil så att den skärmade av själva olycksplatsen från gruppen av nyfikna kände han på sig att han gjort rätt. Han nickade kort åt sin unga kvinnliga kollega, tog på sig handskar och rotade fram en ficklampa och sen gick de ut, hon mot gruppen av nyfikna och han mot den välta traktorn. Traktorns motor gick fortfarande, men den hade släckta strålkastare. Han lyste in i den välta förarhytten och fann till sin förvåning att den var tom. Sen krånglade han sig in med överkroppen och trevade efter tändningsnyckeln och slog av motorn. Han tog ett djupt andetag innan han övergick till det som han visste skulle bli svårt. Personbilen hade kört rakt in i sidan på traktorn och hela fronten på bilen var sönderslagen. Vindrutan var sprängd inifrån eftersom mannen som suttit på passagerarplatsen tydligen inte haft sitt säkerhetsbälte fastspänt. Han hade farit som en projektil genom vindrutan och satt nu fastsmetad i traktorns sida i en kroppsställning som visade att han måste vara död. Wallander svalde och blundade, han hade svårt för att betrakta mänskliga rester. Föraren hade inte heller haft sitt säkerhetsbälte på, men fångats upp av ratten innan hans huvud nått fram till vindrutan. Han kunde möjligtvis vara vid liv, eftersom han alldeles tydligt blödde ur ett sår i huvudet, blödde ymnigt. Wallander såg på klockan. Det skulle dröja kanske tio minuter, kanske mer innan en ambulans från Sjöbo kunde komma fram. Han visste att han måste försöka och gick bort till Ann-Britt Höglund för att be om hjälp. Hon hade fått bort alla nyfikna som gett sig av en efter en, och den



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 21

enda återstående bilen innehöll den förare som varit vittne till olyckan och ringt in till Ystadspolisen. Hon hade tagit av honom de första nödvändiga uppgifterna, namn och telefonnummer och bad honom just vänligt lämna platsen när Wallander kom fram. När de blivit ensamma bände de upp dörren vid förarplatsen och baxade försiktigt ut den skadade mannen som gav till ett lätt stön som fick dem att utbyta ett uppmuntrande ögonkast. Det fanns ju tydligen en chans att rädda honom till livet. Hon gick tillbaks till polisbilen och hämtade ett par filtar som de bredde ut på marken innan de placerade honom i framstupa sidoläge, något som hon måste ha övat mycket på polisskolan eftersom hon gjorde allt utan att tveka. När det var klart började hon leta igenom den medvetslöse mannens fickor för att se om hon kunde hitta något att identifiera honom med, medan Wallander gick runt den skadade bilen för att hitta ett bilnummer. När han skrivit upp bilnumret och gick tillbaks mot polisbilen för att ta fram en ägaruppgift råkade han kasta ett öga i baksätet på den krockade bilen. Han blev alldeles stel, som om han måste stirra en stund extra för att hjärnan skulle acceptera det som ögonen rapporterade. I baksätet låg två vapen, två svarta gevär av en typ som Wallander inte trodde sig ha sett förut. Han öppnade bilens bakdörr med en del besvär och tog försiktigt ut de två svarta vapnen. När han vände sig om mot Ann-Britt Höglund råkade han klumpigt vrida en av vapenmynningarna mot henne så att hon förskräckt drog efter andan. Hon hade själv en stor svart pistol i ena handen, som hon höll i pipan med sin behandskade hand. I den andra handen viftade hon med en plånbok och ett pass. ”Italienare”, sa hon. ”Pistolen är för övrigt också italiensk. Vi har alltså gärningsmännen?” ”Ja”, sa Wallander tonlöst, ”det ser faktiskt så ut.” I samma ögonblick upptäckte de annalkande vispande blåljus och hörde ambulanssirenerna. Också i det följande avvek Wallander från den polisiära instruktionsbok som han bara följde när det inte var allvar. Att hantera den



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 22

bevisligen avlidne misstänkte gärningsmannen var ju under inga förhållanden något särskilt problem, han skulle i lugn takt köras till rättsmedicinska i Lund. Men vad nu gällde den överlevande och i teknisk mening gripne gärningsmannen var bestämmelserna mer komplicerade. Först skulle han till sjukhus, den saken var klar. Men han borde också föras till sjukhus under polisens bevakning, eftersom man ju inte kunde bedöma hans fysiska tillstånd som såvitt det såg ut kunde rymma allt från en snar död till ett snabbt och ilsket uppvaknande. Wallander såg till att den överlevande bars in i den första ambulansen, rotade fram ett par handbojor i polisbilens handskfack och bojade fast den fortfarande medvetslöse mannen vid sin bår. Sen instruerade han ambulansmännen att köra till Ystads sjukhus där de skulle bli mötta av kolleger som Wallander ämnade varsko per radio, så att de kunde få loss handbojorna om inte annat. När den första ambulansen med levande men fastbojad misstänkt gärningsman gav sig av mot Ystad och ambulansmännen i den följande ambulansen sävligt och skämtande började samla ihop resterna av mannen som dött på grund av sin inställning till säkerhetsbälte ringde Wallander sin polismästare, angav kort läget och bröt samtalet. Sen nickade han åt Ann-Britt Höglund att det var dags att ge sig av igen. ”Varför gjorde du så där?” frågade hon försiktigt när Wallander startat bilen och med skrapande växellåda fått in tvåan. ”Hurdå?” frågade han spelat oskyldigt. ”Ja? Bara ringa Björk och kasta på luren?” ”Därför att vi faktiskt har två brott att utreda du och jag och jag nog tyckte att vi själva skulle få avgöra vilket.” ”Två brott?” ”Ja. Vi har här bakom oss fallet med den obemannade traktorn som med släckta ljus far ut på en större väg där våra intet ont anande sydländska gärningsmän befinner sig på flyende fot eller vad man ska säga. Dessvärre för dom var dom obekanta med vissa av den skånska landsbygdens särskilda trafikfaror.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 23

”Som obemannade traktorer som kommer med släckta ljus?” ”Just det. Föraren är väl hemma nu och tar sin fru till vittne på att det är just nu som han, chockad förstås, sätter i sig spriten. Men när han körde var han nykter.” ”Det där är fler brott, det är rattfylla, vållande till annans död, grov ovarsamhet i trafik och smitning”, sa hon i ett tonfall som föreföll Wallander aningen bjäbbigt. ”Såja såja”, sa han, ”nu ska vi inte vara så petiga. Vårt andra brott är nämligen mord och det är kanske mer angeläget än den där smitaren. Strängt taget borde vi ju vara tacksamma mot honom.” När de svängde upp på den knastrande gårdsplanen framför Vrångaholm var hela huset upplyst och all ytterbelysning tänd. Framför huvudingången stod en Volvo som av antenner och annat att döma var en civil polisbil, någon annan polis syntes inte till. Wallander kände en svårbestämd olust när han stod framför den tre meter höga dörren och ringde på. Det blev inte bättre av att en ung man i smoking öppnade och Wallander fick för sig att det var någon sorts betjänt, vispade till med sin legitimation och var på väg att stövla in samtidigt som han mumlade någonting om att han sökte dem som bodde här. Den unge mannen stelnade till som om han fått en örfil, men fann sig sen snabbt och räckte fram en hand mot Wallander. ”Välkommen kommissarien, jag heter Claes Peiper”, sa han. Wallander kände sig som en idiot. ”Det var väl inte du som ringde?” frågade han misstroget. ”Nej, kommissarien, det var min far. Han heter också Claes. Om ni följer mej så … nej föralldel, ta inte av er skorna.” Den unge mannen började gå uppför en bred stenlagd entrétrappa. Wallander och Ann-Britt Höglund gav varandra ett frågande ögonkast; ingen av dem hade gjort en min av att ta av sig skorna. Sen följde de efter. De visades in genom några stora rum till en salong där det rådde fullt kaos därför att närmare tjugo personer talade i munnen på



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 24

varandra. Wallander och Ann-Britt Höglund blev tveksamt stående i dörren. De flesta männen i rummet bar smoking och samtliga kvinnor var uppklädda till fest, det skulle ha varit ett glittrande sällskap. Den unge mannen gick fram till en av de smokingklädda männen, viskade något och gjorde en gest med huvudet åt Wallander och Ann-Britt Höglund som stod kvar i dörröppningen och kände sig grundligt obeslutsamma. Just då upptäcktes de av två män som inte hade smoking utan vanliga mörka kostymer och dessutom hörapparater, som Wallander först trodde. De två kostymklädda befann sig mitt i ett upprört samtal med två kvinnor som satt medan de själva stod lutade över dem. När de nu upptäckte de nya besökarna avbröt de sitt samtal och gick självsäkert fram mot Wallander och Ann-Britt Höglund medan de med en komiskt samtidig rörelse sträckte sig mot sina innerfickor för att dra fram sina legitimationer. ”Högefjärd, säk”, anmälde den som kom först korthugget. ”Och ni är lokala kolleger, va?” ”Kommissarie Wallander, våldet Ystad, det här är min kollega Ann-Britt Höglund”, svarade Wallander tveksamt. ”Vad gör säk här? Hur kunde ni komma så snabbt … ?” ”Oroa dej inte för det du, vi har läget under kontroll”, svarade den ene säkerhetspolisen. ”Vi håller i det hela nu, förstärkning är på väg”, svarade den andre Säpomannen. Wallander förstod först ingenting. Sen blev han plötsligt förbannad. ”Vad är det ni håller i?” morrade han. ”Det här är faktiskt Ystads polisområde och där håller Ystadspolisen och det är vi, det! Så låt mej till en början fråga er vad ni gör här och sen vill jag ha era namn.” ”Skyddsvakter”, svarade den ene säkerhetspolisen som om han uttalat en för riket synnerlig hemlighet. ”Skyddsvakter? För vem då?” frågade Wallander och höjde rösten så att sorlet i rummet plötsligt la sig. Han fick först inget svar, vilket gjorde honom ännu argare.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 25

”Skyddsvakter för vem, frågade jag?” nästan röt han. ”Ja alltså objektet … en av de mördade var vårt objekt. Där uppe på övervåningen … men vi har säkrat brottsplatsen”, svarade den andre med demonstrativt sänkt röst. Wallander trodde först att han hade hört fel. Men ett nervöst kvävt fnitter från hans unga kollega övertygade honom om att han såg vad han såg och hörde vad han hörde. ”Vi får ta itu med er sen”, suckade han, föste dem åt sidan och stövlade med påtvingad självsäkerhet rakt in i rummet och fram till den man som han nu antog måste vara Claes Peiper den äldre och således den som också ringt och gjort den ursprungliga anmälan. Mannen reste sig omedelbart och tog i hand med en mjuk bugning. ”Ni måste vara Claes Peiper?” sa Wallander. ”Jag är kommissarie Wallander från Ystadspolisen, det var vi som talade i telefon.” ”Ni tog lite tid på er för att komma hit, var det svårt att hitta?” frågade den långe smokingklädde mannen med slokmustasch i ett tonfall som kunde vara inpiskad ironi eller bara vänlig artighet, Wallander kunde inte avgöra vilket. ”Vi blev försenade på vägen”, muttrade han. ”Säg kan vi gå åt sidan, kan vi till en början gå upp till själva brottsplatsen ni och jag?” ”Naturligtvis … men konstaplarna här säger att brottsplatsen är … säkrad tror jag dom sa.” ”Just det”, sa Wallander och gjorde samtidigt en gest som betydde följ med genast, ”det betyder att bara poliser får gå in där. Om ni ville vara så vänlig?” När de gick uppför de breda stentrapporna mot övervåningen, värden först, Wallander omedelbart efter honom och Ann-Britt Höglund några steg efter, förbannade Wallander sig själv för det fåniga uttrycket ”om ni ville vara så vänlig”. Han visste inte var han plötsligt fått det från, men han tyckte det lät som något från en svensk pilsnerfilm. Dörren till TV-salongen på övervåningen var förreglad med ett rött sidenband som någon nubbat fast i dörrkarmarna. Wallander slet irriterat bort den provisoriska avspärrningen och sträckte sig mot



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 26

dörrhandtaget. Sen ångrade han sig och vände sig mot den dystre men ändå förvånansvärt svale värden. ”Om ni tycker det är obehagligt ska jag inte propsa, men jag skulle uppskatta om ni följde med in och förklarade för oss vad som hände?” frågade han med ett tvång i sin artighet som förvånade honom själv; det fanns ingen anledning i världen att uppträda annat än så artigt och finkänsligt som möjligt. ”Det är klart att det inte är behagligt, men det är ju något som måste göras, eller hur?” svarade värden lätt och gjorde en gest mot dörren. ”Säg bara åt mej vad jag ska göra och inte göra.” Wallander öppnade dörren och steg in, gick några långsamma steg in i rummet och överblickade scenen. Man hade täckt över de två kropparna med vita lakan, blod hade brutit igenom vid den kropp som låg närmast dörren. Det var ett rum i mer modern stil än det han sett på nedervåningen och det såg komiskt överbelamrat ut eftersom man burit in ett stort antal stolar i den äldre stil som fanns i slottets övriga rum. Det såg ut som om alla samlats till en sorts bioföreställning framför TV:n som var framrullad i centrum av rummet. Det låg som ett snöfall av gips och rappning över rummet och Wallander höjde intuitivt blicken och såg ett kraftigt skotthål med svarta krutstänk i taket. På ett piano stod fyra champagneflaskor, två tomma, en halvfull och en som bara var öppnad. Plötsligt gick det upp för Wallander vad de hade gjort och det drabbade honom med en lika omotiverad som häftig ilska. De hade alltså suttit här för att se sin seger i folkomröstningen. Han svalde och såg sig omkring och bekämpade sin uppflammande vrede en stund innan han trodde sig kunna börja ställa frågor i ett normalt tonläge. Värden stod lugnt avvaktande bakom honom med händerna på ryggen. ”Låt oss försöka rekonstruera vad som hände”, började han med tillkämpat lugn. ”Ni har tydligen haft middag här i kväll, av klädseln att döma. Efter middagen gick ni upp för att se på TV, jag antar att det gällde resultatet i folkomröstningen?” ”Det stämmer … ja, det var ju många av oss som var intresserade,



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 27

vi ville ju gärna veta hur det hade gått”, svarade värden förbindligt, fortfarande med händerna på ryggen. ”Hur mycket var klockan då?” avbröt Wallander. ”Mellan tjugo över tio och halv elva.” ”Men valet var ju avgjort sen länge vid den tidpunkten?” ”Det är möjligt, men vi hade ju middag.” ”Förlåt?” ”Vi hade middag. Sittande bord, middagen blev inte klar förrän då”, svarade värden med en rynka i pannan eftersom han tydligen inte kunde förstå att Wallander inte kunde förstå självklarheten i resonemanget. Wallander förstod fortfarande inte. Men han såg rynkan och bestämde sig för att släppa den frågelinjen och gå direkt på huvudsaken. ”Och vad hände när gärningsmännen kom in?” frågade han tvärt. ”Två maskerade män kom in där … genom dörren. En stannade vid dörren, den andre gick fram ungefär hit … den som stod här på mattan avfyrade genast ett hagelskott i taket. Resultatet ser ni ju.” ”Var stod ni själv just då?” frågade Wallander i en aggressiv ton som förvånade honom själv. Så här kontrollerat skulle inte vittnen uppföra sig, det stred mot alla hans tidigare erfarenheter. ”Jag stod där, vid champagneflaskorna”, svarade värden lugnt och pekade. ”Jag höll på att fylla på nya glas.” ”Ni stod alltså fem meter från den här mannen?” ”Det där är tre och en halv meter, men där stod jag alltså.” ”Nå, vad hände sen?” ”Den man som stod här, närmast den plats vi själva står, riktade sitt vapen mot oss och uppmanade oss i en mycket bestämd ton att hålla oss lugna. Kanske lite överdrivet med tanke på läget …” ”Jaha, och vad hände sen?” frågade Wallander som fortfarande kämpade mot sin omotiverade aggression. ”Mannen som stod vid dörren öppnade då utan förvarning eld. Han sköt dubbelgre … hrm … han sköt grevinnan WachtmeisterHamilton med två välriktade skott …”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 28

Han pekade mot den bortre av de övertäckta kropparna och Wallander följde hans utsträckta arm med blicken. ”Med två skott, sa ni?” ”Ja. Han sköt ett skott, en bra träff. Sen repeterade han och sköt ett nytt skott, utan att repetera.” ”Uppfattade ni att skotten var dödande?” ”Utan tvekan, det var bra träffar båda två, hjärta lungor, säkert grova hagel.” ”Vad gjorde ni andra då?” ”Vi gjorde absolut ingenting. Det finns en stor övertalande kraft i två pumphagelgevär.” ”Pumphagelgevär, det är ni säker på?” frågade Wallander som nu kämpade med sin misstro mot exaktheten i de uppgifter han fick. ”Ja, det är jag säker på”, svarade värden med skuggan av ett småleende som på nytt väckte Wallanders ilska. Men eftersom värden tydligen avläste hans reaktion kom en snabbt överslätande förklaring. ”Kommissarien måste ju betänka att samtliga män i det här rummet är väl förtrogna med vapen”, fortsatte han diplomatiskt, ”jag menar, det var ju faktiskt en jaktmiddag.” ”Vad hände sen?” avbröt Wallander tvärt. ”Mannen som stod här mitt på golvet höjde sin hand, plockade fram något som såg ut som … ja som ju faktiskt var ett tidningsurklipp, såg på det, knycklade ihop det och öppnade sen på nytt eld. Nu sköt han mot grevinnan Estelle Hamilton … hon där alltså … det gick mycket fort, han måste vara en bra skytt.” ”Och hon dog också omedelbart?” ”Såvitt vi kunde bedöma, ja.” Wallander tog några tveksamma steg in i rummet och trampade på en tom hagelpatron, böjde sig ner och tog förvånat upp den med en penna som han körde in i den sotiga öppningen och höll upp den mot värden. ”Gärningsmännen gjorde sig inget besvär att samla upp sina tomhylsor”, konstaterade han.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 29

”Nej, det måste finnas fyra avskjutna hagelpatroner här i rummet nånstans, det där ni håller i handen är uppenbarligen en av dem, får jag se?” Wallander höll tveksamt fram sin penna med den avskjutna hagelpatronen, som han nu till sin grämelse fått veta att det hette i stället för tomhylsa, och värden tog långsamt upp ett par läsglasögon ur bröstfickan, studerade texten på patronen medan Wallander artigt vred den, nickade sen tankfullt och konstaterade att det var ungefär vad han hade trott. ”Vad var det ni trodde?” frågade Wallander. ”Ja, det där är så kallade hjorthagel, inte tillåtna för hjortjakt i Sverige, nio stora blykulor i varje, omedelbart dödande på kort håll. Till och med vildsvin om ni förstår …” Wallander förstod inte men han hade heller ingen anledning att tvivla på värdens expertis. Han höll upp sitt fynd mot Ann-Britt Höglund och nickade åt henne att hon skulle samla upp de tomhylsor som fanns. Hon plockade fram en plasthandske och plastpåse ur en av sina rymliga jackfickor och satte omedelbart igång att leta. ”Konstaplarna där nere sa att ingen fick röra något här i rummet …?” anmärkte värden med en blandning av lika stor artighet som försiktig protest. Det var äntligen ett tonfall som tilltalade Wallander. ”Varför säger ni konstaplarna?” undrade han lika plötsligt som till synes omotiverat road. ”Ja alltså, hrm … Estelle, jag menar grevinnan Hamilton som hade med sig dom där … dom där herrarna, hon kallade dom för konstaplar.” ”Jag förstår”, sa Wallander. ”Vi kommer till det senare, men låt mej nu först fråga om ni tror att ni skulle kunna beskriva dom vapen som gärningsmännen använde. Tänk efter noga för det här kan vara viktigt.” ”Naturligtvis”, svarade värden avmätt och gav Wallander en tveksam blick som om han var osäker på om Wallander skämtat. ”Det var



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 30

pumphagelgevär i kaliber tolv, förmodligen av amerikansk tillverkning. Svarta pipor och själva den så kallade pumpen och kolven var mörkgröna, eventuellt camouflagefärg av svart och grönt.” ”Och det är ni säker på?” ”Naturligtvis.” ”Och om vi då kommer till dom två gärningsmännen, vad kan ni säga om dom?” ”Män, förmodligen utlänningar, välklädda, kostym och slips faktiskt. Handskar på händerna. Maskerade med såna där rånarhuvor. Bra skyttar … kanske mellan tretti och fyrti år men det var ju svårt att säga. Det gick fort, mycket fort.” ”Hur fort?” ”Jaa … det är naturligtvis sådana där ögonblick som man tror sig uppleva som evigheter. Fast så är det ju sällan … jag skulle säga högst femton sekunder från att dom kom in tills dom gick ut.” Ann-Britt Höglund hade tydligen hittat fyra hagelpatroner och ett tidningsurklipp som hon kom fram och menande höll upp för Wallander. ”Ja just det …”, sa Wallander. ”Ni sa att det sköts sex skott här inne, ett i taket, två i det första offret och tre i det andra?” ”Ja, det stämmer. Sex skott.” ”Borde vi inte ha sex tomhyl … alltså avskjutna hagelpatroner här i rummet i så fall?” ”Nej. Det intressanta i skyttarnas beteende var att dom inte repeterade efter sitt sista skott.” ”Jag är inte säker på att jag hänger med.” ”Jo men … det är väl ändå självklart?” Värden gjorde en uppgivet frågande min men Wallander bara skakade på huvudet åt den självklarhet som åtminstone inte fanns för honom. Värden tog då ett otåligt andetag, skärpte sig och började om och talade plötsligt som till ett barn. ”Det fungerar alltså så här med den typen av vapen. Man skjuter ett skott, sen gör man en sorts mantelrörelse med vänsterhanden. Då



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 31

slungas den tomma patronen ut och en ny åker in i läge. Den som sköt först sköt ett skott, gjorde mantelrörelse och sköt på nytt. Den andre skytten gjorde på samma sätt. Följaktligen ska det alltså finna fyra avskjutna hagelpatroner i rummet.” Wallander avbröts i sin tankegång av att blåa ljusreflexer började slå mot det sönderskjutna taket och rummets väggar. Det hördes ljud av nya bilar som var på väg uppför den grusade allén mot slottet. ”Förlåt om jag lägger mej i”, frågade värden, ”men måste dom … ligga kvar här?” ”Nej”, sa Wallander snabbt. ”Ambulansmännen får omedelbart tillträde till rummet och därefter gäller inte avspärrningen längre, ni kan börja städa upp så fort ni … ja så fort ni känner för det.” ”Så vårt TV-rum är så att säga inte längre en brottsplats?” ”Joo”, svarade Wallander dröjande medan han drabbades av en ny attack av elakhet, ”det här rummet kommer för alltid att vara en brottsplats. Era barnbarnsbarnbarn kan visa det för turister, men polisen behöver inte längre rummet.” ”Det där tycker jag var oförsynt sagt”, kommenterade värden utan att låta sig rubbas eller höja rösten. ”Ja det var det”, sa Wallander. ”Jag ber om ursäkt, men nu gäller följande: Jag skulle vilja att ni följde med mej ner till min bil för att titta på två vapen. Sen skulle jag vilja att era gäster åkte hem så fort som möjligt, med ett undantag.” ”Naturligtvis, här på Vrångaholm har vi alltid stått till Ystadspolisens disposition, åtminstone dom trehundra senaste åren”, svarade värden med en ironisk bugning. Wallander insåg att han förtjänade ironin och slog ut med armarna i en tafatt ursäktande gest. ”Vi måste ha namn på alla era gäster och allt annat folk som kan ha varit här i kväll eller känt till att ni hade fest. Jag antar att dom så kallade konstaplarna där nere redan har skaffat in den informationen. Jag förstår att det är en pressande situation och … ja, dom som vill kan få åka hem.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 32

”Men?” frågade värden med lugnt höjt ögonbryn. ”Just det. Det finns ett men. Jag skulle vilja tala med två, åtminstone två av era gäster i kväll innan dom far härifrån. Och så vill jag som sagt att ni följer med mej ut i bilen för att titta på en sak.” Värden svarade inte, han bara gjorde en artig gest mot dörren och det tog Wallander en retfull sekund att förstå att meningen inte var att han själv, som han var på väg att göra, skulle tränga sig före Ann-Britt Höglund ut genom dörren. Han förbannade sig själv hela vägen nedför stentrapporna till undervåningen. Där nere möttes de av ambulanspersonal och ett antal säkerhetspoliser från Malmödistriktet som röt order åt höger och vänster. Wallander trängde sig fram i röran till ambulansmännen, legitimerade sig och sa åt dem att de kunde föra undan kropparna som låg på övervåningen och att adressen var Rättsmedicinska institutet i Lund. Sen förde han med sig Ann-Britt Höglund och Claes Peiper den äldre ut genom röran och bort till sin egen parkerade bil. Han la handen på dörrhandtaget till baksätet, ångrade sig och gick fram till förarplatsen och drog ut ett par handskar som han räckte över till den smokingklädde. ”Ta på er handskarna, titta på dom vapen som ligger i baksätet”, beordrade han kort. Värden drog på sig handskarna, men med ett höjt ögonbryn som markerade någonting, förmodligen att han inte gillade att bli tilltalad i orderton av allsköns konstaplar. Sen drog han fram ett av hagelgevären, nickade kort och la tillbaks det. ”Jo”, sa han. ”Om det var just dom vapnen som användes kan jag naturligtvis inte avgöra, men att det var den typen av vapen som mördarna använde är klart.” ”Bra”, sa Wallander. ”Då är det alltså så här. Att om det ni sa där uppe stämmer så skulle det finnas tomma hagelpatroner i loppet på dom här vapnen?” ”Det kan man väl ändå inte veta”, svarade värden och höjde på nytt sitt ögonbryn. ”Ögonblicket efter att dom lämnade rummet där



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 33

uppe så fanns dom tomma patronerna i alla fall kvar.” ”Nåja”, sa Wallander, på nytt irriterad av något som han inte kunde definiera för sig själv. ”Men låt oss pröva, ni vet ju hur man gör och ni har handskar på er. Kan ni göra en sån där mantelrörelse?” Värden såg på honom med en min som fick Wallander att tro att frågan hade uppfattats som om värden kunde göra mantelrörelse. Vilket han förmodligen kunde på vilket som helst i världen existerande vapen. Sen gjorde han det, och höll försiktigt in vapnet i baksätet på bilen så att den tomma hagelpatronen hoppade ut i baksätet och inte föll ner på marken. Wallander nickade, pekade åt Ann-Britt Höglund som tog fram sin plastpåse och pekade sen på nytt åt värden som lyfte upp det andra hagelvapnet och upprepade samma rörelse med samma resultat. ”Bra”, sa Wallander. ”Ni har varit till mycket stor hjälp, herr Peiper.” ”Herr?” sa värden med sitt på nytt höjda ögonbryn. Wallander fick plötsligt för sig att greven på Vrångaholm aldrig i hela sitt liv blivit tilltalad som herr, såvida det inte varit avsett som en förolämpning. Wallander såg ner i marken och försökte samla ihop tankarna kring det som var väsentligt, vilket föreföll honom ovanligt svårt. ”Vad vill herr kommissarien att vi gör nu?” frågade värden med en formell artighet som inte det minsta dolde ironin i uttalet på herr. ”Jo!” sa Wallander. ”Som jag sa, jag skulle vilja ha ett samtal med någon av era jägarkamrater, någon som är i hyggligt skick så att säga, och så fort vi vet att vi har namnet på alla som var här … det har vi väl? Jo alltså, ni kan be era gäster att åka hem på det sätt dom finner lämpligt.” Värden kastade en melankolisk blick ut över sin egen gårdsplan som nu dominerades av ambulanser, civila och målade polisbilar och blixtrande blåljus. ”Jag tror minsann vi får rekvirera någon sorts färdtjänst i så fall”, sa han kort och gick sen med bestämda steg in mot huset.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 34

Wallander såg länge efter honom och skakade på huvudet. Hans första känsla av att någonting var fundamentalt fel i rent polisiärt avseende hade ersatts av någonting annat som var svårt att förstå. Det här var helt enkelt en ovanlig sorts människor, några som inte levde i samma värld som han själv. Han avbröts i sin snåriga fundering av Ann-Britt Höglund som fnissade bakom hans rygg, och när han frågande vände sig mot henne för att förstå vad som var så roligt gjorde hon bara några gester mot huvudet som markerade snurrighet eller berusning och sen skrattade hon. ”Och hur tror du middagsgästerna vanligtvis tar sig hem?” frågade hon förklarande. Wallander förstod fortfarande ingenting. ”Jag menar med bil”, fortsatte hon. ”Fast kanske inte direkt från en gårdsplan fylld med snutar … ?” Wallander nickade småleende att han äntligen kopplat och sen låste han bilen och tecknade mot henne att de skulle gå tillbaks dit in. På väg in mot huset la han sin arm lite beskyddande omkring henne, eller om det var hjälpsökande. ”Förstår du dej på såna här människor?” frågade han som om frågan var självklar. ”Nej”, sa hon. ”Dom är inte som vi, det är väl bara det. Varför höll du förhöret med honom där uppe bland liken?” ”Ja det kan man fråga sej”, suckade Wallander. ”Det borde man väl strängt taget inte ha gjort, såvida han inte var en misstänkt.” ”Det är han väl inte?” ”Nävars”, sa Wallander med ett snabbt kvävt skratt. ”Nävars, särskilt misstänkt är han ju inte. Jag bara undrade om han kunde bete sej så där hur länge som helst. Och det kunde han. Jävligt konstiga människor.” När de kom in i huset visade det sig att säkerhetspolisen hade ”tagit över”, det var åtminstone den förklaring som en av de upphetsade gästerna gav dem. Wallander blev förbannad på nytt och gick med långa bestämda steg in i den salong där gästerna fortfarande hölls som



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 35

en sorts fångar, stannade i dörren och röt högt att nu fick alla som ville åka hem. På lagligen bästa sätt, tillade han försiktigt. En man i mörk kostym som han aldrig sett rusade fram mot honom och höll upp sin polislegitimation, presenterade sig som polisintendent vid säk, Malmöavdelningen, och menade, indiskret högljutt, att här var det inte frågan om att avbryta arbetet. ”Vadeau arrbejde?” frågade Wallander på sin mest överdrivna skånska. ”Här pågår faktiskt en spaningsinsats mot två dubbelmördare”, meddelade polisintendenten i ett mycket högt tonläge som fick allt sorl i huset att avstanna. ”Naj”, högg Wallander av med samma parodierade skånska. ”Mörrrdarna hav Ystadspolisen redan tatt. Deom ävv i trryggt fövvav!” Det blev dödstyst i rummet. Wallander utnyttjade blixtsnabbt sitt överläge. ”Ja mina damer och herrar, det har varit en svår kväll för er och vi från polisen vill verkligen inte lägga sten på börda. Jag föreslår att ni alla tar er hem på det sätt ni finner lämpligast.” Hans ord fick en ögonblicklig effekt. Folk reste sig och lämnade rummet, någon tog upp den telefon som fanns på plats, andra var antagligen på väg mot telefoner i andra delar av huset och eftersom det var folk som förvisso var väluppfostrade i viss konservativ mening, men också folk som inte utan vidare lät sig hunsas av enkla statliga tjänstemän där titeln polisintendent knappast var mer skrämmande än ”konstapel”, så föll nu all säkerhetspolisiär disciplin sönder och samman. Polisintendenten grep Wallander i kavajslaget just när han var på väg att lämna rummet. ”Hörrudu! Vad var det du hette?” väste han. ”Wallander, Ystadspolisen”, svarade Wallander och tog demonstrativt långsamt bort den överordnades händer runt sitt kavajslag. ”Åh fan, är det du som är Wallander, du som …” ”Just det”, sa Wallander. ”Det är jag. Och det här är mitt fall. Det



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 36

här är Ystads polisområde. Och vill du jävlas så får du ringa till polismästare Björk i Ystad.” Wallander gjorde sig lös och letade på nytt upp sin värd som avvaktat några steg bakom honom. ”Den här vägen”, sa värden och visade med armen. Wallander var nu bättre beredd än förra gången och föste demonstrativt sin yngre kvinnliga kollega före sig i den riktning de hade blivit anvisade. De kom in i ett kök där det satt två kvinnor och en man. Den ena kvinna var värdinnan, den andra i sällskap med mannen. Mannen hade sin smokingkavaj upphängd bakom sig på en stol och hade lossat på sin fluga. Hans skjorta var blodig. Alla tre hade varsitt vinglas framför sig. Wallander stängde dörren bakom sig, värden hade finkänsligt dragit sig undan. Han presenterade sig själv och Ann-Britt Höglund, fick en stol anvisad för sig själv och Ann-Britt, avböjde med en gest de vinglas som värdinnan automatiskt erbjöd och satte sig ner. ”Jag har inte så många frågor, det handlar om det vi poliser kallar kontrollfrågor”, började han lågt i tonen som om det som förestod inte skulle bli särskilt svårt eller långdraget. ”Får jag fråga varför du har blod på skjortan, kan vi förresten säga du och vad heter du förresten?” fortsatte han. ”Rick Blixen”, svarade den tilltalade snabbt. ”Jag har inget emot att vi säger du. Blodet kommer från dubbel … från en av dom mördade kvinnorna. Vi försökte göra något, fast det var hopplöst. Men man måste ju försöka, det är åtminstone vad man känner då. Kan jag väl nu säga …” ”Jag tror jag bara har en fråga”, sa Wallander och gned sig över näsroten som om han tänkte efter. ”En enda fråga. Jag skulle vilja att du beskrev i vilken ordning skotten föll, hur många skott som avfyrades och vilken typ av vapen som användes av gärningsmännen.” ”Är det sant att ni har gripit gärningsmännen!” avbröt värdinnan med en entusiasm som fick Wallander att fantisera om att hon i nästa ögonblick skulle kasta sig på en telefon.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 37

”Ja det är sant, vi kommer till det sen”, sa Wallander och höll avvärjande upp en hand. ”Men om vi nu tar det jag frågade om?” ”Det föll sex skott”, började Blixen koncentrerat och tog sig åt pannan som om han tänkte efter. ”Mannen vid dörren sköt två skott, mannen som stod mitt i rummet sköt fyra skott, först ett i taket. Alla skotten träffade. Vapnen var pumphagelgevär, kaliber tolv skulle jag våga påstå.” ”Skulle du känna igen deras vapen om du såg dom?” frågade Wallander lite trött som om frågan var högst hypotetisk. ”Ja vapentypen, färg på kolv och sånt, jo antagligen”, svarade Blixen dröjande. Wallander gjorde en gest med huvudet åt Ann-Britt Höglund som reste sig och bad Blixen följa med henne ut för att titta på en sak. ”Vi kan avsluta det här nu”, sa Wallander. ”Om vi vill veta något mer så får det bli vid ett senare tillfälle, men just nu kan vi nog avblåsa polisarbetet här i ert hem, jag förstår att det här är mycket pressande.” ”Är det sant att ni har tagit gärningsmännen!” frågade värdinnan och såg ut som om hon skulle explodera av att både veta och att inte veta. ”Ja”, sa Wallander. ”Allt tyder på det. Men det betyder inte att polisarbetet är avklarat. Vi har två mordoffer och vi har två mördare, så långt är allt klart. Men så återstår frågan om varför. Därmed också frågan om vilka andra än dom vi har gripit som kan vara inblandade. Därför skulle jag vilja be er alla att vara mycket försiktiga om våra ärade representanter för massmedia hör av sig. Men det antar jag att ni ändå betraktar som självklart.” Det blev alldeles tyst i rummet. Wallander förstod att han på något sätt gjort bort sig ännu en gång men han kunde inte förstå varför. Det föreföll honom inte särskilt troligt att de människor han nu hade framför sig skulle ha någon överdriven förståelse för den fria pressens oeftergivliga rätt att skildra vars och ens elände. De två kvinnorna framför honom var ju ändå sådana människor som hade röstat ja till



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 38

Sveriges anslutning till utländsk överhöghet; champagneflaskorna där uppe på brottsplatsen hade gjort ett starkt intryck på honom som han hela tiden försökte skjuta bort ur sitt medvetande. Mord var mord, det skulle utredas även om offren kanske förtjänade både det ena och det andra. ”Nu är det så här”, sa värdinnan dröjande och snurrade på sitt vinglas, ”att jag råkar vara journalist. Jag är reporter på Sydsvenskan.” ”Åh fan”, suckade Wallander spontant. ”Det var inte bra … jag menar, alltså att du är journalist har jag inget emot. Men … får jag fråga, kan någonting rent tekniskt stå i din tidning i morgon?” ”Nej, det är omöjligt, vi har gått i press för länge sen.” ”Det var ju bra i och för sej”, sa Wallander. ”Bortsett från att vi poliser aldrig tycker om att få våra pågående brottsutredningar alltför tydligt beskrivna i media … så har vi faktiskt problem med dom anhöriga. Har ni härifrån huset meddelat några anhöriga?” Han möttes av tysta huvudskakningar. Just då kom Blixen och Ann-Britt Höglund tillbaks in i rummet och han behövde bara fort möta hennes blick för att förstå att Blixen gjort samma märkligt exakta iakttagelser vad gällde de omhändertagna vapnen som värden på stället gjort en stund tidigare. Wallander nickade åt sin kollega men sen tappade han tråden. Han betraktade värdinnan framför sig, såg in i hennes ljusblåa linjer kring ögonen som hade börjat lösas upp i konturerna, annars inget som tydde på att hon var inblandad i ett dubbelmord. Hade bevittnat ett dubbelmord, rättade han sig själv. Sen såg han över mot den man som hette Blixen. Samma korrekta oberördhet, till och med smokingflugan satt nu plötsligt perfekt ovanför den blodiga skjortan. Dessa människor föreföll honom inte verkliga och han kunde inte bestämma sig för vad han egentligen ansåg om dem. Han hade sällan träffat på överklass och han skämdes för att det fanns drag hos dem som han uppskattade. Som vittnen var de tydligen omöjliga att överträffa. Åtminstone så länge det begicks mord inne bland dem och det gällde skjutvapen.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 39

”Och vad gör vi nu?” frågade värdinnan otåligt och såg på nytt ut som om hon ville kasta sig över närmaste telefon, som för övrigt hängde på köksväggen på bara några meters håll. ”Jo!” sa Wallander och ryckte upp sig från sina ovidkommande funderingar. ”Det som är viktigt är att underrätta anhöriga innan någonting kommer ut i massmedia. I vanliga fall är det polisens uppgift.” ”Hur går det till?” frågade värdinnan intensivt nyfiket, nästan roat, som om hon hade sitt reporterblock i högsta hugg redan. ”När vi har identifierat offren går det ut direktiv och så får det polisdistrikt som har dom anhöriga på sitt område skicka ut en bil och sen … ja sen kommer den där mardrömsscenen. Både för dom unga poliser som måste göra jobbet och för dom anhöriga. Ungefär så.” Det var tyst i rummet. Ingen kommenterade eller frågade längre och Wallander fick på nytt den där egendomliga känslan av att ha gjort bort sig i förhållande till regler som vanligt folk inte kände till. Men nu fanns ju ändå ett jobb som måste göras. Han tog ett djupt andetag och bestämde sig för att få det gjort så fort som möjligt. ”Eftersom ni kände dom två offren så vet ni väl vilka deras närmaste anhöriga är”, konstaterade han i en ton som skulle vara ett försök att låta yrkesmässig. De andra i rummet bara nickade åt honom, ingen svarade. ”Jaha”, fortsatte han osäkert och avbröt sig för att gräva upp ett anteckningsblock ur ena kavajfickan och en penna från bröstfickan. ”Offret närmast dörren, om vi börjar med henne. Vad hette hon?” ”Estelle Hamilton”, svarade Blixen sekunden före de andra. Wallander kände sig märkligt iakttagen när han plitade ner namnet. Det var något som var fel, så mycket förstod han. ”Jaha”, sa han lätt, ”och vem eller vilka är hennes närmaste anhöriga?” Det blev alldeles tyst i rummet, en tystnad som inte gav sig. Wallander såg upp, frågande och osäker sökte han dem en efter en



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 40

med blicken medan han höll sin kulspetspenna höjd i handen. ”Vet ni verkligen inte det?” frågade värdinnan med uppspärrade ögon. För första gången såg hon skakad ut. ”Nej”, sa Wallander buttert, ”det vet jag inte. Men det vet tydligen ni?” ”Hamilton”, sa värdinnan. Alla i rummet såg stint på honom och bekräftade med sina ögon det han just hade hört. ”Jaa …”, sa han osäkert och gjorde en menande gest med sin penna. ”Det kan man ju tänka sig, men kunde ni möjligen precisera det där?” ”Hamilton”, upprepade värdinnan. ”Carl Gustaf Gilbert Hamilton, den nye chefen för säkerhetspolisen. Estelle var hans mor.” *** Erik Ponti hörde nyheten i bilradion på väg till jobbet och hans första tankar rörde enbart praktiska ting. Han skulle få sin väl planerade arbetsdag tilltrasslad, han skulle behöva ägna en massa tid åt annat än han tänkt, han skulle dessutom behöva sitta av ett extra långt och pladdrigt möte i början på arbetsdagen och följaktligen börja med att bli på dåligt humör. Det hade nämligen kommit en ny chef till Dagens Eko, en modern svensk chef i slips och kavaj som kom någon annanstans ifrån och följaktligen inte kunde jobbet och följaktligen höll långa möten där han pratade mest själv medan medarbetarna skruvade på sig och såg på klockan och kände sig som om de var fast på tunnelbanan på väg till en direktsändning. Den gamle chefen hade avvikit till televisionen, trots sina ständiga försäkringar om att han alls icke haft sådana planer. Fast på det hade Erik Ponti vunnit ett vad på tusen kronor. Sådana där som ville till televisionen och göra ”kommentarer” om ditt och datt var lätta att känna igen. Sådana tankar tänkte han först. När han parkerade utanför Sveriges Radio och letade efter växelmynt till parkeringsautomaten trängde



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 41

nyheten slutligen igenom hans yrkespansar så att tanken lätt vidrörde själva tragedin. Hamiltons mor hade alltså mördats. Först hans förra fru och dotter, förra sommaren. Sen nu i somras hans nya fru och son. Och i går hans mor. Han försökte kort föreställa sig Hamiltons situation just nu, men slog fort bort den i dubbel mening hopplösa fantasin och återgick till det konkreta; han var sån, han hade varit reporter i trettio år och om han fick höra talas om en jordbävning i Kalifornien så tänkte han inte först på tusentals döda människor utan på vad de nio timmarnas tidsskillnad innebar för radions lokalkorrespondent rent praktiskt, om han redan hade ett inslag klart och när det kunde sändas. Erik Ponti uppfattade sig inte som cynisk, möjligen yrkesskadad, men absolut inte cynisk. Eftersom han var utrikesreporter hade han arbetat med alla krig av någorlunda betydelse från Vietnam och framåt och följaktligen sett mer grymheter, och beskrivit dem, än någon annan människa han kände. Det hade inte varit möjligt om han inte snabbt lärt sig att bekämpa känslor som sorg och vrede, äckel och skräck, genom att hålla fram en mikrofon som sköld mot tillvaron och be om en kommentar. Om det varit Hamilton själv hade det verkligen rört till dagens sändningar, men gudskelov var det bara hans mor, tänkte han när han gick ner i korridoren mot sitt rum och plockade upp den lapp han väntat sig från skrivbordet, hängde av sig ytterkläderna och gjorde som lappen sa, gick till sammanträdesrummet. När han kom in till de andra i ledningsgruppen, nickade och satte sig, konstaterade han att läget var ungefär så trist som han väntat sig. Den nye chefen höll just på att förklara att det var viktigt att Dagens Eko gjorde ett bra jobb när det gällde att redovisa gårdagens folkomröstning. Lyssnarna väntade sig inte bara att få höra resultatet, det kände de sannolikt redan till, förklarade den nye chefen. Lyssnarna ville ha kommentarer, inte bara från den segrande ja-sidan utan kanske i lika hög grad från förlorarna, nej-sidan. Erik Ponti suckade högt och demonstrativt och fick ett försiktigt



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 42

instämmande småleende från de två inrikeskillarna som ju redan fått utstå ledarskap av modern typ i drygt tio minuter. Av dagens övriga nyheter bedömde den nye chefen att mordet på Säpochefens mor var en viktig händelse som man också måste ägna uppmärksamhet. Förvisso skulle den saken sannolikt bli lika stor på kvällspressens löpsedlar, kanske rentav större, än resultatet i folkomröstningen, men det var inget skäl för en seriös nyhetsförmedlare att ryckas med i sensationalismen. ”Ju fortare du slutar flumma och chefa dej desto fortare kan vi ta itu med jobbet”, avbröt Erik Ponti så plötsligt att också han själv blev förvånad. Det blev mycket tyst i rummet. Chefen blundade hårt, som om han koncentrerade sig eller bekämpade en smärtreaktion. Sen pekade han på Erik Ponti med hela handen, som en militär. ”Kan du förklara vad du menar med det där?” sa han med oavsiktligt anlagd baryton. ”Ja det kan jag”, sa Erik Ponti. ”Jag önskar dej lycka till i din fortsatta karriär så att du fort blir landshövding eller vad du nu vill bli. Men vi har faktiskt mycket jobb att sköta och det går inte om du övar modernt ledarskap på oss. Kan vi nu inte övergå till det konkreta i stället?” Erik Ponti hade nästan låtit vädjande när han sa det sista, som om han verkligen ville undvika bråk trots sina grova förolämpningar, och han noterade att det nog faktiskt var just så. Och att han konstigt nog inte ens hade fått en märkbart högre puls av att säga något som han i sak funderat på i över en månad. Den nye chefen grep tag i hans vädjande tonfall, klängde snabbt ombord och undvek därmed omedelbar batalj inför hela ledningsgruppen. ”Okej”, sa han demonstrativt återhållsamt, ”vi gör så. Vad gör vi alltså åt dagens andra stora fråga, vad säger du Hempel?” Inrikeschefen Hempel hörde inte frågan eftersom han just då försökte fixa någon detalj i sin hörapparat. Men han upptäckte snabbt



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 43

läget, stoppade in hörapparaten och fick frågan upprepad. ”Vi har en preliminär affärsplan”, började han utan att med en min visa om ordvalet var en grov ironi mot modernt chefskap eller en tankelapsus. ”För det första ska Ystadspolisen hålla presskonferens om en timme, vi har en gubbe på väg. För det andra jobbar vi på att få tag på anhöriga eller vittnen som kan berätta vad som hände, om nu inte polisen berättar det. För det tredje kunde man ju tänka sej någon kommentar från polisen, om det nu är sant det som sas att Hamiltons mor hade säkerhetsvakter med sej.” ”Kommentar från polisen?” undrade den nye chefen och såg skarpsinnig ut. ”Varför det?” ”Därför att man måste fråga sej hur det kan komma sej att någon som faktiskt har säkerhetsvakter blir mördad i sällskap med dom, därför att vi har säkerhetsvakter för hundra miljoner i det nya Sverige”, svarade inrikeschefen trött. ”Jaha, jag förstår”, sa den nye chefen. ”Men vi kan nog inte hoppas på en kommentar från Säpochefen, väl? Vad säger du Erik?” ”Nej, det tror jag inte”, sa Erik Ponti. ”Jag ringer och frågar förstås, men jag tror utsikterna är små.” ”Bra!” sa den nye chefen. ”Du håller i allt som har med Hamilton själv att göra och så sköter inrikesgänget polisen och sånt. Kan vi jobba så?” Så fort han uttalat frågan reste sig alla i rummet, ivriga att komma därifrån eftersom de nu suttit inlåsta i tunnelbanan på väg till viktigt jobb. Just den där formeln – kan vi jobba så? – var en sorts signal på att man nått konsensus och att chef varit modern chef. Men för säkerhets skull avbröt alla mötet med åthävor och stolskrap så att det skulle bli oåterkalleligt. På väg ut blev Erik Ponti, inte helt överraskad, infångad av den nye chefen som ville växla några ord; han hann uppfatta en muntert skadeglad blinkning från en av kollegerna som nu till skillnad från han själv var fri att jobba. ”Okej”, sa den nye chefen när de blivit ensamma. ”Varför vill du



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 44

obstruera våra möten, det tycker jag inte är särskilt konstruktivt.” Den nye chefen la armarna i kors med handflatorna tryckta mot armbågarna, som vilken räknenisse som helst, ställde sig lite nonchalant lutad mot sammanträdesbordets kant och la benen i kors. Det föll Erik Ponti in att det var en intränad kroppsställning, kanske sånt man fick lära sig på tidens nya kurser i ledarskap. ”Du tycker att jag jävlas lite med dej?” frågade Erik Ponti avväpnande muntert. ”Ja, det är ju ett måhända lättvindigt sätt att uttrycka saken”, sa chefen med ansträngt bibehållen säkerhet eftersom allt annat skulle ha varit omöjligt i kombination med den kroppsställning han intagit. ”Det beror bara på att du tar upp tiden med så mycket svammel”, sa Erik Ponti. ”Du måste förstå att det finns lämpliga och olämpliga tidpunkter att delge oss andra dina visheter. Och just i dag till exempel, var det sällsynt olämpligt.” ”Varför det?” Erik Ponti såg på klockan. Det var verkligen en olämplig tidpunkt att starta en konflikt, han hade ett myller av inkommande rapporter från alla utrikeskorrespondenterna, världens reaktioner på Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen, att tänka på. Och sen det där med Hamiltons mor. Men å andra sidan var handsken redan kastad och det måste sluta med att någon backade. Det allra snabbaste sättet var kanske att bara be om ursäkt och sen skynda ut till jobbet. Men med en sån lösning kunde man ana en utdragen och obehaglig fortsättning. ”Varför det?” upprepade den nye chefen otåligt och mycket beslutsamt, som om han anat en osäkerhet i Erik Pontis långa betänketid. ”Därför att just i dag har vi ovanligt mycket att göra, själv har jag ett helt fältslag av korrarnas inkommande rapporter att hålla reda på. Ja, och sen det där med Hamilton. Och just då, just då, sätter du igång att undervisa oss andra i journalistik, en av dina återkommande svagheter. Fattar du inte att du skämmer ut dej, bortsett från att du saboterar vårt jobb?”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 45

Erik Ponti insåg att han valt strid. Men han ville ändå göra den så kort som möjligt och det uteslutande av det triviala skälet att han hade bråttom. ”Om det uppstår den här typen av fientlighet i ledningsgruppen”, började den nye chefen med hård jämn betoning på orden, ”så är det ju faktiskt möjligt att du bör överväga din ställning.” ”Hörru din lilla fjolla”, svarade Erik Ponti med en demonstrativ suck, ”jag har till skillnad från dej varit journalist i snart tre decennier och ungefär samma gäller för alla andra här i ledningsgruppen som måste lyssna på dina små seminarier. Den konflikt du har med mej har du med alla, skillnaden är möjligen den att jag är mer direkt. Eller också har jag intervjuat och träffat för många chefer i mina dar.” ”Om du inte finner att du kan göra en konstruktiv insats i ledningsgruppen så tycker jag du bör överväga att dra konsekvenserna av det”, svarade den nye chefen och kramade plötsligt med båda händerna om sina armbågar. ”Det här är en offentligt intressant arbetsplats, som du vet”, svarade Erik Ponti och såg på nytt på klockan. ”Ett storbråk mellan dej och mej kommer att skämma ut dej och förstöra din fortsatta karriär. Varje form av offentlig diskussion, som oundvikligen blir följden av ett sånt bråk, leder till att du gör dej löjlig, det du är mest rädd för av allting. Detta är en varning i all vänlighet, och nu måste jag faktiskt gå till jobbet.” ”Och om jag ger dej sparken”, sa den nye chefen med beslutsamt tonfall och obeslutsam min. ”Om du försöker ge mej sparken så kommer du att bli förvånad över utvecklingen, inte minst den följande diskussionen. Du är bara en liten chef, låt vara mycket modern som säger affärsidé och så där. Men du är inte journalist, nå det kanske du har blivit nu. Men du ligger ungefär ett dussin journalistpriser efter mej om jag ska uttrycka saken milt. Kort sagt, snacka inte så jävla mycket på mötena utan låt oss jobba i stället.” Erik Ponti tog motståndarens korta tvekan till intäkt för att göra



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 46

samma sak som hans kolleger redan hunnit göra, han gick. Skälet till att han inte var upphetsad eller förbannad när han kom in på sitt rum, det märkliga skälet, det som var yrkesskadan eller professionalismen, beroende på vem som beskrev, var att han inte hade tid. Han lyfte telefonluren innan han satte sig, slog numret som han kunde i huvudet, 7368001, på väg ner i stolen. Han kände inte den sekreterare som svarade, han förklarade maskinmässigt artigt vem han var, uttryckte sin förståelse för att Säpochefen inte var omedelbart tillgänglig och lämnade meddelande om hur och när han kunde bli uppringd. Han såg på nytt på klockan. Sen klarade han av ett möte på tre minuter och fick viss kontroll över hur Europas välkomnande av Sverige skulle te sig i de kommande sändningarna av Dagens Eko. Därefter satt han på nytt med Hamilton i tankarna. Plötsligt snuddade han vid tragedin, när han snabbt rekapitulerade vad som hänt var det oundvikligt. Han satte omedelbart betsel på känslor och fantasi och slog fram Hamilton i sin dator och såg på rubrikerna och deras hänvisning till arkivet. När de hade dödat hans fru Teresia Corazón och sonen Ian Carlos hade italienska RAI 2 gjort en TV-intervju med den maffiaboss som ansågs ligga bakom morden och där fanns onekligen ett citat väl värt att upprepa: ”Den man som inte kan ta hand om och försvara sin familj är ingen riktig man.” Sen följde en del hycklande reservationer om att det naturligtvis var fullkomligt obekant för den intervjuade maffiabossen vad som hade hänt i Stockholm, att detta bara var en reflexion i största allmänhet och så vidare. Sånt gjorde sig bra i TV, Erik Ponti hade sett det på den kassett han lånat ljudet från, eftersom maffiabossen med belåten min förklarade att han var ansvarig medan hans mun pliktskyldigast dementerade. Det hade inte gått att använda i radio förra gången och antagligen



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 47

inte nu heller. Men fram med det från arkivet. Alltså. Rekapitulation först. Svenska affärsmän kidnappade av siciliansk maffia för tre år sen. Hamilton och ett okänt antal liknande militärer befriade gisslan till ett rätt högt pris i döda mafiosi. Nu insåg Erik Ponti att jobbet trots allt skulle gå ganska fort. Det fanns nämligen inte så mycket att göra på själva Hamiltonvinkeln utom rekapitulation, eftersom ingen intressant person kunde förväntas kommentera någonting. Inte ens den där maffiabossen, eftersom hans gamla kommentar nog stod sig ganska gott än i dag. Fortsatt rekapitulation alltså. Delar av den fanns redan gjord, här kunde tjänas in en del tid sen förra gången. Därefter sände den sicilianska maffian upp folk till Stockholm. Två man försökte döda Hamilton utanför regeringsbyggnaden Rosenbad. De sårade honom men han sköt dem båda till döds. Därefter dödade ett annat team från Sicilien ändå hans förra fru, hans dotter som hette … just det, Johanna Louise var det. Och sen trodde man väl att det var över. Nej just det, de tog hans frus barn i hennes första äktenskap, och pojkens far och dessutom en del tjänstefolk i Kalifornien. Erik Ponti gjorde en del beställningar från arkivet och antecknade samtidigt på sitt stora kollegieblock, en vana från äldre tiders journalistik. Han drog ett streck i blocket, såg på klockan på nytt. I och med sossarnas valseger gjordes Hamilton överraskande till ny Säpochef och lika överraskande accepterade han. Den nya regeringen hade samtidigt befordrat honom två steg, ända upp till viceamiral, vilket retat en hel del militärer, oväsentligt just nu, men skälet var enligt inte särdeles bekräftade uppgifter att Hamilton krävt en tydlig markering att Säpochefen på intet sätt var underställd rikspolischefen; det var väl känt vad Hamilton ansåg om ”en rikspolischef vars huvudsakliga insatser görs på biopremiärer och i TV-soffor på morgnarna, en insats så storartad att den i tjänsten



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 48

tvingar honom att köra fort utanför dagis”. Någonting i den stilen. Rikspolischefen kunde man naturligtvis be om en kommentar. Erik Ponti tvekade, det fanns en uppenbar journalistisk frestelse: ”Hur kan du som rikspolischef förklara att det ena mordoffret hade säkerhetsvakter som tydligen inte skyddade offret?” ”Olyckligtvis faller ju ansvaret på Säpo i det avseendet.” ”Så du menar att den besvärliga frågan hellre borde ställas till Säpochefen?” ”Ja, jag vill ju inte lägga sten på börda just nu … men rent spontant är min reaktion liksom i alla fall att ansvaret är Säpochefens snarare än rikspolischefens eftersom det ju var så noga med att vi inte skulle ha någon koll på Säpo i och med att det blev en ny chef, om man säger så …” Ungefär så skulle det väl låta om TV-soffornas riddare av första graden skulle kommentera. Det skulle bli ett jävla liv. Ett jävla liv var inte fel för en god reporter. Erik Ponti ringde rikspolischefen, fick besked om att rikspolischefen just nu satt i en intervju men skulle ringa upp så fort han blev klar. Han antecknade i sitt block, ”jävla liv, rikspolischefen, helst med kask på huvudet”. Sen sökte han snabbt upp sin förlorade tråd. Jovisst ja, sen kom mordet på hans fru och son. Man trodde sig veta hur det hade gått till och vem som var skyldig, en försvunnen ABAB-vakt. Det fanns inte mycket att göra åt den vinkeln, utom att rekapitulera. Senare på eftermiddagen skulle man möjligen kunna moralisera med efterklokhetens visa kunskap, ställa frågor om det lämpliga i att göra Hamilton till Säpochef trots att han hade detta tydligen eviga dödshot hängande över sig själv och sin familj. Eller kunde man lika gärna vända det åt andra hållet, kanske hellre det, en positiv vinkel: vad fanns för mening i Hamiltons liv, var fanns det positiva uppdrag som han skulle ägna resten av sitt dystra liv åt? Jo, Säpochef naturligtvis. Var det så regeringen hade tänkt, Lars



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 49

Kjellsson? Naturligtvis var det så regeringen hade tänkt. Och i sak fanns inte skäl att ändra på den inställningen. Det var ju ingalunda så att Säpochefens mor hade skonats om … ja alltså, Hamiltons mor hade inte skonats vad han än haft för yrke eller funktion i det svenska samhället. En intressant vinkel. Erik Ponti ringde upp den både nye och före detta statssekreteraren i statsrådsberedningen Lars Kjellsson, förvånade sig över att han kom ihåg det gamla numret rätt i huvudet och förvånade sig lika mycket över att han omedelbart fick svar. *** Kurt Wallander avskydde presskonferenser och känslan av obehag låg kvar och molade inombords ännu efter två dar. Björk hade varit på honom efteråt och kritiserat honom för hans sura attityd och minst sagt ingående redogjort för det demokratiska samhällets krav på öppenhet och myndigheternas uttalade skyldighet att samarbeta med medierna. Det fanns inget intellektuellt fel med de argumenten, men det som gjorde Wallander misstänksam mot Björks demokratiska sinnelag var den påtagliga iver som polismästaren visade varje gång han fick anledning att utöva denna mycket speciella form av demokrati. Dessutom fanns det en självklar motsättning mellan medierna och polisen, särskilt om det gällde en mordutredning som ännu inte slutförts. Mediafolket ville ha så stor kunskap som möjligt, så många saftiga detaljer som möjligt. Polisen ville hålla inne med så många detaljer som möjligt, eftersom det senare kunde vara av avgörande betydelse om ett vittne eller en misstänkt läst sig till betydelsefulla kunskaper i tidningarna eller ej. Den egenartade omständigheten att ett av vittnena dessutom var reporter på Sydsvenskan hade kunnat ställa till det rejält. Henne var det ju tydligen omöjligt att få hejd på. Själva händelsen hade skildrats detalj för detalj i Sydsvenskan och därmed i efterhand i alla andra medier. Hade man inte redan fått tag på gärningsmännen hade den



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 50

typen av publicitet kunnat bli förödande i en kommande rättegång. Men nu hade man ju tursamt fått tag på båda gärningsmännen. Eller rättare sagt, genom Guds försyn eller genom den notoriske fylleristen Åla-Nisses orådiga ingripande hade de båda gärningsmännens flykt blivit mycket kort. Wallander hade med hjälp av Interpol-sektionen i Stockholm fått båda gärningsmännen identifierade, de hette Guido och Salvatore Sanglieri, var antingen kusiner eller bröder, i vart fall sicilianare och knutna till samma maffiaorganisation som härjat tidigare i Säpochefens närhet. Den som hade överlevt, och nu börjat röra på sig så smått nere på observationsavdelningen på Ystads Lasarett, var Salvatore. Två man från ordningen höll vakt utanför hans dörr, vilket kanske inte var tillräckligt eftersom medierna lyckats få fram uppgiften och publicerat den. Men läkarna vägrade att släppa ifrån sig ”patienten” innan han kunde flyttas ”utan medicinsk risk”. Det skulle ändå kännas betydligt tryggare att ha honom i förvar i polishuset. Läkarna hade utlovat ett kort förhör med ”patienten” samma eftermiddag, förutsatt att inga medicinska komplikationer tillstött; han hade ådragit sig en rejäl hjärnskakning, en del ansiktsblessyrer och fyra brutna revben. Martinsson hade skött den lilla sidoutredningen som gällde Åla-Nisse. Utredningsavsnittet var klart och Wallander kände en viss tacksamhet över att det nu låg nere på åklagarens bord, att det var åklagaren som skulle tvingas ta ställning till frågan om hur Åla-Nisse skulle åtalas. Martinsson hade uppenbart haft kul i sin utredning, och han hade underhållit ett halvt morgonmöte inne hos Björk med drastiskt skånska formuleringar. Enligt Åla-Nisses föga trovärdiga version hade trafikolyckan på Snogeholmsvägen berott i första hand på att utlänningarna kört som dårar, medan han själv kört mycket omdömesgillt. Åla-Nisse hade haft ett ärende hos en bekant nere i en fiskebod vid stranden av Snogeholmssjön. Där hade man fört ”vissa diskussioner



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 51

som gällde fiske” och sen hade Åla-Nisse, nykter förstås, i lagom takt kört hemåt. Han förnekade att han skulle haft traktorns framlyktor släckta och han värjde sig indignerat mot varje insinuation om att det här skulle vara hans vanliga rutin när han körde berusad, som grannarna påstått. Det faktum att han var berusad när polisen kom, långt senare på kvällen, berodde på att han tagit sig några rejäla jävlar på grund av chocken. Att han avvikit från platsen berodde på att han så fort som möjligt ville ta sig till en telefon för att ringa efter ambulans, han ansåg sig inte själv kvalificerad att genomföra någon första hjälpeninsats. Han påstod sig också ha ringt efter ambulans och kunde inte förstå varför hans samtal inte hade registrerats någonstans (uppenbarligen var han omedveten om att den typen av samtal alltid registreras och dessutom spelas in och förses med tidskod). Han avsvor sig varje ansvar för eventuella tekniska brister i det skånska ambulanssystemet. Kort sagt tillbakavisade han också varje anklagelse som gick ut på smitning. Hans traktor låg kvar på platsen, ju. Då kunde han väl inte ha smitit? Alla visste ju att det var hans traktor och förresten framgick väl det av registreringsnumret och dessutom hade han gått raka vägen hem, för att som god och ansvarsfull medborgare ringa efter ambulans, så då kunde det väl inte räknas som smitning? Han bestred också vållande till annans död, på den grunden att han ansåg att ”utlänningarna” vållat trafikolyckan genom sin vansinneskörning. På den sista punkten motsa den tekniska undersökningen mycket bestämt Åla-Nisses version. Teknikerna bedömde att bromsspår och skadorna på de två fordonen tydde på att bilen med de två gärningsmännen hade kört högst sjuttio kilometer i timmen. Wallander hade spontant trott på den sista uppgiften. Det föreföll logiskt att två yrkesmördare färdades normalt i trafiken, att de på intet sätt ville dra uppmärksamheten till sitt fordon. De hade hyrt två bilar, en inne i hamnen i Malmö och en på Sturups flygplats, de hade företett falska körkort och falska pass, fast i



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 52

italienska namn, som om de inte haft någonting emot att polisen i Sverige, långt efter att de satt sig i säkerhet, skulle kunna räkna ut att man borde misstänka just italienska medborgare. En sorts maffiahälsning, gissade Wallander. De hade förmodligen varit på väg att byta bil, man hade ännu inte hittat deras andra hyrbil. Sen skulle väl den ene ha tagit flygbåten över till Köpenhamn och den andre … tja, vadsomhelst. Antagligen hade man aldrig fått tag på mördarna om det nu inte varit för Åla-Nisses dramatiska insats i händelseförloppet. Förmodligen skulle Åla-Nisse klara sig ganska helskinnad ur det hela och Wallander tyckte inte att det var så mycket att känna sig upprörd över. Om Åla-Nisse åstadkommit exakt samma effekt på vanliga skåningar, från slott eller koja, så hade varken polis, åklageri eller domstol lagt fingrarna emellan. Antagligen hade han då dömts för alla de tänkbara brotten, åkt in på flera år och kört traktor för sista gången, åtminstone lagligen. Men som det nu var, med denna tur i oturen, så skulle åklageriet antagligen strunta i rattfylla och smitning och dra trafikbrottet och vållandet till domstolen. Och där skulle Åla-Nisse till sin förvåning finna att han hamnat i ett massmedialt intressant mål, och att han dessutom var något av en folkhjälte. Han skulle nog till slut komma undan med lite böter. Rent juridiskt var det förstås åt helvete, men som Martinsson sagt så kunde man väl ändå inte tycka att det var helt fel? Det fanns emellertid en trafikfråga som var betydligt allvarligare, eftersom den gällde själva mordutredningen. Wallander ansåg nämligen att mordutredningen var långt ifrån klar, trots de triumfatoriska besked som Björk lämnat på presskonferensen häromdagen. I och för sig var det bra att Björk spritt den missuppfattningen runt om i medierna. Det skulle göra att man fick bättre med tid att tänka och arbeta. Wallander tog fram ett kollegieblock och la det framför sig på sitt nästan tomma skrivbord. Det var ännu någon timme tills han kunde



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 53

åka ner till lasarettet för att se om den överlevande mördaren hade något att säga till svensk polis. Tid och plats, hur veta? skrev han överst på den tomma sidan och drog två streck under texten. Att hitta till Vrångaholm var i sig inte så komplicerat. Slottet stod utmärkt också på de kartor över Skåne som man fick med sig i hyrbilarna. Det var inte där problemet låg. Men hur visste två sicilianska yrkesmördare att offret skulle befinna sig på Vrångaholm just denna kväll, hur visste de att det bara fanns två säkerhetsvakter kring offret? Eller visste de till och med att offret hade för vana att behandla sina säkerhetsvakter som någonting katten släpat in och hur visste de att de skulle parkera en bit från slottet, i en kurva i allén, så att de inte kunde synas från den position utanför huvudingången som säkerhetspoliserna intagit? Wallander ritade upp slottet och allén och bilen med de två säkerhetspoliserna framför sig på den tomma sidan. De kunde helt enkelt ha improviserat, tänkte han. Just det här verkade inte helt omöjligt. Mördarna parkerar försiktigtvis en bit bort, lagom långt för att inte synas, lagom nära för att snabbt kunna återvända och fly. De upptäcker de två poliserna, som för övrigt befinner sig i en bil som verkligen mycket tydligt annonserar att den är en civil polisbil. De går runt slottet utan att upptäckas eftersom ingen där inne kan se ut i mörkret och eftersom de två ”konstaplarna” sitter där de sitter. De måste ha sett middagen, varför gick de inte in då? Var de så kalla och behärskade att de väntade på ett bättre tillfälle? Vad kunde vara bättre än ett middagsbord där alla sitter ner? För inte kunde de väl veta att alla middagsätare skulle tränga ihop sig i ett litet rum på övervåningen efter middagen? Det var ju dessutom kallt ute, hur kunde de då, klädda i mörka kostymer, vänta timme efter timme? Så kunde det alltså inte ha gått till. Mördarna måste ha kommit mycket senare. Hade de varit inställda på att slå till när gästerna



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 54

lämnade slottet, hade de i så fall tänkt ge sig på de två säkerhetspoliserna först? Wallander insåg att han inte skulle få några särskilt övertygande svar på de frågor han ställde sig själv. Det väsentliga kvarstod hur man än vände och vred på saken: mördarna måste ha fått information från antingen någon av gästerna, från värdfolket, eller från den tillfälligt inhyrda personalen som serverade och diskade. Eller från någon person som kände någon av dessa. Information inifrån, skrev han och drog ett beslutsamt streck under slutsatsen. Följaktligen fanns någon skyldig till medverkan just nu på fri fot, just nu övertygad om att polisen hade avslutat sin mördarjakt. De indirekta kontakterna till ett tjugotal personer kunde röra sig om ett högst avsevärt antal människor. Skulle man alltså få fram den eller dem som gjort morden möjliga att planera och genomföra så måste man förhöra mycket folk, dessutom i ett ärende som var obehagligt och inte gärna kunde missförstås: Hur många fler än ni själva kände till att ni skulle på middag till Vrångaholm den här kvällen? Använder ni samma tjänstefolk i flera middagssammanhang? Kan någon annan här i huset ha fått veta och haft möjlighet att föra informationen vidare? Visste exempelvis era barn om vart ni skulle och hur det går till på sådana här middagar? Björk skulle bli vansinnig. Han hade redan förstulet förklarat för Wallander att man måste ”visa särskild hänsyn”, vad nu det egentligen betydde, när det gällde eventuella förhör med vittnen och anhöriga. Björk spelade golf, var med i Rotary och hade till och med vid något tillfälle bjudits på jakt till skånska slott. Det fanns många som kunde lyfta på telefonluren, ringa Björk och uttrycka sin ”förvåning” eller sin ”irritation”, vilket väl var närmast att se som kraftuttryck, över att en enkel polis kom och ställde obehagliga frågor till det skånska samhällets stöttepelare. Det skulle inte bli så lätt. Det skulle rentav kunna bli frågan om att helt släppa det här utredningsavsnittet,



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 55

trots att det möjligen gällde att finna en eller flera personer som var skyldiga till medverkan till mord. Om man hade den viljan, som Wallander räknade med att Björk nog snart skulle kunna drabbas av, så kunde man ju dessutom resonera sig fram juridiskt till att avblåsa jakten på de avgörande informationerna till mördarna. För om man antog att den som lämnat informationer som sen visat sig leda till mord inte fått betalt och inte begripit allvaret, så var det ju inte ens frågan om brott. En sådan person borde kanske ha hört av sig till polisen? Nja, inte nu när det stod i tidningarna att allt var klappat och klart. Men en sådan person skulle kanske prata vitt och brett om saken och därmed flyta upp rätt fort i den kommande serien av förhör. Och omvänt. Om ingen sådan oskyldig informatör flöt upp i utredningen så låg det ju nära till hands att föreställa sig en skyldig informatör. Wallander förutsåg att det skulle kunna bli bråk på den punkten och över huvud taget kände han en stark olust inför det som måste göras. För så såg han det, det måste göras. Halmstrå, skrev han framför sig och gick sen in till Björk för att fråga om de handlingar han beställt från rikskrim hade kommit. Det hade de inte, han fick nöja sig med ett telefonnummer till en kommissarie Rune Jansson på rikskrims våldsrotel. Det var denne Jansson som höll i allt Hamiltonmaterial. Tillbaks inne på sitt rum tvekade han inför telefonen medan han förstrött bläddrade i en pärm med det rättsmedicinska utlåtandet. Där fanns ingenting som var oväntat, de upplysningar han fått redan på mordkvällen av de ovanligt skjutvapenkvalificerade middagsätarna hade förstås i allt väsentligt visat sig korrekta. Halmstråt gällde möjligheten till en bakväg till kunskap. När sicilianarna mördat Hamiltons fru och barn hade de alldeles uppenbart använt sig av en insider, och det var ju möjligt att man kunde få fram något mer om deras modus operandi genom de kunskaper som rikskrim satt på. Det kunde finnas en hel del av betydelse som faktiskt inte stått i tidningarna.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 56

Han såg på klockan som för att rädda sig från telefonsamtalet därför att han måste köra ner till lasarettet. Men det gick inte, han behövde inte gå än på tjugo minuter. Han ryckte beslutsamt upp telefonluren och slog numret. Hans kollega där uppe visade sig vara östgöte, med en alldeles tydlig dialekt. Wallander förstod inte varför, men det gjorde honom genast på bättre humör. Den östgötske kollegan försäkrade först att det beställda utredningsmaterialet var på väg och skulle komma senast nästa dag men att det nog inte fanns så mycket i det som inte var allmänt känt eller också sådant som man rätt enkelt kunde sluta sig till. Men kollegan hade sysslat en hel del med materialet och började genast att rekapitulera det. Att mörda Hamiltons fru och barn var till en början ett förbrytartekniskt konststycke. Det hade knappast varit en framkomlig väg att försöka ta sig in i det hamiltonska huset, även om det låg avskilt ute på landet. Huset var omgärdat av murar och elektronik som skulle göra det omöjligt att ta sig in utan upptäckt. Och … tja, att smyga in där på natten och veta att man var upptäckt och vem som väntade inne i det mörka huset, nej det var nog ingen attraktiv idé. Särskilt med tanke på hur det gått för alla tidigare utsända mördare som konfronterat Hamilton själv. Hans fru hade dessutom mycket oregelbundna vanor, hon lämnade aldrig huset på någon förutsägbar tid och skötte det mesta av sitt arbete, hon hade varit anställd på IBM som expert på utländska rättigheter och kontrakt, från hemmet via datorer. Både hennes och hennes mans bil var skottsäkra och försedda med allehanda finesser som automatiska larm och automatisk brandsläckning, skydd mot gasattacker och så vidare. Att ge sig på bilarna skulle inte ha gått så bra, särskilt inte som det fanns två bilar och man aldrig kunde veta vem som man i så fall anföll, Hamilton själv, med riskabla konsekvenser, eller hans fru. Teoretiskt skulle det ha funnits en svag länk i kedjan om barnet



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 57

varit placerat på dagis, men av uppenbara skäl var det inte så. Inget hämta och lämna, alltså. Ingen given möjlighet att mörda eller kidnappa barnet. Det fanns då bara en svaghet i kedjan av säkerhet som omgav den hamiltonska familjen, fast det var ju ingenting som man inte tänkt på. Då och då måste hon besöka IBM:s huvudkontor och följaktligen parkera sin bil utanför. IBM låg avskilt ute i Kista och de anställdas parkeringsplats låg flera hundra meter från huvudbyggnaden, dessutom med dålig sikt åt alla håll. Men som sagt, visst hade man tänkt på det här. Direktörerna parkerade sina bilar direkt utanför huvudingången, de var de enda som fick köra upp dit. Följaktligen hade man bestämt att också hon skulle få parkera där. Men inte nog med det. Man hade byggt en stålbur runt de fyra eller fem parkerade direktionsbilarna och de hölls under uppsikt av vakten i receptionen som hela tiden kunde se bilarna genom stora glasrutor. ABAB-vakterna hade nycklarna till stålburens lås, ingen kunde alltså utan upptäckt ta sig fram till bilarna. ”Men det var ändå just det dom gjorde”, funderade Wallander högt när hans kollega gjorde ett oväntat uppehåll i sin snabba föredragning. ”Just det”, sa Rune Jansson. ”Rent operativt eller vad man ska säga så har förövarna gått mycket grundligt till väga. Man måste ju tänka sej att dom till en början bedrivit en del fältstudier.” ”Och insett att alla vanliga metoder skulle vara omöjliga, men sen ändå hittat en metod”, muttrade Wallander. ”Jo, teoretiskt är det ju enda möjligheten”, sa Rune Jansson. ”Men det bekymmersamma är hur dom fått svenskar att delta i en operation som syftade till mord på en mor med barn, dessutom Hamiltons barn.” ”Vad tror ni, ni som har funderat på saken där uppe? Det verkar ju inte så troligt när man spontant försöker begripa”, sa Wallander. Samtidigt korsade han över ordet halmstrå i blocket framför sig. ”Pengar”, sa Rune Jansson kort. ”Pengar är enda förklaringen. Sici-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 58

lianska maffiamedlemmar lär ju inte utan vidare kunna smyga runt våra knutar här uppe och bedriva fältstudier utan att väcka uppmärksamhet. Alltså måste dom köpa svenskar.” ”Vi har ju knappast någon sån brottstradition i Sverige”, invände Wallander lamt. ”Jag menar, inte hjälper väl nån här på våra breddgrader mördare bara för att man får lite tipspengar?” ”Nej just det”, sa Rune Jansson snabbt. ”Inte lite tipspengar. Mycket pengar eller rentav inihelvete mycket pengar. Du har väl en föreställning om vilka ekonomiska resurser som den sicilianska maffian kan mobilisera? Dom drar in någon miljard om året. I dollar.” ”Är det er teori om ABAB-vakten?” frågade Wallander och skrev samtidigt pengar, mycket pengar, framför sig på blocket och drog två tjocka streck under orden. ”Ja”, sa hans Stockholmskollega som gudskelov inte alls var stockholmare. ”Vi har ett sprängattentat. Någon kom åt hennes bil, fick in en bomb i bensintanken med hjälp av nyckeln eftersom den förvarades i receptionen hos vakterna.” ”Varför förvarades nyckeln hos vakterna?” avbröt Wallander snabbt. ”För utan nyckel hade det väl inte gått att öppna locket till bensintanken?” ”Mitt i prick”, konstaterade Rune Jansson. ”Eftersom det var lite trångt där bland direktörsbilarna, måste det gå att flytta på dom om någon direktör viktigare än andra direktörer skulle ut. Därför nycklarna hos ABAB-vakterna.” ”Den försvunne ABAB-vakten fick så mycket pengar att han var beredd att begå mord, den hypotesen gäller fortfarande?” frågade Wallander. ”Jo den gäller”, sa Rune Jansson. ”Han placerar bomben, påstår att han ska gå ett ärende och försvinner sen för alltid. Tjugofem minuter senare exploderar bilen nere i Kista centrum, i närheten av motorvägen. Hade bilen inte varit fulltankad hade det hela kanske kunnat få en något lyckligare utgång, barnet levde fortfarande när brandbilarna kom till platsen. Men dom svåra brännskadorna … nåja, det där är ju



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 59

historia. Det avgörande är att den vi på goda grunder bedömer som skyldig fick så mycket betalt att det skulle kunna räcka till ett gott liv någon annanstans.” ”Hur mycket då tror du?” frågade Wallander och ritade samtidigt dollartecken framför sig i blocket. ”Tja, vad skulle du tro själv. Två miljoner? Tre miljoner?” ”Hade den där ABAB-vakten något kriminellt förflutet?” frågade Wallander. ”Naturligtvis, han har ett illustert förflutet som dörrvakt. Den vanliga visan alltså.” ”Då skulle det väl kanske räcka med två miljoner”, funderade Wallander. ”Och hur mycket tror du en extraknäckande servitris i Skåne kostar?” ”Du söker en insider till det där som hände på Vrångasjö eller vad det heter”, konstaterade Rune Jansson. ”Ja”, sa Wallander. ”Det som oroar mej är hur i helvete mördarna kunde veta när och hur och var. Att dom kan skjuta hagelbössa förvånar mej inte, men det där andra är lite störande.” ”Kan tro det”, mumlade Rune Jansson och lät som han tänkte efter. ”Kan tro det … jag skulle nog kolla vem som plötsligt åkt på dyr semester och lite sånt där om jag var du. Det vore ju bra om vi kunde få fatt i såna som hjälper utländska mördare. För att uttrycka sej milt.” ”Ja”, sa Wallander, ”jag ska just iväg och förhöra den överlevande mördaren men något säger mej att han inte lär vara särskilt talför.” ”Neej”, skrattade Rune Jansson, ”det tror inte jag heller. Säga vad man vill om maffian, men några särskilt frekventa goltuppar är dom väl inte. Ring mej om du vill något!” Wallander kände sig upplivad av samtalet. I den senaste stora mordutredningen i Ystad hade han och hans kolleger sysslat mycket med ekonomiska kontroller eftersom de varit ute efter en kriminell miljardär. Det rent ekonomiska utredningsarbetet hade visserligen inte gett så mycket när det gällde att få fram avgörande bevis. Men



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 60

det hade ju gett kunskaper om hur man kartlägger medborgares ekonomi. Här fanns alltså en framkomlig väg vid sidan av obehagliga förhör med folk som skulle kunna vägra att samarbeta, dessutom framgångsrikt, därför att de helt enkelt inte ansåg sig ha tid med dumheter. Man skulle kunna tänka sig att någon som varit fattig plötsligt hade blivit rik. Eller möjligen skulle man lika gärna tänka sig någon som haft stora ekonomiska bekymmer och inte längre hade det. Wallander kände sig uppiggad när han körde ner till sjukhuset. Han hade funnit en del goda argument för att åtminstone till en början stå emot Björks förväntade ogillande inför tanken att Ystadspolisen skulle besvära den skånska överklassen. På sjukhuset sökte han först upp den överläkare som tagit den anhållne sicilianaren under sina vingars medicinska beskydd och dessutom tänkt sig en presskonferens i ämnet infångad och väl vårdad mördare, något som Björk dock lyckats avstyra. Överläkaren tog emot inne på sitt chefsrum tillsammans med några underlydande vars funktioner var oklara för Wallander. Det började med en något pompös medicinsk föredragning som, såvitt Wallander förstod, skulle ha kunnat klaras av mycket kortfattat och utan latin. I så fall hade det hetat att patienten hade lite ont i huvudet till följd av en hjärnskakning. När detta meddelande äntligen var framfört frågade Wallander stillsamt om man inte kunde överföra den anhållne till polishuset redan under kvällen, eftersom det ju tydligen bara gällde huvudvärk. Han blev åthutad och fick en ny dos medicinska termer sköljda över sig som han tog emot utan att visa irritation eftersom han redan funnit sitt motargument. ”Jag tänkte närmast på säkerhetsaspekterna”, sa han avmätt. ”Som framgått av alla skriverier har vi att göra med personer som kommer in med hagelgevär i händerna och skjuter allt som står i vägen. Jag menar, eftersom det nu är känt var den här gynnaren finns så riktar sig ju hotet inte bara mot vår bevakningspersonal utan också mot er som arbetar här.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 61

”Finns det en seriös fritagningsrisk?” frågade överläkaren nervöst. ”Ja, det skulle jag nog vilja påstå”, sa Wallander tvärsäkert. ”Den här patienten råkar vara medlem i världens största gangsterorganisation och dom har ju visat sej fullt kapabla att slå till i Skåne. Och nu vet dom var han finns …” Hans hotelser hade avsedd verkan. Patienten visade sig ha tillfrisknat avsevärt och var därför i stånd att förhöras omedelbart. Och kunde säkert också flyttas till häkte senare under kvällen, utan överhängande medicinsk risk. ”Bra”, sa Wallander. ”Talar han engelska?” ”Han har i alla fall ett utomordentligt rikt register av anglosaxiska svordomar”, svarade överläkaren trött. Det verkade som om han redan tappat intresset för sin patient. När Wallander kom in i fångens sjukrum var det första han tänkte på den uniformerade polismannens placering i rummet. Han satt med ryggen mot fönstret och läste en deckare; utifrån måste han ha bildat en tydlig silhuett. Ordningspolisen reste naturligtvis på sig och hälsade när Wallander kom in och blev genast bryskt tillrättavisad för sin placering och kommenderad att sätta sig inåt rummet och flytta om sin läslampa. Medan polismannen stukad började organisera om i rummet betraktade Wallander mördaren i sängen. Han var vaken och såg stint tillbaks på Wallander, hans ansikte var svullet och omplåstrat och han hade bandage kring huvudet, men hans blick var vass och arrogant. ”Jag är kommissarie Wallander vid den lokala polisen”, började Wallander på engelska och drog fram en stol till sängkanten och satte sig. ”Man har sagt mej att ni talar engelska, stämmer det?” ”Tillräckligt för att be alla snutjävlar fara och flyga i alla fall”, svarade mördaren aggressivt. Han talade som en amerikansk gangster på film. ”Bra”, sa Wallander. ”Mycket bra, det gör det här lättare för oss. Jag är förstås här i tjänsten och enligt svensk lag är det nu min skyldighet att meddela er att ni är anhållen, misstänkt för mord.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 62

”Om det är den goda nyheten, vad är då den dåliga nyheten?” muttrade mördaren som inte föreföll särdeles förvånad eller skakad av det han just fått veta. ”Ni har alltså förstått innebörden i det jag säger?” fortsatte Wallander utan att bry sig om mördarens makabra skämtsamhet. ”Advokat? När och vem?” frågade mördaren. ”Ni kommer att få en advokat som den lokala tingsrätten förordnar till en häktningsförhandling och vi kommer snart att överföra er till ett fängelse”, fortsatte Wallander koncentrerat eftersom engelskan kändes rostig. Mördaren nickade bara att han hade förstått. ”Jag måste nu formellt fråga er hur ni ställer er till anklagelsen”, fortsatte Wallander. ”Oskyldig naturligtvis!” sa fången. Hans ansikte sprack samtidigt upp i något som måste ha varit hans första leende på länge, eftersom han överraskades av smärtor från olika sår i ansiktet och genast återtog sitt utslätade ansiktsuttryck. ”Ni har inte tillsammans med en annan person vid namn Sanglieri befunnit er på Vrångaholms slott, ni har inte mördat någon? Är det så jag ska uppfatta er inställning?” frågade Wallander långsamt. ”Naturligtvis”, svarade mördaren. ”Varför skulle jag och min kusin vilja mörda två kärringar, det vore ju jävla dumt, tycker ni inte?” ”Hur vet ni att det var två äldre damer som mördades?” frågade Wallander snabbt. Mördaren log brett, men fångades snabbt in av sina smärtreaktioner. ”Snutar är sej lika överallt”, sa han. ”Ni tror ni är så jävla smarta va? Jag kanske hade en gudomlig vision av två mördade kärringjävlar, jag kanske hörde en liten fågel viska i mitt öra eller jag kanske fick höra det från en sjuksyster. Kommissarien! Gör mej en jävla tjänst va? Försök inte lira snut med mej. Har ni snott in den där bonnjäveln med traktorn förresten?” ”Ja”, svarade Wallander stelt, han kände ett krypande obehag inför



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 63

mördarens arroganta likgiltighet, ”mannen som körde traktorn kommer att ställas inför rätta i sinom tid.” ”Bra!” stönade mördaren. ”Det är för jävligt, jag som själv är från bondesläkt borde ju veta allt om fulla bonnläppar på landet. Men jag trodde inte ni hade nåt vin här uppe. Hur många år får den jäveln?” ”Han får knappast ett så långt fängelsestraff ”, svarade Wallander lamt. ”Bra”, sa mördaren och såg verkligen lättad ut, ”det betyder alltså att min kusin är vid liv?” ”Det sa jag inte”, sa Wallander och fick plötsligt en absurd idé. ”Men jag kan svara på den frågan om du svarar på en enda av mina frågor, högst informellt, bara för att jag vill veta.” ”Kom igen med frågan, kommissarien”, svarade mördaren med ett nytt smärtsamt försök till leende. ”Jag förstår varför ni sköt mrs Hamilton”, sa Wallander långsamt. ”Men jag kan inte förstå varför ni dödade den där andra kvinnan. Vad var skälet till det?” Mördaren såg forskande, nästan vänligt intresserat på Wallander. Sen suckade han och höjde teatraliskt blicken mot taket innan han sa något. ”Som jag redan påpekat, kommissarien, är jag oskyldig som ett lamm. Men jag har visioner och föreställningar. En av dessa visioner säger mej att dom män ni söker först sköt fel kärring. Rent slarv, förbannat slarvigt eftersom sånt där tar upp tiden i onödan och det var bråttom. I alla fall så korrigerades sen misstaget. Men detta är förstås ren spekulation, ingenting annat. Och hur mår min kusin Guido?” ”Han är död”, svarade Wallander kallt. ”Han dog omedelbart, ni borde ha använt säkerhetsbältena.” Wallander var fullständigt oförberedd på mördarens sinnesförändring. Först betraktade de svarta ögonen Wallander under någon sekund för att förstå om det var skämt eller allvar. Samtidigt med insikten kom därefter en väldig sorg som först tog formen av ett



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 64

oartikulerat vrål som måste ha hörts över en stor del av sjukhuset och sen kom häftig stormande gråt. Wallander kände sig alldeles handfallen och under några sekunder drabbades han av medlidande som han snabbt trängde undan. Mördaren snyftade nu högt och en ström av obegriplig italienska forsade fram ur munnen på honom. Wallander stod kvar en stund med armarna slappt hängande efter sidorna och såg på känsloutbrottet. Han försökte förstå vad han såg men fantasin räckte inte till. Kanske var det som en olycka i arbetslivet, den älskade kusinen hade ramlat ner från taket när man höll på att mura, något i den vägen. Eftersom det där med att mörda kärringjävlar i främmande land bara var ett jobb, ungefär som att mura. Wallander skakade på huvudet och gick ut för att varsko tillskyndande sjuksköterskor om vad som hänt. Sen måste han ner till polishuset för att ordna med en så snabb transport av mördaren som möjligt.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 65

 Universitetet i Umeå skiljer sig föga från de andra stora universiteten, åtminstone inte när det gäller studentkårens organisation. Det skulle möjligen vara att kårbyråkraterna kallar sig för just kårbyråkrater i stället för folkvalda ombud eller något annat. Sen har man en universitetsrektor som bott i USA och infört ordet ”campus” i stället för universitetsområde, eller vad det nu skulle heta på svenska. Bland de mindre tyngande uppgifterna för kårbyråkraterna finns uppdraget att förmå intressanta föreläsare att ta flyget upp till Umeå för att få nöjet att träffa Norrlands studenter, som man brukade skriva i inbjudningarna. Under höstterminen hade man fått ja från bland annat finansministern Anne Wibble och statsministern Carl Bildt; Carl Bildt infann sig dock när han inte längre var statsminister, men då för att tala om EU-frågan. Det var så där. Bland politiker kunde ett stort universitet räkna med hygglig utdelning på inbjudningar inför en valrörelse. Medan kända författare och i övrigt intressanta män och kvinnor i staten vanligtvis ursäktade sig med tidsbrist, långa resor och annat. Vid de två årliga möten då kårbyråkraterna sammanträdde för att spåna idéer när det gällde intressanta föreläsare utanför den akademiska världen kom alla möjliga namn upp, ibland mer eller mindre på skämt. Ett stort antal inbjudningar skickades iväg, en del besvarades inte alls och en del besvarades med nej och en liten del med ja. Det fanns ingenting överraskande i det. Efter Carl Hamiltons utnämning till ny chef för den svenska säkerhetspolisen hade något ljushuvud sänt iväg en rutinmässig inbjudan till ”Säpo i Stockholm”, adresserad just så, och i sinom tid fått ett artigt men på intet sätt överraskande svar från någon sekreterare



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 66

om att generaldirektörens tidsschema just nu var mycket pressat, men att han hoppades att dörren stod öppen för den händelse det skulle visa sig möjligt att komma något senare under hösten. Det hade inte ens uppfattats som ett halvt löfte, snarare som en omdömeslöshet av den som fått för sig att skicka inbjudan. Hamilton hade efter sin utnämning över huvud taget inte visat sig för offentligheten och man kunde nog gissa sig till att det i första hand hade med hans privata situation att göra. Vem skulle vilja ställa upp och nojsa och vara spirituell och annat inför studenter efter att ha fått sin familj utplånad av maffiamördare? Sen inbjudan besvarats hade dessutom hans mor mördats nere i Skåne. Följaktligen hade kårbyråkraten Mattias Johansson svårt att tro annat än att kåren var utsatt för en sorts practical joke när han läste brevet. Att just han läste det först berodde på att han kom först till byråkratkorridoren den morgonen, ganska sent eftersom man haft en ansträngande fest kvällen innan. Brevet gjorde dock ett mycket äkta intryck. Kuvert och brevpapper var stämplade med övertygande text, Generaldirektören stod det till exempel på brevpapperet, under Säpos emblem. Meddelandet var kort. Om studentkåren fortfarande hade intresse av att generaldirektören kom för att hålla föredrag så skulle han gärna göra det. Dock krävdes en del praktiska arrangemang som lämpligen inte borde formuleras i brev. Om någon ansvarig därför ville vara så vänlig att ringa antingen generaldirektören själv eller sekreteraren som undertecknat brevet, så skulle man kanske kunna pussla ihop en lämplig tid och ett lämpligt arrangemang. Klockan närmade sig halv elva på förmiddagen. Mattias Johansson läste brevet en gång till. Sen ringde han nummerbyrån och fick telefonnumret till säkerhetspolisen i Stockholm. Han satt och såg på telefonnumret en stund, sen bestämde han sig för att han ville ha ett bestämt besked när de andra masade sig in på jobbet, oavsett om det var skämt eller allvar.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 67

Han slog numret och fick sen vänta fem signaler innan växeltelefonisten svarade. ”Carl Hamilton”, sa han och kände sig samtidigt lite fånig, som om man inte helt enkelt kunde ringa upp en sån person som man ringde till andra. ”Ett ögonblick”, svarade växeltelefonisten oberört, som om det varit världens mest naturliga fråga att begära att få tala med Carl Hamilton. Det var inte han själv som svarade utan en kvinna som uppgav att det var hans telefon och frågade vad hon kunde stå till tjänst med. Mattias Johansson sa någonting mycket osäkert om att det hade kommit ett brev, att han representerade Umeå studentkår, och att det kommit ett brev och … ja alltså, det verkade som om generaldirektören kunde … ”Javisst, så bra att du ringde så fort”, sa sekreteraren. ”Ett ögonblick så kommer generaldirektören!” Han kopplades vidare utan att hinna protestera, vad han nu skulle protestera mot men så kändes det i alla fall. Det gick tre signaler och han tyckte att han hade bomull i huvudet. ”Hamilton”, svarade plötsligt den bekanta rösten som han kände från både TV och radio. ”Ja hej, det var från Umeå studentkår”, sa Mattias Johansson osäkert. ”Vi har fått ett brev här och jag undrar …” ”Just det”, avbröt den bekanta rösten som lät alldeles vanlig, alldeles neutral, alldeles som från en människa med hela sin familj intakt, ”jag kommer gärna upp till Umeå för att träffa studenterna och jag antar att ni vill att jag ska tala om svensk säkerhetspolis i förändringens tid, eller någonting sånt?” ”Jo”, sa Mattias Johansson och kände sig parodiskt norrländsk över sitt lika exakta som kortfattade besked. ”Utmärkt”, sa den bekanta rösten. ”Men då har jag en del villkor som jag får be dej anteckna.” ”Jo”, svarade Mattias Johansson på nytt. Långsamt började han inse att det overkliga var verkligt.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 68

”Ni får för det första inte offentliggöra mötet förrän tre dagar i förväg, för det andra vill jag att vi börjar klockan åtta på kvällen, för det tredje vill jag att ni ordnar övernattning, helst i några studentbostäder eller liknande. Jag behöver rum för fem personer, inklusive mej själv. För det fjärde måste ni hålla inkvarteringen hemlig för alla utom er själva och er egen krets. För det femte måste ni acceptera att det kommer folk från säkerhetspolisen i förväg och går igenom en del praktiska saker. Kan ni ordna det här?” ”Jo”, svarade Mattias Johansson och insåg sen att han kanske borde bli mer utförlig. ”Jo det kan vi nog”, förtydligade han. ”Bra”, sa rösten i andra änden, ”meddela mej så fort ni har valt ut en tidpunkt.” Sen avslutades samtalet så snabbt att det verkade som om det hade brutits. Mattias Johansson satt kvar med luren i hand och såg på den innan han långsamt la på. Sen insåg han att hans förmodligen trötta arbetskamrater skulle komma att piggna till förvånansvärt snabbt. Det var så det hade börjat. Och först hade kamraterna i kårstyrelsen trott att också Mattias Johansson bedrev någon avancerad form av skämt. Man hade snabbt valt ut ett datum där man fått återbud från en miljöpartist som nu skulle till Bryssel i stället för att agitera mot EU, och sen hade för säkerhets skull kårordföranden själv ringt upp för att meddela datum. Och blivit bemött med samma självklara praktiska artighet som Mattias Johansson första gången, även om han inte fått tala med Hamilton själv. Därefter hade de mycket riktigt fått besök av tre man från säkerhetspolisen som gick omkring i två dagar med ritningar och kollade utgångar, ingångar och något som kan ha varit skjutvinklar och flyktvägar. De tre dystra männen från säkerhetspolisen hade inte med en min antytt att de sysslade med något onödigt eller överdrivet; en av dem hade dessutom gjort en liknande men mindre noggrann rundgång inför förre statsministerns besök. Den här gången kom Säpo dessutom tillbaks och började om på nytt, nästan som om de fått bakläxa.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 69

De hade i alla fall gått med på att man skulle använda den så kallade Rotundan för framträdandet. Ur säkerhetsmännens synvinkel hade universitetsaulan, som dessutom rymde åttahundra personer, tett sig mest lämpad. En sittande publik i god belysning föreföll tydligen mycket lättare att kontrollera än en publik som både stod och satt. Rotundan användes mest för musikkvällar och som diskotek. Men nackdelen med den stora aulan, ur arrangörernas synvinkel, var att där kunde man inte gå runt med trådlösa mikrofoner till dem som ville ställa frågor till föredragshållaren. Hamilton hade uttryckligen meddelat att han fäste större vikt vid diskussionen med studenterna än vid sitt inledningsanförande. Säpomännen verkade inte helt lyckliga över lokalen men de arbetade ut ett helt litet regelverk som beskrev att exempelvis dörrarna från lokalens ena sida som ledde ut mot den stora restaurangen skulle hållas låsta men också förses med vakter som kunde öppna dem inifrån. Det senare verkade vara en brandsäkerhetsfråga. I de uppställda reglerna, som till slut kom med bud skriftligen, beskrevs också exakt vilka ingångar, genom de två publokalerna, som skulle användas för att släppa in publiken och vilken ingång Hamilton själv skulle använda sig av. Det fanns också synpunkter på hur Hamilton skulle placeras på scenen. Det var en fyra meter bred scen, avsedd att rymma en hel orkester. Scenen var höjd över golvet, mindre än en meter men ändå med en tydlig nivåskillnad. Hamiltons talarstol skulle stå långt bak på scenen, så att det uppstod ett tomrum fram till honom på nästan tre meter. Från scenkanten till lokalens bortre ände var det sjutton meter och där vidtog branta avsatser som kunde rymma ytterligare publik. Mitt emot scenen fanns ett litet projektorrum med fönster ut mot lokalen. Projektorrummet skulle hållas låst, dessutom måste en säkerhetsman befinna sig där inne hela tiden. Säkerhetsmännen klockade dessutom en del korta promenader, särskilt från den plats på baksidan där bilen med Hamilton skulle



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 70

komma in till själva scenen. De kom fram till att det måste röra sig om fyrtiofem sekunder, i måttlig trängsel. De två kårbyråkrater som anförtrotts uppgiften att hålla i Hamiltonarrangemanget, Mattias Johansson och Anna Lind, började nästan tycka att saken fått för stora proportioner, i vart fall att det tog för mycket tid. Men när de knotade om saken, vilket de ju bara kunde göra när de befann sig bakom väl stängda dörrar tillsammans med de andra i kårledningen, så var motargumentet självklart: det här skulle ju bli det intressantaste, och följaktligen det mest välbesökta, arrangemang som kåren någonsin ordnat. Hamilton hade inte yttrat ett ljud offentligt sen den nya socialdemokratiska regeringen tillkännagav sitt oväntade beslut att göra honom till ny chef för säkerhetspolisen. När de till slut ansåg att de hade tänkt på allting, till och med uppfyllt det konstiga kravet att förlägga Hamilton och några personer som förmodligen var livvakter i en anonym studentkorridor ute på Ålidhem, fick de en brutal påminnelse om att världen var betydligt större än Umeå. För när de äntligen, stolta över att ha lyckats bevara hemligheten något så när, fast en del konstiga rykten var i omlopp, satte upp affischerna som annonserade mötet dröjde det bara någon timme innan telefonerna började ringa. Och ytterligare någon timme innan alla linjer in till kårbyråkraternas korridor var blockerade. Ett par hundra journalister anmälde intresse, krävde särskilda platser, ville bli ackrediterade, ville ha anvisningar om akustiska detaljer, ville veta när Hamilton skulle komma till Umeå, var han skulle bo, när han skulle åka därifrån, det mesta sånt som kårbyråkraterna var strängt tillsagda att hålla hemligt. Erik Ponti fick nyheten på sämsta tänkbara sätt, genom att den nye chefen kom in till honom i redigeringen och ”beordrade” honom att omedelbart släppa allt han hade för händer och störta iväg till Umeå. Det fanns en obestridlig logik i beslutet. Erik Ponti var den ende reporter som Hamilton någonsin låtit intervjua sig av, åtminstone i något längre sammanhang. Det var ingen okomplicerad situation för



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 71

Erik Ponti, eftersom kolleger både i etermediavärlden och skrivande journalister kallade honom för ”hovreporter”, vilket nog får anses som ett av de grövre tillmälena inom en yrkeskrets som varken saknade språklig fantasi eller illvilja. Att vara ”Hamiltons hovreporter” var dessutom komplicerat på det sättet att Erik Ponti i praktiken aldrig kunde planera någonting säkert eftersom Hamilton hade en tendens att generera händelser av stort nyhetsvärde, vare sig han gjorde något själv eller någon i hans familj blev mördad. Just nu sysslade Erik Ponti med en Kemal Yildiz som dömts oskyldig i en svensk knarkrättegång 1979, vid den tiden då den samhälleliga hysterin svallade som mest kring narkotikafrågor och beviskraven i domstolarna därmed sjönk ner till nästan ingenting. Efter att denne Kemal Yildiz hade dömts till fem års fängelse för delaktighet i grovt narkotikabrott utvisades han till Turkiet där han skulle ha dömts igen, denna gång för olaga export av knark från Turkiet. Om det inte visat sig att han var oskyldig. Den turkiska rättvisan försatte honom på fri fot, men han var för evigt förvisad från Sverige. I Sverige fanns hans familj, som försörjdes av hans hustru Kemaliye. Men så insjuknade hon till följd av en hjärntumör och Kemal Yildiz begav sig desperat till Sverige för att vårda sin sjuka hustru och ta hand om barnen. Hustruns tumör var godartad och hon klarade operationen hyggligt, men skulle inte ha kunnat ta hand om hemmet under sin konvalescens om det inte varit för den nu illegalt återvände mannen. Den lokala polisen i Rinkeby visste mycket väl att Kemal hade återvänt för att ta hand om sin familj. Men den visste också att den dom som vilade över honom var i högsta grad tvivelaktig. Dessutom var han ju skötsam och han lyckades få bort åtminstone två av sina söner från ungdomsligorna och följaktligen fann den lokala polisen bäst att se genom fingrarna med hans återkomst. Tills en anonym anmälan gjorde saken formell, och därmed ett ärende för utlänningspolisen som under föregående regering fått ett extra anslag på hundra



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 72

miljoner kronor för att uppspåra så många illegalt bosatta personer som möjligt och kasta ut dem. Nu satt Kemal Yildiz i häkte, utlänningspolisen hade varit vänlig nog att överföra honom från Stockholm till Österåker så att hans sjuka hustru och hans små barn svårligen skulle kunna besöka honom. Erik Ponti hade två avgörande intervjuer på gång, den ena med den domare i tingsrätten som en gång dömt Yildiz och nu var fullt beredd att on the record bekräfta att domen var orättfärdig. Med det uttalandet i påsen skulle Erik Ponti fråga den nye invandrarministern ett och annat som möjligen kunde leda till att Kemal Yildiz nu, efter fem år oskyldig i fängelse, kunde få stanna hos sin familj och ta hand om sina barn. Hamiltons påstådda framträdande inför studenterna i Umeå skulle visserligen äga rum först om trettiosex timmar. Men som till och med den nye chefen insåg så kunde det nog vara en bra idé att ta sig till Umeå i god tid. Det fanns en obestridlig logik i det påståendet. Men det som retade upp Erik Ponti var att den nye chefen, när han såg att Erik Ponti tvekade, gav sig ut i några slalomsvängars föreläsning i ämnet nyhetsvärdering. Hamiltons första framträdande offentligt sen han utnämndes till Säpochef och, ja … sen diverse medlemmar i hans familj mördats, hade självklart ett väsentligt större nyhetsvärde än den där kurdiska familjen, hur hjärtknipande deras situation än kunde te sig. Det var sannerligen inget fel att blanda in en och annan story av typen human interest i det dagliga nyhetsharvandet. Det var inte det som var fel. Men kurder som det var synd om fanns det gott om. Just den avslutande formuleringen hade normalt gjort Erik Ponti ursinnig, men nu hade han redan börjat en desperat planering som gick ut på att lösa båda problemen. Han skulle ändå sända från Umeå, han måste få tillgång till redigeringsmöjligheter där uppe. Alltså kunde han möjligen klara av båda jobben med hjälp av telefoner. Dessutom var det här alldeles fel fråga att ta stor strid på, det var ju på gott och ont sant att han var Hamiltons hovreporter. Om någon där



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 73

uppe i Umeå skulle ha en chans att ställa frågor till Hamilton efteråt så var det förstås han själv. Han bet ihop och nickade att han skulle hålla i Hamiltongrejen den här gången också. Sen bokade han hotellrum och flyg och övertalade tingsrättsdomaren att flytta fram tidpunkten för den intervju där det klart och tydligt skulle sägas att Kemal Yildiz var oskyldigt dömd. *** Nyheten om Hamiltons oväntade initiativ att träffa studenterna i Umeå hade redan nått regeringen. Han hade nämligen själv ringt upp statssekreteraren i statsrådsberedningen Lars Kjellsson och berättat saken i ett tonfall som om det gällde någon självklar rutin som man kanske ändå för formens skull borde informera regeringen om. Lars Kjellsson hade inte talat med Hamilton sen mordet på hans mor, han hade bara undertecknat det kondoleanstelegram som statsministern sänt. Det innebar att han var psykologiskt fångad i ett läge där han egentligen borde säga något, före allt annat, som uttryckte hans deltagande. Men det svenska språket är av någon anledning fattigt just när det gäller att uttrycka delaktighet i sorg så det blev mest några hummanden om hur har du det nu och kan vi göra något för dig. Det senare ett absurt förslag till chefen för säkerhetspolisen, vilket Lars Kjellsson inte upptäckte förrän han redan sagt det. Därmed var telefonsamtalet slut och Lars Kjellsson satt en stund och funderade om han borde ha kommit med invändningar, och i så fall varför. Hamiltons förklaring, att han länge tänkt göra verksamheten mer offentligt känd, men att han av privata skäl haft svårt att komma igång, denna iskalla underdrift, var en i princip invändningsfri förklaring. Vad som kunde sägas och inte sägas på grund av sekretessbestämmelser var inte bara en lagfråga utan snarare en omdömesfråga, i sista hand möjligen en politisk fråga. Men i det avseendet fanns ingen anledning att ifrågasätta Hamiltons kompetens.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 74

Han hade ju vid det här laget en avsevärd rutin när det gällde att hantera hemligt material. Men Lars Kjellsson hade en obehaglig känsla av att saken kanske ändå inte var så bagatellartad som man först skulle tro. Och eftersom han var en av de få människor i landet som alltid kunde störa statsministern så gjorde han det nästan omedelbart, så fort ett utländskt besök avlägsnat sig. Statsministerns spontant bekymrade reaktion övertygade Lars Kjellsson om att frågan nog inte var så liten. ”Är det så klokt?” frågade statsministern kort när Lars Kjellsson satt sig och de stängt dörren. ”Jag vet inte, men jag kunde inte komma på någon invändning”, sa Lars Kjellsson lamt. ”Dessutom ligger det ju möjligen i linje med vad vi diskuterade redan när vi talade om utnämningen. Vi skulle minska lite på hemlighetsmakeriet, du höll själv med, jag också.” ”Jo visserligen”, muttrade statsministern misslynt. ”Men nu befinner vi oss i en situation där Säpochefens mor just blivit lönnmördad av maffiagangstrar och det ingick ju inte precis i förutsättningarna när vi talade om öppenhet och sånt där.” ”Nähä”, sa Lars Kjellsson frågande. ”Men tragedin i sej påverkar ju inte sakläget, jag förstår inte riktigt vad du menar att jag borde ha sagt.” ”Mja inte jag själv heller, kanske”, medgav statsministern motvilligt. ”Du får väl ändå medge att det är lite överrumplande att tänka sej Hamilton just nu på ett offentligt möte?” ”Jag tror nog inte vi behöver föreställa oss några sicilianare som tar första flyg till Umeå, om det är det du tänker på”, svarade Lars Kjellsson snabbt. ”Vad gäller säkerheten kring arrangemanget får vi nog utgå från att den är i bästa tänkbara händer.” ”Jovisst”, medgav statsministern plågat. ”Det var inte sånt jag tänkte på, det var snarast det rent mänskliga. Om någon av oss eller någon här i huset råkat ut för bara hälften av det som han råkat ut för så skulle det ju bli terapi och tjänstledighet och det ena med det



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 75

andra. Men honom skickade vi bara in på ett nytt jobb.” ”Jaa?” sa Lars Kjellsson frågande. ”Men vi var ju överens om det också. Han var själv i högsta grad överens, bara vi kunde ordna det där med ordergången så att inte viss rikspolischef fick för sej att peka med hela handen åt honom.” ”Vi kommer ingenstans, vi får tänka igenom det här bättre, vi kan väl träffa honom när han kommer hem”, föreslog statsministern och såg samtidigt diskret men tydligt på klockan. Lars Kjellsson nickade och gick. Tillbaks inne på sitt rum föll han i grubbel. Det hade varit hans idé att göra Hamilton till Säpochef och han hade fått idén alldeles i slutet på den förra regeringsperioden, men just då fanns det ett val att vinna i första hand, ett val som man ju sen förlorade. Och så kom en moderat statsminister som väl inte direkt överraskande såg mer positivt på en aktiv militär underrättelsetjänst. Lars Kjellsson anklagade sig, försiktigt liksom på prov, för att ha hängt sig fast vid en idé som han fått för flera år sen, i ett minst sagt annorlunda läge, särskilt för Hamilton själv. Då, efter de vanvettiga massakrerna på Sicilien, den draksådd som man nu fick skörda, hade det förefallit uteslutet att ha kvar en militär organisation som bedrev egen och minst sagt aktiv utrikespolitik. Resonemanget var enkelt och logiskt. Det där på Sicilien slutade föralldel i någon sorts vinst, mänskligt som politiskt. Fritagna svenska fäder som kommer hem med flyg som eskorteras av Viggenplan till Arlanda och sen tas emot av små gråtande blonda barn utgör ett mycket övertalande politiskt faktum. Särskilt i valtider. Det var inte det som var problemet. Det var det principiella, för det första. Regeringen bestämmer utrikespolitiken och ingen enskild myndighet. Och för det andra fanns det ju en fruktansvärd politisk risk att ett sånt där äventyr skulle sluta med katastrof och nederlag, och en massa döda människor som på Sicilien, och regeringen fick sitta där med den oönskade babyn i famn. Det var en fullkomligt oacceptabel risk. Därför, redan därför, skulle man ha upplöst den där operativa sektionen inom under-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 76

rättelsetjänsten och sparkat alla som arbetade där. Men så hade man inte kunnat bete sig utan vidare. Hamilton var nationalhjälte och kunde förstås inte sparkas. Gjorde man honom till Säpochef så var det däremot formellt en befordran, den posten motsvarade faktiskt konteramiral, vilket ju inte varit så illa pinkat för en officer som då var kommendörkapten. Att man sen, när manövern väl blev av tre år försent, fått för sig att göra honom till viceamiral hade visserligen retat en och annan militär som ansåg att det var en för hög grad och en för politiskt motiverad grad och ett gunstlingssystem och allt vad de nu gnällde om. Det var faktiskt bara en struntsak. Men säkerhetspolisen hade det hittills aldrig gått att få kontroll över. Antingen hade regeringen försökt tillsätta polischefer med tuff image, vilket lett till formidabla katastrofer. Eller också hade man försökt hitta den otadlige och respekterade ämbetsmannen med juridiska kvalifikationer. Och då hade katastroferna möjligen varit lika formidabla, men aldrig kommit till regeringens och än mindre till allmänhetens kännedom. Som Lars Kjellsson förstått systemet byggde det inte bara på ett hemlighetsmakeri av ibland löjeväckande proportioner utan också på en sorts kamaraderi där ”riktiga snutar” stod i definitiv motsättning till ämbetsmän. Följaktligen hade kommissarierna där uppe fått för sig att de själva var bäst skickade att avgöra hur nationens säkerhet skulle skötas och vad den där ämbetsmannachefen borde och framför allt inte borde känna till. Det var den nöten man skulle knäcka om man tog dit Hamilton. De hade skämtat en del om saken inne hos statsministern och försökt föreställa sig en kommissarie som kom in till Hamilton och började förklara någonting om ”den rent operativa nödvändigheten” av ditt eller datt lagbrott eller rentav något skäl för att hålla högste chefen kvar i deniability. Det skulle ha blivit kostliga uppträden. Och såvitt Lars Kjellsson begrep hade Hamilton mycket snabbt kommit att fungera som den chef man hoppats. Redan omfattningen



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 77

av de avskedanden han beslutat om den första tiden gav en tydlig vink om att han inte var en chef att leka med. De kallade honom ”Svarte Amiralen” där uppe och det öknamnet angav nog tydligt vad det var frågan om. Nej, hur mycket han än vred på problemet kom han fram till att man i sak, rent logiskt, handlat lika klokt 1994 som man kanske skulle ha gjort 1991 om inte valet hade gått åt helvete. Återstod det mer svårhanterliga problemet med det som statsministern kallat den mänskliga sidan av saken, eller nåt sånt. I vart fall var det det han hade menat. Man fick ta ett längre snack med Hamilton när han kom hem från Umeå så kanske det skulle klarna något. Vad det nu var som skulle klarna; om det fanns ett problem så var det tydligen känslomässigt snarare än politiskt och praktiskt. Det var väl därför som både han själv och statsministern haft svårt att sätta fingret på vad det egentligen var som fick dem båda att känna sig så obehagliga till mods inför något så i och för sig trivialt som ett föredrag av en statlig ämbetsman. *** Erik Ponti hade tur. Eller också skulle man kunna säga så som han själv möjligen skulle ha föredragit att formulera det, att dygden fick sin belöning. Han skulle märkligt nog ha missat Hamilton om det inte var för att han gett sig fan på att slutföra jobbet på Kemal Yildiz i Umeå, innan han ens började tänka på Hamilton. Han redigerade samman sitt inslag i lokalradions lokaler i Umeå när han per telefon fått de sista bitarna på plats. Det såg bra ut för Yildiz. Den nye invandrarministern hade tvärt brutit sin något grötmyndiga säkerhet när han ställdes inför ett uttalande från den tingsrättsdomare som en gång dömt Yildiz men som nu tveklöst tog avstånd från domen, och det i en formulering som inte kunde missförstås: ”Hade vi vetat då vad vi vet i dag så håller jag det för otroligt att Yildiz ens skulle ha kunnat häktas. Än mindre dömas.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 78

Inför det uttalandet fann invandrarministern för gott att snabbt inta en mer ödmjuk hållning och lova att man skulle se över ärendet en gång till, och när Erik Ponti pressade honom kunde det naturligtvis inte bli tal om någon utvisning innan saken prövats. När inslaget var sänt till Stockholm förhörde sig Erik Ponti lite om läget inför de tre kommande sändningarna. Det enda som skulle kunna knuffa ut inslaget om Yildiz vore om det kom något stort och helt oväntat. Eller ett förhandsinslag om Hamiltons kommande framträdande i Umeå, som kvällschefen skämtsamt påpekade. Det föreföll ju inte särskilt troligt att Erik Ponti skulle knuffa ut sitt eget inslag genom att berätta om något som ännu inte hade ägt rum. När han frågade sina kolleger på lokalradion visste de lika lite som man visste på Dagens Eko om Hamilton verkligen skulle komma eller inte. Alla som hade ringt till Säpo i Stockholm hade fått samma besked: generaldirektören är för närvarande inte anträffbar och vi kan tyvärr inte upplysa om när han blir det. Punkt slut. Men när Erik Ponti förvånat frågade varför reportrarna på lokalradion tycktes göra sig beredda att åka ut till Universum redan nu, flera timmar före utsatt tid, gav de honom ett förtroende. Det var ingalunda någon självklarhet konkurrenter emellan, men antagligen hade de uppskattat hans totala avsaknad av översitteri, som annars var rätt typiskt för Stockholmsreportrar från de stora medierna. Men nu hade de hört att det inte skulle finnas några särskilda pressplatser till förfogande. Journalister skulle få köa som alla andra och blev det fullt så skulle ingen få komma in, oavsett om han så var från Rapport eller CNN. Såvitt kollegerna hade hört från en av kårbyråkraterna var det Hamiltons eget beslut. Han skulle ha sagt något om att han kom till Umeå för att träffa studenterna som bjudit honom dit, inte några journalister som han kunde träffa hur ofta han ville i Stockholm. Erik Ponti kände intuitivt på sig att det där kunde vara sant, hur chockerande det än kunde låta i det journalistiska etablissemangets öron. Han skyndade sig tillbaks till Hotel Plaza, där baren redan var



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 79

belamrad av kolleger från när och fjärran, skyndade upp på rummet, utan att gå in i baren, rotade fram så varma kläder som möjligt och slängde vant upp sin axelremsväska med band och bandspelare och gick ut förbi baren och tog en taxi ute på stan. Det var mörkt ute och snön yrde. När han kom fram till universitetsområdet var det inte svårt att förstå var han skulle ställa sig att vänta. Det hade redan bildats en lång kö och såvitt han kunde se fanns inga andra journalister i kön än de som kom från lokalradion, som ju hade gett sig iväg långt före honom och nu också befann sig betydligt längre fram i kön än han själv. Efter att ha gjort ett överslag hur många som fanns i kön och frågat dem intill hur många som kunde rymmas dit man skulle in bedömde han att han skulle komma in med god marginal. Därför fanns ingen anledning att tränga sig eller propsa på att stå bland kollegerna. Folk i allmänhet gick inte, åtminstone inte i Sverige, fram och fyllde på från första bänk och bakåt. Svenskar gjorde tvärtom. Han skulle alltså få en bra plats med god hörbarhet som belöning för några timmars frysande. Till en början sniglade sig tiden fram men snart hamnade han i diskussion med studenterna runt omkring i frågan om hur det egentligen varit på 60-talet; han var ju en såpass gammal stöt att han faktiskt varit med själv. Han berättade en del om FNL-rörelsen och Palestinagrupperna, med tanke på kvällens ämne la han viss tonvikt på det där med säkerhetspolis och militärt spionage som ju varit vänsterungdomens huvudfiende på den tiden. Studenterna omkring honom verkade till ungefär lika delar bestå av borgerliga och socialdemokrater, Umeå var känt som det rödaste av landets universitet eftersom den borgerliga majoriteten var så knapp. Prick halv åtta kom en bil med säkerhetspoliser som tog befälet framför insläppet längst fram och sen började en mycket långsam procedur därför att poliserna hade metalldetektorer i händerna och granskade varje besökare en och en. När det blev Erik Pontis tur togs han åt sidan och fick plocka upp sin bandspelare som undersöktes minutiöst, liksom hans presskort.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 80

Ett tag fick han för sig att de helt enkelt skulle vägra honom, de förde en mumlande konversation i ett slutet signalsystem där varje man hade en öronsnäcka med mottagare och en liten mikrofon fäst intill handleden. När de talade såg det ut som om de pratade in i sina klockarmband. Men tydligen kom en order någonstans ifrån att Dagens Eko kunde godkännas och Erik Ponti slank in. På väg in genom nålsögat vände han sig om och konstaterade att det uppstått bråk bakom kön eftersom ett antal TV-kameror försökt bana sig väg. Inne i byggnaden markerade en korridor omgärdad av kravallgrindar hur man skulle gå. Där stod också en del uniformerad ordningspolis, det skulle inte finnas en chans att ta vägen någon annanstans än in i den runda sal som kallades Rotundan. Det var som han trodde, folk hade börjat fylla på bakifrån och satt i tjocka klasar upp längs väggarna och på salens golv längst bak. Följaktligen fanns det ett tomrum alldeles intill scenen och där ställde sig Erik Ponti och riggade upp sin bandspelare. En säkerhetspolis kom genast fram till honom och kollade bandspelaren och hans legitimation på nytt. När klockan var åtta var salen proppfull och såvitt Erik Ponti kunde förstå så stängdes nu dörrarna där ute någonstans, det hördes avlägset buller som av bråk och slagsmål. Inte en enda TV-kamera hade kommit in, så det var lätt åtminstone för Erik Ponti att föreställa sig scenerna där ute i mörkret och snögloppet. Hamilton kom på sekunden klockan åtta. En ung man som inte gärna kunde vara polis gick alldeles före honom genom trängseln, två poliser bakom honom. Den unge mannen gick upp till mikrofonen vid talarstolen medan Hamilton väntade något i bakgrunden. ”På studentkårens vägnar hälsar jag alla välkomna till det här mötet”, började han påtagligt nervös. ”Som ordförande har jag den stora äran att presentera kvällens gäst, generaldirektör Hamilton vid säkerhetspolisen. Någon mer utförlig presentation tror jag inte



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 81

behövs, så därför lämnar jag genast över ordet.” Han drog sig fort undan från talarstolen och när Hamilton tog några steg framåt kom de första tveksamma applåderna, som sen utlöste en applåd som var så lång att Erik Ponti snabbt insåg att man inte kunde sända den i sin helhet. Han såg noga på Hamilton, drygt tre meter bort. Han var klädd i ljusa byxor och ledig tweedkavaj som inte var knäppt. Han såg besvärad, möjligen något rörd ut vid den långa applåden. Han bar sorgband på vänster kavajslag. Erik Ponti betraktade hans ansikte. Likheten med den Hamilton han kände sen många år var det inget fel på. Men Erik Ponti tyckte sig se ett drag av stelhet och kyla, som lika gärna kunde vara ögonblickets påfrestning inför en mikrofon och stor förväntansfull publik. Han harklade sig och lutade sig något fram mot mikrofonen och sorlet sjönk undan tills det blev alldeles tyst. Erik Ponti noterade att han inte hade något manuskript. ”Nödvändigheten av en svensk civil säkerhetstjänst tänker jag inte beröra, annat än om någon skulle vilja polemisera i den saken efteråt”, började Hamilton. Sen gjorde han en kort paus. ”Över huvud taget ser jag mer fram emot en diskussion med er än att bara stå här och säga saker som kanske är självklarheter”, fortsatte han. Och i det följande sa han tre saker i tur och ordning som knappast skulle betraktas som svenska självklarheter. Han började nämligen med att beskriva fienden. Och fienden var i första hand en välskräddad affärsman med oklart ursprung och intressanta kontakter både i öst och väst, i andra hand unga nyanlända och högt kvalificerade underrättelseofficerare på ryska ambassaden, i tredje hand terrorister, men i så fall riktiga terrorister, alltså inte PLO till exempel. Vänsterstudenter var alltså inte längre ett prioriterat mål för svensk säkerhetstjänst. Erik Ponti insåg att han hört en ironi, men att ironin var svår att uppfatta eftersom det inte fanns något matchande litet leende i Hamiltons ansikte.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 82

Föredraget visade sig mycket strikt uppbyggt. De tre teserna som Hamilton hade lanserat i början utvecklade han sen snabbt en i sänder. Han började med att beskriva vad som hänt ur ren spionteknisk synvinkel i samband med Sovjetunionens sammanbrott, hur det man kallade det civila spioneriet, eller det ryssarna betraktat som politiskt spioneri, alltså den verksamhet som i huvudsak skötts av KGB:s olika utlandsdirektorat, hade rasat ihop till nästan ingenting. Men det intressanta i det sammanhanget var då att det militära och tekniska spionaget, det som föll inom ramen för GRU:s verksamhet, hade bibehållits intakt och mer än så eftersom man möjligen kunde se en uppgång på den sidan. Geopolitiskt fanns ingenting märkligt i just detta. Ryssland var en stat i desperat behov av ekonomisk, teknisk och militär kunskap. Eftersom det sista kunde förefalla egendomligt så krävdes kanske en utvikning. Erik Ponti antecknade olika möjligheter till klipp men kände sig snart förlorad i en jämn ström av inte särskilt upphetsande synpunkter eller förklaringar. Det slog honom att Hamilton helt enkelt gett etermedierna hela rasket i de första meningarna och att han nu bara pliktskyldigt skyndade igenom en ganska standardmässig redogörelse som nog hade kunnat framföras på vilket som helst utrikespolitiskt seminarium. Det blev helt enkelt tråkigt. Hamilton avslutade också lite ursäktande med att det kanske skulle bli mer givande att svara på de frågor som publiken kunde ha och så slog han ut med armarna i en inbjudande gest. Först uppstod en tveksam tystnad men sen räckte en man alldeles i närheten av Erik Ponti upp en hand och fick efter lite krångel en mikrofon i näven. Mannen var av utseendet att döma arab. ”Jag heter Mussa Alkhatib”, började han som en bekräftelse på Erik Pontis fundering. ”Du sa om terrorister att PLO inte längre räknas, hörde jag rätt?” ”Ja”, sa Hamilton snabbt. ”Från och med september i år är PLO avförda som terrorister och Säpo har på nytt fått i uppdrag att skydda och betrakta PLO:s representation i Stockholm som en ambassad.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 83

Efter en häpen tystnad tog en del av publiken upp en applåd för att uttrycka sitt politiska samtycke medan andra mumlade. ”Men vilka, om jag får ställa följdfrågan, va, är terrorister?” fortsatte mannen som presenterat sig som Alkhatib just när en kårbyråkrat skulle rycka ifrån honom mikrofonen för att någon annan viftat i närheten. ”Mja”, sa Hamilton, ”det där är ju besynnerligt nog hemligt, hur nu en sån sak kan betraktas som hemlig. Men låt mej säga så här. Det är såna som ni själva kan räkna ut med lilltån, alltså såna som fundamentalistiska fanatiker i Algeriet, CIA-understödda galningar från Egypten och så vidare. Men vi räknar inte längre med inhemska terrorister.” ”Varför upphörde PLO att räknas som terrorister just i september i år, har det med regimskiftet i Sverige att göra?” ropade Erik Ponti. ”Det får du räkna ut själv, men du räknar ju inte så dåligt”, svarade Hamilton kort och vände sig sen demonstrativt mot den som fått en mick i sin hand. ”Infiltrerar Säpo fortfarande vänsterorganisationer?” löd frågan från en ung kvinna som av klädseln att döma nog kunde känna sig i farozonen. ”På den frågan kan jag svara definitivt nej”, svarade Hamilton snabbt med antydan till ett småleende. ”Som ni ju vet har Säpo ett inte helt oförtjänt dåligt rykte när det gäller att definiera landets fiender som vänsterstudenter med runda glasögon. Jag måste säga att det var med något delade känslor som jag en av de första dagarna på jobbet som ny Säpochef begärde fram akten på mej själv. För det första var flera av uppgifterna direkt felaktiga, för det andra var det som stod där antingen helt irrelevant eller också uppåt väggarna obsolet. Bland annat tycktes rikets säkerhetstjänst ha missat den inte helt ointressanta förändringen i mitt liv att jag från att ha varit vänsterstudent dock blev professionell underrättelseman. Jag var alltså registrerad som misstänkt clartéist, inte som sjöofficer. Men för att återgå till din fråga. Jag skulle bedöma att vi i Sverige har lagt ner ett



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 84

miljardbelopp på att jaga vänsterstudenter, och det enda det konkret gav i håven var Erik Ponti, som står alldeles framför mej. Fast han kunde ju infångas utan större intellektuell assistans från Säpo, om man ska uttrycka saken milt. Det där är helt enkelt en svunnen och pinsam epok.” ”Infiltrerar ni några andra?” frågade flickan med vänsterutseendet snabbt när hon skulle få mikrofonen ryckt ifrån sig. Hamilton lyckades framkalla en del skratt bara genom att göra en demonstrativ konstpaus och höja på ögonbrynen. ”Om det nu vore så”, började han långsamt, ”vore det också olämpligt om chefen för verksamheten kom med offentliga redogörelser i ämnet. Men jag ska ändå försöka hitta ett sätt att besvara din fråga genom att använda offentligt känt material. Som ni vet höll Näslund och Holmér och dom där förmågorna på sin tid på med en hel del, särskilt intresserade var dom ju av kurder och då särskilt den kurdiska befrielserörelsen PKK. Där höll man bevisligen infiltratörer, eftersom ett par av dom, jag vill minnas att en hette Cetin Güngür eller något sånt, mördades när dom avslöjades. Sen hör det visserligen till saken att den dåvarande Säpoledningen spred ut att dom egna agenterna mördades därför att dom skulle ha varit avhoppare från PKK. Och det var ju bara sant i en högst jesuitisk mening, eftersom man får anta att den svenska säkerhetspolisens angivare inte längre arbetar för PKK, om dom nu gjort det förut. Alltså, infiltration har bevisligen och såvitt allmänt känt förekommit. Om den gör det i dag kan jag inte svara på, eftersom det under alla förhållanden är hemlig information, alltså också om verksamheten har upphört. Men låt mej peka på tre problem med infiltration. För det första har vi ett säkerhetsproblem, det jag redan illustrerat. Man riskerar att provocera fram mord på agenterna om dom avslöjas. För det andra har vi ett brottsprovokationsproblem. Om agenten ingår i en grupp som begår brott, har han då immunitet att själv begå brott för att inte avslöja sej? Jag tror inte man behöver vara juridisk expert för att inse problemets vidd. Och för det tredje, vilket jag funnit vara det största problemet,



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 85

har vi en betydande risk att agenter, liksom angivare som arbetar mot betalning eller utpressning, lämnar en mängd falska och svårkontrollerade uppgifter. Jag kan inte förtydliga mej mer. Men jag vill påstå att det här för närvarande, på grund av den historia som jag fått ärva som chef, är den svenska säkerhetspolisens värsta problem.” Medan Hamilton vänligt såg sig om efter nästa frågare antecknade Erik Ponti att det här bara kunde tolkas på ett sätt. Det fanns infiltratörer, de var utpressade till samarbete eller arbetade mot betalning, de lämnade falska uppgifter och de utgjorde det största problemet. I sak var det utan tvekan vad Hamilton sagt, trots att han låtsades som han gick i kringelikrokar runt sekretessbestämmelserna. Hamilton sa aldrig någonting utan en avsikt, enligt Erik Pontis erfarenhet. Alltså måste just det avsnittet komma med i den redigerade sändningen. Nästa frågare undrade på bruten svenska om han kunde fråga på ryska och det väckte en del fniss tills Hamilton med en gest visade att det gick utmärkt. Och till församlingens häpnad utspann sig därefter en kort men intensiv diskussion på ryska. Hamilton gav intryck av att tala ryska lika enkelt som studenter talar engelska. ”Jag ber om ursäkt, jag kanske ska översätta vad vi sa om det var någon här som inte hängde med”, sa han i ett tonfall som tydde på ironi, fastän det inte fanns tillstymmelse till leende i hans ögon. Han fick en del nervösa fniss till svar. ”Jo”, sa han, ”frågeställaren här, Michail Abramovitj, är som namnet antyder rysk jude och frågan gällde varför Sverige nu skickar tillbaks judar som begärt politisk asyl. Jag kan bara svara att det inte är en fråga för säkerhetspolisen, även om det tydligen har ansetts vara det för några år sen, vilket jag med viss skam måste medge. Säkerhetspolisen granskar numera bara personer med utgångspunkt från det som borde vara vårt jobb, är personen misstänkt för brott kort sagt. Något annat varken kan eller ska vi lägga oss i.” Det fanns nu en skog av viftande händer i lokalen och den mötestekniskt demokratiska ordningen med att fråga en och en i fram-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 86

buren mikrofon höll på att bryta samman eftersom de två mikrofonbärarna inte kunde ta sig fram i trängseln. Hamilton föreslog att man skulle ta flera frågor i taget och att han kunde upprepa dem om det var så att de inte hördes över hela lokalen. Därmed fick han en skur av frågor ropade till sig från olika hörn och höll snabbt upp händerna som till skydd för attacken. ”Dom flesta frågorna i den här salvan handlade om terrorister”, började han. ”Någon undrade vad jag menat med att kalla PKK för befrielserörelse och om det innebar att PKK inte längre är listade som terrorister, någon ville ha en förklaring till det jag sa om CIA-understödd terrorism och sen var det några frågor om svenska vegetarianer och liknande. Jag ska försöka ta det här i tur och ordning. Att jag kallade PKK för befrielserörelse var naturligtvis ingen tillfällighet, jag ser dom nämligen så, det är en kurdisk nationell befrielserörelse som har som sitt yttersta mål att upprätta ett självständigt Kurdistan. Det definierar sej självt så att säga, jag menar det är en helt annan sak än muslimska fanatiker i New York, som vill utrota alla vita i USA eller något i den stilen. Jag kan däremot inte svara på frågan om PKK är upptagen på regeringens lista över terroristorganisationer, eftersom den listan är hemlig. Men låt mej säga så här. Den palestinska organisationen PFLP var att betrakta som en befrielserörelse också på den tiden det fanns inslag av terrorism i deras taktik. Vad PKK beträffar finns på senare tid tydliga tendenser inom organisationen att bli någon sorts PLO. Som jag redan påpekat, PLO är från och med september i år inte längre rankade som terrorister i Sverige. Sen var det frågan om vegetarianer och liknande. Det är en rätt intressant fråga, faktiskt. För vi kommer då in på en av Säpos verksamheter som heter författningsskydd. Och, jag citerar ungefär ur minnet, ’författningsskydd innebär bekämpning av verksamhet som syftar till att med våld eller otillbörligt tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i viss riktning eller hindra medborgarna från att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter’, nånting sånt. Det låter ju rätt högtidligt. Men om nu särskilt för-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 87

härdade vegetarianer går och bränner ner fem mjölkbilar för sjuttifem miljoner kronor och lämnar meddelande efter sej att detta bara är en första varning, detta kommer att upprepas om det svenska samhället inte omedelbart slutar råna våra kor på deras mjölk och så vidare. Ja, då har dom ju faktiskt med våld försökt förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i viss riktning. Formellt borde då vegetarianer av särskilt kallhamrad typ vara ett mål för säkerhetspolisen. Men ibland får man sätta sej över det formella. Jag betraktar vegetarianproblemet som en mer allmänt polisiär ordningsfråga.” Han gjorde ett kort uppehåll för att vänta ut de glada skratten åt det som ju, trots hans stela ansikte, var en publikt lyckad ironi. ”Hur ser ni på Kommando Gudrun Schyman!” ropade någon ute i salen. ”Och nassarna!” ropade någon annan i spontan politisk polemik mot den förra frågan. ”Jag kommer till det strax, vi får ta frågorna i tur och ordning”, sa Hamilton utan att röra en min. ”Vad det där med CIA-understödd muslimsk fundamentalistisk terrorism beträffar så är bakgrunden politiskt mycket intressant. Under afghanernas befrielsekrig mot den sovjetiska ockupationsarmén kanaliserades en hel del stöd i form av pengar och vapen till var och en som sa sej beredd att sköta en kalasjnikov i det heliga kriget. Här fanns alltså en tillfällig allians mellan CIA och USA:s nuvarande favoritfiende. Det tycks emellertid ha varit en ganska lättvindig kontroll över hur dom avsevärda mängder pengar som CIA stoppade in i projektet Afghanistan verkligen användes. Somliga CIA-allierade mullor använde helt sonika pengarna till att bygga upp en politisk bas i USA, och där sitter dom nu, eftersom dom inte hade några visumsvårigheter eftersom dom var allierade. Sprängningen av World Trade Center har sitt upphov i den här pikanta alliansen. En del av dom här stollarna vill nu erövra världen med Koranen i ena handen och trotyl i den andra, vilket har lett till en del irritation i det internationella umgänget av västerländska säkerhetsorganisationer. Vi är ju ovana vid att se just USA som en



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 88

terrorbas. Ja. Sen var det? Jo! Det var Kommando Gudrun Schyman och ’nassarna’. Med dom första förstås en grupp ungdomar i Västerås med anknytning till Vänsterns ungdomsförbund som sprängde valstugor under EU-kampanjen och sedermera ockuperade ett mejeri med elakartade slangbellor. Och så nassarna, varmed förstås, om jag fattar saken rätt, politiskt motiverat våld mot flyktingförläggningar och liknande. En omedelbar intressant skillnad slår mej. Kommando Gudrun Schyman har utfört fem sex våldsdåd och en så kallad ockupation och åkt fast för allting och tillrättaförts inför rätta. Vad gäller våld mot flyktingförläggningar har vi uppemot trehundra fall av allvarligt våld, vanligtvis med brandbomber och liknande. Där är uppklaringsprocenten något lägre, ungefär fem procent nämligen. Den polisiära ivern att klara ut den här typen av brottslighet har alltså tagit sig mycket olika uttryck, beroende på om det så att säga varit vänsterbrottslingar eller högerbrottslingar. Kan man tycka. Men riktigt så enkelt är det inte. Kommando Gudrun Schyman består av i grunden hyggligt folk som det går att diskutera med innan dom går och blir Baader-Meinhof-liga. Den uppgiften ligger kanske inte i första hand på Säpo, att diskutera menar jag. Om inte annat tror jag att vi skulle ha ett avsevärt trovärdighetsproblem i sådana diskussioner. Vad gäller brandbombhögern så har vi undersökt sextitre personer, dom flesta visade sig vara i åldrarna fjorton till tjugoett år, därav två flickor. Av dessa sextitre kommer sextitvå från den ort där brotten begicks och sexton personer, en klar minoritet således, var aktiva nynazister eller sympatisörer till sådana rörelser. Den lokala polisen kunde alltså för det mesta ha åkt ner till korvmojen och samlat upp den mopedburna eller Amazonburna ungdomen till förhör och därmed rätt snabbt höjt sin uppklaringsprocent. Men för oss inom Säpo är det en strategisk fråga, en fråga på sikt. Vi vill åt dom där sexton och ni kan vara förvissade om att vi kommer att ta dom i sinom tid. Våldet mot invandrare står mycket högt upp på min lista av prioriteringar.” ”Ska nassarna få göra lumpen!” skrek någon ute i salen så fort applåderna efter Hamiltons avslutande ord om prioriteringar hade lagt sig.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 89

”Nej, det tycker jag inte”, svarade Hamilton snabbt. ”Försvaret är till för att värna demokratin. Dom är emot demokratin. Då finns ingen anledning att utbilda dom i effektivt våld. Det där är något som vi ska förbättra, jag menar samverkan mellan militära myndigheter och Säpo så att vi kan gallra bort dom här figurerna redan vid mönstringen, oavsett om dom har hår just då. Förutsättningarna för ett förtroendefullt samarbete med militären har nog ökat på sista tiden.” Eftersom Hamilton inte log så verkade det sista inte ens som ironi, vilket åtminstone Erik Ponti var övertygad om att det måste ha varit; ingen viceamiral hade varit Säpochef förut. Men i den korta tveksamhet som uppstod när publiken undrade om Hamilton skämtat eller inte passade Erik Ponti på att ropa en egen fråga. ”Finns det någon demokratisk kontroll över säkerhetspolisen?” Hamilton visade för andra gången under kvällen en liten, knappt skönjbar tendens till småleende. ”Det är förstås en definitionsfråga”, sa han. ”Säpochefen lyder direkt under statsministern, i vissa frågor under justitieministern. Regeringen är naturligtvis utsedd i demokratisk ordning och regeringen ansvarar politiskt för Säpo. Men Säpo sköts av en nästan allsmäktig generaldirektör. Innan jag fick det här jobbet kunde jag uppriktigt sagt inte föreställa mej vilken personlig makt det medförde. Jag menar vi militärer brukar beskyllas för att hålla oss med ett auktoritärt system, men det kan jag ju säga att ÖB skulle bli förvånad över vad en Säpochef kan göra och inte göra med sin personal. Av detta följer att regeringens kontroll förutsätter att Säpochefen kan kontrollera Säpo, och på den punkten kan jag ju bara säga att vi vet att det där historiskt har fungerat mycket dåligt, men att jag försöker göra mitt bästa och att jag är mycket beslutsam.” ”Men dom politiska representanterna i rikspolisstyrelsen, har dom ingen kontrollfunktion alls?” ropade Erik Ponti snabbt. Han visste mycket väl svaret, åtminstone det sanna svaret, på den frågan. Till sin förvåning fick han det sanna svaret, dessutom perfekt massmedialt formulerat. Men först fick han en knäpp på näsan.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 90

”Nu är det faktiskt inte meningen att vi ska göra presskonferens av det här mötet”, började Hamilton. ”Jag skulle vilja be Dagens Eko hålla sig i skinnet och inte försöka ta över.” Han fick skadeglada applåder. Men så fortsatte han snabbt innan någon ny fråga hade kastats fram. ”Men jag ska svara på din fråga. Svaret är nej. Dom så kallade parlamentariska representanterna i rikspolisstyrelsen rapporterar inte till någon, inte ens till parlamentet. Dom är dessutom förbjudna att tala om vad dom inte får veta. Allmänt sett kan dom snarast jämföras med en grupp dagiselever på besök på den lokala polisstationen.” Hamiltons stela ansikte stod i våldsam kontrast till skrattsalvorna som böljade genom salen. Den följande stunden upptogs av ett nytt långt resonemang om kurderna i Sverige eftersom några kurdiska studenter ryckt åt sig en av de trådlösa mikrofonerna och sen inte gav sig i första taget och inte heller avbröts av de andra studenterna eftersom saken gällde något som frågeställarna så tydligt led och kände med. Erik Ponti lyssnade bara med ett öra medan han gick igenom sina anteckningar och bytte band, han utgick från att Hamilton inte skulle låta sig pressas att säga mer i ämnet än han faktiskt redan hade sagt. Och, för den delen, så var det ju ingen dålig markering att den nye chefen för säkerhetspolisen vägrade att använda ordet terrorister om PKK. Det blev visserligen en del pikanta formuleringar om ”herrar Barrling och Köge och deras olycksaliga epok under sedermera privatspanare Holmér” – fortfarande dessa giftiga ironier eller grova skämt utan ett leende från Hamilton – och en del försäkringar om att man numera lade ner ”avsevärda ansträngningar på att höja den kulturella bildningsnivån på Säpo”. Men det blev ingenting mer journalistiskt matnyttigt. I all synnerhet som mötet plötsligt tog slut. Hamilton såg på sin klocka och sa att nu måste han tyvärr gå. Sen bad han att alla skulle vara kvar på sina platser tills han hade kommit iväg. Och så gick han



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 91

plötsligt och var redan på väg ut när något förvirrade applåder bröt ut. När Erik Ponti trängde sig ut i sorlet för att försöka hitta lokalradiofolket och få skjuts in till studion där både de och han själv skulle arbeta, så fångades han upp av de olika TV-gängen som stod utanför och intervjuade varandra och gjorde ståuppor som handlade om att de inte visste något om vad som hade sagts eftersom den fria pressen och televisionen inte hade släppts in. De var mycket upphetsade. Och när de upptäckte Erik Ponti kom de framrusande med sina kameror och ställde honom till svars för den odemokratiska ordningen och antydde att bara somlig hovreporter hade fått tillträde. Först bland de indignerade kom en reporter från Aktuellt med kameraman och frågade om Säpochefen själv hade valt ut vilka massmedier som skulle få komma in. Erik Ponti svarade avmätt att han stått i kön som alla andra och att det var därför som han kommit in, liksom för övrigt lokalradion och några journalister från tidningar i Västerbotten. På frågan om det hade sagts något nytt eller sensationellt svarade Erik Ponti bara ja. Utan förtydliganden. Och när då Aktuellt och andra tillskyndande kolleger började ställa frågor till honom om innehållet svarade han att det var mycket intressant som hade sagts, så mycket att han hade bråttom att börja redigera eftersom det skulle ta stort utrymme i Dagens Eko. Sen bugade han ironiskt åt TV-kamerorna och rekommenderade TV-publiken att lyssna på Morgonekots sändningar och trängde sig skrattande loss. Han fick en del svordomar och muttranden om okollegialitet slängda efter sig men det rörde honom inte i ryggen. Han betraktade ändå inte TV-programmens inrikeselit som kolleger, snarare som en sorts halvpolitiker, och vad de ansåg eller inte ansåg om honom var honom fullkomligt likgiltigt. Det verkade omöjligt att få tag på en taxi, men när han kom runt Universum till parkeringsplatsen på framsidan upptäckte han att ett par bilar snart skulle iväg eftersom de just skottades rena från snö.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 92

Han lyckades övertala några studenter att få lifta in till stan, vilket inte var så svårt eftersom de också hade varit på mötet och mer än gärna ville veta vad som var nyheter och oväntat i det som Hamilton hade sagt. Själva hade de uppfattat nästan allting som sensationellt och omskakande. Mest upphetsade var de över att Hamilton tycktes ha utlovat någon sorts skoningslös kamp mot den naziinfluerade högerextremismen, vilket de ansåg inte skedde en dag för tidigt. När han kom upp på lokalradions redaktion var de redan igång med sändningen och han hann knappt börja redigera förrän en av redaktörerna kom in och frågade om han kunde göra en ”kommentar” så där fint som dom gjorde i Ekot och Rapport. Han muttrade något om att det kunde han väl, bara han fick sköta sin redigering först och sen blev han lämnad ifred. Redigeringen var enkel, han var väl förberedd. Med hjälp av sina anteckningar plockade han snabbt fram de bitar som handlade om hur PLO från och med september, tiden för regimskifte således, inte längre räknades som terrorister, om det ökande ryska spioneriet, om kurder, om infiltratörer som var Säpos största problem och slutligen den kostliga sågningen av den parlamentariska kontrollen i Rikspolisstyrelsen. När bitarna låg på plats trimmade han ner dem i tid och la in sina egna sammanbindande beskrivningar, snarare än kommentarer. De egna kommentarerna inskränkte han till att skildra stämningen och påpeka det unika i arrangemanget och så vidare, de politiska aspekterna struntade han i att göra övertydliga. Han fick ner det till sju minuter och gjorde sen en kortare version på tre minuter. Det var bättre att göra den nerkortade versionen själv än att någon annan skulle klippa nere i Stockholm medan han själv satt på flyg. Den långa versionen skulle gå i de viktiga morgonsändningarna, möjligen ända fram till lunchsändningen. Sen skulle man köra kortversionen under resten av dagen. Inget material skulle kunna slå ut inslaget, eftersom Dagens Eko egendomligt nog blivit det enda ”tunga” mediet på plats. Det faktum att Rapport, Aktuellt och



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 93

Lättnyheterna inte hade en enda bild och inte ett enda väsentligt ljud från föreställningen skulle upphöja hans inslag till scoop. Därmed skulle inte ens den nye chefen kunna få för sig att ämnet måste utgå, hållas kort, eller redigeras om. När han fått en ledning till Stockholm och sänt sitt material pratade han lite med kvällschefen för att sprida stämningen av triumf och sensation och på så vis ytterligare försäkra sig om att ingenting saboterades. Sen gick han in i studion där de lokala kollegerna fortfarande satt och sände generöst tilltagna bitar ur sina inspelningsband. De hade ju också scoopat, eftersom de nu var först ut av alla journalister med själva berättelsen. Erik Ponti lät sig kommentarintervjuas på det sätt han i och för sig tyckte var fånig journalistik, det som särskilt TV 4:s Lättnyheterna excellerade i, att en journalist intervjuar en annan om vad som hänt och att den som svarar då svarar i en egenartad blandning av faktiska iakttagelser och egna funderingar, ”kommenterar” således. Men han var skyldig sina kolleger en tjänst, så det var inte mycket att krångla om. När han kom ut från studion insåg han att han hade glömt att fråga kvällschefen i Stockholm om hans inslag om Kemal Yildiz hade sänts som planerat. Han antog först att det måste ha gått som planerat, eftersom kvällschefen inte sa någonting. Men han insåg att han skulle sova dåligt om han inte visste säkert, och därför ringde han upp på nytt. Jo för fan! Det hade sänts utan klipp tre gånger under kvällen och folk hade ringt och levt djävulen i telefonerna, både för och emot så att säga, som det brukade bli när man körde synd-om-svartskallesvängen. Men. Det hade kommit ett sent pressmeddelande från Invandrarverket också. Det var nu beslutat att Kemal Yildiz skulle få stanna. Och om han inte fick resning i sitt mål övervägde regeringen att ge honom nåd. Erik Ponti promenerade sakta tillbaks mot hotellet, snögloppet och kylan bekom honom inte eftersom han plötsligt kände sig lycklig.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 94

Denna dag hade han inte arbetat förgäves. Men dagar som denna hade blivit mer och mer sällsynta genom åren, som om han inte längre tog i tillräckligt mycket, som om han inte orkade på samma sätt längre eller blivit avtrubbad av att ha hört och gjort samma sorts historier alltför många gånger under dessa snart trettio år. Det var den fråga som han i hemlighet brottades mest med när han fick tid att stanna upp i arbetet och fråga sig vad han höll på med. Hade han tappat sin ursprungliga glöd, hade det som varit lidelse när han var ung bara blivit en praktisk rutin? Han insåg att det var första gången han tänkte på sig själv som ”när han var ung”. Nå, så var det ju. Gammal var han väl, men alltså inte utbränd än. Det goda humöret fick honom att sätta sig i baren när han kom tillbaks till Hotel Plaza. Det skulle han kanske inte ha gjort, eftersom hans Stockholmskolleger naturligtvis redan intagit stället och nu öste en del sarkasmer över honom. Han beställde in en stor whisky, eftersom vinlistan inte kunde fresta honom, tog en njutningsfull klunk, höjde glaset ironiskt skålande mot de sura kollegerna och förklarade att han bara firade sin seger. Han fick en skur av nya hånfullheter tillbaks på temat hovreporter. Men just nu bet ingenting på honom, det där med Kemal Yildiz gjorde honom tillfälligt osårbar, åtminstone för malliga TV-reportrar. *** Fyndet av de två kropparna vid Ålidhemskyrkans klockstapel var på flera sätt mysteriöst. Redan den student som ringde Umeåpolisen och berättade vad han sett talade om mord, något som senare skulle komma att försätta honom i en lika trist som besvärande belägenhet. Men den polispatrull som kom först till platsen drog omedelbart samma slutsatser som den student som ringt, de spärrade av ett område kring klockstapeln och varskodde utredningsroteln och den tekniska roteln inne i centrum.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 95

Två män, delvis översnöade, låg tätt intill varandra på baksidan av klockstapeln, mindre än femtio meter från den modernistiska träkyrkan och mindre än tjugo meter från den gångväg mellan Ålidhems studentbostadsområde och universitetsområdet som säkert trafikerades av ett par tusen personer varje dygn. Klockstapeln var i trä och stod på ett betongfundament med kraftiga träbjälkar i sitthöjd spretande åt alla håll. Om bjälkarna hade en praktisk funktion eller bara uttryckte konstnärlig smak var svårt att avgöra. Men de användes ofta som sittplatser för personer som ville dricka vin och sprit i det fria, platsen var ett känt tillhåll i det avseendet. Men det var svårt att tänka sig att någon eller några skulle vilja begagna tillhållet en mörk decembernatt i snöstorm. Efter fotografering fraktades kropparna iväg till Rättsmedicinska institutet för identifiering och obduktion, medan polisens tekniker började skotta och smälta snö på platsen för att hitta något som kunde förklara dödsfallen. Det syntes nämligen inga spår av yttre våld på de två männen, så ytligt sett kunde de ju ha frusit ihjäl efter att ha delat någon misslyckad form av hembränt. Om det nu inte varit för vädret det senaste dygnet. Under de två kropparna fanns stora fläckar av smält snö som de värmt upp med sin flyende kroppsvärme. Det såg alltså ut som om de dött under det senaste dygnet. Den snabba nedkylningen av kropparna som uppenbarligen ägt rum gjorde det till en början svårt för rättsmedicinarna att få en uppfattning om tidpunkten för dödens inträde, det var svårt att säga vad som var rigor mortis och vanlig enkel djupfrysning. Identifieringen var däremot lätt, eftersom båda bar legitimationshandlingar av olika slag på sig. Den ene var Memo Baksi, 31 år och frånskild med två barn och rätt väl känd av Umeåpolisen eftersom han drev en träningslokal där han försökte samla invandrarungdom till utbildning i diverse kampsporter. Han hade fått kommunala bidrag till sin verksamhet med hänvisning till att han genom kampsporten kunde få ungdomar på glid att koncentrera sig på något annat och bättre än brott. Verksam-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 96

heten hade redan varit föremål för en del hetsiga diskussioner bland Umeåpolisen där somliga menade att just orientalisk stridskonst väl ändå var den mest olämpliga uppmuntran till små gangsterfrön som kunde tänkas, man hade nog med ungdomsvåld som det var i stan, och somliga andra menade att huvudsaken var att man höll arbetslös ungdom med invandrarbakgrund borta från gator och krogköer så mycket som möjligt. Båda sidor sökte i misshandelsstatistiken för Umeå under de senaste två åren för att få stöd för sin uppfattning om det lämpliga eller olämpliga i att kommunen finansierade Baksis närstridsskola. Alltnog, närstridsspecialisten Memo Baksi hade nu hittats död i en snödriva utan yttre tecken på våld. Den han hittats tillsammans med var Abdel Rahman Fayad, en rätt välkänd person inom universitetslivet i Umeå och allmänt kallad Abbe. Han var av palestinskt ursprung, 28 år vid sin död och arbetade som assistent på institutionen för fysik vid universitetet, samtidigt som han skrev på en doktorsavhandling. Han var gift med en svenska, hade tre minderåriga barn och var svensk medborgare sedan fem år. Det saknades varje uppgift om honom i polisens register, han hade tydligen aldrig ägnat sig åt brott och såvitt känt heller aldrig åt någon kampsport. Hans fru hade emellertid oroligt ringt till polisen under natten och anmält honom försvunnen, trots att han bara varit borta några timmar. Det fanns alltså en del att börja leta efter för polisen, men man beslöt att avvakta tills den rättsmedicinska undersökningen av de två döda var klar, så att man visste om man undersökte mord eller inte. Mord var det. Eller, som slutsatsen kom att formuleras mer medicinskt formellt, ”död genom annans handaverkan”. Det stod snart höjt över varje tvivel. Men hur det hade gått till var däremot inte lätt att säga. När rättsläkarna med visst våld rätat ut de böjda och delvis frusna extremiteterna på de två döda och fått av dem kläderna och kunde



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 97

börja själva obduktionsarbetet hade det redan blivit kväll. Om det nu inte varit så angeläget från polisens sida hade man väl möjligen väntat till nästa arbetsdag med arbetet. Professor Anders Eriksson skulle egentligen ha varit på ett jakthundsmöte för Västerbottenkretsen denna kväll och han kände till en början ingen entusiasm när han började undersöka den förste av de två. Men hans stigande nyfikenhet gjorde honom snabbt mer intresserad av arbetet. Framför honom låg en uppenbarligen extremt vältränad man mellan tjugofem och trettio år, såvitt han kunde bedöma. Det fanns inga yttre spår av våld i ansiktet eller i bröstregionen, alla extremiteter var hela, inga brott någonstans. Det antydde att man skulle tvingas leta efter döden inne i kroppen, i värsta fall med hjälp av kemiska undersökningar som kunde ta lång tid. Men när de vände på den till synes oskadade mannen upptäckte Anders Eriksson och hans medhjälpare samtidigt en liten blodfläck intill ryggraden, mellan tolfte bröstkotan och första ländkotan. När de därefter undersökte området närmare såg det ut som om det kunde finnas en två-tre centimeter avlång penetration av huden. Såret hade på grund av hudens elasticitet gått ihop, men gick att dra isär med fingrarna. Det kunde faktiskt vara ingångshålet efter en kniv. Misstanken bekräftades någon halvtimme senare när de öppnat kroppen och lyft undan de första organen. Till sin förvåning fann de en blodmängd, mest levrat blod, på knappt två liter. De städade sig fram och torkade upp i bukhålan allteftersom tills de nådde fram till det fynd som de redan anat. En kniv hade alltså trängts in snett mot ryggraden, kapat förbindelsen mellan tolfte bröstkotan och första ländkotan och samtidigt punkterat stora kroppspulsådern. Det var ett mycket märkligt fynd. Något liknande fanns sannolikt inte i svensk kriminalhistoria. Ändå var den rent medicinska logiken enkel. Knivhugget hade lett till omedelbar förlamning i hela underkroppen och blixtsnabbt blodtrycksfall till följd av den punkterade aortan. Döden var sakligt sett



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 98

omedelbar, i vart fall skulle de flesta motoriska kroppsfunktioner i nedre kroppshalvan ha utsläckts som om man vridit om en elektrisk strömbrytare. I juridisk mening inträffade i så fall döden några minuter senare när hjärnfunktionerna slocknade. Ingenting i detta var medicinskt problematiskt, det var inte det som var svårbegripligt. Däremot frågade sig de två rättsläkarna vem som kunde utföra ett sådant mord, såvida han inte var kirurg med specialistkompetens i ortopedi. Som mord betraktat var det fråga om ett artisteri på hög nivå, vilket väckte de två rättsläkarnas omedelbara och yrkesmässiga förtjusning. Det här var verkligen ingenting som gick av för hackor. Den omständigheten att de sen, som de redan utgått från, inte kunde hitta något annat spår av våld, inte en enda övrig detalj som kunde sättas i samband med döden, övertygade dem också att gärningsmannen faktiskt vetat vad han gjort. Han hade inte haft tur, han hade arbetat med en häpnadsväckande precision. Deras slutsatser i fallet Memo Baksi gjorde att de med stora förväntningar tog sig an det andra offret, jakthundsmöte eller ej. De konstaterade att det rörde sig om en man i samma ålder, dock med en mer normal kroppskonstitution. Den förste hade ju varit någon sorts vältränad idrottsman. Men här hade det inte använts någon kniv. Redan vid sin första ytliga examination av den döde fann de upphovet till hans död, ett brott på halskotpelaren. De gick fort igenom den inre besiktningen och analysen för att få den undanstädad innan de övergick till att försöka förstå hur det yttre våldet hade applicerats i det här fallet. Det var inte lätt, det kunde inte avgöras under kvällen, åtminstone inte exakt. Så mycket var klart att det riktats någon form av mycket kraftigt våld mot halskotpelaren eftersom det fanns brott på flera ställen. Men bristningarna i muskulaturen antydde också någon annan sorts våld, det såg ut som om huvudet och halsen utsatts för en kraftig vridning, förmodligen efter att brotten på halskotpelaren uppstått.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 99

Till en början kunde de bara gissa och de gissade att det som hänt måste ha varit slag mot nacken med något trubbigt instrument, man kunde tänka sig ett baseballträ, och att den då medvetslöse och i medicinsk mening redan döende mannen därefter hade utsatts för en ny attack, på något sätt hade hans huvud vridits i sidled. Och eftersom det redan fanns två brott på halskotpelaren så hade skelettet inte kunnat stå emot och så hade döden sett ut: bokstavligen talat hade gärningsmannen eller gärningsmännen vridit nacken av sitt offer. Också det skulle såvitt Anders Eriksson erinrade sig vara en nyhet i svensk kriminalhistoria; det där var ju ett stående föreläsarskämt, att ”vrida nacken av någon”, som det folkliga uttrycket beskrev, var i praktiken omöjligt. Men här tycktes just det ha skett. När Anders Eriksson ringde upp chefen för utredningsroteln vid Umeåpolisen hade han alltså, som han sa, mycket intressanta nyheter. I korthet att det rörde sig om mord i båda fallen, att våldet varit precist och utfört med avsikt och att det i teknisk mening rörde sig om förvånansvärt medicinskt kunniga gärningsmän, närmast artistiska i sin förmåga. Kriminalkommissarien i andra änden muttrade något ogillande om uttrycket artistiska men frågade sen om det fanns någon möjlighet att de två offren hade haft en intern uppgörelse och lyckats döda varandra. Det kunde Anders Eriksson snabbt och enkelt utesluta. Den av de två som mördats med kniv hade förlamats i större delen av kroppen i samma ögonblick som kniven trängt in. Han hade därefter dött utan att kunna röra sig, sannolikt snabbt medvetslös till följd av blodtrycksfall. Det andra offret hade slagits medvetslös med en enda insats av yttre våld och följaktligen varit orörlig när han sen fick halskotpelaren söndervriden. Minst en person ytterligare måste alltså ha varit närvarande på platsen. För även om en av de två mördade hade tagit den andre av daga så hade han ju själv dött på ett sätt som omöjligt kunde vara självmord.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 100

När utredningsroteln vid Umeåpolisen fått det definitiva beskedet kallade man in extra personal och började göra upp övertidslistor som första åtgärd. Därefter höll man ett kort möte i ett av de större sammanträdesrummen i huset och summerade vad man visste, innan det var dags att fördela de rent praktiska arbetsuppgifterna. Det man visste var alltså att två män i ungefär samma ålder, båda av utländskt ursprung, mördats på samma plats och, såvitt man måste utgå från tills vidare, vid ungefär samma tidpunkt. Tidpunkten måste ligga efter klockan 01.00 eftersom det enligt anmälan klockan 03.00 var då som ett av offren, Abdel Rahman Fayad, lämnat sitt hem. Och eftersom de två hittats strax före 10.00 så var alltså den logiska tidpunkten mellan 01 och 06 med tanke på att de båda varit översnöade och snöfallet upphört någon gång vid sjutiden på morgonen. Mer troligt mellan 01 och 03 eftersom man visste när Fayad gått hemifrån och vädret knappast hade lämpat sig för någon längre vistelse utomhus. Det fanns ingen känd förbindelse mellan de två offren, de hade såvitt man hittills kände till rört sig i helt olika kretsar. Gärningsmännen eller gärningsmannen hade uppträtt med en hantverksskicklighet som tydligen gjort rättsläkarna lyriska. Detta var vad man visste säkert. Alltså gällde det nu att hitta förbindelsen mellan de två offren och det var ju bara att sätta igång och leta bland deras bekanta. Förhör skulle omedelbart hållas med Fayads fru, eftersom hon kanske visste något om vad han skulle ha för sig. Den omständigheten att hon ringde till polisens växel redan klockan 03.00 antydde ju att hon kände på sig att något hade hänt. Frågan var vad hon kände på sig. Det var lika bra att gå på henne direkt. Och sen naturligtvis den där studenten som gjort fyndet nu på morgonen. Hur visste han att det rörde sig om mord när den saken inte kunde fastställas förrän efter noggrann examination av rättsläkaren? Det var bara att sätta igång och jobba.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 101

Under de följande timmarna genomfördes bland annat två förhör som var lika obehagliga som kränkande för de förhörda. Filosofie studerande Martin Arnhög pressades hårt på hur han till synes av en slump råkat upptäcka de två översnöade kropparna och hur han dessutom kunnat veta att det var frågan om två mordoffer. Fyndplatsen låg visserligen intill hans dagliga morgonpromenad från Fysikgränd inne i Ålidhems studentbostadsområde och universitetet. Han hade varit på väg till en föreläsning som bevisligen, efter kontroll, skulle ha börjat klockan 10.00. Så långt inget konstigt. Men vad hade förmått honom att just denna morgon, på sin vanliga promenad förbi kyrkan, plötsligt gå fram till klockstapeln och göra sitt ovanliga fynd? Han hade ju inte kunnat se något från den upptrampade snömodden borta på promenadvägen, så varför denna plötsliga avvikelse? Och med tanke på att det faktiskt var nordiska språk han studerade och inte medicin, hur hade han kunnat veta att det rörde sig om mord? Vilken anknytning hade han till de två offren? Kände han någon av dem? Kände han någon i deras bekantskapskrets? Till en början värjde sig den unge studenten mest med en sorts aggressiv ironi eftersom han hade svårt att ta frågorna, eller rättare sagt det som frågorna antydde, på allvar. Och när han förstod att det var allvar, eftersom han inte fick gå hem när han sa att han var trött på dumheterna, utan tvärtom upplystes om att han kunde hållas sex timmar innan det blev tal om anhållande, så var det försent att börja förklara. Plötsligt lät hans förklaringar som efterhandskonstruktioner, som något han bara hittade på. Han hade blivit pissnödig, vad var det med det? Därför hade han gått bakom klockstapeln och då hade han sett dem ligga där. Han hade naturligtvis inte ”vetat” att det rörde sig om mord. Men antagligen var det väl bara så att det inte såg ut som några fyllon som kanske kunde ha legat där och frusit ihjäl, och att han därför spontant gissat på brott. De låg ju i en konstig kroppsställning båda två, som om de blivit nerslängda. Och så med snön över … ja?



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 102

Hur kom det sig att han blev pissnödig efter att ha gått mindre än femhundra meter hemifrån? Pissat hade han väl gjort på morgonen? Det var ju mycket folk i rörelse på vägen mellan universitetet och studenthemmen vid den här tiden på morgonen, var det inte konstigt att ställa sig och urinera då? Och så vidare. Han anhölls naturligtvis inte, det saknades ju varje form av tydlig brottsmisstanke mot honom. Men när han fick gå kände han sig som en misstänkt och dessutom blev han angripen av lokalpressens fotografer och reportrar när han kom ut från polishuset. För Abdel Rahman Fayads hustru Annalena blev förhöret snart ohyggligt plågsamt, även om den kvinnliga polisassistenten som talade mest gjorde sitt bästa för att gå mjukt fram. De två kriminalarna fann henne hysteriskt gråtande med ett litet barn i famnen. Hon hade redan fått veta, en radiobil hade varit där en timme tidigare. De två poliserna kände sig till en början också mycket plågade och de försökte trösta med den tafatthet som var ofrånkomlig i kvinnans sorg och gråt. Men det var obönhörligen vissa frågor som måste ställas, och man måste dessutom ställa frågorna så fort som möjligt: Vem skulle han träffa när han gick ut? Sa han något om vad saken gällde? Hur verkade han när han gick? Hon hade ingen aning om vem han skulle träffa, han sa ingenting om det. Någon Memo Baksi hade hon aldrig hört talas om. Nej, han brukade inte försvinna ut på det där viset, det var ju därför hon så fort blivit orolig. De lirkade med henne, till en början med en mjuk och förstående attityd. Men de trodde henne inte och snart började det framgå av deras sätt att fråga. Hon fick ett hysteriskt sammanbrott när hon förstod att man trodde att hon visste något som hon ville dölja. De kunde inte fullfölja förhöret och efter en kort konsultation med chefen på utredningsroteln beslöt man att det sociala skulle ta hand om kvinnan och hennes barn över natten medan man gjorde



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 103

husrannsakan i hennes och hennes mördade mans hem. Utan att ens börja formulera några hypoteser utgick polisledningen i Umeå från att det måste finnas ett klart samband mellan de två offren. Och att man borde kunna hitta det sambandet rätt omgående. Det fanns två enkla vägar att gå, för det första beslag och husrannsakan i de två offrens hem och på deras arbetsplatser. För det andra förhör, framför allt med unga män med anknytning till karateklubben där Memo Baksi hade varit instruktör och ledare. Ett av offren, Abdel Rahman Fayad, hade ju dödats med något som kunde vara karateliknande metoder. Men ingen av dessa väl beprövade polisvägar gav något snabbt resultat. Efter tjugofyra timmar hade man ännu inte funnit någonting konkret som band de två offren samman. Ingenstans i deras anteckningar eller telefonböcker fann man den andres telefonnummer eller ens något telefonnummer med indirekt anknytning till den andre. I Abbe Fayads bekantskapskrets på universitetet eller på hans arbetsplats i Naturvetarhuset fanns ingen som ens hört talas om Memo Baksi eller hans karateklubb. Och de unga män som frekventerade karateklubben nere i stan utgjorde alldeles uppenbart en helt annan social krets än den som fanns ute vid universitetsområdet. Memo Baksi hade vid något tillfälle varit misstänkt för viss anknytning till narkotikabrottslighet och det var alldeles klart att det fanns en del ungdomsbrottslingar i hans umgänge på klubben. Det var ju just därför han fått kommunala anslag för att få unga slagskämpar att träna på varandra under ordnade former i stället för att slåss på stan. I Abbe Fayads bekantskapskrets fanns uteslutande akademiker på universitetet och en del palestinier som arbetade som sjukvårdsbiträden på universitetssjukhuset eller i någon av restaurangerna på området. Socialt sett framstod de två som dramatiskt olika. Det fanns bara två saker som band dem samman. De hade blivit mördade samtidigt på samma plats och de var båda av utländskt ursprung. När polisen i Umeå kallade till presskonferens mer än ett dygn



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 104

efter att de två mordoffren påträffats så hade man alltså ett betydligt magrare material att presentera än man både trott och hoppats. Ur journalistisk synvinkel var fakta magra men rätt intressanta. Dubbelmord. Utlänningar. Karateexpert. Det var en god brygd, betydligt mer än spik att koka soppa på. Och följaktligen kom medierna från Stockholm snabbt att skildra händelsen betydligt mer utförligt än lokalpressen och lokalradion. Det fanns ju nämligen en pikant anknytning till mycket känd person också. De två mordoffren hade påträffats mindre än tio minuters promenad från den plats där Säpochefen Hamilton hade hållit föredrag kvällen innan. Det födde vissa spekulationer, framför allt i Stockholms kvällstidningar, där man sökte en kombination av Hamilton, mördade svartskallar och tidigare erfarenheter. Lasermannen Ausonius, som av privatpolitiska skäl försökt döda så många invandrare som möjligt, stod visserligen inför rätta, fast han just misshandlat sin advokat och fått målet uppskjutet i väntan på ny advokat. Men någon hade kanske fått för sig att upprepa hans privata kamp för ett Sverige utan svartskallar. Och denne någon kunde ha lurat två offer till platsen utan att de kände till varandra. Ett rasistiskt motiverat dåd, kanske med nynazistisk bakgrund, funderade den ena stora kvällstidningen. En intern palestinsk-kurdisk uppgörelse om knark, tänkte sig den andra kvällstidningen som gärna sökte mer liberala förklaringar till det till synes oförklarliga. Mordet ansågs efter något dygns kvällstidningsjournalistik tillräckligt intressant för att omnämnas i de olika TV-nyheterna, som också de presenterade ”kommentarer” i fullkomligt disparata riktningar. Rapport antydde att dubbelmordet i Umeå hade samband med en intern uppgörelse mellan kriminella. Aktuellt lutade mer åt rasistdåd, i vart fall rekapitulerade man Lasermannen Ausonius serie överfall i samband med sin redogörelse så att man sa rasistdåd men ändå inte sa det. Lättnyheterna hade en hemlig högt uppsatt källa på Säpo som berättade att det var frågan om muslimsk fundamentalistisk terror mot avhoppade muslimer.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 105

Med ”avhoppad muslim” förstods då exempelvis den brittiske författaren Salman Rushdie, som visades på bild; enligt den iranska statsledningen var det dödsstraff på att lämna islam. Bild visades även på Salman Rushdies norske förläggare, som för två år sen skadats allvarligt i ett ännu inte uppklarat överfall.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 106

 Carl kom hem för första gången på en vecka. Han stannade utanför stålgallergrindarna, tog upp sin sändare, riktade den mot grindarna och slog koden. De gled ljudlöst åt sidan. Där nere i alléns andra ände låg Stenhamra svart och tyst. Han betraktade huset och insåg att det var en mycket konstig sparsamhet som fått honom att ställa av timern som reglerade ljuset. Eller om han helt enkelt hade stängt av ljuset för att han ville att huset skulle vara mörkt när han kom hem, därför att det var en sannare bild som inte kunde framkalla några minnen, inga hallucinationer. De fanns ju inte längre där inne, mörkret var sant och stämde med hans sinnesstämning. En upplyst allé och bottenvåning hade varit mer outhärdlig som syn, som om de hade funnits, som om de hade väntat på honom, som om Tessie skulle sitta och läsa inne i salongen mot sjösidan, eller sitta vid sin dator i det nya arbetsrummet på övervåningen, höra hans bil och gå ner för att möta honom; som om Ian Carlos skulle sova i sin barnsäng på mellanvåningen. Mörkret var bättre därför att mörkret inte ljög. Han körde in bilen, vände sändaren mot grindarna och stängde efter sig. Bilen slirade lite i snön, det fanns inga bilspår, inga människospår på tomten. Han parkerade bilen, tog ut sin fullproppade sportbag ur baksätet, det triviala skälet till att han kom hem, hans skjortor var förbrukade, han måste tvätta en omgång och hämta nya. Han hade inrett en liten övernattningskabyss med pentry intill sitt tjänsterum inne på Kungsholmen. Om det inte vore för skjortor och underkläder som måste tvättas så skulle han kunna bo på jobbet månader i sträck, han arbetade ju gärna på nätterna när alla andra gått hem.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 107

Han låste garaget och larmade det, sen började han gå mot huset. Han fick snö i sina lågskor, grovkornig snö eftersom det hade töat och blivit kallt på nytt. Dörrlåset klickade oberört artigt när han slog koden, som om allt var normalt, som om ingenting hade hänt. Han gick in i mörkret och avlarmade huset, sen slog han in sina frågekoder på panelen intill larmet och fick en serie siffror tillbaks som beskrev de rörelser som funnits i huset sen han lämnat det, rörelser för små för att utlösa larmet. Såvitt han kunde se hade en del möss varit i rörelse i källaren som vanligt, kanske hade fladdermössen på vinden rört sig lite, ändrat till en bekvämare sovställning. Men inget stort varmblodigt djur hade rört sig i huset den senaste veckan. Han gick ut i köket utan att tända ljuset, räknade stegen noga innan han sträckte ut handen för att precis nå fram till dörrhandtaget. En lätt unken doft slog emot honom där ute, han stannade och vädrade. Sen bestämde han sig för att han måste ha glömt en mjölkförpackning någonstans, att den surnat och möglat. Han gick bort till tvättskrubben, öppnade dörren och steg in. Han ville inte tända ljuset och det berodde inte bara på att han lärt sig att betrakta mörkret som vän, som en extra säkerhet. Han fantiserade om att han skulle ha fått välja, bli blind eller det som hände, och då skulle han ha valt att bli blind och kunnat leva ett gott liv. Han stuvade in sin tvätt i tvättmaskinen, fortfarande utan att tända ljuset. Men när han stängt locket och la handen på programmeringsratten svor han till. Han kom inte ihåg hur den varit inställd sist, han kunde inte starta rätt program utan att tända ljuset. Förträngningsleken var slut. Han tände ljuset och blinkade bländad av det plötsliga skarpa skenet och såg sen just det han hade varit så rädd att se. Tessies morgonrock som hon spillt kaffe på låg över torktumlaren, han hade inte kunnat förmå sig att slänga den. Där den låg, med sina kaffefläckar fräscht bruna som om det hänt i morse, hälsade den till honom i sin mänskliga vardaglighet att allt var som vanligt, att hon förväntade sig att han gjorde något åt saken. I den röda tvättkorgen i



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 108

plast låg en del av Ian Carlos kläder, med en liten sjömansskjorta överst. Han tog först fram tvättpulver, doserade och stängde facket. Sen ställde han in tvättmaskinen på kulörtvätt och sextio grader och slog igång apparaten. Medan maskinen brummande började ta in vatten betraktade han tvättkorgen, nickade åt sig själv som om han verkligen fattat ett beslut, slängde ner hennes vita fläckade morgonrock i tvättkorgen och tog med sig korgen. På väg in mot det stora vardagsrummet på nedre botten tände han alla ljus. Som vanligt fanns en brasa färdigpreparerad i öppna spisen, med paraffinampuller och allt, det var bara att sätta en tändsticka till. Han öppnade spjället och tände brasan som genast började ryka in när röken och värmen på väg upp mötte en mur av kyla. När värmen segrat och brasan brann ordentligt började han långsamt mata in Ian Carlos kläder fast han tvekade inför de små sportskorna med tre röda ränder. Det var någonting med miljöförstöring, att man inte skulle bränna plast och konstgjort gummi. Sen fnös han åt sin tanke där det religiösa hade stått i absurd motsättning till den ansvarsfulle konsumentens samvete och pytsade in skor och hoptorkade nerkissade byxor, en liten mörkbrun sparkoverall, hennes morgonrock och sist den lilla sjömansskjortan. Han såg fascinerad, nästan förstelnad, hur elden kröp upp över de tre vita ränderna i sjömanskragens blåa bård. När sjömanskragen brann för fullt satte han sig ner på knä och såg på den och kunde inte förstå varför han inte grät, om det var för att tårarna hade tagit slut eller för att någon uppfostrande ryggmärgsreflex inom honom betvingade allt ovärdigt uppförande under gudstjänst. Den mänskliga naturen kunde anpassas till vad som helst, tänkte han. Människor i alla tider kunde uthärda vadsomhelst, börja om sina liv på nytt. Det var en evig erfarenhet – allt detta som han hela tiden försökt intala sig själv, detta som DG sagt gång på gång – det fanns till och med eviga berättelser om det.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 109

Briseis fick uppleva hur Akilles mördade hennes söner och hennes man vid en räd utanför Troja. Hon blev hans krigsbyte, fast hon var en kvinna som de grekiska belägrarna antagligen inte kan ha hållit särskilt högt. Av rädsla för könssjukdomar, förmodligen, hade de föredragit unga jungfrur. Men kärleken mellan Briseis och Akilles blev så stark att han i förtvivlan slutade slåss när kungen i en gest av arrogans tog Briseis ifrån honom. Därmed avgjordes kanske hela kriget. Hur hade hon kunnat älska Akilles? DG hade ägnat nästan en kväll åt ämnet vid brasan nere i Kivik, då när det kanske ur DG:s synvinkel i första hand gällde att få Carl att sluta tänka på självmord i en eller annan form, där den mest näraliggande varianten kanske var att åka ner till Palermo och skjuta don Tommasos söner i stycken en efter en tills krigslyckan ofrånkomligen vände och han själv dog. Han hade just då inte haft någonting emot en sådan lösning. Han hade till och med feberaktigt, på gränsen till vad som i efterhand kändes som någon sorts vansinne, hävdat att det var en utomordentlig lösning eftersom också vendettan borde ta slut i och med att han själv dog. Han hade blivit skjuten flera gånger, såvitt han förstod var det en smärtfri död och någonting annat skulle inte kunna komma i fråga där nere, de skulle ju aldrig kunna ta honom levande. Han hade kommit över det, han hade lämnat tanken på att hämnas förvånansvärt fort och DG hade sagt att det var fullkomligt naturligt att han skulle göra det, eftersom hans liv bestämdes mycket mer av den vänstra hjärnhalvan än den högra. Och den vänstra hjärnhalvan upplyste vid det här laget med illuminerande kraft om att en vendetta mot sicilianare inte kan vinnas om de har så mycket resurser, alltså pengar, som don Tommasos familj. De har ett vapen mot vilket inget försvar finns, vendetta transversale. Om vi inte kan ta dig, tar vi din familj, alla som är släkt med dig, alla som över huvud taget heter Hamilton. Och du får leva med någonting mycket värre än om vi hade nått dig själv. Mycket enkelt. Han petade i de hopsotade klädresterna så att elden flammade upp



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 110

på nytt, tog fram en blåsbälg och började med långsamma stadiga rörelser blåsa askan av Ian Carlos sjömansskjorta, hennes morgonrock och de andra kläderna upp genom skorstenen. Han reste sig lite stelt eftersom blodet hade stockat sig runt knäna av hans hukande framför elden. Han skulle bränna alla deras kläder, insåg han. Men inte just nu, det skulle ta för lång tid. Han hade ett viktigt möte med ledningen nästa morgon och han ville komma utvilad och väl förberedd. Han la på några nya björkklabbar på brasan för att få mera lyster i elden, någonting ljust som förde bort tankarna från det han just hade gjort. Motvilligt gick han ett långsamt varv runt rummet, han kunde nästan höra deras röster. När han stannade framför den där mycket amerikanska spritvagnen som hon hade köpt tvekade han. Sprit hade han aldrig uppfattat som tröst, antagligen hade han inte druckit en droppe alkohol den senaste månaden eftersom vin var något som han hade svårt att tänka sig utan umgänge och mat, och sprit var något som man bara drack när man redan var full, efter vinet. De hade ju varit i Skottland, lärt sig en del om vad som var rätt och fel. En whisky fick inte vara blandad whisky och absolut inte amerikansk. Plötsligt fladdrade en kort minnesbild förbi när han varit nära att be ”sin klanledare” hertigen av Hamilton om en Jack Daniels on the rocks, vilket varit hädelse. Nu stod här sådant som var anständigt, hon hade tagit noga reda på det och skaffat hem det. Macallan var bäst, Highland Park var bäst om man var ensam eftersom den whiskyn kunde konversera, något sånt. Han slog upp några försiktiga centiliter i ett glas, konstaterade att iskylaren var tom samtidigt som han kom ihåg hennes förmaningar att riktiga skottar inte använder is. Nästan demonstrativt gick han och satte sig på hennes plats och sträckte sig efter fjärrkontrollen till stereoanläggningen. Han ryckte till vid de första tonerna av Mozarts Requiem, döds-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 111

mässan. Det var sant, den enda musik han brytt sig om under de senaste månaderna var det som fanns av Mozarts mörka musik. Han slog snabbt om till P 2 och kom mitt in i något som han gissade var ett parti ur Rimskij-Korsakovs Sheherazade. Det var bättre, just nu. Han var fyrtio år. För några tusen år sen skulle han ha varit en gammal man, redan ha gjort sitt. Whiskyn smakade chockerande starkt, snarare än gott. Han hade tagit en för stor klunk eller också var han ingen riktig skotte. Båda förklaringarna kunde vara lika sanna. För några tusen år sen hade han varit samma biologiska varelse som just nu, samma människa. Men redan förbrukad, inte tillräckligt stark för att kunna överleva. Det tålde att tänka på. En förklaring kunde vara att levnadsvillkoren då var så hårda att mindre än en procent av männen kunde hävda sig efter fyrtio, det var ju dessutom en tid då man dog av blindtarmsinflammation, där fanns ett gudomligt spelmoment. En annan förklaring var att försörjningen effektiviserats så till den grad att svaga individer kunde överleva utan att nödvändigtvis kunna slå ihjäl andra män hela tiden, den förklaring som han omedelbart valde. Det var alltså normalt att han hade ett kvarts århundrade kvar till pension, till att över huvud taget räknas som gammal i social och politisk mening. Han kom att tänka på en svensk olympiaskytt som fuskat i femkamp genom att ta en mellanöl innan han genomförde skjutningen, såg på sitt urdruckna whiskyglas och bestämde sig impulsivt för att pröva. Han gick fort ner i källaren och tände alla ljusrören. Han valde det vapen som han använt på allvar, för att döda andra människor. Pistolen hade en kolv i pärlemor och familjevapnet fanns ingraverat just där fingrarna slöt sig. Han skulle aldrig mer använda vapnet för att döda någon, det hade visserligen inte med saken att göra. Just nu klamrade han sig bara fast vid sin nyfikenhet, han hade aldrig kört bil berusad, han hade aldrig skjutit mot en måltavla berusad eller ens påverkad. När han laddat ett magasin, dessa inövade rörelser som han kunde



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 112

göra i mörker lika snabbt som i kallt neonljus, gjorde han en kalkyl över vad en mellanöl, den mellanöl som Sveriges femkampslag förlorat en guldmedalj på i en olympiad, skulle motsvara i whisky. Jo, det borde stämma. Men när han höjde vapnet kände han att han höll det för hårt. Måltavlan väntade oberört där borta, väl belyst. Men han höll för hårt i vapnet därför att han kände hat. När han med sänkt vapen andats ut och in några gånger bestämde han sig för att sätta alla skotten utom det sista i mitten, det sista skulle han skjuta i nian klockan sex, strax under centrum. Han sköt fort och med gott självförtroende och trodde att han gjort just det som han bestämt sig för. Men när han gick fram för att kontrollera resultatet måste han samla sig och se efter på nytt eftersom ingenting stämde. Utom det sista skottet rakt under målet. Det var bara en tia, tre nior åt olika håll och en åtta uppe till höger, den sämsta serie han skjutit på tio år. När han bytt tavla och stod där på nytt bestämde han sig för att göra sitt yttersta, inga funderingar på något sista skott eller andra skämt. Det grovkalibriga vapnet hade skjutit sönder centrum av tavlan, det gick inte att se mer än att det var 50 poäng; tavlorna var små, egentligen avsedda för finkalibriga vapen och skulle motsvara 25 meter med tjänstevapen. Det gick inte att dra några slutsatser, annat än att han för sinnesfridens skull borde använda en stund varje dag åt att skjuta. Det fanns inte längre någon militär avsikt med den övningen, han skulle aldrig mer placera en niomillimeters kula i någon människa. Men det var som ett vattenhål, eller en stund av kontemplation som han behövde. Han hade ju alltid kunnat koppla bort hela omvärlden när han övade pistolskytte. Just nu hade han för första gången blandat in annat i det som en gång varit träning för militärt ändamål, träning träning träning. Han låste in sitt vapen, släckte och gick tillbaks upp till det stora



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 113

vardagsrummet med pansarglas i fönstren och hällde till sin förvåning upp en ny whisky åt sig själv. Han insåg att han var rädd för sängen. Visserligen hade han bytt lakan flera gånger sen det hände. Men hennes doft fanns fortfarande kvar där. När han var på väg att somna skulle han sträcka sig efter henne och när han vaknade skulle han först bli förvånad över att hans trevande arm inte hittade henne. Han var rädd för sängen. Han bytte till Macallan, eftersom hon sagt att den skulle vara bäst. Det smakade fortfarande mer starkt än aromatiskt. Det nya jobbet hade förstås varit en räddning och han gav fullkomligt fan i om det var så de hade tänkt, sant var det i alla fall. Att gå tillbaks upp till sitt kontor på Försvarsstaben, ta fram de senaste uppgifterna om Tjetjenien eller syssla med frågan om oidentifierade försvunna från bilfärjan Estonia eller vad det nu kunde vara, det kunde han inte tänka sig, det var i vart fall svårt att föreställa sig. När han blivit uppkallad till statsrådsberedningen ett par veckor efter valet hade han trott att det skulle bli någon vänlig form av avsked eller tjänstledighet på obestämd tid och han hade varit inställd på att acceptera. Det var alldeles efter begravningen och han var ändå inte i stånd att sköta något arbete just då. Det var svårt nog att tvinga sig till att syssla med den formellt juridiska och ekonomiska konsekvensen; absurt nog hade han ärvt dem båda eftersom Ian Carlos fortfarande var vid liv, enligt vittnesmål från brandmännen fortfarande gav svaga livstecken ifrån sig när … Han förde över alla deras pengar till hennes stiftelse i San Diego för utbildning och socialt stöd av mexikanska immigranter och kopplade sen ihop mer än hälften av sina egna tillgångar med stiftelsen, via en bank i Luxemburg. Det var som om han höll på att städa upp allting efter sig i livet och just då kallades han alltså upp till Rosenbad för att träffa Lars Kjellsson i vad han förmodade skulle bli hans sista formella umgänge med den svenska statsapparaten. Förslaget att bli ny Säpochef var så förvånande att han skulle ha gissat på ett grovt skämt om det inte vore för hans personliga be-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 114

lägenhet som ju gjorde alla skämt omöjliga. Han kom sig först inte för att svara eftersom det stod still i huvudet på honom. Men när en något plågad Lars Kjellsson utvecklat sitt förslag fann han det tilltalande, både i den del som han fick sig serverad i klara ord och den del som kom i finkänsliga kringelikrokar. De rent sakliga argumenten var enkla. Traditionellt hade det varit omöjligt att kontrollera Säpo eftersom kommissarierna där levde i sin egen kultur och hade svårt att respektera ämbetsmän som exempelvis varit riksåklagare och sen fick avsluta sin ämbetsmannabana som Säpochef. Inte heller hade det gått med personer som gjorde anspråk på att vara tuffa snutar, cyklade till jobbet och bar läderkläder, eftersom de aldrig varit just tuffa snutar utan sysslat med chefskarriär och följaktligen inte visste något om jobbet; den särskilt svenska chefsmodellen som Lars Kjellsson kallade fenomenet. Följaktligen hade Ingvar aldrig, förmodligen inte heller Carl Bildt på sin tid, kunnat skaffa sig kontroll över verksamheten eller ens gedigen kunskap om den, eftersom cheferna snarare blev förda bakom ljuset av sina underlydande än lojalt försedda med korrekt underlag för dragningar i statsrådsberedningen. Så såg det sakligt logiska argumentet ut. Lars Kjellsson och statsministern hade kommit fram till att kommissariebenägenheten att föra chefen bakom ljuset kunde få ett abrupt slut om chefen blev en viss Hamilton. Den del av förslaget som framfördes i kringelikrokar handlade vagt om Carls personliga liv och frågan om det ändå inte, trots allt, kunde ses som en ganska meningsfull uppgift att ägna sig åt kampen mot terrorism och organiserad brottslighet eftersom … ja, med tanke på, ja alltså att Carl möjligen skulle kunna finna ett starkt personligt engagemang om han anförtroddes den uppgiften, eller hur man skulle kunna uttrycka saken? Och så vidare. Carl hade bara nickat kort och sagt att han skulle tänka på erbjudandet i tjugofyra timmar, sen hade han farit raka vägen hem och ringt DG.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 115

DG skulle ha skrattat i ett annat läge, det kändes så för Carl när han kortfattat redogjort för den nytillträdda regeringens förslag. Men nu tog DG god tid på sig och funderade högt i sådana motsatspar som var typiskt för hans sätt att tänka när han angrep problem. Att hamna uppe på Aphuset på Kungsholmen var visserligen något som en god officer borde se som någonting åtminstone halvvägs ner i tratten på Dantes inferno. Men å andra sidan var Säpo sakligt sett en utomordentligt viktig institution i samhället, dessutom en institution som, precis som Kjellsson sagt, länge flutit vind för våg. Kunde man förvandla Aphuset till en normal säkerhetstjänst av normal västerländsk standard så skulle den samhällsinsatsen inte underskattas. Å ena sidan skulle Carl i så fall få ett direkt operativt ansvar för att bekämpa terrorism och utländsk organiserad kriminalitet, å andra sidan var det personliga hat han måste känna, det som man ju redan talat så mycket om, lika mycket en fördel som en nackdel. Att flitens lampa skulle lysa på det jobbet var nog i och för sig klart. Men på vilket annat jobb skulle Carl, rent personligen, kunna uppleva ett starkt engagemang de närmaste åren? Dessutom – man behövde antagligen effektivisera förbindelserna mellan polisen och den egna sidan, den militära underrättelsetjänsten, med tanke på vissa uppenbara framtidsperspektiv, estniska gangstrar och liknande. Carl skulle bli en perfekt länk mellan de båda organisationerna, allsmäktig chef för den ena och med orubbligt förtroende hos motparten. Så egentligen återstod bara att formulera vissa krav. Viktigast var att få regeringen att tydligt markera att Säpochefen, ehuru vice ordförande i Rikspolisstyrelsen, sannerligen inte var underställd ordföranden i Rikspolisstyrelsen, känd från lekprogram och TV-soffor och för lustiga massmediala utspel. En mycket tydlig markering på den punkten var vad Carl måste kräva. Så långt i DG:s resonemang upptäckte Carl att DG redan formulerat beslutet och han fann sig omedelbart, så som han nästan alltid gjort när DG formulerat ett beslut.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 116

Han framförde sitt av DG dikterade villkor till Lars Kjellsson och fick svar omedelbart, som om det på intet sätt överraskade den inre maktcirkeln i regeringen att det kunde finnas en viss komplikation med tanke på vem som var rikspolischef i landet. ”Den där humoristen behöver du inte bry dej om”, hade Lars Kjellsson svarat innan Carl ens hunnit tala till punkt. ”Vi har tänkt på det där och för det första reglerar vi förhållandet med en förordning som säger att generaldirektören, ja det är du alltså, ensam svarar för Säpos operativa verksamhet. Det betyder att du står direkt under regeringen, ingen annan, du rapporterar till mej eller Ingvar.” ”Och för det andra?” frågade Carl lamt. ”För det andra kommer du i nästa vecka att befordras till viceamiral i samband med utnämningen, två steg uppåt i stället för ett, alltså.” ”Jaha?” sa Carl frågande. ”Som sjöofficer förmodas jag väl bli mycket glad och smickrad, men har ni någon praktisk avsikt med det där?” ”Just det! Det har vi”, sa Lars Kjellsson med ett snabbt strypt leende. ”Normalt motsvarar generaldirektör konteramiral, liksom rikspolischef för övrigt. Vi gör alltså en liten markering, du blir rikspolischefens överordnade, åtminstone när ni ska bordsplaceras på kungamiddag.” Lars Kjellsson såg ut som om han ville bita tungan av sig efter sitt arroganta skämt, Carl var just nu inte en man som man skämtade med. Men Carl hade bara rest sig och uttryckslöst sträckt fram sin hand för att markera samförstånd. Sen sa han bara överenskommet och gick sin väg. Brasan hade falnat, men han var varken berusad eller trött och insåg att han inte kunde gå och lägga sig. Han skulle inte somna, han skulle ligga och stirra ut genom fönstret och känna ensamheten stiga upp i kroppen som kyla. Han gick bort till brasan och la på nya björkklabbar och ägnade en stund åt blåsbälgen tills veden flammade upp. Sen gick han obeslutsamt tillbaks till hennes whiskyarrangemang. Han hade inte lust, han



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 117

hade inte ens fallenhet för att dricka bort bekymmer och sömnlöshet. Han övervägde kort att gå ner i vinkällaren och hämta något som var gott åtminstone men slog bort tanken eftersom vin var något för sällskap, åtminstone gott vin, och aldrig för ensamhet. Fast på den punkten skulle han väl få lära om i det nya livet. Något slut på ensamheten kunde han inte ens föreställa sig. Han hällde upp en ny whisky och gick bort till stället för CD-skivor och letade efter något som följt honom genom livet och som kunde användas till alla sinnesstämningar, hittade Goldbergvariationerna med Glenn Gould och slog sig på nytt ner i den stora kvidande läderfåtöljen när de första milda tonerna smög ut i rummet; en gång beställningsskrivna för en furste som hade svårt att sova. Han drack försiktigt och tyckte att det smakade något bättre. Bachmusiken lugnade, precis som den en gång var avsedd att göra, och skapade en känsla av hemtamhet och normalitet. Den första tiden som Säpochef hade blivit svår, mycket svårare än han hade väntat sig. Det hade blivit betydligt mer juridik än han kunnat föreställa sig och han kände sig under ett par veckor som om han skickats tillbaks till universitetet med en omfattande livets bakläxa. Det hade emellertid varit alltför otaktiskt att kasta sig in i operativa förändringar innan han läst på och dessutom skaffat sig en ställföreträdande chef som allmänt ansågs som en av de bästa polisjuristerna i landet. Men när han äntligen kände sig färdig att börja ta rejäla initiativ ramlade eländet i Västerås över honom. Det var egentligen en obetydlig sak, i vart fall för säkerhetspolisen, vars insatser inskränkte sig till telefonavlyssning. Det rent praktiska skulle uppenbart skötas av vanlig polis. Men eftersom resultatet av alla telefonavlyssningsprojekt automatiskt skulle rapporteras uppåt i systemet när det började dra ihop sig till operativa insatser fick han plötsligt hela ärendet på sitt bord i form av fyra fyllda A 4-pärmar med bandutskrifter. De misstänkta var en grupp på ett tjugotal ungdomar, från fjorton



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 118

till tjugotvå, och med något som var en ny säkerhetspolisiär samlingsbeteckning klassificerades de kollektivt som ”anarkister av vänstertyp”. När han läste deras telefonsamtal drabbades han av en rodnande känsla av att det här kunde ha varit han själv som tonåring, inte riktigt, men nästan. Clarté var förvisso en betydligt strängare organisation än dessa individualistiska virrpannor. Men ofrånkomligen var det som om han, nu faktiskt ärkefienden Säpo, tjuvläste sig själv som ung. Makten åt folket – vi ger oss aldrig. Det var deras ideologiskt föga utarbetade samlingsparoll. Några av de små olyckorna i den lokala sektionen av Vänsterns ungdomsförbund ägnade sig tydligen åt att i folkets intresse brandbomba de lokala valstugor som tillhörde ja-sidan i den kommande folkomröstningen. De var rörande mer än farliga, det var rörande att de gjorde sig omsorger om att ingen ”medlem av folket”, varmed såvitt han förstod avsågs människa, skulle komma till skada vid de rättmätiga aktionerna. Och de var rörande när de försökte tala i kod så att en avlyssnande säkerhetspolis inte skulle förstå. Han antog att deras ”kod” i telefonerna mer var en attityd för inbördes stärkande av moral än något som byggde på övertygelsen att Säpo verkligen avlyssnade. De hade en reservplan för den händelse att folket skulle rösta fel i folkomröstningen, därtill manipulerat av kapitalet, staten och borgarbrackorna i massmedia. I så fall skulle de ockupera ett nedlagt mejeri och utropa en EU-fri zon. Carl föll nästan i gråt av vanmakt. Hans första impuls var att åka till Västerås och tala förstånd med ungdomarna, men snabbt insåg han att han var generaldirektören, som nu maktlös måste se hur barnen gick i fällan, infångades och dömdes; allmänfarlig verksamhet, sabotage, våldsamt upplopp, med sina studier i färskt minne insåg han att det kunde bli långa fängelsestraff, beroende på hur mycket barnen sprallade när de skulle hämtas in och beroende på hur den lokala pressen behandlade dessa små självutnämnda statsfiender.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 119

Han överlämnade åt sin ställföreträdare att sätta igång den lokala ordningspolisen när första bästa taktiska läge uppstod, läste sen om gripandet av ”Kommando Gudrun Schyman” i pressen. Sen var det bara att invänta folkomröstningen som bland annat skulle avgöra frågan om mejeriockupation i Västerås eller ej. Han hade bestämt sig för att ensam och oannonserad resa till Västerås och tala med ungdomarna första bästa kväll efter folkomröstningen. Men morden på Vrångaholm kom i vägen. Tre dagar efter begravningen stegade han plötsligt in på deras nattliga krismöte, telefonavlyssningen hade ju gett honom exakta anvisningar, och bad att få säga några ord. Det var deras förstummade häpnad som gjorde att de accepterade hans närvaro. Hade de varit förberedda hade de sagt nej, förstod han efter ett tag, på två grunder. För det första att han var Säpo och därmed fiende. För det andra att han var rik och följaktligen klassfiende. Han tyckte om dem, inte bara för att de stod på sig och försvarade sig så gott de kunde mot erfarenhet och auktoritet, utan också för att de talade till honom utan minsta personliga hänsyn. De var de enda människor han träffat under det senaste halvåret som bedömde vad han sa för vad de ansåg det vara värt och inte av hänsyn till vad som hänt hans familj. Han tyckte mycket om just det. Hans politiska argument bet inte det minsta, det märkte han snabbt. Därför bytte han också taktik, just genom att övergå till den rent taktiska frågan. Ska ni använda våld, gör det bara om ni kan vinna. Han berättade en av sina favorithistorier om Nguyen Giap, den vietnamesiske generalen som först besegrat det kejserliga Japan, sen slagit det imperialistiska Frankrike för att slutligen, redan en gammal man, besegra USA-imperialismen på själva slagfältet; det var nämligen där kriget vanns, inte på amerikanska universitet, Stockholms gator eller på Dagens Nyheters kultursida. Franska journalister blev djupt berörda av det ärofyllda ögonblicket, de första västerländska journalister som fick träffa Giap efter segern, möjligen därför att han talade franska men inte engelska.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 120

De började med en lång svassande fråga, fylld av ärebetygelser, om Mästarens geniala teorier bakom det revolutionära kriget, vad var hemligheten, hur byggdes en sådan strategi? Giap såg förvånat plirande på dem innan han svarade. ”Mina herrar, ni frågar mej om teorierna bakom det revolutionära befrielsekriget. Det hela är mycket enkelt. Man måste vinna. Man måste absolut vinna.” Han bröt isen med den historien, ungdomarna log åtminstone åt honom. Då gick han, med några sista ord om att aldrig glömma vad Giap sa. Och inte försöka bekämpa den svenska staten och dess säkerhetspolis med våld förrän de var säkra på att vinna. Han visste ännu inte i denna stund om det varit så genomtänkt sagt, om han verkligen menat det eller om han bara använt sig av ett retoriskt trick för att ta sig ifrån en församling som alls inte älskade honom på det sätt som han, mycket naivt, hade föreställt sig; hans clartélegitimation syntes inte längre under galonerna. Med visst hårklyveri var det kanske sant. I en allmän folkresning kan man vinna. Under en allmän folkresning, i realiteten en motståndskamp mot ockupation, fanns också en moralisk legitimation, till och med en juridisk. Det var motsatsen till Rote Armee Fraktion; han hade sett de sista resterna skjutas sönder och samman av västtysk specialpolis, han hade till och med varit en del i den operationen. Det var kanske just den erfarenheten som fått honom att springa upp till justitieministern och göra bort sig dagen före folkomröstningen. Han förträngde genast det minnet, han hade svårt att tänka på nederlag. Brasan hade falnat på nytt och han bestämde sig för att inte börja på ett nytt varv och att inte dricka sprit på kvällarna. I stället kunde han trötta ut sig fysiskt i sitt gym, det borde fungera både mot sömnlöshet och mot hennes kvardröjande doft, inbillad eller verklig, eftersom den skulle dränkas i hans egen eftersvettning. ***



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 121

Erik Ponti gruvade sig inför måndagsmorgonens ledningsgruppsmöte. Den nye chefen hade nämligen infört en modern typ av ledningsgruppsmöten där han själv uttolkade tidens evangelium, ägnade sig mycket åt flummiga idéer om ”ledarskap” och annat skit som han säkert skulle kunna tillämpa på nästa steg i karriären, om det nu skulle bli politiken eller företagsvärlden. Han hade till och med fått iväg gänget på en kurs i ledarskap där diverse moderater under beteckningen konsulter pratade om något som föreföll som en blandning mellan manbarhetsriter och grovt bedrägeri. Erik Ponti hade själv, kokande av raseri, blivit instruktionsföremål vid en sådan seans som handlade om konsten att klä sig rätt för en ledare när han umgicks med underordnade. Man skulle till exempel gärna hänga av sig kavajen och uppträda i bara slips och vit skjorta när man ville markera vänskapligt umgänge. I just Erik Pontis fall skulle denna särskilt övertalande personalvård bli svår att tillämpa, eftersom han aldrig använde slips och vit skjorta, utom i länder som Irak och USA där man måste ha det i jobbet för att den lokala sedvänjan var sådan. På jobb skulle han för den delen gärna klä sig i färgade svandun och torselett om det var enda chansen att få träffa den som man måste träffa. Men på mellansvenskt slott under chefskurs föredrog han rutig skjorta i flanell och jeans, något som moderaten i talarstolen, som för blott tiotusen kronor i timmen delgav Ekoreportrarna sina tillkämpade kunskaper i överhetsritual, tydligen uppfattat som bohemisk fritidsklädsel. Han hade utvecklat en viss uppfinningsrikedom när det gällde att slingra sig ifrån vidare kurser på mellansvenska slott i SAF-regi, bland annat genom att förlägga sina kontrakterade utlandsreportage så att de olyckligtvis hamnade just på kurstillfällen. Måndagarna var under alla förhållanden trista i starten eftersom den nye chefen då tillämpade sina kunskaper i ledarskap, vanligtvis på så vis att han själv oavbrutet pratade om ditt och datt i en timme, med flödet av ord bara tillfälligt avstannande för att han kom på någon konkret idé. Som exempelvis att man hellre skulle ha bra



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 122

reportage än dåliga reportage i Dagens Eko, fast han uttryckte den visdomen mer komplicerat, som en modern svensk chef. Det hela var mycket tidsödande och ju längre seansen pågick desto otåligare blev deltagarna som ville in till sina ringande telefoner, växande högar av fax och begynnande berg av telefonlappar för att äntligen kunna börja jobba. Men hans kolleger var förvånansvärt, för att inte säga ohyggligt stryktåliga. De kunde lyssna artigt i nästan en timme utan att visa tecken på otålighet, trots att de hela tiden tänkte på annat, förmodligen mest på det jobb som de just nu försummade medan pratet pågick. Det föreföll Erik Ponti som en särskilt svensk sed att lyssna på medicinmannen utan att röra en min, vad han än sa. Modernt ledarskap, som det hette, var sånt. Det hade han förstått. Men han hade inte kunnat förlika sig med tanken på att det måste tillämpas just på Dagens Eko som ändå var en seriös arbetsplats. Denna måndag blev värre än vanligt. Den nye chefen hade nämligen tillbringat en lugn helg med att tänka. Och nu brann han av iver att delge sina kamrater, som han falskt kallade församlingen, frukterna av denna tankeverksamhet. Han hade kommit på att Dagens Eko måste vara ett nyhetsprogram i tiden, att man måste vända sig till lyssnarna och att man måste ta upp sådana saker som både den vanlige lyssnaren och makthavaren ville ha. Efter denna briljanta inledning såg han sig triumferande omkring och misstolkade sannolikt sina formellt underlydandes leenden. Erik Ponti höjde snabbt på ögonbrynet i en blick av samförstånd med chefen för rättsredaktionen som satt mitt emot honom vid bordet. Självklart, betydde deras blick. Vi har aldrig varit annat än ett nyhetsprogram i en annan tid, vi har självfallet aldrig vänt oss till några lyssnare och så vidare. Men visdomarna flödade vidare. Dagens Eko måste kunna ta upp sådant som var högt och sådant som var lågt, blanda hårda news med mjuka news, det sublima med det komiska. Dagens Eko måste kunna vara kontroversiellt och kritiskt mot makthavare. Men samtidigt



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 123

också förmedla maktens påbud till folket, det fanns en skyldighet att söka egna nyheter och det fanns en redovisningsskyldighet av sådant som var nya påbud i staten. Om en ny skatt skulle införas – ja, då skulle Dagens Eko berätta det. Fast sakligt. Dock gärna med kommentarer om vilka det drabbade mest. ”Ursäkta att jag avbryter”, sa Erik Ponti just när det såg ut som om den nye chefen drog in luft för att spruta ur sig en ny rad självklarheter. ”Men du tycks ha missat något väsentligt i din särdeles elokventa framställning.” Den nye chefen gav honom ett fientligt misstänksamt ögonkast, frågade inte, men lät sig ändå avbrytas så att Erik Ponti kunde fortsätta. ”Det du inte tycks ha förstått är att vi här i rummet till skillnad från dej är journalister med lång erfarenhet. Du undervisar oss, och då undervisar du, om jag har räknat rätt, ungefär tvåhundra års yrkeserfarenhet. Om du vill prata babyspråk om vårt jobb kan du göra det på Rotary, men här måste vi väl ändå vara lite konkreta när det nu gäller den rent praktiska frågan om hur vi ska utforma det sublima och det komiska.” Erik Ponti lutade sig omedvetet tillbaks men såg mycket intresserad ut. Han kände sig inte ens särskilt förbannad och han visste dessutom att ingen i rummet skulle skynda fram till pladdermakarens försvar just nu; vad de sa till honom i enrum vid ett annat tillfälle var en annan sak. Men här vid bordet fanns ingen tänkbar invändning. Det hade blivit tyst kring bordet. Erik Ponti betraktade den nye chefen, nyfiken, fortfarande mer nyfiken på hur han nu skulle praktisera modernt ledarskap, än arg. De andra såg ner i bordet, eller ut genom fönstret, eller på klockan, eller ritade cirklar på det tomma anteckningsblocket framför sig eftersom intet funnits att anteckna hittills. ”Det är bra, mycket bra”, inledde den nye chefen ett snabbt taktikbyte, ”att du får ner mej på jorden när visionerna håller på att ta överhanden så att säga. Så okej, jag ser att klockan är mycket. Jag ska gå



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 124

rakt på sak. Det finns en grej jag tänkte vi skulle diskutera om vi inte borde satsa på.” ”Utmärkt”, sa Erik Ponti vänligt, utan ironi, ”det vill vi gärna höra.” Det visade sig nu att den nye chefen hade tänkt igen. En omedelbart konkret följd av detta tänkande var att han svävade ut i lite svammel om brottslighet i största allmänhet. Sen avbröt han sig när han tyckte sig se en elakt ironisk glimt i Erik Pontis ögon, och hellre än att dra på sig en ny utmaning där han skulle sätta sitt ledarskap på spel, det var något som moderata konsulter på mellansvenska slott starkt avrådde från, gick han äntligen rakt på sak. Den nye chefen menade att det just nu fanns särskilda skäl att ta upp en kastad handske från televisionen; han ursäktade sig kokett för att han använt det fula ordet. Men sakligt sett fanns det något bestickande, rentav oroande, i möjligheten att finna ett samband mellan dubbelmordet på två muslimer i Umeå och den nya händelsen i Linköping. För om nu tre muslimer mördats under former som den enklare och mer kommersiella journalistiken beskrev som ritualmord, fast det kanske var lite långsökt när det gällde just Linköpingsfallet, så fanns det ju ett teoretiskt samband. Känd Laserman Ausonius var förvisso fullt sysselsatt med att obstruera sin egen rättegång, men tänk om det fanns en ny dåre ute på banan? Borde man inte … ? Ja alltså, om du Erik ville fortsätta? Det fanns två Erik i rummet och Erik Ponti trodde inte ett ögonblick att frågan kunde gälla honom. Det gjorde den inte heller, utan den var riktad till chefen för rättsredaktionen; Dagens Eko höll inte kriminalreportrar som de vulgära medierna utan rättsreportrar. Rättsredaktionschefen, han hade en så knölig titel därför att man inte gärna kunde kalla honom rättschef, bläddrade något besvärad upp sitt anteckningsblock och berättade sen kort och stötvis som en journalist snarare än som en föredragande rättschef. Offret var en Ali Akbar Kermani, 37 år, iranier, aktiv i Iranska



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 125

kulturföreningen vid Linköpings universitet, arbetslös läkare, forskade i nåt, skjuten genom huvudet när han stod i sitt kök. Polisen hade uppmätt avståndet från skottplatsen till trehundratrettio meter. ”Det kan inte stämma”, avbröt Erik Ponti. ”Trehundratretti meter, genom huvudet?” ”Jo, polisen har mätt upp avståndet med laser, dom är helt säkra”, sa hans kollega osäkert, väl medveten om Erik Pontis erfarenheter som jägare. ”Menar du att det är nåt extremt?” ”Ja”, svarade Erik Ponti tankfullt återhållsamt, han hade ingen anledning att tvivla på det sakligt riktiga, åtminstone inte att polisen uppgett det avståndet. ”Målet är ungefär detsamma som träffytan på ett rådjur. Jag har en gång skjutit ett rådjur på tvåhundratjugo meter, under extremt goda förhållanden med stöd och vindstilla och sånt där. Det finns föralldel jägare som skryter om trehundrametersskott men allmänt sett kan man säga att det i så fall tyder på dåligt omdöme.” ”Nu kanske vi inte ska fördjupa oss i ballistiska detaljer”, avbröt den nye chefen, påtagligt nöjd över att ha vunnit en poäng. ”Mja”, sa Erik Ponti och höll avvärjande upp handen. ”Om det här är sant så är skytten i mycket god tävlingsklass, rent tekniskt. Dessutom genom ett fönster … det betyder att han måste veta en massa som tävlingsskyttar inte vet. Min poäng är att vi just har sett Return of Batman II.” ”Var det inte så uppe i Umeå också, den där storyn som Ponti var oförsynt nog att missa trots att han var på plats”, fortsatte den nye chefen ivrigt. Alla i rummet såg på Erik Ponti som om han skulle svara, men han visade med en svepande handrörelse åt sin kollega rättsreportern att denne skulle fortsätta. ”Ja, men polisen där uppe är rätt förtegen om hur det där gick till”, sa den andre Erik tankfullt. ”Det tycks ha varit både kniv och nån sorts karate inblandat. Dom har lagt munkavle på rättsläkaren nu, men han hann säga något om ’artist i mördande’ eller nåt annat sånt



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 126

där som rättskvackarna kläcker ur sej när dom får se en mikrofon. Entusiastisk var han i alla fall.” ”Här finns ju onekligen vissa samband”, konstaterade den nye chefen överdrivet eftertänksamt och såg plötsligt ut som chefskurs på nytt. ”Vi har tre muslimer som avrättats med synnerlig expertis, det är faktiskt två samband. Tänk om nu det TV-program jag inte vill nämna namnet på skulle ha rätt, jag menar även en blind höna kan hitta ett korn? Ja. Tänk om Iran har börjat mörda avhoppade muslimer i Sverige? Jag tycker det vore pinsamt om vi skulle missa det tåget bara för att vi inte kollat. Vad tycker ni?” Erik Ponti sjönk demonstrativt och stönande ihop. Sen använde han snabbt tricket till att ta ordet. ”Ett av de två offren i Umeå var uppenbarligen kurd, förmodligen kristen. Iraniern kan ha varit shiamuslim, palestiniern var av namnet att döma sunnahmuslim”, sa han snabbt. ”Om Iran skulle avrätta all världens religiösa avhoppare eller regimkritiker så fick dom en del att göra. Enbart i Sverige finns trettitusen iranska regimkritiker, minst.” ”Det är ju utmärkt att du har sån koll på sånt här”, sa den nye chefen och såg ut som om han just bläddrat upp sidan 126 i instruktion för modern chef, kapitel ta fasta på det positiva. ”Om vi tar in uppgifter på offren så kan väl du ge rättsredaktionen ett handtag, dessutom kanske det finns internationella jämförelser?” ”Nej det kan jag inte”, sa Erik Ponti surt. ”För det första ska jag iväg till Groznyj, jag tror det kommer att bli krig i Tjetjenien snart. För det andra finns det inget religiöst eller kulturellt samband mellan en förmodligen kristen kurd, en förmodligen sunnahmuslimsk palestinier och en förmodligen shiamuslimsk iranier utom att dom är svartskallar och har mördats skickligt.” Den nye chefen såg ut som om han plötsligt tänkte ta strid. Men lika plötsligt såg han ut att ändra sig, kanske för att Tjetjenienresan var beslutad för en vecka sen, kanske för att Erik Ponti onekligen hade vissa reportageresor inskrivna i sitt anställningskontrakt, kanske för att en strid om Mellanösterns religioner var på förhand förlorad.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 127

”Okej”, sa han. ”Men då satsar vi ändå en viss ansträngning på att hitta samband mellan dom här händelserna och redovisar dom i ett sammanhang. Kan vi arbeta så?” Han hann inte avsluta den sista meningen innan församlingen började resa på sig och inrikeschefen skruvade på sin hörapparat. Alla utom den nye chefen gick fort ut ur rummet. De hade bråttom tillbaks till jobbet. Efter en timmes prat hade man bara beslutat att sända ett inslag som man redan hade sänt två gånger. *** När Carl skulle in i Rosenbad passerade han till synes helt oberörd, utan att ens se sig om, rakt över den plats där han hade blivit skjuten, strax utanför ingången. Hans två säkerhetsvakter slöt upp tätt bakom honom, och när de gått in genom de första dörrarna skyndade en fram och höll sig snett framför på väg mot slussen in till hissarna. Det var så långt de fick följa med. Carl hade uttryckligen sagt ifrån att han inte ville skämma ut sig med säkerhetsvakter på besök hos justitieministern. Dessutom vidhöll han sin gamla rutin, att gå in i vaktkuren och snöra av sig sitt pistolhölster och lämna det tillsammans med vapnet tills han skulle ut. Det var en ordning som den säkerhetsansvarige på firman funnit högst äventyrlig. Men nu var generaldirektörens vilja lag på just detta statliga verk. Och Carl hade fnyst åt tanken att göra en föredragning för justitieministern och hennes sakkunniga med vapen på sig. Han hade alldeles uppenbarligen svårt nog ändå att vinna justitieministerns gillande, varför visste han inte. När han satt uppe i vänthörnan på plan sju utanför den lilla rad av rum som var hennes domäner med i tur och ordning ett större rum för föredragningar, ett rum för sekreterarna, sen hennes arbetsrum och bakom det hennes övernattningsrum, försökte han förstå vad han hade gjort för fel. Han hade sökt upp henne strax före folkomröstningen om EU, det



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 128

var då det hade skurit sig på något sätt. Först hade han informerat om det kommande ingripandet mot ”Kommando Gudrun Schyman” i Västerås, en till synes liten fråga men dock med politiska implikationer; Gudrun Schyman skulle bli så lagom förtjust och socialdemokraterna använde henne som samarbetspartner. Carl hade fått för sig att det därför var en information som borde framföras; justitieministern hade vid deras första möte antytt att när det gällde ”spektakulär brottslighet av allehanda slag” så var det bra om hon fick informationer i god tid, eftersom hon blev en av de första som väntades komma med officiella kommentarer. Så långt hade han alltså gjort rätt, att informera om det kommande tillslaget mot den lilla idealistligan i Västerås var rätt. Hennes nedlåtande attityd var nog mest hennes sätt. I det följande hade han tillåtit sig en personlig synpunkt, nämligen att det skulle vara mycket olyckligt om regeringen beslöt att sätta in den nya och hittills oprövade terrorstyrkan mot ungdomarna. Den lokala polisen skulle utan svårigheter kunna klara den rent operativa sidan av saken. Hon hade gett honom en mycket kall blick och konstaterat att hon noterade den synpunkten. Något i hennes tonfall fick honom att tro att han ändå haft synpunkt på något han inte skulle ha synpunkt på. Han borde ha avstått från sin tredje fråga. Men han hade bara tyckt att det kunde handla om politisk lämplighet och att hon som politiker, dessutom i viss mening hans chef, borde vara bättre skickad än han själv att bedöma den lämpligheten. Han beskrev sin idé att åka till Västerås en kväll för att prata lite förstånd med ungdomarna. Såvitt han begrep kunde man ju inte utan vidare kalla det för en privat angelägenhet, även om han i viss mån kände det så. Och alltså, fanns det något olämpligt i att ta ett sådant initiativ? Hon svarade först med en iskall blick och med en mun som ett streck, hennes mun var liten och hade en tendens att även när hon var avspänd skapa ett intryck av förakt eller nedlåtande. Men nu meddelade hon med hela sin attityd att han var en idiot och sen svarade hon



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 129

snabbt och kallt att ”jag är säker på att du avgör den saken bäst själv”. Och i nästa ögonblick reste hon på sig och sträckte fram handen för att köra ut honom. Han hade aldrig haft en kvinnlig chef, aldrig ens tänkt sig den möjligheten. Kanske hade hon fått för sig att han skulle ha några särskilda svårigheter med den saken, och därför bestämt sig för att hålla honom mycket kort. Kanske hade han omedvetet visat något konstigt i sin attityd som hon tolkat fel. För fel måste det vara, han fann ingenting konstigt med en kvinnlig justitieminister, däremot hade det varit konstigt med kvinnlig chef på det område han ägnat större delen av sitt yrkesliv åt. En kvinnlig amiral? Nej, det kunde inte vara det. Kanske hade han bara fått ärva efter tidigare Säpochefers fadäser, somliga av hans företrädare hade ju inte varit några ljushuvuden precis. Hursomhelst var det besvärligt. Hon var för övrigt redan försenad, över en minut konstaterade han när han såg på klockan. Just då svepte hon förbi honom på väg in till sitt eget rum med några kassar i ena handen och ett barn i den andra. Hon såg honom inte ens, eller brydde sig inte om att se honom. Han konstaterade förvånat att hon hade en lång päls i bisamråtta slafsande kring benen. Bisamråtta? Skulle det vara folkligt, djurvänligt eller var det bara dålig smak? Hon klädde sig ju för övrigt stelt och konstigt. Två minuter senare öppnades dörrarna till det stora föredragningsrummet och en tjänsteman visade in honom i rummet där han började med att hälsa på justitieministern och hennes statssekreterare som i sin tur presenterade honom för några rättschefer från olika avdelningar. Därefter gick han runt det runda bordet med hål i mitten och ställde sig avvaktande mitt emot justitieministern; han antog att det var rätt, även om det skapades ett stort avstånd mellan honom och de övriga som grupperade sig runt sin chef. När hon satte sig satte sig också Carl, och just då föll hans blick på en uppställd svensk flagga snett bakom henne och han kommenterade den spontant skämtsamt: ”Borde den inte vara tretungad?” frågade han med en nick åt flaggan.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 130

”Vet inte, det där är nåt som moderaterna fyllde huset med. Min företrädare hade en på mitt rum och den har jag kastat ut, men kastade vi ut den där också så skulle vi väl skällas för bristande patriotism”, svarade hon snabbt och uttryckslöst och gjorde sen en gest åt Carl att inleda. Just då kom en tjänsteman insmygande och började dra för draperierna i rummet. Carl blev så häpen att han kom av sig mitt i sin start, något som de andra i rummet konstaterade med illa dold förtjusning. ”Förlåt”, sa han, ”det är kanske inte så viktigt, men varför?” Han nickade åt den just avslutade draperimanövern. ”Därför att vår säkerhetsexpertis har kommit på att Expressen eller lede fi skulle kunna filma våra läpprörelser från riksdagshusets tak och därefter sätta en labiolog på att göra en utskrift”, svarade statssekreteraren nästan muntert. ”Labiolog?” sa Carl häpet. ”Förlåt men det är faktiskt omöjligt, det där går inte att genomföra, avståndet är för långt, vi har fönster emellan, ljuset räcker inte för att få skärpa, våra munnar syns inte och så vidare.” ”Nåja, nu är det som det är med den saken, varsågod och börja!” sa justitieministern och tvingade Carl att ta sats på nytt. Han hade bestämt sig för att gå rakt på det som han uppfattade som mest väsentligt, hålla sig till det och avvakta frågor om det fanns andra ämnen av intresse. Säpo hade omprövat sin hållning till den så kallade muslimska frågan och Säpo hade därvidlag kommit till andra slutsatser, för svenskt vidkommande, än vad framför allt amerikansk och fransk säkerhetstjänst hade gjort. I Europa fanns numera femton miljoner muslimer, de flesta i Frankrike, då med nordafrikanskt ursprung, och i Tyskland, då med turkiskt ursprung. I Sverige kunde man räkna med omkring tvåhundratusen personer, vilket gjorde islam till den näst största religionen i landet. Det fanns exempelvis avsevärt färre mosaiska trosbekännare och katoliker. Bland muslimerna utgjorde den iranska gruppen, på drygt trettio-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 131

tusen personer, den största enheten. Emellertid hade det överväldigande flertalet iranier kommit till Sverige efter att shahens regim störtades, de var alltså flyktingar från den teokratiska staten Iran och således starka motståndare till den nu härskande regimens fundamentalistiska idéer om synd, kvinnor, hädelser, terror mot den vite satan och dylikt. Och på ungefär samma sätt förhöll det sig med varje större grupp som man med mer eller mindre goda kriterier kunde definiera som ”muslimsk”. Det var därför logiskt att det inte hade förekommit någon mätbar terrorverksamhet eller annat politiskt våld med ”muslimsk” anknytning i Sverige och av detta enkla förhållande borde man dra operativa slutsatser. Konkret innebar det att man organiserat om en hel avdelning på Säpo som på utomordentligt egenartade grunder sysslat med ”terroristverksamhet med anknytning till islam”. Det hade lett till viss personalminskning men också omplacering inom Säpo till mer realistiska arbetsuppgifter. Ett par man sysslade nu med frågan och var då inriktade framför allt på att i samarbete med franska kolleger hålla ordning på vissa algerier som rörde sig i Europa med något som kunde vara uppgifter för antingen den algeriska militärdiktaturen eller den fundamentalistiska oppositionen, som ju inte var främmande för terrordåd på hemmaplan. Däremot var det svårt att se vad de skulle kunna uppnå genom att attackera mål i Sverige. Anledningen till att denna inriktning varit i behov av stark omdisposition, anledningen till att man över huvud taget sysslat med dessa något egenartade arbetsuppgifter och dessutom med avsevärda resurser, var att amerikanska kolleger fått för sig att islam var världens nya huvudfiende. Även om den inställningen kunde te sig politiskt korrekt för en och annan republikansk senator i USA, så förblev den operativt meningslös i Sverige. Detta var i korthet den senaste tidens förändringar inom svensk säkerhetstjänst. Om det var så att det fanns några frågor så skulle Carl naturligtvis försöka besvara dem.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 132

Han hade talat i exakt tjugo minuter, den tid han fått sig föreslagen i telefon från statssekreteraren. Han kunde inte bedöma hur de hade uppfattat hans redogörelse, om de gillat eller ogillat den, de hade dock antecknat en hel del. ”Om jag får börja”, sa en av rättscheferna och räckte upp en blyertspenna, ”så måste man ju fråga sej en hel del, jag menar det här går ju stick i stäv med … vad man kanske föreställt sej. Kan ni verkligen garantera att den muslimska terrorn inte utgör något hot för Sverige?” ”Naturligtvis inte”, sa Carl. ”Lika lite som vi kan garantera att vi inte råkar ut för judisk terror. Enstaka galningar finns inom alla läger, vi har nyligen utvisat en person i Malmö som enligt franska uppgifter sysslade med att försöka organisera terrorceller i Europa. Man kan också tänka sej attentat mot någon bokförläggare eller översättare som retat Iran särskilt mycket, ja ni vet vad jag syftar på. Men också det får vi betrakta som enskilda initiativ i så fall. Poängen i analysen är att det inte existerar något kollektivt muslimskt hot mot staten, vare sej det skulle komma utifrån, från stater som Iran och Algeriet eller grupper som Jihad och liknande, eller från hemmaplan.” ”Hur ser i så fall hotbilden ut?” frågade statssekreteraren. ”Ryska spioner med militär och teknisk, möjligen också ekonomisk inriktning”, svarade Carl snabbt. ”Där tycks det vara business as usual, det är den bedömning som min företrädare gjorde och jag har än så länge inte funnit något som tyder på att den analysen skulle vara felaktig. Därefter kommer ingenting, sen kommer ingenting och sen kommer skinnskallarna.” ”Är inte dom en fråga för den vanliga polisen?” sa justitieministern tvärt. Carl fick en känsla av att hon ville komma åt honom, slå honom på fingrarna. ”Det beror på”, började han långsamt koncentrerat. ”I vad mån dom begår brott i samband med sina nattliga fyllerier på Stockholms gator så är dom förstås en omedelbar uppgift för ordningspolisen. Men om dom beväpnar sej och planerar aktioner mot invandrare så vill jag nog påstå att dom blir en strategisk fråga för oss på Säpo.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 133

”Har ni ändrat ert sätt att angripa det problemet i något avseende?” frågade en av rättscheferna. ”Ja, i viss mån”, sa Carl försiktigt, han ville inte säga riktigt vad han ansåg om det som han funnit när han kom som ny chef. ”Vi har minskat på den yttre spaningen och ökat insatserna när det gäller inre spaning.” ”Förlåt men vad betyder det rent konkret?” frågade justitieministern snabbt och tydligt ironiskt, åtminstone tyckte sig Carl höra ironi. ”Det betyder att vi smyger mindre på dom och lägger ner större vikt vid att skaffa in alla deras skrifter, läsa vad dom planerar och stoltserar med, förtecknar det och aktivisterna i ett nu växande arbetsregister”, svarade han nästan aggressivt. Till hans förvåning var mötet därmed slut. När han förberett sig hade han tänkt ut ungefärliga svar på ett hundratal frågor, men mer än så här skulle det tydligen inte bli. ”Vi får tacka så mycket för en föredömlig föredragning”, sa justitieministern, nickade åt Carl och gick ut bakvägen, genom sekreterarrummet. Carl bugade mot de andra och gick ut genom sidodörren mot väntrummet och hissarna som en tjänsteman nästan demonstrativt höll upp för honom. Han kände det som om han slank ut med svansen mellan benen, ett intryck som förstärktes av att tjänstemannen genast och ljudligt stängde dörren efter honom. På väg bort mot statsministerns korridor förbannade han sig själv, han kunde inte förstå vad han gjorde för fel eller vad det var som fick justitieministern att så tydligt visa sin ovilja mot honom. Han kunde ju alltid fråga Lars Kjellsson och de andra som han skulle träffa om en stund, det här var månadens stora föredragningsdag. Han hade emellertid fullkomligt fel i sitt intryck, något han aldrig skulle få veta. Tvärtemot vad han föreställde sig stod den församling som inför honom varit stelt dyster nu inbegripen i en mycket livlig, närmast munter diskussion. Och när statssekreteraren gick in till sin chef för att berätta vad de



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 134

andra hade tyckt innan var och en gick till sitt, så stämde det också med justitieministerns eget intryck. Hon lånade en cigarrett, ett säkert tecken på att hon ville prata och var upplivad; hon var ökänd på departementet för sitt ständiga slutande och börjande, och när hon började började hon alltid med andras cigarretter. ”Han är ingen dumskalle, faktiskt inte”, konstaterade justitieministern när hon njutningsfyllt blåste ut sitt första stora rökmoln. ”Nej, jag måste säga att jag är rätt positivt överraskad jag också”, sa statssekreteraren. ”Du vet att jag var rätt skeptisk till utnämningen från början, tyckte att det nog var nåt som killarna hade fått för sej, kanske att det var lite väl äventyrligt med en så där trigger happy person. Men, tja … tänka politiskt kan han ju.” ”Du tänker på möjligheten att förbättra förhållandet mellan oss andra och den muhammed … islamiska minoriteten, vaccination mot Ny Demokrati? Heter det förresten islamisk eller muslimsk?” ”Hamilton sa muslimsk. Så då heter det nog det!” sa statssekreteraren med ett brett leende och fick samma leende tillbaks. Hade Carl sett de två kvinnorna just då hade han förstått att han kanske inte hade så mycket att oroa sig för på justitiedepartementet. Det var egendomligt att söka sig bort mot statsministerkorridoren. Han gick förbi sitt gamla rum på vägen; nu jobbade någon högst civil funktionär där inne. Han undrade om det hade möblerats om inne på statsministerrummet och i så fall hur. Det hade det inte. Så när som på en punkt, Carl Bildts dator hade kastats ut, annars var det exakt samma möblemang, det enda som skilde var några personliga saker på skrivbordet. Det var en något spöklik känsla att komma tillbaks dit in, samma rum fast ny regim. Tittade man noga på en viss plats på den heltäckande mjuka mattan fanns en svag färgskiftning i brunt. Det var hans eget blod. Om stämningen hade varit strikt och som Carl uppfattat det fientlig borta hos justitieministern så blev det nu raka motsatsen, lite grabbarnas snack i ibland ganska slängiga former. Carl började med att kortfattat berätta om innehållet i sin före-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 135

dragning på justitie, eftersom det ju faktiskt var en förändring som han genomfört och självklart skulle dras här också. Men det kändes tryggare nu, de satt alla runt soffgruppen med kavajerna avhängda och spånade idéer, som statsministern till Carls häpnad formulerade saken. Det man skulle spåna om var närmast frågan hur en i politisk mening mindre invandrarfientlig hållning från det statliga terrorinstrumentet, som Lars Kjellsson skämtade, skulle kunna formuleras i politiska termer. Det var ju högst väsentligt att få ut signalen att invandrare, särskilt muslimer, inte var fiender till ”oss rikssvenskar” som skinnskallarna sa. ”Helsvenskar”, rättade Carl dystert. ”Dom säger helsvenskar.” I varje annat läge skulle man nu skrattat högt och sträckt på sig, kanske sparkat av sig skorna och dragit någon skinnskallehistoria. Men det fanns en svart skugga bakom Carl som alla de andra såg och som han själv säkert anade. Därför gick man på tå i diskussionen, sa väl i sak detsamma som man skulle ha sagt i vanliga fall, men mer lågmält. Carl anmälde att han vid lämpligt tillfälle skulle offentliggöra sin syn på den muslimska minoriteten i landet. Och de andra nickade bekräftande. Det skulle bli en praktisk och smidig väg att gå fram. Om statsministern höll hjärtknipande tal i ämnet skulle det missuppfattas, i värsta fall verka politisk markering av småskuret slag mot den förra regeringen. Men om kunskapen såsom av en händelse kom från den opolitiske ämbetsmannen först, så var det ju en tacksam uppgift för regeringen att både instämma och kanske till och med försiktigt antyda att detta ju låg i linje med vad man tänkt hela tiden, nåt sånt. Så fick det bli. Resten av tiden ägnade man egendomligt nog åt att tala om betydelsen av att ha två svarta hjältar i det svenska fotbollslandslaget. ***



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 136

”Jo det gäller alltså det här med svartskallarna”, började Gösta Almblad, den något slängige chefen för rikskriminalen. Kommissarierna Rune Jansson och Willy Svensén, båda från den enhet som av tradition kallades ”riksmordkommissionen”, tittade som fån på sin chef. Uttrycket chockerade dem båda och dessutom förstod de inte ens i sak vad det var frågan om. De hade inte ens hunnit sätta sig. ”Jo så här va? Sätt er förresten”, fortsatte deras chef. ”Rikskrim, det vill säga vi, det vill säga ni två, ska sätta upp en samordningsoperation när det gäller vissa ouppklarade brott, mord på invandrare närmare bestämt. Vi har två fall i Umeå, en palestinier och en kurd, vi har en iranier i Linköping och ett misstänkt fall utanför Västerås.” ”Det är ju stora polisdistrikt, dom har tillräckligt med resurser”, invände Rune Jansson försiktigt. ”Vi brukar vänta tills dom själva ber om hjälp”, förtydligade Willy Svensén lika försiktigt. Deras chef var naturligtvis inte polis, då blir man inte så hög chef inom den svenska polisen. Han hade varit åklagare, sen byrådirektör eller om det var något finare på Säpo och nu var han alltså polisöverintendent och chef för rikskriminalen. De två kommissarierna utgick från att han bara visste det om polisarbete som en åklagare kan veta och följaktligen inte förstod det diplomatiska problemet: rikskrim fick aldrig sätta sig på kollegerna ute i landet. ”Jaja”, sa Gösta Almblad, ”jag vet vad ni tänker. Men nu är det så här att vi för det första har en viss ordergång inom verket som om den inte har uppfunnits av Gud ändå gäller som om den uppfunnits av Gud.” ”Rikspolischefen!” stönade Willy Svensén. ”Just det!” fortsatte Gösta Almblad roat. ”Högst densamme. Han har gjort ett så kallat utspel, åtminstone är det vad politikerna kallar sånt beteende. Dagens Eko har kört det här ett tag nu … jag vet inte om herrarna lyssnar på sånt …?” De båda kommissarierna skakade sammanbitet på huvudet.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 137

”Nä, kunde tro det”, fortsatte chefen för rikskriminalen lika oförtrutet muntert. ”Och ni läser väl inte kriminaljournalistik i kvällspressen eller tittar på dom formidabla Lättnyheterna heller, antar jag?” Han möttes av surmulen tystnad. ”Bra, då ska jag föredra läget för herrarna”, sa Gösta Almblad, plötsligt mer allvarlig. ”Tre, och vad våra ärade gentlemän från den fria pressen ännu inte känner till, möjligen fyra personer har mördats. Två gemensamma faktorer. Offren är svartskallar. Mördaren eller mördarna är, som en rättsläkare formulerat det, ’artistiskt skickliga’. Det här har lett till viss upprörd, delvis befängd journalistik, som ni säkert förstår eftersom ni tycks ha den sunda vanan att undvika sådan journalistik. Ja, spekulationerna går ungefär från Dracula, via Lasermannen II till gröna små män från Mars. Hursomhelst har vår värderade högste chef haft vänligheten att framträda och lova samordnade insatser för att lösa gåtan. Det är ni, det.” Varken Rune Jansson eller Willy Svensén rörde en min. De var två av landets mest meriterade mordutredare och de hade följaktligen hört mycket konstigt under sin långa yrkesverksamhet. Men av deras stela ansiktsuttryck att döma var det de nu hört mycket konstigt. ”Vari består det problem som herrarna säger mej utan att säga något?” frågade Gösta Almblad vänligt. ”I den yrkesmässiga relationen”, svarade Willy Svensén buttert. ”Du vet vad folk i kåren tycker om den där … ja, vår högste chef alltså. Om jag ska uttrycka mej lite försiktigt kan jag väl säga att det inte är världens mest förtroendeskapande mandat att komma ut med till kollegerna i landsorten. Och utan deras förtroende, inget resultat.” ”Just det”, sa Gösta Almblad långsamt. ”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, bortsett från att det var mycket bättre att du sa det. Så därför har jag, efter moget övervägande, bestämt att just ni två ska hålla i det här. Rune, du lär ju kunna umgås med kollegerna i Östergötland. Och du, Willy, har ju varit en del vändor uppe i Umeå genom åren. Så är det tänkt.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 138

Rune Jansson och Willy Svensén nickade resignerat tankfullt. De såg logiken i resonemanget och de såg att chefen inte var så dum, trots att han var chef. ”Hur hade du tänkt dej att vi skulle börja?” frågade Willy Svensén försiktigt. ”Det var det jag tänkte vi skulle diskutera, när ni väl kommit över er självklara motvilja och det har ni ju nu”, sa Gösta Almblad. ”Vi har ett jobb vi måste göra eftersom Gud så bestämt, så hur göra?” ”Det gäller nog till en början att göra klart att det inte är så att ’rikskrim har tagit över’, för om kollegerna där ute hör nåt sånt så blir dom vansinniga”, sa Willy Svensén men försjönk sen genast i grubbel. ”Vi måste sätta upp en central kunskapskälla här i Stockholm”, fortsatte Rune Jansson. ”Vi är rätt bra på register och ordning och reda och det här låter ju som, ja som om det fanns ett stort behov för sånt. Vår uppgift måste formuleras som att vi är den sammanbindande länken mellan dom olika distrikten, som sagt inte att vi har tagit över.” ”Och så måste vi se till att kommunikationerna fungerar, att alla enskilda distrikt får del av vad vi kan systematisera centralt”, fortsatte Willy Svensén. ”Och hur börjar ni, rent konkret?” frågade Gösta Almblad. ”Vi börjar med en jävla massa resande”, suckade Willy Svensén. ”Vi bör nog träffa kollegerna personligen för att kunna presentera rikskrims initiativ på ett bra sätt. Dessutom är det ett bra sätt för oss, alltid kan vi få nån idé när vi jämför det vi har sett, det kan ju inte dom andra. Om det nu finns någon koppling vill säga.” ”Det måste det väl ändå finnas”, invände chefen försiktigt. ”Samtliga är svartskallar, samtliga är mördade med stor effektivitet, inga spår, inget uppklarat. Det är väl samband om något?” ”Jo”, instämde Willy Svensén dystert. ”Jo, så kan det se ut, men vi har ju ett ganska brett fält av möjligheter, från Dracula till epidemi. Varför säger du svartskallar förresten?” ”Invandrare är inget bra ord”, svarade Gösta Almblad blixtsnabbt.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 139

”Om man använder ordet invandrare så kommer man ibland att tala om folk som är födda här och alltså inte alls är invandrare mer än ni och jag. Birgit Friggebo föreslog att man skulle säga nya svenskar, men hade jag sagt att tre nya svenskar hade mördats så hade det inte precis blivit kristallklart.” ”Jaha”, sa Willy Svensén. ”När kan ni resa och vart reser ni först?” frågade Gösta Almblad som om det språkliga problemet var fullkomligt avklarat. ”Vi reser väl till Umeå först”, svarade Willy Svensén med en snegling på Rune Jansson som nickade instämmande. ”Ja, vi får väl ta en dag för att lasta över det här med identifieringen av Estoniaoffer på andra, sen sticker vi.” ”Håller ni på med Estonia?” frågade deras chef häpet. ”Är ni inte lite väl överkvalificerade för sånt?” ”Det är inte så lätt som du tror”, sa Willy Svensén när han reste sig för att gå. Rune Jansson reste sig också och så tog de tre i hand utan att säga något mer.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 140

 Kriminalinspektör Patrik B. Vargemyr erkände mycket motvilligt för sig själv att han var rädd. Det ingick visserligen inte i hans bild av sig själv att han skulle kunna vara rädd inför något så vardagligt som ett sammanträde. Men att kallas upp till Svarte Amiralen klockan 07.00 tillsammans med sin närmaste chef kunde bara betyda två saker, sparken eller befordran. Klockan 07.00 betydde för övrigt 07.00 exakt på sekunden; det fanns en del historier om kolleger som kommit försent. Han hade egentligen aldrig träffat Hamilton mer än att de tagit i hand vid en inspektion och några föredragningar på avdelningen. Han kände sin högste chef mer via legenderna som redan börjat spridas på firman. Hamilton kunde arbeta flera dygn i sträck utan att lämna sina rum. På nätterna satt han vid sin dator timme efter timme och man visste inte exakt vad han gjorde, bara att han hade en access code som var en sorts Sesam-öppna-dig till varenda maskin inom firman; alla medarbetare hade tvingats lämna in sina privata ingångskoder i förslutna kuvert och det hade hänt att folk kommit på morgonen, öppnat sina personliga program och hittat noteringen TRIDENT med en tidskod, som innebar att högste chefen hälsade att han tillbringat natten i sällskap med dina arbetsanteckningar. Det var som i en 1984-värld, att Storebror alltid såg dig, och en av de många saker som skilde Hamilton från tidigare chefer var att han tydligen behärskade datorvärlden så att den mest snillrike unge hacker skulle blekna. Det hade man inte väntat sig när nyheten om en ”amiral” som chef slog ner på firman, tvärtom hade någon av de yngre kollegerna med många påbyggnadskurser i modern datateknik fjädrat



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 141

sig lite och skojat om att få bli lärare åt chefen. Om ryktena var sanna så förhöll det sig alltså precis tvärtom. Den nye chefen skulle utan vidare kunna bli lärare till och med på den datatekniska serviceavdelningen. Någon av experterna där hade sett honom gå förbi och närmast som i förbigående lösa ett problem som avdelningen sysslat med i två dagar. Det hade gått tre dagar sen Vargemyr hade upptäckt noteringen TRIDENT i sina anteckningar i datorn och kollegerna hade skämtsamt dunkat honom i ryggen och sagt att nu du Vargemyr, nu väntar sanningens ögonblick. Han hade gått till arkivet och gjort några stickprov i akter som han själv var upphov till. Det hade stått TRIDENT i kolumnen för delaktighet på varenda en. Att chefen gick igenom en medarbetare så där från topp till tå var tydligen inte ovanligt, det hade ju skett också med dem som blev befordrade. Men det var inte lätt att förstå vad som var på gång nu, för antagligen fanns det väl en blandning av bra jobb, halvbra jobb och mindre bra jobb i datorernas och arkivens berättelse om kriminalinspektör Patrik B. Vargemyr. Han såg nervöst på klockan, som han ställt efter TV kvällen innan. Det var sex minuter kvar. Han gick ut i korridoren, tvekade men gick plötsligt in på toaletten och sköljde sitt ansikte med kallt vatten och rättade till slipsknuten. Han försökte le uppmuntrande åt sig själv och bugade ironiskt åt sin spegelbild och sa välkommen kommissarien, som en besvärjelse. Men det fungerade dåligt. Hans närmaste chef stod utanför Hamiltons dörr och sneglade just på klockan. Det var trettio sekunder kvar. De nickade gomorron åt varandra, det verkade inte som om hans chef heller visste vad som var på gång. ”Sätt dej inte innan du blir ombedd”, muttrade chefen, såg på klockan, höjde långsamt handen och knackade distinkt just när sekundvisaren visade 07.00. Sen steg de in utan att vänta på svar.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 142

Chefsrummet slog emot Patrik B. Vargemyr som en fullkomlig överraskning, även om han hört en del historier. Heltäckande grov kokosmatta, möbler i idegran med mässingsbeslag, marinmålningar på väggarna, ett porträtt av kungen och drottningen bakom Hamiltons skrivbord, vinröda läderfåtöljer, gröna skärmar på sidobelysningen, rep, mässingsdetaljer, en svag doft av tjära, det var verkligen ett amiralskvarter. Hamilton reste sig när de kom in, vältränad, nyrakad, våt i håret som om han stigit ur duschen för mindre än en kvart sen. Den blick som mötte Vargemyr var inte vänlig. Hamilton gick fram till hans chef, tog i hand och pekade utan att säga något på en av fåtöljerna där chefen satte sig och nervöst rättade till sin slipsknut. Hamilton tog inte Vargemyr i hand, utan gick snabbt tillbaks och satte sig bakom sitt skrivbord. Vargemyr gjorde som han blivit påmind av sin chef, han satte sig inte utan blev stående mitt på golvet. Om han inte förstått tidigare så förstod han nu att det knappast var befordran som var förestående. ”Jag har med stigande fascination tagit del av visst sagoberättande som äger rum i dom så kallade Lättnyheterna”, började Hamilton och vände sig sen demonstrativt mot Vargemyrs chef med en kanske något överflödig förklaring. ”Ja, det är ett så kallat nyhetsprogram i den kommersiella alternativtelevisionen.” Sen gjorde han en paus och såg stint på Vargemyr som plötsligt insåg att mannen bakom skrivbordet, den för sin ålder oerhört vältränade mannen med de perfekta kläderna och sorgbandet på kavajslaget faktiskt också var yrkesmördare, exakt den signalen fick han från Hamiltons ögon. ”Dessa illustra Lättnyheter har under den senaste tiden formulerat en del intrikata teorier vad gäller mord på några personer med invandrarbakgrund”, fortsatte Hamilton kallt utan att släppa Vargemyr med blicken. ”Dom citerar en vad dom kallar ’högt uppsatt källa på Säpo’ när dom beskriver hur, och jag citerar, ’muslimsk fundamenta-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 143

listisk terror mot avhoppade muslimer’, slut citat, skulle utgöra bakgrunden till dessa mord. Som ni nu båda förstår har vi här en serie intellektuella och administrativa problem framför oss. Avdelningen för så kallad muslimsk terror är nedlagd, den verksamheten är hänförd till den papperskorg där den hör hemma. Vad sen gäller frågan om vad en avhoppad muslim rent faktiskt skulle vara för typ av människa så måste jag medge att min fantasi inte riktigt räcker till. Pröva begreppet på någon annan religion får ni se. Avhoppad jude? Avhoppad katolik? Nä, det är ju mycket trist att massmedierna sprider sådana produkter av överhettade föreställningar om muslimer. Man skulle kunna säga att det i sej utgör en politisk fråga. Ett mer intrikat problem är hur någon påstådd högt uppsatt källa på Säpo skulle kunna ligga bakom teorier som vi beslutat avföra från dagordningen och inte minnas eller minnas med skam. Har du någon uppfattning i dessa frågor, Vargemyr?” ”Nej det har jag inte”, svarade Vargemyr ansträngt. Det surrade i huvudet på honom och det kändes som han stod och svajade. Hamiltons blick skar in i honom med en nästan fysisk upplevelse av smärta. ”Det borde du nog ha”, fortsatte Hamilton sakta med något sänkt röst. ”Fast jag måste säga att du gått händelserna något i förväg när du kallat dej högt uppsatt källa på Säpo. För som du redan förstått lär du inte bli särskilt högt uppsatt på den här firman. Kommentar?” ”Massmedias källor skyddas av tryckfrihetsförordningen, en myndighet får inte ens efterforska sådana källor”, sa Vargemyr desperat. ”Intressant synpunkt”, sa Hamilton lågt och sträckte sig efter en mapp i mörkblå papp med gummisnoddar runt hörnen som höll ihop dokumenten. ”Vad våra ärevördiga grundlagar beträffar så finns det en del oartiga uttryck för vad jag tycker att du kan göra med dom. Åtminstone så länge du befinner dej här inne. Vi är till för att försvara grundlagarna, inte sabotera deras innehåll och skulle vi bli juridiskt petiga kan jag väl säga att tryckfrihetsförordningen inte skyddar den tjänsteman på rikets säkerhetstjänst som läcker konfidentiellt material, till ryssar eller till Lättnyheter.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 144

”Jamen om det inte var sant så var det väl inte konfidentiellt”, försökte Vargemyr. Varför han försökte streta emot förstod han inte, det var som om det kom av reflex. ”Fiffigt”, sa Hamilton. ”Men det ännu fiffigare är att även rappakalja från det här huset är konfidentiellt, du blir spion även om du lämnar konkret felaktiga uppgifter till ryssarna. Jag har egentligen bara en fråga innan vi skiljs. Varför dillade du i dom det här tramset? För att du tror på det själv eller för att du, trots att du vet att det du sprider är dumheter, har ett högre och för mej ännu inte genomskådat motiv?” Hamilton reste sig och började långsamt gå mot Vargemyrs avdelningschef som nervöst reste sig och fick den blå mappen i handen samtidigt. Vargemyr hade blivit stående tyst. ”Nå!” sa Hamilton skarpt och vände sig plötsligt om mot Vargemyr. ”Det kunde i princip vara sant”, muttrade Vargemyr och såg ner i golvet eftersom han fått nog av Hamiltons svetslåga till blick. ”Mycket intressant”, sa Hamilton i en ton som nästan lät road när han gick tillbaks och satte sig. Vargemyrs chef satte sig tveksamt. ”Verkligen mycket intressant”, fortsatte Hamilton spelat tankfull och såg upp i taket eftersom han inte längre kunde nå sitt offer med blicken. ”Det kunde ha varit sant men var det alltså inte. I princip sant? Betyder väl att du beskriver något som du bedömer som politisk lämplighet, det vet väl alla hur muslimerna är egentligen eller något sådant? Du ska vara ute ur huset om fem minuter. Bergklint följer dej till ditt rum och ser till så att du bara tar med dej personliga tillhörigheter, nycklar och kodkort lämnar du på ditt skrivbord. Ajö!” Vargemyr svalde och vände på klacken och började gå mot utgången, hans chef följde efter med en skygg blick på Hamilton och stängde dörren mycket försiktigt efter dem. Kommissarie Bergklint fick i det följande vara med om något som han bara hade hört rykten om. Allt stämde med vad han hade hört.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 145

När de kom ner på avdelningen väntade två kolleger utanför Vargemyrs rum. Ingen av dem sa något, de bara visade att han skulle låsa upp dörren. De gick in, alla fyra, Vargemyr tog fram en portfölj och tömde ut sin översta skrivbordslåda i den och fick den omedelbart tagen ifrån sig. Det han hällt i portföljen lades tillbaks i skrivbordslådan, han fick ta med sig några personliga saker från rummet, fick ett korthugget löfte om att en del konst och annat skulle paketeras och skickas i efterhand. Sen fick han lämna ifrån sig kodkort, legitimation och nycklar och så följde de två kollegerna honom till dörren och släppte ut honom, eftersom han själv inte längre kunde ta sig ut. Allt var över på några minuter. Bergklint gick bort i korridorens fikarum och serverade sig en plastmugg svart kaffe. Det satt tre kolleger där inne och han hade ett svagt minne av att de stått utanför fikarummet och sett åtminstone början på proceduren. Men de väntade länge med att fråga. När en av dem till slut inte kunde hålla sig längre bekräftade han bara att det just hade hänt, precis så som man hört talas om. När de försiktigt undrade om skälet sa han bara att Svarte Amiralen varit ytterst kortfattad och anfört någonting om bladder till pressen, men att den mer utförliga motiveringen antagligen fanns i de handlingar han fått med sig i den blåa pärm, som ju också den stämde med ryktet. Han gestikulerade med pärmen och kom i samma ögonblick på att han borde läsa den så fort som möjligt, ursäktade sig och gick in på sitt rum. Det fanns ungefär fyrtio A 4-ark i pärmen, det mesta kopior på olika rapporter som Vargemyr hade undertecknat. De äldsta var tio år gamla, ungefär från den tid då Vargemyr måste ha kommit till firman. På de första sidorna fanns en sammanfattande redogörelse för vilka tjänster som Vargemyr hade haft under sin tid som säkerhetspolis. Därefter följde en kritisk värdering, för att inte säga mycket kritisk värdering av en del av Vargemyrs operativa verksamhet. Och i det följande materialet fanns två anklagelsepunkter försedda med ett stort antal numrerade bilagor hämtade ur arkivmaterial.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 146

När Vargemyr var ny hade han snabbt kommit att rekryteras till den grupp av kurdspecialister som samlats kring Hans Holmérs särskilda rådgivare i kurdfrågor, eller vad man skulle kalla dem, Köge och Barrling. En del uppgifter som Vargemyr samlat in hade fått vissa operativa konsekvenser, bland annat ett antal utvisningar. Men den viktigaste källan till Vargemyrs fynd, anonymiserad till ”Källa K” som man gjorde på den tiden, var förmodligen, enligt Hamilton helt säkert, en fabricerad källa som byggde på ett allmänt hopkok av uppgifter man fått in från telefonavlyssning, tolkarnas försök att ge vissa samtal en kriminell eller i vart fall politisk innebörd, och egna gissningar eller rena önsketänkanden. Kommissarie Bergklint hade svårt att tro på den kortfattade anklagelsen. Men eftersom det fanns ett stort antal hänvisningar till olika utdrag ur arkivet som låg med rapporten så började han bläddra bland källförteckningar och dokument. Det tog inte lång tid att bli övertygad, de logiska brister som fanns i vissa rapporter jämfört med utdrag ur telefonavlyssningsarkiv och annat gjorde att man ganska snart lät sig övertygas av den bild som fixerades i pärmen. Det var inte så konstigt, allt tycktes stämma. Det konstiga var att någon kunnat rota fram allt det här materialet och jämföra det så att man kunde se hur det hängde ihop. Det där man sa om Hamiltons handlag med datorer måste nog vara sant. Den andra anklagelsepunkten gällde händelser av ett mer modernt datum, efter den tid då Hamilton kommit till firman. En av hans första åtgärder hade varit att lägga ner en enhet som sysslade med ”muslimsk terrorism” och överföra personalen på andra enheter. I samband med nedläggningsbeslutet hade det också sagts att de källor, påhittade eller ej, som ingick i hela det muslimska komplexet skulle avvecklas, om nödvändigt med avgångsvederlag. Alla uppgifter om dessa källor som ingick i nedläggningsprojektet skulle sen brännas, all dokumentation om dem utplånas således. Det framgick i den kompletterande dokumentsamlingen att Varge-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 147

myr inte följt den instruktionen, han hade behållit en källa i Uppsala, fifflat med rubriceringen av källans uppgifter som om det varit fråga om ett nytt fynd och sen lagt fram beslutsunderlag på grundval av den källans uppgifter. Allt detta framgick tydligt genom att vissa dokument från förr och nu jämfördes, med understrykningar av sammanfallande moment som inte gärna kunde vara tillfälligheter. Lakoniskt konstaterades sen att de uppgifter som den icke avvecklade källan inkommit med dels var värdelösa som spaningsmaterial, dels ändå orsakat två fall av utvisning ur riket. Kommissarie Bergklint tvivlade inte på vad han läste, det var tvärtom mycket övertygande. Allt var enkelt och klart uppställt, de jämförelser som fanns mellan olika dokument talade ett tydligt språk. Men vad som var svårt att förstå var hur det hela var gjort, eftersom det täckte nästan ett decennium i tid och arkivmaterialet måste ha sammanställts från en mycket stor mängd rapporter arkiverade under olika avsnitt. Det var svårt att fatta hur någon på egen hand, låt vara med tillgång till allt, hade kunnat hitta de olika pusselbitarna. Slutligen hade Hamilton tillfogat en rekommendation att man inte skulle lämna ärendet till åklagare. Det som kunde komma i fråga var säkert tjänstefel och möjligen också något rent bedrägeribrott. Men Hamilton bedömde att det skulle vara opraktiskt med en sådan process och hänvisade till ett lagrum som gav honom fritt skön att själv bestämma om det skulle bli åtal eller ej. Generaldirektören på Säpo hade i vissa avseenden större makt än en åklagare när det gällde att bestämma om åtal eller ej. För den händelse Bergklint gjorde en annan bedömning i den delen så uppmanades han att omedelbart inkomma med en skriftlig synpunkt i frågan. Annars skulle han bara arkivera den blå mappen i sitt eget kassaskåp. Han hade ingen tanke på att göra en annan bedömning än Hamilton. Han arkiverade den blå pärmen och bestämde sig för att glömma Vargemyr men aldrig glömma vad som hade hänt honom. ***



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 148

Förhören med karateläraren Memo Baksis elever var samlade i fyra A4-pärmar med samlingsbeteckningen ”Karate Kids”. Vid det här laget hade man relativt utförliga förhör med ett drygt dussin av dem. Rune Jansson och Willy Svensén hade tillbringat en dryg arbetsdag med att läsa det som fanns att läsa efter kollegernas arbete i Umeå. De hade angränsande rum på sjunde våningen på Hotel Plaza och gick då och då in till varandra för att utbyta några synpunkter eller byta läsmaterial. Strax före middagen sammanstrålade de på Willy Svenséns rum för att jämföra sina intryck. De var genast, utan att ens ägna saken mer än några sekunder, överens om att kollegerna i Umeå skötte sitt jobb bra. Det var ordning och reda i papperen och ingen hade rusat iväg med några teorier eller ”huvudspår”. De hade ingen som helst föreställning om att de efter så kort tid skulle kunna komma resande från Stockholm och överglänsa sina kolleger, tänka på något som de inte hade tänkt på. De hade inte ens någon önskan att det skulle bli så. De började med att prata om förhörsavsnittet. Först den här Memos slagsmålsstuderande, eller vad man skulle kalla karateeleverna för. Det var ingen tvekan om att de var mycket fästa vid sin instruktör och flera av dem hade varit så skakade av händelsen att de hade haft svårt att formulera sig. Ingen av dem visste något, alla förnekade mycket uttryckligt att det skulle finnas något samband mellan Memo och narkotikabrottslighet, han beskrevs genomgående som en renlevnadsman som föredrog kurdisk honung till och med framför anabola steroider; det hade varit förbjudet att använda sånt på hans gym. Hade någon av dem haft den allra minsta aning om vem som skulle vilja mörda Memo så hade de nog sagt det också. De var ju bara hörda upplysningsvis och de hade gång på gång uppmanats att komma med förslag eller idéer med den inte helt sanningsenliga försäkran från förhörande polis att detta skulle vara konfidentiellt. Det borde de ha trott på, eftersom bara en av dem hade en viss,



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 149

och relativt obetydlig, kriminell erfarenhet. Det mesta talade för att denne Memo, som för övrigt varit en av de mest drivande krafterna i den kurdiska kulturföreningen i Umeå, faktiskt inte sysslade med någon kriminalitet. Vad man än sen kunde tycka om det där med karate, som ju inte väckte särskilt positiva känslor hos poliser. Förhören med hans förra fru, också hon kurdisk, hade inte gett så mycket. Hon arbetade som sjukvårdsbiträde med nattvak på Universitetssjukhuset och hade arbetat den natt då morden inträffade och inte fått veta någonting förrän på morgonen när polisen kom. Hon hade inga konkreta idéer om fiender till sin förra man och kunde inte komma på något annat än rasistiska motiv, även om hon inte kunde erinra sig något annat än enstaka rasistiska tillmälen vid biobesök och liknande. Förhören med Annalena Fayad var mer intressanta, men väsentligt mer förbryllande än klargörande. Hon var sannolikt den sista människa som träffat Abbe, som hon kallade honom, innan han mötte gärningsmännen eller gärningsmannen. När hon förhörts två dagar efter morden hade hon inte oväntat haft mer att säga än vid första förhörstillfället, då hon tydligen brutit samman. Abbe hade verkat lite spänd den sista kvällen, inte aggressiv på något sätt, men peppad. De hade sett på TV men han hade haft svårt att koncentrera sig och kring midnatt hade han sagt att han skulle sitta uppe och jobba ett tag, vilket verkat konstigt eftersom han i så fall borde ha klarat av det tidigare under kvällen, i stället för att se på några TV-program som inte intresserat honom särskilt. Han hade satt sig i arbetsrummet och hon hade gått och lagt sig. Men hon hade inte somnat, eller också hade hon sovit mycket lätt, eftersom hon märkte att han var på väg att ge sig ut. Då hade hon gått upp och frågat vad han höll på med, något promenadväder var det ju inte, snön yrde utanför fönstren. Han hade verkat besvärad, sa bara någonting om att



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 150

han måste ut ett slag men att han snart skulle vara tillbaks. Eftersom hon var orolig hade hon inte kunnat somna om. Och när klockan blev tre på natten ringde hon polisen. Inte för att hon trodde att det var frågan om något brott, eller att han skulle ha gått till någon annan kvinna, utan för att hon blivit så orolig av hans ovanliga beteende. Och så var det ju vädret. När förhörarna hade konfronterat henne med det konto som Abbe hade i Nordbanken, ett konto utan bankbok och med ett saldo på 73 300 kronor hade hon reagerat mycket spontant och förvånat. Hon hade aldrig hört talas om de pengarna och förstod inte varifrån de hade kommit. De hade gemensam ekonomi och hon höll det för uteslutet att han skulle ha tjänat så mycket pengar utan att hon skulle ha märkt det. Bankkontot hade naturligtvis kartlagts bakvägen och under de senaste sju åren hade det satts in femtusen kronor med jämna intervaller, en gång på våren och en gång på hösten. Några uttag hade inte förekommit. Under 1994 hade det satts in pengar en gång, under april. Det såg alltså ut som om Abbe varit på väg att hämta sin höstbetalning. Fältet låg dessvärre ganska fritt för olika gissningar när det gällde hans pengar. Det var ju svårt att tänka i andra banor än att det varit frågan om betalning för en brottslig motprestation, något som hans hustru inte kände till eftersom hon inte hade en aning om pengarnas existens. Kollegerna i Umeå hade lagt ner avsevärd ansträngning på att hitta något liknande fenomen i karatelärare Memos ekonomi. Men dels var han egen företagare med påtaglig oreda i sina papper, dels levde han efter sin skilsmässa tydligen ur hand i mun på ett sätt som sällan blandade in några bankkonton. Det tekniska avsnittet av utredningen var, bortsett från den rättsmedicinska delen, magert. Brottsplatsundersökningen hade givetvis försvårats av ett kraftigt snöfall flera timmar efter den tidpunkt då man gissat sig till att morden ägt rum, inte alltför lång tid efter att



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 151

Abbe Fayad lämnat sitt hem. Han bodde i närheten av Mariehemsskolan, en dryg kvarts promenad från brottsplatsen. Alla spår var översnöade och det enda av betydelse man funnit i anslutning till brottsplatsen var urin som härrörde från människa; den rättskemiska analysen var ännu inte klar. Tills vidare fick man utgå från att urinen passade väl in i studenten Martin Arnhögs beskrivning av sitt förehavande på brottsplatsen. Den rättsmedicinska biten var dock omedelbart klargörande på en punkt. Den eller de som begått gärningen var märkligt händig. Rättsläkaren Anders Eriksson hade i en kompletterande bilaga noterat att de metoder som tillämpats såvitt han visste var okända i svensk kriminalhistoria; han sökte efter internationellt jämförelsematerial, men det kunde ta tid att få fram något den vägen. Umeåpolisen hade ställt upp vissa försiktiga antaganden. Bara två saker kunde betraktas som samband mellan offren, såvitt hittills känt. De var båda av utländskt ursprung och de hade båda haft tillräckligt stort förtroende för en eller flera gärningsmän med dödliga talanger att de sökt upp dem mitt i natten. Eftersom det kunde se ut som åtminstone Abdel Rahman Fayad hade väntat sig en summa pengar, snarare än våldsamheter, så borde pengarna rimligtvis kopplas till någon form av brottslig verksamhet. Man höll på att skaffa sig en bild av bruket av narkotika bland studenterna, men hittills hade det inte gett så mycket. ”Det blir väl dina vilda hemtrakter nästa gång”, konstaterade mer än frågade Willy Svensén när de steg ut i hissen för att ta sig ner till restaurangen. ”Du menar Linköping? Ja det blir väl till att glane lite på kollegerna där nere”, sa Rune Jansson med skämtsam överdrift i sin östgötska dialekt. Han såg tankfullt ut över Umeå när de susade nedåt. Hissen var av sån typ som körde upp och ner inne i en glastrumma till förnöjsamhet för dem som gillade utsikt och till obehag för dem med hisskräck. Under middagen talade de mest om barnuppfostran och Willy



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 152

Svenséns kolonistuga ute vid Frescati. Det var en gammal tyst överenskommelse de hade, som de inte alltid hade kunnat följa, att inte blanda in jobbet i maten. Det de hade sett av kollegernas arbete var ändå tillräckligt bra, det var ordning och reda och det var huvudsaken. Och ordning och reda var för dem båda en viktigare del i polisarbetet än att sitta och grubbla över mordgåtor, särskilt när man åt. *** Erik Ponti var hedersmedlem vid Stockholms nation i Uppsala. Men det kom sig mer av att han hållit föredrag där några gånger om undersökande journalistik, samspelet mellan politiker och massmedier och liknande ämnen, än av att han var Uppsalaakademiker. Han hade visserligen studerat juridik vid Uppsala universitet. Men bara fjorton dagar, vilket berodde på att det var det mycket glada sextiotalet när han kom dit och med oskuldsfull nybörjarglädje störtdök ner i en virvel av frisläppt erotik och våta studentfester. Det hade förvisso varit två mycket händelserika veckor i socialt avseende, men juridikstudier hade det inte blivit så mycket med. Drabbad av plötslig insikt en mycket bakfull morgon hade han därför flyttat tillbaks till Stockholm, väl kurerad mot alla romantiska föreställningar om att man skulle ”ligga vid universitet” i en helt annan mening än han faktiskt upplevt det. Hans medlemskap i Stockholms nation kom nu för första gången på närmare trettio år till användning; rent faktiskt omöjliggjorde det också varje försök att skyffla över uppdraget på någon annan med hänvisning till att han själv var på väg till Tjetjenien. Konstigt nog fanns ingen annan medlem vid Stockholms nation i Uppsala än han själv på Dagens Eko. Och när man nu fick veta att Hamilton skulle göra ett nytt framträdande inför studenter, nämligen i Uppsala, och att bara medlemmar vid Stockholms nation skulle få tillträde och att det inte kunde



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 153

bli tal om några privilegier för massmediarepresentanter, så fanns det inte så mycket att argumentera om. Nyhetsvärdet var i sig obestridligt. Förra gången Hamilton visat sig för studenter så hade det sagts en del oväntat intressant. Dessutom hade två personer blivit mördade bara några timmar efter framträdandet. Det var mycket på en gång. Erik Ponti hade snabbt gett med sig i diskussionen och tvingats inställa den lilla familjemiddag som han ofta försökte organisera om han skulle bli borta en längre tid. Som det nu var skulle han komma hem sent, efter all redigering, och dessutom behöva packa på natten eftersom Moskvaplanet gick klockan 09.00 nästa morgon. Han skulle ta sig fram på underliga vägar, bland annat över Minsk. Det var med något kluvna känslor som han resignerade och sa att han skulle göra jobbet, men när beslutet väl var fattat och alla ursäkter hem var avklarade, gick han energiskt in för att det skulle bli bra. Han började med att, vis av lärdomen från förra gången, åka flera timmar i förväg till Uppsala för att eventuellt köa, men också för att få tag på någon student som kunde ställa vissa frågor på beställning av honom, eftersom Hamilton förra gången varit så avvisande mot frågor som inte kom från studenter. Hans planering fungerade bättre än han hade kunnat hoppas. Som vanligt skulle nämligen gästen tala efter en utdragen studentmiddag uppe på andra våningen i nationshuset. Men Hamilton själv skulle inte sitta med vid middagen och därför blev Erik Ponti den enda journalisten som över huvud taget fick se honom, eftersom kollegerna från andra medier som också skyndat till Uppsala tydligen tänkt sig att komma in när studenterna ätit och skrålat färdigt. Därav blev dock intet. För när middagen började, stängdes dörrarna och den som gick ut måste kunna visa att han eller hon verkligen hade en plats vid något av långborden; saken kontrollerades av storvuxna män med stenansikten. Erik Ponti hade som hedersmedlem bjudits med på middagen. Först hade han tänkt tacka nej eftersom han kände på sig att han var mycket för gammal för att kunna avnjuta studentikos middag på



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 154

rätt sätt. Men sen hade han gissat att det kanske vore en betydande fördel i konkurrensen att komma in och få plats före alla kolleger. Han hade ingen svårighet att stå ut med snapsvisorna när han väl satt där, eftersom han först då fått veta att ingen mer skulle släppas in, oavsett presskort eller behjärtansvärda skäl. Det sista var en instruktion direkt från Hamilton själv, till och med ordvalet behjärtansvärda skäl. Hamilton kom plötsligt. Ett par dubbeldörrar öppnades fort och han gick med långa steg direkt ner mot den långsida av rummet med fönster ut åt gatan där talarna brukade stå. Fyra vakter följde i hans släptåg och intog snabbt olika positioner i rummet. Och sen, när sorlet lagt sig, tog Hamilton upp ett litet koncept, sneglade på det och satte omedelbart igång. Efter de inledande artighetsfraserna gick han in på utvecklingen av Säpos budgetanslag under de senaste åren. Budgetåret 1989/90 hade den svenska säkerhetspolisen ett anslag på 257 158 000, följande år 300 miljoner jämnt, alltså det år då Sovjetunionen upphörde att existera, därefter 360 miljoner, sen 400 miljoner, sen, alltså 93/94, 470 643 000, för 94/95 482 630 000 och förslaget för 95/96 låg på 476 630 000. Därefter kom Hamilton med en reservation som, om inte hans ansiktsuttryck varit så stelt, hade kunnat uppfattas som en grov ironi. Säpos verkliga anslag var hemliga, de siffror han räknat upp var bara så kallade förslagsanslag, och de var inte hemliga. De verkliga siffrorna kunde alltså vara högre eller lägre. Dock, sa han, så kunde man ju använda de icke hemliga förslagsanslagen som utgångspunkt för vissa självklara resonemang, för även förslag var ett mått på behov. Följaktligen kunde man, lite avrundat, se att svensk säkerhetspolis fått nästan dubbelt så mycket pengar efter Sovjetunionens sammanbrott som dessförinnan. Vidare så hade det första trendbrottet i en lång följd av år med stigande anslag inträffat först nu, med förslaget för 95/96, som ju var lägre, något lägre i alla fall, än föregående år. Eftersom det här var fakta som vilken som helst främmande makt



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 155

kunde komma över och sätta sig och resonera kring, så borde det inte föreligga hinder om man ville föra liknande resonemang bland landets egna studenter. Alltså, under den tidigare borgerliga regimen, vars regeringsinnehav täckte just perioden Sovjetunionens sammanbrott och följande år, hade det satsats mer än någonsin på Säpo. Hur kunde det komma sig? För det första tydde allt på att rysk underrättelsetjänst på de områden som var viktiga för dem själva, teknik, militär information och ekonomi, bibehållits på minst samma nivå som tidigare. För det andra hade de här åren lett till en mycket utökad och dyrbar satsning på det som kallas säkerhetsskydd, alltså att personer som av ett eller annat skäl anses viktiga i den svenska staten, från statsministern och nedåt, skulle förses med skyddsvakter. Denna Säpoverksamhet hade blivit mycket populär och det hade också lett till en del kiv och bråk om vem som var fin nog för att få ha vakter. Hamilton gjorde en kort paus, men ingen kom sig för att ens fnissa åt det som sakligt sett borde uppfattas som ett skämt. Hans ansikte avslöjade ju inte minsta ryckning i mungipan eller tendens till leende. Ytterligare en satsning under tidigare politisk regim som dragit upp kostnaderna handlade om något som nu var så gott som nedlagt inom verksamheten, spanings- och analysinsatser vad gällde så kallad muslimsk terrorism. Erik Ponti noterade att Hamilton den här gången verkade mycket bättre förberedd än han varit i Umeå och talade med en helt annan beslutsamhet och med korta blickar ner i sitt manuskript då och då. Det borde innebära att han inte sa någonting som inte var väl övertänkt. Och eftersom den politiska innebörden i det han sa var svår att bortse från, skillnaden mellan en socialdemokratisk och en borgerlig ”regim” som Hamilton sa, sa borde han ju ha klargjort för sina chefer, den nya regeringen, vad han tänkte säga. Det betydde att de använde honom som ett politiskt instrument. Och att han lät det ske. Däremot sa han inte allt kring ett enda ämne i ett enda samman-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 156

hang, den här gången fanns inga färdiga munsbitar för Erik Pontis bandspelare. Tvärtom kom han då och då tillbaks till något han sagt tidigare och drog åt skruven ytterligare något varv. Som när han närmast som i förbigående påpekade att hur mycket den saken än förnekats genom åren så var säkerhetspolisens verksamhet till sin innebörd mycket mer politisk än någon vanlig polisiär verksamhet och att det, således, var därför som det kunde uppstå tvära kast i hanteringen beroende på vem som vann eller förlorade ett val. Om man la ihop den förklaringen, ansåg Erik Ponti, med den tidigare redogörelsen för borgerlig satsning på jakt på muslimer, och det något senare påpekandet att den hanteringen nu närmast hade upphört och var en av förklaringarna till att även Säpo hade kunnat spara, så var det ju förödande intressant information som framställde antingen socialdemokrater eller moderater som idioter. Men det skulle bli svettigt att redigera fram det innehållet utan alltför många hack och klipp och Erik Ponti kunde bara hoppas på att någon av studenterna skulle vara klipsk nog att ställa en eller ett par frågor i ämnet såpass direkt att Hamiltons svar blev bättre anpassat till radio än hans svepande föreläsning. Erik Ponti hade gjort en mängd anteckningar i sitt block om var på bandet de olika pusselbitarna fanns och han insåg uppgivet att det skulle bli tidskrävande att få ihop någonting vettigt och klart; sova kunde han visserligen på flyget till Moskva men alla planer på att träffa familjen lite senare på kvällen höll snabbt på att grusas. Han hade gjort några vaga utfästelser i den riktningen och hörde redan inom sig hur det skulle heta att han ”lovat” och nu som vanligt bröt sina löften. Hamilton avslutade sin inledning med att än en gång knyta an till frågan om Säpos förföljelser mot muslimer som han fann inte bara vara slöseri med resurser och operativt klantigt utan också riskerade att skada en stor minoritets ställning inom nationen. Därmed slog han ut med armarna och sa att han var beredd att svara på frågor. I den lite besvärade paus som följde passade Erik Ponti på att byta band och tecknade åt sin bulvanfrågare att vänta lite



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 157

eftersom han gissade att frågorna skulle avslöja honom som upphov om de kom först. ”Om jag har förstått dej rätt”, började en manlig student i mörk kostym och slips, ”så menar du att den förra regeringen var idiotisk och såssarna kloka som pudlar. Kan det verkligen vara Säpochefens uppgift att basunera ut sånt?” ”Nej, det kan inte vara Säpochefens uppgift att beskriva regeringen Bildt som idiotisk. Lika lite som det kan vara Säpochefens uppgift att beskriva regeringen Carlsson som pudlar”, svarade Hamilton snabbt och drog på sig lite fniss medan han såg sig om som om han låtsades att frågan var avklarad och väntade på nästa. ”Men varför gör du det i så fall?” vidhöll den kostymklädde studenten. ”Förlåt, men jag skulle uppskatta om ni som frågade ville presentera er”, sa Hamilton milt och såg frågande på den kostymklädde. ”Jag heter Göran Lövdahl och är ordförande i föreningen Heimdal”, svarade den kostymklädde nervöst irriterat. ”Och det jag undrade var alltså …” ”Jaha!” avbröt Hamilton som om det gått upp ett ljus för honom. ”Heimdal, det förklarar ju saken. Då förstår jag vad du menade, nämligen att det vore klokt att hålla en hård linje mot muslimer, som under Carl Bildt. Ni i Heimdal har ju traditioner på området även om ni numera godkänner judiska läkare.” Hamilton väntade lugnt ut de skadeglada fniss som, om han inte med sin stela mimik hade filtrerat bort all skämtsamhet, borde ha blivit höga skratt. ”Nog med retorik, du ska få ett svar”, fortsatte han sen. ”Den föregående ordningen kan nog sägas ha varit föga intelligent, det är sant. Men det ligger naturligtvis inte så enkelt till som att moderater skulle vara rasister och socialdemokrater Guds änglar, det är aningen mer komplicerat. För det första fick min företrädare i jobbet ägna mycket tid, nästan all tid, åt att få ordning på organisationens ordergång och beslutsprocesser och för det är jag honom mycket tacksam eftersom



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 158

det blev lättare för mej att gå in på nästa steg, det vi skulle kunna kalla reformer. För det andra är varje hemlig organisation beroende av sina källor, internationellt och nationellt. Det är väl känt att Carl Bildt hade ett orubbligt förtroende för det vi skulle kunna kalla amerikanska källor. Och senast i förra veckan var ju NATO-chefen Willy Claes ute och funderade i riktning mot att NATO skulle kunna föra självständigt krig mot den muslimska världen utan sanktion från FN. Sådana uttalanden är mer, tror jag, ett propagandanummer för inhemsk amerikansk konsumtion än avsedda att tas på allvar bland allierade. I den här frågan är det nog så, för att låna ett uttryck från politiken, att Ingvar Carlsson kommit till dukat bord. Nästa fråga tack!” ”Vem har rätt i frågan om ryska minkar, Ingvar Carlsson eller Carl Bildt?” frågade en flicka som satt alldeles intill Erik Ponti. Medan fniss och några nu plötsligt mer oblyga skratt la sig i rummet svarade Hamilton med en lång tankfull blick och demonstrerade sen med en ljudlig suck, som ökade på munterheten bland åhörarna. ”Jag tror nog”, började han långsamt, ”att det vore utomordentligt olämpligt om jag gav mej in i den diskussionen. För det första tjänstgjorde jag som ni kanske vet i Carl Bildts särskilda underrättelse- och analysgrupp i statsrådsberedningen. Och jag fick resa en hel del till Moskva för så kallade ubåtssamtal. Så mycket kan jag ju säga att en mycket liten del av samtalen i Moskva gällde minkar, även om det faktiskt förekom.” ”Är det ryska minkar?” frågade studentskan i ett ögonblick då det såg ut som om Hamilton tvekade hur han skulle fortsätta. Nu fick hon inte oväntat belöning med höga skratt i salen. Till och med Hamilton log svagt när han höll upp sin ena handflata till tecken på att han accepterade poängen. ”Jag är fullkomligt övertygad om att minkarna varit svenska”, svarade han. ”Troligen rör det sig i ännu inte utredda proportioner om minkar som är vilda och minkar som dessvärre släppts ut från minkfarmar av stålhårda vegetarianer i terroristluvor. Vi på Säpo jobbar



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 159

med problemet men materialet är dessvärre hemligstämplat.” Stämningen hade plötsligt lättat och började likna en mer vanlig studentafton, så Erik Ponti gav tecken åt sin bulvan att hon kunde försöka ställa hans fråga nu. Men hon hann inte innan Hamilton fortsatte, han hade bara väntat ut skratten. ”Om man ska vara mer allvarlig i frågan om minkar eller ubåtar kan jag ju säga något mer”, sa han och avvaktade tystnad. ”Den ryska ubåtsaktiviteten hade under åttitalet en så stor omfattning att felkällorna blev procentuellt små. Under de senaste åren har det här förändrats, vi har mindre aktivitet av sådant slag att vi kan säga något säkert om vad det är och, bland annat till följd av något som vi kan kalla alltför sofistikerad utrustning, ett större antal observationer med oklar innebörd. Ni får ursäkta men jag kan inte tala så mycket mer om det här, det är det andra befattningshavare som ska göra, nämligen företrädare för regeringen eller försvarsledningen. Men en sak vet vi säkert nu. Ett visst antal observationer med det jag kallade oklar innebörd var alltså minkar. I något enstaka fall en utter. Får jag be er återvända till Säpo med era frågor.” ”Hur kan det komma sig att Säpo är den enda västerländska säkerhetstjänst som aldrig fångat en KGB-agent?” frågade Erik Pontis bulvan och ansträngde sig att inte snegla på Erik Ponti efteråt, hon såg stint och intresserat på Hamilton. ”Jag hör att vi har Erik Ponti från Dagens Eko här i salen”, svarade Hamilton utan att röra en min. ”Räck upp en hand så jag får se var du är!” Erik Ponti räckte snabbt upp sin hand och Hamilton nickade tankfullt innan han fortsatte. ”Den fråga ni just hörde var mer precis än ni kanske tror”, fortsatte Hamilton nästan släpigt lugnt. ”Med agent förstås nämligen i det här fallet en svensk som säljer sej till ryssarna, en sån som Bergling. Han var agent. Jag själv och mina förra kolleger var alltså inte agenter, utan underrättelseofficerare. Nå. Efter denna korta introduktion till ämnet kan vi alltså se vad problemet i frågan är. Säpo har, om man



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 160

ska uttrycka sej slängigt, fångat mycket få ryska agenter efter andra världskriget. Dom vi har fått tag på har jobbat för den militära sovjetiska och numera ryska underrättelsetjänsten GRU, men vi har aldrig fått tag på någon som jobbat för KGB, ingen sådan svensk är dömd i domstol. Detta är något som bland andra Erik Ponti brukar raljera över. Så till frågan om varför det är så. Har du något förslag, Erik?” ”Har svenska Säpo sysslat med alltför mycket annat än att jaga ryska spioner?” frågade Erik Ponti efter lång tvekan; han måste formulera sig så att det han sa kunde användas i sändning. ”Svar ja”, sa Hamilton lakoniskt. ”Det är en viktig del av förklaringen. På den tiden Säpo betraktade exempelvis mej och Erik Ponti som huvudfienden la man ansträngningarna åt fel håll. Bland oss FNL-are och, som i Pontis fall Palestinaaktivister, var det tunnsått med ryska agenter. Eftersom dom håller till i försvarsmakten, på departementen, i bankerna och i värsta fall på Säpo. Efter 1975, när vänstertiden upphörde, fick en mycket känd men föga snillrik chef på Säpo för sig att det inte fanns några ryska agenter i Sverige. Den vetenskapliga förklaringen var, enligt denne man som numera hamnat mer rätt i livet eftersom han är deckarförfattare och kan få positivt utlopp för sin fantasi, att ryssarna skötte all underrättelsetjänst med elektronik, så kallad elint. Under åttitalet fick kurder och andra immigranter och flyktingar ersätta oss gamla vänsteraktivister. Detta är en del av sanningen, rentav en ganska stor del. Men inte hela sanningen.” Hamilton slutade där och såg ut som om han såg sig om efter en ny fråga och Erik Ponti grep snabbt det undflyende tillfället. ”Vad är resten av sanningen!” ropade han. ”Javisst ja! Det glömde jag”, sa Hamilton ironiskt, tydligt ironiskt. ”Resten av sanningen är dessvärre mer problematisk. Säpos policy har länge varit att använda sig av dom källor, agenter om ni så vill, som man fått tag på för att få ur dom all information om sina uppdragsgivare mot att dom själva fick löpa. Det här har framställts som om vi lyckades vända agenterna, som det heter och ibland kan det rentav ha varit sant. Men nu till det intrikata. Vi lever i en rättsstat, var och en



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 161

är oskyldig tills motsatsen är bevisad och så vidare. Det där är inte bara ord, det är något som dom flesta av oss, ja kanske inte du i Heimdal såvida det inte gäller skattesmiteri, tror på. Rent konkret ser det ut så här. Om vi tar en svensk agent, en svensk som gör sej skyldig till spioneribrott alltså, på bar gärning så bör det ju ske när han träffar sin ryske handledare, sin ryske kontaktman, inte sant? Ryssen är diplomat och måste genast släppas, kvar har vi en svensk med pengar i handen om vi slagit till försent, med hemliga uppgifter i handen om vi slagit till mer tursamt. Få agenter uppträder som den där norrmannen som lät sej gripas med en rejäl laddning dokument i portföljen avsedda för två arbetsgivare för övrigt, nämligen Sovjetunionen och Irak, av alla länder. Det vanliga är att dom har papper på sej som kan ge dom ett par års fängelse. Det gör dom mycket samarbetsvilliga. För oss har det ansetts viktigare att få all deras information, mot immunitet, än att få in dom i fängelse ett par år.” ”Är inte det en rättsligt mycket tvivelaktig metod?” ropade en storvuxen ung man i skägg och rödrutig skjorta. Församlingen fnissade, förmodligen åt kontrasten mellan frågeställarens utseende och det formalistiska i hans fråga. ”Förlåt, vem är du?” frågade Hamilton. ”Erik Åkerlind, Progressiva Jurister”, presenterade sig frågaren och drog på sig en del munterhet eftersom hans skägg och skjorta nu stämde bättre in. ”Du har förstås rätt”, svarade Hamilton. ”Det är en rättsligt tvivelaktig metod. Inte så att den saknar lagstöd. Enligt vissa undantagsbestämmelser i regeringsformen kan Säpochefen i praktiken lägga ner en förundersökning i brottmål, beslutet är förstås regeringens men det kan delegeras. Jo, det är rättsligt tvivelaktigt, men taktiskt kanske fördelaktigt. Jag funderar på att ändra på den där ordningen av, ska vi säga pedagogiska skäl om inte annat. Jag gillar nämligen inte tanken att varje rysk, jag höll på att säga kollega men jag menar förstås underrättelseofficer, spion alltså, som vill rekrytera en svensk kan hänvisa till att ingen föregångare har åkt fast. Jag tror inte det är bra,



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 162

bortsett från att det inte heller är bra att tänja undantagsbestämmelser i våra grundlagar till det yttersta.” Det såg nu ut som det skulle kunna bli en lång och intensiv afton, mest därför att åhörarna tycktes ha kommit över sin besvärande blygsel inför Hamilton; sorgbandet på hans engelska skräddarsydda kavaj dominerade inte längre. Men i stället tog kvällen blixtsnabbt slut. ”Jag heter Arvid Nordkvist, jag heter faktiskt det och jag är andrekurator här!” ropade en student vid samma bord som Erik Ponti. ”Ja, jag accepterar att du heter det, jag har släktingar som handlade hos den riktige Arvid Nordquist, vad vill du fråga om?” sa Hamilton vänligt, han såg plötsligt lite upptinad ut. ”Jo, det där med att det har gått åt så mycket stålar till säkerhetsvakter … det ser ju ut som om du själv bidrar i hög grad till dom kostnaderna?” ”Jag använder säkerhetsvakter när jag befinner mej på förutsägbara platser och vid transporter mellan mitt hem och mitt arbete”, svarade Hamilton snabbt och med all sin yttre kyla tillbaks i attityden. ”Det tror jag är klokt. Med tanke på omständigheterna.” Andrekuratorn hade mötts av en del diskreta buanden och mummel eftersom hans fråga gjorde alla i rummet besvärade. Han var inte riktigt nykter och hans uppgift under föredragskvällar var att ställa fräcka eller provocerande frågor, ibland idiotfrågor som varför man alltid förlorar en strumpa när man tvättar maskintvätt. Nu hade han och några vänner tänkt ut hur man skulle göra för att få till en oväntad vändning den här gången, och vid punschen hade förslaget förefallit lika oväntat djärvt som spännande. Han hade alltså två val. Att fullfölja idén, eller att sätta sig ner och acceptera ett nederlag, att han gjort bort sig. Han bestämde sig för att fortsätta. ”Om jag tog upp en revolver just nu och riktade den mot dej, vad skulle hända då?” frågade han med höjd röst, som om han ville morska upp sig själv och ta tillbaks skrattarna på sin sida. Ingen skrattade. Det blev i stället alldeles tyst och alla kunde se hur



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 163

Hamiltons blick förändrades och hur hans käkar malde innan han tog sig samman för att svara. Och han svarade mellan hårt sammanpressade tänder. ”Om du tog upp en revolver och riktade den mot mej”, började han och drog sen efter andan i den kalla tystnad som uppstått i rummet, ”så skulle jag skjuta dej strax nedanför halsgropen. Jag skulle inte kunna hålla lägre, för risken att träffa den flicka som sitter snett framför dej. Jag skulle inte kunna hålla högre, för risken att träffa den unge man som sitter bakom dej. Den ammunition jag använder är nerladdad, som det heter. Kulan skulle stanna i kroppen på dej, så vi riskerar inte genomslag. Om ni ursäktar, mina damer och herrar, så är denna afton till ände för min del.” I nästa ögonblick gick Hamilton med långa steg mot den dörr som han kommit in genom och hans fyra säkerhetsvakter drog sig en efter en iväg mot dörren och det var alldeles tyst i rummet i det ögonblick som den siste av dem stängde dörren efter sig. Erik Ponti såg på klockan och stängde av bandspelaren. Om han skyndade sig nu så skulle han hinna precis med ett tåg och vinna minst en halvtimmes tid i kampen mellan familj och arbete. Han tackade sin bulvan, reste sig och började snabbt tränga sig mot utgången. Han viftade undan alla som upprört ville tala med honom, kommentera det senast inträffade eller ställa mer eller mindre berusat intelligenta frågor om det som hade sagts under kvällen. Han småsprang förbi NK-huset med sina egendomliga osthål, såg på klockan och förbannade sin ålder och sin orörlighet. Men han bet ihop och plågade sig vidare med andfåddhet och last av bandspelare och band eftersom hans möjliga halvtimme, kanske timme, skulle bli så värdefull vid ett redigeringsbord och så meningslös i vänthallen på Uppsala Central. När han närmade sig stationen insåg han att han inte skulle hinna, tågets avgångstid tickade obönhörligt in just som han passerade Bror Hjorth-skulpturen mitt framför stationshuset. Men han fortsatte ändå, eftersom tåg alltid kan vara försenade.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 164

När han kom in på perrongen såg han tåget rulla ut från stationen. Han stannade och svor, sen insåg han att allt tal om billigast möjliga färdsätt borde kunna stå över ett kast just nu; visserligen ansåg han på fullaste allvar att cheferna på redaktionen skulle föregå med gott exempel och allt det där, men nu hade han Tjetjenienresan att skylla på. Han skulle förlora en timme och Dagens Eko var ensamma om ett intressant material. Hade det varit Tjetjenien hade ändå dyrast färdsätt gällt. Han andades ut och in några gånger i den kyliga råa luften för att bli av med sin andfåddhet och vände sig om för att gå ut mot taxibilarna. En lång man i mörka byxor med pressveck, bullig halvknäppt läderjacka och perfekt kortklippt hår stod några meter bakom honom och log mot honom när han vände sig om. ”Sån tur att du missade tåget”, sa mannen som skulle ha sett ut som en Säpoman även utan den lilla plastslang som gick upp från jackans krage till hans ena öra. ”Varför det?” frågade Erik Ponti, fortfarande andfådd, vilket irriterade honom, men mer förvånad än förbannad. ”Därför att amiralen bjuder på skjuss till Stockholm”, sa Säpomannen och gjorde en inbjudande, kanske något överdriven, gest mot utgångarna till vänthallen. ”Åh fan”, sa Erik Ponti och började genast gå mot utgångarna eftersom hans journalistiska autopilot omedelbart tagit över och bett hjärnan hålla käften med alla frågor. Säpoman erbjöd träff med Hamilton under fyrtiofem minuters bilresa, det var ett faktum, ett journalistiskt viktigt faktum. Alla frågor om varför fick vänta tills senare. En svart Volvo 940 med sedvanliga antenner stod parkerad precis utanför ingången till Centralstationen, föga diskret. Men bilen var tom. Säpomannen höll upp höger framdörr åt Erik Ponti som steg in bakom de svärtade rutorna medan hans anonyme följeslagare gick runt och steg in från andra hållet. Han startade omedelbart bilen, la in en växel och förde vänster hand mot munnen



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 165

och rapporterade något om att ”objektet var säkrat och avfärd från Centralstationen påbörjad”. ”Vafan är det frågan om?” sa Erik Ponti när de svängt vänster vid trafikljusen utanför Centralen och tagit av mot Stockholmshållet. ”Inte fan vet jag. Amiralen vill träffa dej, vi har våra order och allt det där”, svarade Säpomannen lugnt. ”Dom andra bilarna är parkerade någon kilometer längre bort.” ”Hur kunde du hitta mej på Centralen så snabbt?” frågade Erik Ponti misstänksamt. Den andre gav honom ett roat ögonkast innan han svarade. ”Därför att vi har haft Centralen under uppsikt i ett halvt dygn och du kom ju den vägen och skulle väl åka den vägen”, svarade han. ”Jag börjar tydligen lägga av mej”, suckade Erik Ponti. ”Hurså?” frågade Säpomannen artigt. ”Tanken med vår verksamhet är ju att vi ska vara diskreta, om man säger så.” ”Jojo”, sa Erik Ponti. ”Om du ursäktar tror jag du är för ung för att förstå. När jag hade såna som du efter mej under något decennium så gick du i låg- och mellanstadiet. Det var andra tider. Om man säger så.” ”Jag har hört talas om det där”, svarade Säpomannen neutralt. ”För djävligt, sätta våra egna journalister i fängelse, det strider ju mot hela idén kan man väl säga.” ”Vad menar du med våra egna?” frågade Erik Ponti misstänksamt, han anade någon gliring om att vara Hamiltons hovreporter. ”Bara att du är svensk, en av våra egna alltså”, svarade den andre snabbt. ”Ponti”, sa Erik Ponti ironiskt. ”Italiensk far, norsk mor.” ”Svensk journalist i alla fall”, konstaterade Säpomannen lugnt. ”Varför kallar ni honom för Amiralen?” frågade Erik Ponti med ett rutinerat plötsligt byte av ämne som för att göra frågan obetydlig. ”Egentligen är det Svarte Amiralen”, sa den andre tankfullt. ”För det första är han ju amiral.” ”Ja, men han är ju inte neger?” fortsatte Erik Ponti oskyldigt.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 166

”Nävars”, gnäggade Säpomannen. ”Neger är han inte. Ja, det ena är väl det där med … ja, du vet. Sorgbandet om man säger så.” ”Och det andra?” frågade Erik Ponti lika snabbt som nyfiket. ”Tja, det är nåt mer. Va ska jag säga? Om du kallas upp till Svarte Amiralen så ska du ha rena kalsingar och inga sorgkanter under naglarna. Äh förlåt det där med sorgkanter men jag menade … ja, han är en jävligt allvarlig typ, tror jag man kan säga.” ”Är han en bra Säpochef?” frågade Erik Ponti med spelat halvintresse samtidigt som han såg ut genom sidorutan eftersom bilen höll på att svänga in på några mörka tomter vid ett industriområde som var helt nersläckt. ”Om han är en bra chef!” skrattade den andre. ”Du! Han är inte en bra chef, han är ett jävla monster till bra chef, det är liksom inte samma liga som dom andra.” Den svarta Volvon gled med släckta lyktor in på industriområdet som nu var helt öde, Erik Ponti skymtade tre uppställda bilar långt bort vid några mörka förrådsbyggnader. ”På vilket sätt är han bra?” försökte Erik Ponti med en sista chans innan det skulle bli försent. ”Den som ljuger för honom åker alltid dit. Alltid. Den som ger fan i att ljuga har goda framtidsutsikter. Nu skiter vi i det här, vi är framme!” Säpomannen förde upp sin vänstra handled mot munnen och mumlade något om ”objektet” och avvaktade ett svar som Erik Ponti inte kunde höra, nickade och tecknade åt honom att stiga ur. Det fanns ingen belysning i närheten och de tre parkerade bilarna såg ut som tysta väntande rovdjur. För första gången sen Centralstationen i Uppsala hann Erik Pontis normalt skeptiska natur ikapp honom; intervjutillfälle eller ej, situationen var ju egentligen mycket konstig. ”Det är bilen i mitten där borta, den stora”, sa Säpomannen och nickade åt Erik Ponti. Själv gjorde han inte en min av att följa med. Erik Ponti gick tveksamt fram mot den förlängda svarta Volvon med mörka rutor. Han kunde inte se om det satt någon människa där



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 167

inne. När han var nästan framme slogs ena bakdörren upp och en ny man med mycket Säpoliknande utseende hoppade ut, bugade mot Erik Ponti och höll upp dörren. Erik Ponti tog ett djupt andetag och steg in. Säpomannen slog genast igen dörren efter honom och bytte till framsätet bredvid förarplatsen. ”Hej”, sa Carl, ”long time no see. Jag tänkte vi kunde köra dej till stan.” ”Fan Hamilton, du har en förmåga att skrämmas”, muttrade Erik Ponti och rättade till sitt bagage i det rymliga baksätet medan de fyra bilarna sakta började svänga ut mot belyst väg. ”Konstigt”, sa Carl, ”ungefär så där sa du till mej för nio år sen, kommer du ihåg det?” ”För nio år sen? Jo! Du hade varit borta en massa år och sen dök du plötsligt upp på redaktionen, ville snacka med mej, sa att du var på Säpo och ville ha hjälp med något som hade med palestinier att göra. Det var svettigt.” ”Varför det?” sa Carl. ”Därför att du var på Säpo, det var ju det sista jag hade väntat mej av dej.” ”Det var väl just då det sista jag själv hade väntat mej … ursäkta mej”, sa Carl och lutade sig fram och gav några korta order som fick den omedelbara effekten att tre av bilarna svängde av mot E 4:an till Stockholm och den bil de själva befann sig i tog av mot Ulleråker. ”Förlåt”, sa Carl, ”bara lite praktiska dispositioner.” ”Vad skulle det där vara bra för?” frågade Erik Ponti skeptiskt. ”Min bil åker mellan två bevakande Säpobilar på motorvägen, själv åker jag en helt annan väg, det är en sorts rutin vi använder. Var var vi?” ”Om att det var svårt att tänka sej dej på Säpo redan för nio år sen. Uppriktigt sagt har jag lite svårt nu också, om du förstår”, sa Erik Ponti med en ton av sarkasm som han genast ångrade. Carl svarade inte och Erik Ponti hade svårt att se hans ansikte i det mörka baksätet. En glasruta som skar av baksätet från föraren och



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 168

hans sekundant åkte nästan ljudlöst upp och slöt sig med en mjukt dov smäll. ”Jag skulle inte ha tagit jobbet om jag inte ansåg att det var meningsfullt”, sa Carl långsamt. ”Och vad det där för nio år sen beträffar, när jag var rätt ung och grön och pryade på Säpo eller vad man ska kalla det, så slutade det ju inte väl, men ändå på ett sätt som borde ha fått dej att inse att jag inte direkt bytt sida.” ”Bytt sida från vadå?” frågade Erik Ponti med den inbyggda journalistiska automatik som alltid sökte efter förtydliganden. ”Från det vi var, du och jag”, svarade Carl tyst med blicken stelt riktad framåt. ”Morgondagarna sjöng inte bara för Jan Myrdal, dom sjöng för oss också, vi hade något att slåss för och något att vinna. Delvis gjorde vi det också.” ”Men det gör vi inte längre?” prövade Erik Ponti utan att kunna hejda sig och undrade samtidigt om han någonsin skulle vara i stånd att koppla bort sin journalistiska reflex. ”Det är egentligen tveksamt om jag har så mycket att vinna längre”, svarade Carl i samma långsamma tempo och tydliga intonation som tidigare. ”Men det har ju mest med min privata situation att göra, som du förstår.” Erik Ponti tystnade. När det gällde den gamle vänsterkamratens privata situation fanns ingen följdfråga att ställa ens för en reporter. ”Tänk om vi hade haft en aning om det här på den tiden”, sa Carl efter en stunds tystnad. ”Jag menar, vi sågs inte så mycket då. Du var ju en av dom äldsta medlemmarna i Palestinagrupperna, hade suttit i fängelse och allting. Jag minns hur jag såg upp till dej, kände mej lite osäker att yttra mej när du var med eftersom jag var rädd att säga något dumt, reaktionärt eller vänsteravvikande.” ”Såvitt jag minns gjorde du aldrig det”, sa Erik Ponti försiktigt. ”Men om vi haft en aning om det här? Vadå det här?” ”Just det här. Vi sitter i Säpochefens bil och talar om den ungdom när Säpo var något som vi, inte helt felaktigt tyvärr, uppfattade som vår huvudfiende. Jag är Säpochef och du är i högsta grad en represen-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 169

tant för det journalistiska etablissemang som vi hatade på den tiden. Ganska märkligt, va?” ”Har en av oss eller båda gjort något avgörande fel, undrar du?” frågade Erik Ponti med återvunnen journalistisk reflex. ”En så kallad bra fråga”, sa Carl. ”Teoretiskt är det så att du infiltrerade det mediala etablissemang som du hatade mest, och jag tog ledningen för just den statliga myndighet som var det största hotet mot oss. I så fall har vi lyckats över hövan med det som var det huvudsakliga skälet för personalkontroll på den tiden, risken för infiltration av olämpliga element i känslig verksamhet.” ”En av dina företrädare ansåg i alla fall att jag var ett lysande exempel på sådan infiltration”, invände Erik Ponti sårat. ”En dag gick …” ”Jag vet!” avbröt Carl snabbt. ”Jag har hittat det där i vårt arkiv. En vacker dag gick en viss Hjälmroth upp till en viss statsminister Palme och föreslog att du skulle få sparken, tillsammans med Annika Hagström, Göran Rosenberg, Göran Elwin och Jan Mosander. Vet du varför?” ”Någonting om hur vänstern infiltrerat Sveriges Radio-TV, tror jag”, svarade Erik Ponti försiktigt frågande eftersom han inte ville låta för angelägen om att få veta mera. ”Just det”, sa Carl. ”Det där var väl i viss mening sant, åtminstone om jag har förstått dej rätt. Men vad som är ännu intressantare, och dessutom mycket lärorikt för en nytillträdd chef på Säpo, är hur sambanden påstods se ut. Vad dej beträffar var det väl klart. Du var IBavslöjare, fängelsekund och allmänt jävla besvärlig och dessutom medlem av KPML-r …” ”Det var det dummaste jag hört!” avbröt Erik Ponti förtrytsamt. ”Såvitt jag vet skapades den där organisationen av svensk underrättelsetjänst.” ”Jag vet”, sa Carl lugnt. ”Just därför kan man väl tycka att det är komiskt att du är registrerad som sån, eller var i alla fall. Hursomhelst, du kände ju bevisligen Göran Rosenberg från Palestinagrupperna där ni båda varit mycket aktiva. Alltså ett samband. Du kände



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 170

också Per Gahrton. Och eftersom hans förra fru gifte om sej med Jan Mosander så kunde man knyta Jan Mosander till dej. Och Annika Hagström, det var ju enkelt. Du kände hennes man, alltså måste hon också vara infiltratör. Med Göran Elwin var det ännu enklare, ni kände bevisligen varandra från Folket i Bild/Kulturfront.” ”Varför berättar du det här?” frågade Erik Ponti misstänksamt. ”Vänta ett slag, det kommer”, fortsatte Carl lugnt. ”Vi har det avgörande intellektuella momentet kvar. Nämligen. Eftersom man inte kunde förstå hur ni alla lyckats ta er in på Sveriges Radio-TV, eftersom det inte fanns något samband, ingen gemensam grindvakt som smugglat in er eller så, så bevisade det hur oerhört skickligt ni hade betett er. Följaktligen, lätt som en plätt, var ni genom er bevisade skicklighet, till och med att kunna spela journalister bättre än riktiga journalister, en fara för nationen. Och borde avskedas, ursäkta mej …” Erik Ponti kom av sig därför att han såg i dunklet hur Carl plötsligt tog sig med ena handen över ansiktet. Det var inte läge att ställa någon följdfråga. ”Förlåt mej”, sa Carl efter en stund. ”Jag råkade bara använda ett uttryck, lätt som en plätt, som ju inte är mitt eget. Och så kom det över mej igen … ja, du förstår? Det var Tessies uttryck. Jag förstår faktiskt inte hur människor kan komma över sorg, fastän det bevisligen skett sen hedenhös. Strunt i det nu. Har du förstått poängen?” ”Nej”, sa Erik Ponti försiktigt. ”Det skulle i och för sej intressera mej mycket vad Palme ansåg om det där sparkningsförslaget.” ”Han blev förstås vansinnig på Hjälmroth”, svarade Carl snabbt. ”Inte för att jag tror att han hade någon överdriven kärlek till viss typ av journalister men säkert såg han den … ska vi säga organisatoriskt politiska svagheten i min värderade företrädares förslag. Men det var alltså inte poängen.” ”Du har avslöjat hemlig information för mej”, sa Erik Ponti reserverat. ”Du vet att jag avskyr sånt där off the record-snack, ändå gör du det. Varför?”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 171

”Inte för att jag vill binda upp dej med den här typen av historiskt intressanta men för riket betydelselösa hemligheter i alla fall”, svarade Carl. ”Men jag menar alltså att det finns en poäng i den här historien.” ”Jag ser inte den, ledsen”, svarade Erik Ponti. ”Så?” ”Poängen är att nu är det jag som är chef på Säpo”, svarade Carl sammanbitet. Han hade omedvetet höjt rösten något. ”Nu är det färdigjönsat med sånt där.” ”Jag tror jag förstår”, sa Erik Ponti tveksamt efter en stunds tystnad. ”Jag är inte säker, men jag tror jag förstår. If you can’t beat them, join them. Och du har just exculperat dej själv. Så nu är det min tur?” ”Nej”, sa Carl med en diskret avvärjande gest, ”det behöver du inte, jag lyssnar på dej i radion. Vad är ditt nästa jobb, jag menar större jobb när du är klar med mej?” ”Jag åker till Tjetjenien i morgon bitti, det ligger i …” ”Det vet jag så klart”, avbröt Carl snabbt. ”Tjetjenien, det var intressant. Varför det?” ”Jag tror det kommer att bli krig i full skala, Jeltsin kommer att gå till anfall”, svarade Erik Ponti osäkert. Han hade satsat mycket av sin personliga prestige på den hypotesen. ”Ja, det kommer han”, svarade Carl kort, som om det vore frågan om något fullkomligt självklart. ”Du är kanske lite tidigt ute om du vill se Groznyj falla, men du har väl extra underkläder och dollarsedlar med dej?” ”Tror du verkligen …?” frågade Erik Ponti optimistiskt och omedelbart skuldmedveten för sin optimism. ”Jag tror inte”, sa Carl med en suck. ”Jag vet, låt oss strunta i varför, saken har redan diskuterats i statsrådsberedningen med folk från min gamla arbetsplats. Alla svenskar är i säkerhet, så att säga, vi får inga flyktingar hit och så vidare. Men krig blir det. Gillar du krig, jag menar som journalist?” ”Krig med journalister är bättre än krig utan journalister”, svarade Erik Ponti osäkert.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 172

”Det kan jag nog hålla med om”, sa Carl. ”Tänk bara på Vietnam. Och sen Gulfkriget.” ”Varför ville du tala med mej?” frågade Erik Ponti efter en stunds tystnad då han fått intrycket att Carl förlorat sig i egna tankar. ”Två skäl”, sa Carl snabbt och drog efter andan som för att samla sig. ”Det ena för att ha någon att tala med av, ska vi säga något annorlunda slag än dom jag numera talar med. Det andra skälet är mer ämbetsmannaanknutet, jag hade tänkt erbjuda dej en kort intervju, det blir ju lite rörigt på dom där studentmötena.” ”Jo jag har sett det”, muttrade Erik Ponti misstänksamt. ”Ångrar du att du gick ut så där fort?” ”Jovars”, sa Carl. ”Det kanske jag gör, men nu har jag redan gjort det och dels vunnit en viss teatral effekt, dels slipper jag ifrån sånt i fortsättningen. Undrar du varför jag stack?” ”Ja det gör jag väl”, sa Erik Ponti. ”Jag har förstås vissa föreställningar …” ”Dina föreställningar är helt riktiga!” klippte Carl av. ”Har du verkligen nerladdad ammunition?” frågade Erik Ponti blixtsnabbt, som om Carls tempohöjning och plötsliga aggressivitet fungerat som adrenalin på honom själv. ”Ja, det har jag”, sa Carl lika snabbt och i deras nya tonfall. ”Jag har som du vet tillämpat jämförande studier i skjutteknik med tidigare skyddsvakter från Säpo. Dessutom är jag den som först ser och kan reagera på varje hot som kommer framifrån. Nu talar vi om något annat. Mår dina barn bra?” ”Jodå”, svarade Erik Ponti förbluffad. ”Dom studerar och sköter sej, inga problem, jag ska försöka träffa dom i kväll när jag är klar med det här jobbet.” ”Det går väl fortare om du får en mer ordnad intervju med mej direkt”, konstaterade Carl. ”Vad är din livsuppgift nu? Tjetjenien och det som kommer efter Tjetjenien?” ”Det var en ganska tung fråga”, sa Erik Ponti försiktigt. ”Jag är inte så säker på att jag har något bra svar. Jag vill göra flera bra jobb, helst



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 173

sånt där som ett jobb jag gjorde på en som heter Kemal Yildiz, det var en kurd som …” ”Jag vet!” avbröt Carl. ”Jag hörde det där. Fair enough, det är en livsuppgift vid sidan av det som du av finkänslighet inte nämnde för mej. Det är ungefär det jag har kommit fram till jag också.” ”Vad har du kommit fram till?” frågade Erik Ponti automatiskt. ”Säpo kan för all framtid påverka relationerna mellan oss vita och invandrarna. Säpochefen har ett inflytande som jag tror du har svårt att göra dej en föreställning om, åtminstone hade jag det.” ”Är den uppgiften svårare eller lättare än du trodde?” frågade Erik Ponti och kände det som om han viftade med reporterblocket framför ansiktet på Carl. ”Både och”, sa Carl tankfullt. ”Både och. En del är mycket lättare än vad jag trodde, å andra sidan finns det vissa systemfel som jag inte kan gå in på, som man skulle kunna likna vid malign cancer. Sånt går egentligen inte att ändra på, bara att skära bort med risk för att patienten dör. När ska vi göra den där intervjun, nu i bilen mesamma?” ”Jag skulle föredra om vi stannade bilen, om det går”, sa Erik Ponti försiktigt. ”Varför det, det är ju ingen kamera du håller i”, sa Carl. ”Billjudet”, konstaterade Erik Ponti. ”Det har ingen intellektuell betydelse att man hör billjud i bakgrunden. Men mina kära kolleger skulle göra en intressant iakttagelse, nämligen att jag intervjuar dej i bil, din egen bil rimligtvis på väg tillbaks mot Stockholm.” ”Ja?” sa Carl. ”Vad har det för betydelse?” ”En akustisk betydelse för dej, en något viktigare betydelse för mej”, muttrade Erik Ponti. ”Ibland skälls jag för att vara hovreporter åt Hamilton och jag är lite känslig för sånt.” ”Jaha”, sa Carl lätt. ”Då kanske vi ska släppa av dej något kvarter från radiohuset också?” ”Jatack”, sa Erik Ponti. ”Det skulle jag faktiskt uppskatta.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 174

*** Riksmordkommissionens interna och mer formella beteckning är Rotel A. Det är en enda korridor på plan nio i det första polishuset i raden räknat från Polhemsgatan, och i korridoren arbetade elva män och två kvinnor. Willy Svensén skulle hinna med tjugosju tjänsteår med mord när han pensionerades till våren och var den i gänget som arbetat i särklass längst, inte bara med mord utan som polis över huvud taget. Han hade fyrtiotre tjänsteår från ung ordningspolis med sabel och framåt. Den som arbetat kortast tid vid Rotel A var kriminalinspektör Anna Wikström med åtta månader. Hon kom senast från Säpo, men hade inte fått sparken därifrån; hon hade slutat innan Hamilton blev chef. Ryktet om en strid ström av avskedanden från Säpo hade nu börjat sprida sig runt i polishusen på Kungsholmen av det enkla skälet att den som fick sparken från Säpo fortfarande var polis och alltså måste stoppas in någon annanstans i systemet. Man var ett väl sammansvetsat gäng, antagligen en förutsättning för att kunna arbeta så lång tid med ibland så till synes tröstlösa uppgifter som det ofta kunde bli frågan om i mordutredningar. Därför lät sig ingen störas om någon kollega plötsligt kom in och ville diskutera något vitt skilt från det man själv höll på med eftersom man själv förmodligen skulle kunna tänkas göra samma sak någon dag, någon vecka eller någon månad senare. Kriminalinspektör Roger Jansson hade snart arbetat nio år på avdelningen och var därför en kollega som lät sig störas utan att knota. Dessutom höll han på med ett i flera avseenden trist långtidsjobb, identifieringen av döda från Estonia, som han fått i knäna när Rune Jansson plötsligt skulle iväg på någon resa. De var inte släkt, trots det gemensamma efternamnet. Det var alltså bara ett litet trevligt avbrott i arbetet när Willy och Rune bad honom komma in på Willys rum för att tänka högt en stund. De äldre kollegerna såg dystert fundersamma ut när han kom in,



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 175

han visste inte mer än att de varit senast i Linköping för att hitta sammanbindande länkar mellan mord på utlänningar som inte klarats upp. ”Du är ju vår ende jägare här på avdelningen”, hälsade Willy Svensén lite trött och pekade på en av besöksstolarna. ”Själv föredrar jag att meta, men hursomhelst, vad vet du om en kaliber som heter 308 Winchester?” ”En hel del”, sa Roger Jansson roat, nästan osäker på om det var ett skämt, ”eftersom jag själv använder just den.” ”Desto bättre”, sa Willy Svensén. ”Ge oss då en spontan synpunkt på valet av just den kalibern när det gäller mord.” ”Tja”, sa Roger Jansson dröjande, han hade svårt att se vari det skulle finnas något problem. ”Det är antagligen, fast det vet jag inte, en av dom vanligaste kalibrarna när det gäller just mord med skjutvapen i Sverige.” ”Hurså?” sa Rune Jansson med tvivel målat över hela sitt ansikte. ”Därför att det är en av dom vanligaste ammunitionstyperna för älgjakt, alltså finns ett mycket stort antal studsare i just den kalibern, alltså blir det den som far i huset plockar fram när det ska göras upp. Vad är problemet?” ”Är det en särskilt väl vald kaliber för att skjuta någon genom huvudet på över trehundra meter?” frågade Willy Svensén. ”Ingen kaliber är väl vald för att skjuta någon genom huvudet på det avståndet”, sa Roger Jansson häpet. ”Det är alldeles för långt. Var det så det gick till i Linköping?” ”Ja”, sa Willy Svensén. ”Skottplatsen är hittad, det är vi säkra på. Och skottet gick genom ett fönster och in i bakhuvudet på offret när han stod och lagade mat i sitt kök. På tredje våningen i en hyreslänga. Vad tycks?” ”Det måste vara något fel”, sa Roger Jansson tveksamt. ”Jag utgår från att ni inte driver med mej, men ni måste ha hittat fel skottplats.” ”Nejdå”, sa Rune Jansson, ”titta här!” Han vecklade upp några blad ur en utredningspärm och pekade på



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 176

olika skisser. Mellan målet och skottplatsen fanns en djup svacka i marken, så redan av den anledningen måste skytten ha stått långt från målet för att slippa skjuta snett uppåt. Och sen fanns det ju en rät linje från kulhålet i fönstret till den punkt där kulan fastnat i köksväggen efter att ha passerat genom offrets huvud med ingångshål i bakhuvudet och utgångshål mitt i pannan. Kulan var nästan helt intakt. Man hade använt en laser för att markera skottplatsen och det stämde nog mycket väl, det fanns ett träd där, just där, och det var det enda naturliga stöd som en skytt skulle ha kunnat hitta i närheten, resten var översnöade grässlänter. Rent tekniskt kunde det inte finnas något misstag i beräkningarna. Roger Jansson blev mycket fundersam. Han accepterade genast utredningsavsnittet, det fanns heller inte mycket till alternativ. Just att det fanns ett träd vid skottplatsen där skytten kunnat ta stöd gjorde ju också att man inte utan vidare kunde börja fundera i banor som gällde slump eller vådaskott. ”Varför använde skytten helmantelkula?” frågade Willy Svensén. ”Ja du får ursäkta men jag tycker det verkar konstigt. Vad tycker du?” ”Det kanske inte är så konstigt”, sa Roger Jansson, ”den här skytten vet mycket om skottverkan, han vet att en kula med mjuk spets, en sån som skulle ha sprängts i målet så att vi antagligen inte kunnat identifiera den, hade varit fel val ur en annan aspekt. Fönstret nämligen. Helmantelkulan går rakt genom fönsterrutan utan att tappa särskilt mycket fart, utan att vika av. Han visste vad han gjorde.” ”Han visste också att vi skulle få tag på kulan?” försökte Rune Jansson. ”Säkert”, sa hans yngre kollega. ”Den här skytten vet vad han gör, men det är ett ruggigt långt avstånd. Vet ni något om vindförhållanden och väder den dan?” Willy Svensén sträckte sig efter en pärm och bläddrade en stund medan hans två kolleger tyst avvaktade. Han fann vad han sökte och sken upp. ”Rätt blåsigt, åtta meter i sekunden och snöbyar. Vad innebär det?”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 177

”Att ni söker en militär eller polisiär prickskytt eller en norrländsk jägare”, svarade Roger Jansson snabbt. ”Inte hälsing väl?” frågade Willy Svensén med spelad indignation. ”Varför inte en skåning?” ”Det som faller mej in är sån där norrländsk toppfågeljakt, skjuta en tjädertupp, det målet är ungefär lika stort som det som gäller här, på tvåhundra meter, kunna beräkna vinkeln och beräkna vindavdriften. Men åtta sekundmeter … jag skulle mellan tumme och pekfinger gissa att skytten måste ha hållit tre decimeter ovanför målet och en halv meter åt sidan, om det var rak sidvind. Det är sånt där som norrlänningar bara skryter om, ja inte hälsingar förstås.” ”Vilket för oss tillbaks till ursprungsfrågan”, konstaterade Rune Jansson. ”Varför just den här kalibern, 308 vad den nu hette?” ”308 Winchester”, fyllde Roger Jansson snabbt i. ”Jag vet inte, jag kan bara gissa. Det finns kalibrar som skickar iväg tyngre kulor med högre fart, men då kan det vara svårt att få tag på så kallad övningsammunition, helmantel alltså. För en skytt i den här klassen spelar det dessutom inte så stor roll, allt det där går efter tabeller, det är bara att räkna om man kan det.” ”Men hur räknar man ut vindstyrkan?” frågade Rune Jansson misslynt. ”Man gissar kanske”, föreslog Roger Jansson men såg att hans namne bara skakade på huvudet, sökte Willy Svensén med blicken och fick en bekräftande nick tillbaks. ”Den här mördaren har inte gissat”, förtydligade Willy Svensén. ”Han har bestämt sig för att lyckas med en enda överraskande attack. Tänk dej själv om du fått en gevärskula susande förbi ditt huvud, du skulle bli svår att träffa i fortsättningen.” ”Då måste han ha haft med sej utrustning för att mäta vindstyrkan”, svarade Roger Jansson som om det vore självklart. ”Åh fan”, sa Willy Svensén nyfiket, ”går det?” ”Ja det är klart det går, man tar med sej en liten vindsnurra med nån sorts räkneverk. Jag har aldrig sysslat med sånt finlir, men å andra



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 178

sidan har jag bara skjutit på djur och på kortare håll. I försvaret finns det gubbar som sägs kunna göra sånt här på ännu längre håll.” ”Vilken kaliber använder dom?” frågade Rune Jansson som tycktes bita sig envist kvar vid den där kaliberfrågan. ”308 Winchester”, svarade Roger Jansson dröjande. ”Jo det är det faktiskt, antagligen för att det är en gammal NATO-kaliber som finns tillverkad i så stor mängd att det blir billigt eller nåt. Fast dom kör med en uppladdad variant.” ”Vad betyder det?” frågade Rune Jansson som ännu inte tycktes nöjd. ”Större krutladdning, högre fart, därmed större anslagsenergi, något annorlunda matematik eftersom kulbanan blir mera flack och kulan når längre”, svarade Roger Jansson och såg att hans kollega äntligen fått nog om kalibrar. Men efter några sekunder visade det sig att det hade han inte alls. ”Kan dom på SKL, Ståling eller nån, se på kulan om den kommer från nån sån där uppladdad militär variant och finns den på öppna marknaden?” frågade han. ”Det kan jag inte svara på, men det är ju förstås en intressant fråga”, sa Roger Jansson och rynkade pannan. ”Jävligt intressant faktiskt, för tänk om det var ett militärt vapen, då skulle vi slippa kolla trettifemtusen älgstudsare. En viss tidsvinst …” Vapenexperten Ståling på Statens Kriminaltekniska Laboratorium i Linköping hade redan fått kulan till undersökning, så den senaste stundens tankemöda skulle väl i sinom tid visa sig ha haft en terapeutisk betydelse snarare än funktionell. Men det var ju alltid något att ha kunnat ställa frågorna innan svaret kom. ”Var det nåt mer ni ville veta?” frågade Roger Jansson med en ironiskt ursäktande gest som betydde att han nog tänkt till ingen nytta. ”Hur går det förresten och finns det någon att förhöra?” Vid den sista frågan gnuggade han händerna som om han såg fram emot att få förhöra, vilket han säkert gjorde eftersom just det var hans specialitet.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 179

”Det går väl som vanligt, det vill säga just nu förstår vi inte så mycket”, sa Willy Svensén. ”Vi har tre offer, två i Umeå och ett i Linköping. Alla tre är mördade av nån sorts kringresande cirkussällskap i mordkonst, du har den här skytten och sen har vi en som är karateexpert eller nåt i den vägen och sen en kirurg med ortopedisk specialinriktning.” ”Låter som intressanta förhörsobjekt, förutsatt att vi kan lösa språkproblemet”, sa Roger Jansson. ”Det dröjer nog ett tag, fast man kan ju aldrig veta”, muttrade Willy Svensén. ”Vi har tre offer, kanske fyra, och det dom sakligt sett har gemensamt är att dom alla är av orientaliskt ursprung, inte från samma land dock. Alla är välvårdade typer utan påtaglig eller ens känd kriminell bakgrund, dom är i trettiårsåldern, har yrken, sköter sej och har små barn.” ”Tvärtemot det man skulle vänta sej, alltså”, konstaterade Roger Jansson. ”Och vem får jag förhöra?” ”Jo just det”, sa Willy Svensén. ”Möjligen har offren en sak till gemensamt, fast det kanske kommer sej mest av att dom är skötsamma. Men alla har varit politiskt eller kulturellt verksamma. Jo, vi har hittat en person som vore intressant att få ytterligare förhörd, men om du ursäktar så tror jag vi stillsamt rekommenderar kollegerna i Linköping i stället för att bussa dej på dom. Han som sköts heter … få se nu, jo, han heter Ali Akbar Kermani och är iranier. Intressant nog är han inte motståndare till den nuvarande regimen, hur han då har kunnat bli insläppt. Nåja, hans fru är svenska. Och hon har ibland uppträtt i såna där slöjor och sånt som den religiösa seden tycks kräva. Ibland inte. Han var bland annat aktiv i någon sorts Linköpings kommitté för moské, nåt i den stilen. Linköping är en universitetsstad och där finns nog femhundra iranier, dom flesta vanliga akademiker som struntar i både moské och slöjor. Hans ställning i den iranska gruppen var kanske inte helt okontroversiell, om du förstår vad jag menar?” ”Och då borde hans fru kunna veta en del om det”, konstaterade Roger Jansson. ”Återstår bara en modernt frigjord iransk akademiker



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 180

som hatar den nuvarande regimen i Iran. Och dessutom kan sätta en perfekt pärla med 308 Winchester på drygt trehundra meters håll?” ”Det kanske inte är så omöjligt”, sa Rune Jansson lite sur över sin yngre kollegas ironi. ”Dom har väl armé i Iran också, dom har legat i krig i en massa år och då måste det väl finnas en och annan prickskytt som har blivit välartad akademiker i efterhand.” ”Mja”, invände Roger Jansson försiktigt. ”Vi kan väl utesluta att en sån iranier har fått vapenlicens av Linköpingspolisen, det är i och för sej lätt att kolla. Och att skaffa ett såpass funktionsdugligt vapen som det måste ha varit fråga om på den svarta marknaden …” ”Det är ju en enkel och rätt snabb sak att kolla det där med vapenlicens i alla fall”, konstaterade Willy Svensén och antecknade samtidigt uppgiften. ”Har man tur så har man.” ”Den där som ni inte vet om han är mördad, vad är det för nåt?” frågade Roger Jansson för att slippa undan det nu något tjatiga ämnet vapen och kalibrar, som jägare var han allergisk mot just sådana, vanligtvis alltför långa, diskussioner. ”Tja”, sa Willy Svensén med en lång utandning. ”Den här gången är det en turk, en herr … här har vi det, en herr Newzat Özen. Funnen död i sin säng på morgonen. Hans fru hittade honom, de hade skilda sovrum. Ingen åverkan på lås och så vidare, inga spår av strid.” ”Då är det ju inte mord. Eller också har frun kvävt honom”, föreslog Roger Jansson, inte för att få rätt utan för att pröva en tankelinje. ”Nej, så enkelt är det inte”, sa Willy Svensén. ”Rättsläkaren har tittat efter kvävning och det är det inte. Han var frisk som en nötkärna, trettitvå år, konstigt att dom alla är i ungefär samma ålder, och död utan dödsorsak.” ”Var han också kulturellt eller politiskt aktiv, välordnad, ingen kriminalitet och allt det där?” bollade Roger Jansson vidare. ”Ja det kanske man kan säga”, sa Willy Svensén. ”Han var lutspelare av något slag, uppträdde mycket i både turkiska och andra sammanhang i Västeråstrakten. Poesiaftnar och sånt där, ja det här är ju inte särskilt grundligt utfört.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 181

”Fan också!” sa Rune Jansson plötsligt. De andra två hoppade till, dels för att Rune Jansson inte brukade svära, dels för häftigheten i hans reaktion. De såg frågande på honom och Willy Svensén vinkade bara lite med handen för att få fram orsaken till snilleblixten. ”Jag kan ju faktiskt ett sånt där fall”, förklarade Rune Jansson. ”Ni vet det där i Haparanda för ett par år sen, oförklarligt död lastbilschaufför där den första diagnosen var plötslig spädbarnsdöd, det vill säga inte brott eller annans handaverkan i alla fall. Jo, sen var det ju han Anders Eriksson, rättsläkarn med lyrisk panegyrik över våra mördare i Umeå, han löste det till slut. Det var ett sofistikerat gift. Vi kanske ska sätta dom här rättsläkarna i kontakt med varandra?” ”Bra”, sa Willy Svensén. ”Det gör vi. Vad var det där i Haparanda, curare va?” ”Ja, fast det heter nåt latinskt när det står i våra protokoll. Men tänk om?” ”Vi måste ju pröva det i alla fall”, sa Willy Svensén och antecknade långsamt en stund. ”Sen blir vi förstås väldigt mycket klokare. Det resande cirkussällskapet i mordkonst skulle ha varierat sej med ännu ett trick på hög nivå. Dessutom tycker dom inte om kultur och politik.” ”Eller muhammedanism?” föreslog Roger Jansson. ”Eller islam, just det”, rättade Willy Svensén. ”Bara det att ogillandet av islam sträcker sig från fundamentalistisk iransk shiamuslim till turk med rutinreligiositet till palestinier med en sen länge bortglömd religion och en kurd som var kristen.” ”Där sprack det, har ni studerat religion också?” sa Roger Jansson häpet. ”Javars”, sa Willy Svensén, ”vi har pluggat på litegrann. Och något säger mej att det får vi kanske fortsätta med. Framför allt du, om det ska bli intressanta förhör av någon i framtiden.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 182

 Det hade funnits stunder på Martinique när livet tycktes återvända i korta svaga impulser. Han hade skrattat åt något försiktigt skämt från Åke, han hade kunnat promenera lite på stranden med deras barn vid handen, den lilla handen full av aningslöst förtroende. Han hade klarat av julen på bästa tänkbara sätt. Han hade bett dem att de skulle komma till Stenhamra och tillbringa julen där och de hade till en början haft stora svårigheter när de skulle förklara för honom att de inte tyckte att det var en särskilt bra idé. Visserligen försäkrade de honom ständigt att han alltid kunde räkna med att de skulle ställa upp, att de alltid ville finnas till hands, att om det var någonting de kunde göra för honom så skulle han inte tveka att be om det, en lång rad sådana självklart uttalade försäkringar som ändå plågade dem när han bad. Men de hade haft rätt om Stenhamra, att fira jul där, i det tomma huset, skulle ha kunnat bli förfärligt. Däremot hade de lovat att ställa upp på hans projekt att dra igång lite umgänge, de skulle gärna komma till mer vardagliga fester. Anna tog det bättre än Åke, hon kunde ta Carl i handen eller smeka honom över kinden, hon kände inget tvång att anstränga sig att inte låtsas om. För Åke var det värre, han nästan svettades i sina försök att normalisera tillvaron, att berätta om mer eller mindre intressanta händelser på det nya jobbet som chef för kustjägarskolan, att diskutera det omöjliga i att försöka upprepa fritagningsprojektet Blue Bird när det gällde de av gerillan kidnappade svenskarna i Colombia (målet var inte lokaliserat, inget grannland skulle ställa upp med logistiken); han kunde till och med börja berätta gamla gemen-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 183

samma minnen, som när vanliga män berättar lumparhistorier, han visste kort sagt inte från den ena stunden till den andra på vilket ben han skulle stå. Carl hade lämnat dem ifred så mycket som möjligt. Han hade gått på långa promenader längs stränderna och ägnat flera timmar varje dag åt att dyka efter rocklobster och conks som han sen grillade med tilltagande skicklighet. Han hade tagit med en laddning vin hemifrån, mest vit bourgogne och chardonnay-viner från Kalifornien och det hade gjort honom mycket gott. Att sitta i solnedgången på en sandstrand och äta träkolsgrillade skaldjur, se ut över havet, se på imman som rann längs glasen med det kalla vinet och känna hur det sved lite och värmde på ryggen av all den sol man fick om man låg och snorklade halva dagen, allt detta hade varit god medicin, god mänsklig rehabilitering. Teoretiskt hade de förstås tagit en viss risk när de reste med honom, även om han till exempel varit noga med att de skulle ha sina sovrum långt från varandra; en handgranat eller en brandbomb in genom hans fönster skulle inte kunna skada dem. Men både han själv och Åke hade bedömt att det inte skulle räcka med en veckas förberedelser ens för dem själva att planera och genomföra ett tillslag mot någon som dök upp på en ö i Västindien. Även om sicilianarna fått reda på var han befann sig skulle de inte hinna göra något innan han var tillbaks hemma i sin svenska bunker. Det var formellt logiskt, antagligen lättare för Åke att acceptera än för Anna. Men hon hade tappert och solidariskt ställt upp, hon hade aldrig visat någon rädsla fastän Carl var säker på att hon hela tiden kände en obehagligt diffus skräck. Ändå hade hon föredragit detta framför det fullkomligt säkra Stenhamra. De måste ha tänkt och diskuterat mycket innan de tackade nej till hans inbjudan och kom med sitt motförslag. Nu var det i alla fall över. Det var januari och han var fortfarande starkt solbränd över nästan hela kroppen, bara de färskaste ärren på hans kropp lyste ljust rosa. Han skulle följa deras råd och börja bjuda



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 184

hem folk till Stenhamra på helgerna även om det var svårt att få socialt umgänge att passa ihop med det jobb han nu hade. Hursomhelst var det över, det var 1995 och mycket långt till nästa jul och han skulle innan året var slut kanske ha genomfört sitt sista riktigt viktiga projekt i livet. Klockan var strax 07.00. Han hade varit uppe någon timme och lagt sista handen vid den gröna mappen som nu låg framför honom på hans i övrigt helt rena, mörka skrivbord. Han drog ut översta lådan i hurtsen och tog fram ett arbetsschema som han skrivit ner kvällen innan och gick hastigt igenom de kommande timmarnas program. Det var fredag, som var den dag då han samlade ihop möten och föredragningar. Han skulle ha ett stort möte med rotelcheferna klockan 08.00, sen ett möte med specialroteln för att godkänna eller underkänna ett förslag till en operativ spaningsinsats som skulle rikta sig mot en relativt högt placerad person på utrikesdepartementet. Efter lunch skulle han göra ett besök på en av de nyinrättade avdelningarna som sysslade med analys av informationer från militära källor och bearbetade uppgifterna för att få fram konkreta operativa uppgifter för säkerhetspolisen; det handlade faktiskt om Åke Stålhandskes fögderi i viss utsträckning, frågan hur man skulle kunna hålla de militära elitstyrkorna rena från skinnskallar och liknande inslag. Det var ett av de nya initiativ som bemötts med viss entusiasm uppe i statsrådsberedningen. Hon skulle komma in snart, stod väl där utanför och såg nervöst på klockan. Han bestämde sig för att dra ner det teatraliska till ett minimum, slog upp den första sidan i sin färdigställda mapp och repeterade snabbt det som stod där, slog ihop den och reste sig. Just då, på sekunden, knackade det på dörren och han lämnade sin plats vid skrivbordet och gick ner i rummet för att möta rotelchefen och hans unga kvinnliga kriminalinspektör. Han tog först henne i hand, sen hennes chef. Sen pekade han på soffan och besöksstolarna och bad dem båda sätta sig och noterade i ögonvrån hur de utbytte ett lättat ögonkast.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 185

”Anna Karin, du vet förstås redan att jag har ägnat viss tid åt att gå igenom ditt arbete och att jag läst dina förslag”, konstaterade han. Hon nickade stumt men kom sig inte för att svara något. Hon hade valt sina kläder mycket noga och luktade svagt av hårtvätt och parfym. ”Du fick din tjänst som kriminalinspektör här för två år sen”, fortsatte han medan han sakta gick tillbaks mot sitt skrivbord, ”och det lilla jag har att anmärka på gäller väl närmast att jag tycker att du då och då blandar in kostnadsresonemang på ett sätt som kan verka lite överambitiöst, för att uttrycka det vänligt. Låt andra sköta den delen. Ditt jobb är att förbättra analysen av tolkarnas resultat, inte att sköta våra pengar. Är det uppfattat?” ”Ja, naturligtvis”, svarade hon med lite skrovel i rösten som fick henne att besvärat harkla sig. ”Men under den förre generaldirektören så betonades det där med det ekonomiska ganska mycket”, fortsatte hon karskt, kanske uppmuntrad av att hon redan förstått att hon inte kallats till ett av dessa redan legendariska 07.00-möten för att få sparken, utan någonting tvärtom. ”Jo, jag vet”, sa Carl och lutade sig lätt mot sitt skrivbord medan han betraktade henne och insåg att hon förstått den ungefärliga innebörden i mötet, ”det låg väl i den så kallade tidsandan. Jag kan i förtroende meddela att jag har hittat en del märkliga aktstycken här som kallas affärsplaner och liknande. Oroa dej inte längre för sånt, koncentrera dej på ditt jobb. Trivs du här förresten?” ”Ja, annars skulle jag ha slutat”, svarade hon snabbt, nästan mekaniskt snabbt och såg sen ut som om hon genast ångrade sig. ”Bra”, sa Carl kort och sträckte sig efter den gröna mappen bakom sig på skrivbordet. ”För ditt jobb har från och med i dag en högre prioritet, du är nu tf kriminalkommissarie med den löneförhöjning som följer av det och därmed också chef för dom andra på tolksektionen. För att du så att säga ska bli kommissarie på riktigt kräver polisrutinerna att du genomgår vissa kurser, men det avgör du själv. Tjänsten har du från och med i dag.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 186

Han tog fram mappen bakom sin rygg och gick några långa steg över golvet och räckte den till hennes chef. ”Gratulerar och tack för ett bra jobb och kloka synpunkter”, sa han. ”Och om du får några nya bra idéer, tveka aldrig att höra av dej till mej, en kommissarie hos oss kan alltid störa chefen, det hoppas jag du vet.” ”Tack”, sa hon bara och såg sen ut som om hon ville finna ett tydligare sätt att uttrycka sin glädje. ”Lämna oss ensamma en kort stund, är du snäll”, sa Carl snabbt och pekade mjukt med hela handen mot dörren. Sen tog han henne snabbt i hand, följde henne mot dörren, öppnade den och släppte ut henne och återvände mot hennes chef som nu hade ställt sig upp. ”Tf kommissarie Anna Karin Wingren har kommit med en del utomordentligt kloka förslag när det gäller att konstruera ett filter för tolkarnas egna personliga politiska idéer, vänskaps- eller fiendeförhållanden till dom landsmän som dom ska översätta åt oss”, sa Carl förklarande. ”Läs igenom hennes mapp och låt henne titta i den sen. Där står allt av betydelse, hoppas jag. Skicka tillbaks papperen till mej när ni är färdiga.” Carl räckte fram sin hand till avsked, pekade vänligt mot dörren, nickade och gick tillbaks mot sitt skrivbord samtidigt som telefonen ringde. Hans sekreterare kom inte förrän 08.00 på morgnarna och det var ovanligt att växeln skickade upp samtal direkt till honom, såvida det inte var från regeringskansliet eller Försvarsstaben. Han gick snabbt runt sitt skrivbord, vinkade ursäktande åt den av sina underlydande som fått tillbringa en stund inne i hans rum utan att över huvud taget yttra sig och ryckte upp luren. ”Hamilton!” svarade han barskt. ”Förlåt mej, jag är den ryska advokaten Larisa Nikolajevna Astachova och jag skulle vilja tala med den svenske amiralen Carl Hamilton”, svarade en kvinnlig röst på ansträngd engelska med tydlig rysk brytning.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 187

”Bra”, sa Carl på ryska, ”då tror jag det är mer praktiskt att vi talar ryska.” ”Åh det var som fan”, fortsatte kvinnan på ryska, ”vilken service ni har där i Sverige! Jo, jag sa just det att jag sökte amiral Hamilton, kan ni koppla mej till honom?” ”Ja, det är jag. Vad vill ni!” svarade Carl med en imitation av den ryska sura stilen. ”Åh förlåt … förlåt mitt ordval, jag förstod inte att det var ni själv”, svarade kvinnan. ”Då skulle jag möjligen ha uttryckt mej med större respekt.” ”Jaja”, sa Carl och satte sig ner. ”Varifrån ringer ni, madame advokat, och hur i all världen har ni fått mitt telefonnummer?” ”Jag ringer från Moskva, herr amiral, och det var er svenska beskickning här som gav mej telefonnumret, dom föreslog att jag skulle ringa er och förklara ärendet snarare än att gå via byråkratin.” ”Låter klokt”, konstaterade Carl. ”Och nu till saken!” ”Jo jag ringer på begäran av en klient, nämligen generallöjtnant Jurij Tjivartsjev. Saken är den att min klient är åtalad inför Militärkollegiets Högsta Domstol i Moskva och han skulle vilja kalla er som försvarets vittne.” ”Jurij? Lever Jurij?” frågade Carl matt och såg samtidigt sin gamle vän framför sig, tydligt som på ett fotografi. Sen knöt han sin högra lediga hand hårt som för att kunna koncentrera sig på att låta normal. ”Ja herr amiral, naturligtvis lever han”, svarade den ryska advokaten förvånat. ”Jag såg en notis i Röda Stjärnan för ett halvår sen och där stod det att han skulle ha ställts inför rätta som landsförrädare”, sa Carl misstänksamt. ”Ja, det är i och för sej sant, åtalet gäller två punkter, landsförräderi och spioneri, men målet har ännu inte kommit upp i domstolen, det är ju därför jag ringer”, sa advokaten med en lätt förebrående ton. ”Det var ju en mycket glädjande nyhet ni kommer med, madame advokat”, sa Carl. ”Hur mår han?”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 188

”Efter förhållandena ganska bra. Han har ju varit häktad en längre tid.” ”Vardå? På Lefortovo?” ”Ja naturligtvis. På Lefortovo. Men nu gällde alltså min fråga om ni skulle kunna komma till militärtribunalen som vittne”, sa advokaten. ”Förlåt mej, madame advokat”, sa Carl pressat, ”men skulle det verkligen kunna tjäna någonting till. Vad är Jurij konkret anklagad för?” ”För att i sin relation till just er, herr amiral, ha utlämnat försvarshemligheter och begått spioneri med allvarlig följd för Ryssland. Saken är som ni förstår mycket allvarlig, för båda brotten stadgas dödsstraff om den åtalade befinns vara skyldig.” ”Ja det är klart, det förstår jag”, sa Carl. ”Men vad menar ni att jag skulle kunna vittna om? Missförstå mej inte, madame advokat, Jurij Gennadjevitj är en nära vän till mej, jag skulle göra mitt yttersta för att hjälpa honom, det är inte det som är problemet. Men vad skulle jag kunna bidra med? Menar ni att jag ska komma till Moskva och gå ed på att han är oskyldig eller nåt sånt?” ”Ja herr amiral, nåt i den stilen”, svarade advokaten lite otåligt. ”General Tjivartsjev sätter stort hopp till er och som jurist måste jag nog säga att han har vissa skäl.” ”Det låter för bra för att vara sant”, sa Carl tvivlande. ”Men madame advokat, säg mej vad det skulle tjäna till? Jag antar att min vän Jurij Gennadjevitj vill slåss för sitt liv och sin heder, att han menar att han är oskyldig, men vad skulle jag kunna bidra med?” ”Bekräfta hans analys, bara det”, svarade advokaten med stigande irritation. ”General Tjivartsjev har erkänt dom faktiska omständigheterna i sak, att han utlämnat vissa informationer rörande ryska operationer på brittiskt territorium till er. Men frågan gäller hans motiv, om han hade goda skäl eller ej. Förstår ni inte, herr amiral, det är hans enda chans?” Carl svarade inte på en stund. Det föll honom in att han var utsatt



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 189

för en provokation, att den som ringde inte alls representerade försvaret av Jurij Tjivartsjev utan åklagarsidan och att samtalet bandades. Om han sa ett ord till kunde han i så fall bekräfta dödsdomen. ”Madame advokat”, sa han till slut. ”Er begäran är mycket ovanlig. Får er klient skriva brev?” ”Ja det är klart, men all korrespondens måste censureras, han är ju faktiskt anklagad för landsförräderi, högmålsbrott.” ”Jo, det förstår jag”, sa Carl och tänkte noga efter innan han fortsatte. ”Om ni kan förmedla en begäran från honom själv att jag ska vittna, och en kallelse från domstolen som går via den ryska beskickningen här i Stockholm, och en kopia på åtalet … heter det så eller heter det anklagelseskriften? Nåja, ni förstår vad jag menar. Om ni uppfyller dom formella kraven så kommer jag över till Moskva för att resonera med er på tu man hand, jag finner det av flera skäl olämpligt att vi för den här konversationen per telefon. Har ni förstått?” ”Naturligtvis”, svarade den kvinnliga rösten nästan stött. ”Er ryska är förresten alldeles förträfflig. Jag har redan förberett det där med officiell kallelse, däremot kan jag inte skicka över åtalet, man kan säga anklagelseskriften också om man vill, eftersom det är hemligt. Men allt det andra kan jag ordna.” ”Bra”, sa Carl. ”Då har vi följande överenskommelse. Om jag får en officiell förfrågan från domstolen, via er beskickning här i Stockholm, så kommer jag över till Moskva för att närmare diskutera saken med er. Kan vi säga så?” ”Mycket bra, herr amiral. Så kan vi säga.” ”Hälsa Jurij Gennadjevitj från mej”, sa Carl och la på luren. Det fanns nu ett och annat att grubbla över. Han hade tagit för givet att Jurij Tjivartsjev var död. Att anklagas för spioneri och landsförräderi var i Sovjetunionen som i Ryssland detsamma som döden, i all synnerhet om man var general i spioneriet och dessutom skyldig. Carl hade sent omsider förstått hur det hela hade gått till. Det var den där uppblåste engelske kollegan sir Geoffrey som hade ställt till det. Sir Geoffrey hade varit så till sig över att få Distinguished Service



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 190

Order, rätten att för alltid använda förkortningen DSO efter sitt namn, att han sett till så att saken publicerats. Någon byråkratidiot hade då fått för sig att publicera Carls namn samtidigt, det hade till och med blivit några notiser om det i svensk press. Därmed var Jurij dödsdömd. Ingen av de ryska operatörerna i London överlevde, så därifrån kunde kollegerna i GRU inte ha fått någon information om hur det hela gått till. Men om de kunde notera att chefen för den brittiska underrättelsetjänsten fick DSO samtidigt som Carl, strax efter att deras operatörer hade försvunnit, så vore det inte så svårt att lägga ihop och analysera den informationen. De visste ju att han själv och Jurij Tjivartsjev kände varandra väl, hade arbetat på en del gemensamma projekt och till och med varit borta i Sibirien och jagat stenbock tillsammans strax innan GRU drabbades av katastrofen i London, en informationsläcka som ledde till att de förlorade personal och en hel operation. Sir Geoffrey hade aningslöst, eller i värsta fall cyniskt likgiltigt, försett dem med all den informationen bara för att han ville ståta offentligt med sin belöning för insatser i Hennes Majestäts tjänst. Så enkelt var det. Den lilla notisen hade kostat Jurij Tjivartsjev livet. Nej, han levde ju. Om det nu var en advokat som ringt, om hon nu talat sanning. Men å andra sidan, om de redan skjutit honom, varför då ringa långt i efterhand och krångla om saken? Det talade för att det kunde vara sant, att Jurij fortfarande levde. Carl tänkte efter vad den påstådda advokaten hade sagt, tog fram en penna och antecknade ur minnet. Bekräfta hans analys, hade hon sagt. Han skulle ha erkänt de faktiska omständigheterna i sak, men frågan gällde hans motiv, om han hade goda skäl eller ej. Carl la ifrån sig pennan och försökte tänka efter. Jurij skulle ha erkänt allt, men hävdat att han handlat rätt, i Moder Rysslands intresse, och därför inte var skyldig?



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 191

Det kunde stämma. Det var ju faktiskt just så som Carl hade argumenterat för att få sin vän att gå över gränsen, den för dem båda förmodade juridiska gränsen. Ryssland hade tjänat på det, den saken var klar. Om den där äventyrliga operationen de bedrev i London hade avslöjats offentligt så hade det kostat Ryssland mycket mer än fem människoliv. Det kunde vara så som Jurij och hans advokat resonerade. Alltså kunde hon mycket väl ha varit en riktig advokat. Alltså var det bara att avvakta en formell kallelse till domstolen via ryska ambassaden. Han hann knappt avsluta den tankegången förrän det ringde igen. Irriterat ryckte han upp luren och sa sitt namn. ”Förlåt, det är jag igen, herr amiral”, sa den ryska kvinnorösten. ”Jag har talat med rättens ordförande, rätten kommer omedelbart att förmedla en kallelse via vår beskickning i Stockholm.” ”Det var raskt marscherat”, konstaterade Carl och såg på klockan. Hon var tjugo i åtta, han insåg snabbt att den alltså var tjugo i tio i Moskva. ”Men som sagt, jag kommer över för att diskutera saken med er i Moskva, madame advokat, så fort jag får en officiell kallelse.” ”Mycket bra, herr amiral”, sa kvinnan jäktat. ”Men det är en sak till, en liten sak kan tyckas, men som säkert har stor betydelse i en militärdomstol.” ”Jaha, vad skulle det vara”, sa Carl. ”Jo, Jurij Gennadjevitj, ja förlåt det familjära sättet, jag menar förstås general Tjivartsjev, har sagt att ni har dekorerats med Röda Stjärnan av den forna … ja av presidenten och partiordföranden Gorbatjov. Stämmer det, har ni en sån där röd stjärna?” ”Javars”, sa Carl förvånat. ”Det äger sin riktighet, men vad har det med saken att göra?” ”Och att den nuvarande presidenten gett er nånting som jag har glömt vad det heter?” fortsatte kvinnan ivrigt. ”Storkorset av Sankt Georgsorden”, svarade Carl irriterat. ”Vad har det med saken att göra?” ”Det har mycket med saken att göra, herr amiral!” utropade kvin-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 192

nan förtjust. ”Det här är ju en militärrättegång, grabbarnas sammanslutning om man ska uttrycka sej något vanvördigt, och ni ska ju uppträda i uniform så klart. Se för Guds skull till att ha på er dom där ryska grejorna när ni kommer!” ”Under en rättegång?” undrade Carl misstänksamt. ”Skulle inte det verka lite fånigt?” ”Nej nej nej! Lova mej för general Tjivartsjevs skull att ni gör som jag säger!” sa hon ivrigt. ”Jo, jag lovar”, sa Carl förbryllad och såg på nytt på klockan, han skulle snart ha ett ledningsgruppsmöte. ”Jag lovar men jag förstår inte betydelsen i det ni säger, madame advokat.” ”Det kan vi tala om när ni kommer till Moskva”, sa hon i ett tonfall som lät nästan lyckligt, och la plötsligt på telefonluren som om hon hade tappat all självkontroll. Carl såg på klockan och tog snabbt fram sin telefonbok, slog upp numret till en speciell ekiperingsfirma och beställde per automatisk telefonsvarare en ny uniform; han hade aldrig föreställt sig att han skulle uppträda som viceamiral. Sen sköt han med mentalt våld undan alla tankar på sin ännu inte avrättade vän och koncentrerade sig på de kommande möten han skulle ha. *** Rune Jansson kände sig trög och fet. Det gjorde han visserligen alltid efter jul- och nyårshelgen och han hade som vanligt avgett högtidligt nyårslöfte att börja motionslöpa igen. Han avskydde ordet jogga, eftersom det lät som någonting mindre allvarligt menat och därför sa han alltid motionslöpning i stället. Det enda som inte stämde med hans vanliga rutiner var att han ännu inte hade sträckt sig i någon av vaderna. Den här gången skulle han kanske kunna komma igång på allvar, eftersom han inte hade några skador att skylla på. De hade tillbringat julhelgen hos hans föräldrar nere i Östergöt-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 193

land, ute på landet, mycket traditionellt och utan snö. Han hade en väl intränad förmåga att koppla av jobbet när han var ledig över en längre helg och hans goda aptit hade gjort julhelgerna rena från allt grubbel. Men under senare år hade det varit samma visa vart man än kom, familj, vänner, eller bara ytligt bekanta. Efter några järn skulle han tvingas lyssna på olika teorier om hur det egentligen låg till med mordet på Palme, vilket inte bara var en plåga i största allmänhet utan också ett samtalsämne som var förhandsbestämt att sluta i gräl. Television och kvällstidningar publicerade ju utan att blinka vilka fnoskigheter som helst, lejda mördare från Främlingslegionen, kurder förstås, främmande makts spionorganisationer och fan och hans moster men populärast av allt tydligen den svenska poliskåren. Det var omöjligt för honom att ta sig helskinnad ur sådana diskussioner, att han till yrket faktiskt var mordutredare var snarast en nackdel. Höll han med om något, hade han gett någon sorts polisiär sanktion åt tanken att polisen mördade Palme. Invände han, så var det bara bevis för att alla snutar höll ihop och skyddade varandra. I ett visst stadium av sådana diskussioner hjälpte inga försäkringar om att han själv och kollegerna på riksmordkommissionen skulle ge sin högra hand för att lösa fallet oavsett om mördaren var polis eller självaste Hamilton. Kollegerna hade undantagslöst samma erfarenhet. Mardrömsfällan var när man var ute och reste på något jobb, satt i stadshotellets bar på kvällen och bläddrade i lite pärmar och blev identifierad som snut, dessutom mordutredare. Då gällde det att dra sig undan rätt kvickt för att inte hamna i slagsmål för att man inte trodde att en hemlig nazistisk konspiration under ledning av Hans Holmér och Ebbe Carlsson mördat Palme, eller vad nu televisionens undersökande reportrar senast lanserat för snilleblixtar. Men nu skulle han vara polis igen, på riktigt. Han kände sig optimistisk när han tog itu med de nya rapporterna från SKL i Linköping och från rättsmedicinaren i Umeå, de hade i alla fall producerat



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 194

en respektingivande mängd papper. Han började med kulan, den kula som först passerat ett fönster, sen huvudet på Ali Akbar Kermani och slutligen hamnat i en köksvägg i ett förortsområde i Linköping. Den preliminära bedömningen att det rörde sig om kaliber 308 Winchester hade stått sig. Undersökningen av kulan visade att den var av den torpedformade typ som vanligtvis användes inom försvaret och att det funnits en liten rest av just den lacktätning mellan kula och hylsa som användes till den ammunitionen. Det hade varit de vapentekniska detektivernas första steg. Inom försvaret fanns det nämligen inte så många kalibrar att välja mellan. Kulan i sig hade inte sagt så mycket eftersom man inte visste från vilken hylsa den kom och det fanns rätt mycket att välja på för sådana kulor. Men anledningen till att 308 Winchester var en sen länge populär kaliber bland jägare var att man kunde använda försvarets ammunition, eller hemvärnets, som övningsammunition. Undersökningen av själva kulan hade visat små spår av rispor som kunde härledas till glas, det hade alltså uppstått spår som bevisade det man redan visste, att kulan passerat genom ett fönster. Vidare hade mikroskopisk undersökning av den hyggligt välbevarade kulan visat att den skjutits från ett gevär som haft sex högervridna bommar i loppet. Då var man nere i arton olika gevärstyper, flera vapen av typen Remington, Harington & Richardson, Macmillan, Ruger, Accuracy International, Sako, Savage och Tikka. Sorterade man sen i kalibrarna kom man ner i fem tänkbara fabrikat, som räknades upp. Rune Jansson gissade att man i en stad som Linköping, eller i Linköpings polisdistrikt rättare sagt, kanske skulle hitta närmare tvåhundra vapenlicenser som stämde på det signalementet. Det skulle förmodligen inte ge något, men det kunde man ju aldrig veta. Han antecknade att den undersökningen måste göras. Den utvidgade rättsmedicinska undersökning som ägt rum för att



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 195

avgöra hur en viss Newzat Özen utanför Västerås hade kunnat gå hädan sovande i sin säng under natten hade kommit till ett något så när konkret resultat. Newzat Özen hade med största sannolikhet mördats. Det troligaste var att hans andningsfunktioner förlamats till följd av en giftinjektion. Rune Jansson stelnade till. Av gammal vana hade han greppat hela bunten med det rättsmedicinska protokollet med ena handen och stjälpt den upp och ner för att fort komma fram till slutsatsen på de sista raderna, för att sen läsa baklänges in i en tilltagande mängd av medicinska obegripligheter. Men även om det i viss mån var som han fått för sig, så var det ändå en alltför stor del som inte stämde. Det var inte som i Haparanda den där gången när Anders Eriksson till slut kunde bevisa att det varit frågan om curare, vad det nu hette på medicinspråk, succinylcholin eller nåt. Rättsläkarna hade varit i kontakt med varandra, Anders Eriksson hade faxat ner de uppsatser i olika internationella tidskrifter som han publicerat efter sin undersökning för två år sen och därefter hade hans kollega i Stockholm, som fått hand om liket från Västerås, följt hans recept. Den döde hade flåtts och man hade letat efter nålstick i muskulaturen och funnit det, i ena skinkan. Rune Jansson anade i vart fall svagt att det latinska uttrycket helt enkelt betydde skinkan. Man hade tagit ett så kallat preparat, skurit ut en bit kött runt stickmärket och sparat det, kroppen hade sen överlämnats till anhöriga för begravning. Problemet var att när man testat på curare så hade alla prover varit negativa. Och varje gång man testade förstörde man en bit av sitt enda återstående bevismaterial och när man inte vågat fortsätta längre hade rättsläkarna skickat preparatet till London för att testa andra biologiska spår än just curare. För man ansåg sig rätt säkra på att det varit fråga om gift, ett gift som inte var kemiskt utan biologiskt och som påverkade andningsfunktionerna. Det var tydligen vetenskapligt mycket intressant, eftersom man stod inför ett okänt problem, något



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 196

nytt, eftersom curare ju nu fanns representerat med några fall i åtminstone den svenska kriminalhistorien. En sjuksköterska hade försökt ta livet av sin man efter att ha läst om metoden i någon roman, men hon åkte fast av en ren slump. Rune Jansson försökte komma ihåg vad han och Hamilton hade talat om där uppe i Murmansk när det gällde just det här. Han insåg att hans minnen från den tiden var avsiktligt undanstädade, det hade funnits alltför mycket obehagligt med det jobbet, värst av allt att lura någon att bekänna som sen dömdes till döden. Men det var något som Hamilton hade förklarat, något om att den ryska underrättelsetjänsten var höggradigt specialiserad på den här typen av gifter, mordet i Haparanda hade just ett sådant upphov. Curare gällde det då, men hade inte Hamilton sagt att det fanns en del annat med samma effekt? Hans första impuls var att bara lyfta luren och ringa upp, men han ångrade sig när han kom att tänka på att de ju inte hade setts sen … ja, sen allt det där hände hans familj. Men det var ett uppslag som inte fick slarvas bort, han bestämde sig för att skriva en kort officiell förfrågan tjänstevägen, från en låg polis till en bekant som numera var en mycket hög polis. Det som Hamilton visste, för något visste han, det kunde Rune Jansson inte missta sig på, skulle ju kunna ha stor betydelse för den vidare testverksamhet som man skulle utsätta de sista resterna av ”preparatet” för. Han hade nu antecknat två åtgärder, genomgång av vapenregister vad gällde innehav av en viss typ av gevär och att skriva en förfrågan till Hamilton om andra ryska gifter än curare. Nästa åtgärd var självklar. Den där Newzat Özens hem utanför Västerås hade aldrig husrannsakats, eftersom man inte förrän nu hade tillräckliga grunder för att misstänka mord. Även om det var lång tid efteråt så måste det göras, frågan var när. Han antecknade att han skulle fråga Hamilton om vad man i så fall skulle leta efter.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 197

Husrannsakan borde ske i samband med att frun togs in på ett ordentligt förhör. Det var också obehagligt, men enligt den verklighet som fanns i protokollen så var det ingen åverkan på några lås. Hon påstod inte att någon hade tagit sig in där under natten, hon hade bara funnit honom död. Alltså var hon nu misstänkt. Vilket var formellt riktigt, vilket var bra om hon var skyldig, vilket var förfärligt om hon var oskyldig. Men så var det. Och hon måste dessvärre få gå igenom ett mycket långt och svårt förhör. Formellt var det Willy som skulle besluta om allt det här för avdelningens räkning, det var han som skulle vända sig till de olika förundersökningsledarna i Linköping och Västerås. En del kunde man sköta direkt från avdelningen, Susie på rotelexpeditionen fick sätta igång Imdoc, avdelningens speciella datasystem, och ta in de där vapenuppgifterna och leta på iranier i Linköping samtidigt. Roger eller någon annan vapennisse borde ta sig en titt på listan över tänkbara gevär för att se om det var något särskilt intressant i uppräkningen, Rune Jansson själv hade inte kunnat tolka den i någon riktning, namnen sa honom ingenting. Det var ändå dags för att ha ett kollationeringsmöte, Roger hade ju varit nere och praktiserat sin förhörsteknik i Linköping och man hade tydligen någon form av resultat i dörrknackningen därifrån. Mötet ägde rum en halvtimme senare inne hos Willy Svensén. Det var Willy Svensén själv som började sedan de först talat lite om julhelger och vådan av Palmemord på julhelger. Willy Svensén hade sin vana trogen bitit sig fast i brottsplatsen. I Linköping hade man en distinkt brottsplats, dessutom en skottplats, och samma var det i Umeå. En av hans ständiga käpphästar var att ”dörrknackning” sannerligen inte bara bestod i att ringa på dörr efter dörr och fråga vad gjorde ni den sjuttonde november klockan 20.23 när det var Kalle Anka på TV. Eller, för den delen, vilket var ganska vanligt, sätta upp små anslag i portarna från polisen där man ställde samma fråga till den påstådda detektiven allmänheten; en detektiv



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 198

som ibland kunde ha de mest begripliga skäl för att varken minnas eller vilja berätta: ”Jaså då, det var när jag passade på att ta mej ett nummer med grannfrun i tvättstugan.” Skottplatsen låg intill några stora hyreskaserner utanför Linköping. Teoretiskt kunde närmare tusen människor ha sett något. Och även om de läst i lokaltidningen dagen efter att någon iranier mördats i en lägenhet någon kilometer bort så skulle de inte tänka mer på saken om man inte tog dem en och en, om inte annat för att hjälpa dem att utesluta varandra. Som om någon sett en man gå skyndsamt över parkeringsplatsen just då och någon annan berättade att han kom för sent hem till sonens födelsedagskalas och därför hade sprungit över parkeringsplatsen vid just den tiden. Dock. Även om det inte var slut än på långa vägar med den så kallade dörrknackningen i det område som låg vid skottplatsen så hade man fått fram ett litet resultat värt att arbeta vidare på. Två personer, en som hela tiden oroligt såg ut mot parkeringsplatsen för att hennes man var försenad och en som kommit hem just då, hade sett en man i lång rock som gått fram till en bil och startat den och åkt just som innehavaren av parkeringsplatsen, det andra vittnet, hade kommit. Bilen var möjligen av märket Toyota Supra, i vart fall hade den en sån där liten fartstjärt ovanför bagageluckan. Färg förmodligen svart. Mannen hade inte varit utlänning, hur nu vittnena kunde säga det men det var i vart fall vad de båda hade sagt. Det vill säga, han hade inte givit intryck av att vara svartskalle. Toyota Supra var en sorts häftigare variant av Toyota, ingen familjebil precis. I vart fall var det frågan om en mörk bil av ett ovanligt bilmärke. Tiderna stämde väl med mordet. Så det var bara att fortsätta på den linjen, ta fram fler bilder på konstiga bilar, fråga fler personer och så vidare. Inte mycket men alltid något. Rune Jansson redogjorde för sina föga avgörande fynd i de rapporter han fått från SKL och rättsmedicinarna och vilka konkreta beslut om åtgärder som det förde med sig. Willy Svensén nickade och antecknade.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 199

”Apropå mord, har du skjutit några oskyldiga djur i helgen?” frågade Rune Jansson med en ironisk gest mot sin yngre kollega. ”Jovars”, svarade Roger Jansson lite vaksamt eftersom han var osäker på ironin, ”det blev ett par rådjur hos grabbarna på Fagerhult, sen ett hemmavid men nu så här på vintern föredrar jag att vinterutfodra dom.” ”Sköt du med 308 Winchester?” frågade Rune Jansson och gjorde en liten parodi på polis som med smalnande ögon spänner blicken i förhörsoffer, nickande full av hemlig insikt. ”På Fagerhult jagade vi med hagel, det sista sköt jag med kula, alltså 308, men det var en övergiven killing. Hurså?” svarade Roger Jansson med sänkt huvud för att parodiera tillbaks. ”Titta på den här listan, det är tänkbara vapentyper som mördaren i Linköping kan ha använt, säger det nåt?” frågade Rune Jansson vänligt och la fram rapporten från SKL och pekade på den förstrukna linjen med vapentyper. ”Tja”, sa Roger Jansson, ”mördaren använder antingen ett finskt, ett engelskt eller ett amerikanskt gevär … Tikka och Sako är vanliga jaktgevär, rätt billiga, det är många som använder dom. Sen finns det nåt engelskt som jag inte har hört talas om ens en gång, Harington & Richardson … Macmillan, Accuracy International … Jo! Det tror jag jag vet vad det är, det är ett militärt vapen, vi har det i Sverige, det heter PSG 90, prickskyttegevär alltså, jag är nästan helt säker, det tar bara ett telefonsamtal att kolla.” ”Bra, då gör vi det”, konstaterade Willy Svensén. ”Du håller i det. Nå, hur gick ditt förhör i Linköping?” ”Bra och dåligt”, konstaterade Roger Jansson och höll menande upp några ljudkassetter som han hade i fickan. ”Jag ska skicka det här på utskrift. Men i all korthet ligger det till så här. Johanna Kermani, offrets svenska fru alltså, är inte särskilt religiös. Dom gifte sej visserligen både borgerligt i Sverige och, flera år senare, religiöst vilket formellt gör henne till muslim. Någon anhängare av slöjor och sånt är hon inte och ayatollorna i Iran betraktar hon som en ondsint bland-



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 200

ning mellan troll och spöken. Men. Under senare år har hon och hennes man närmat sej den lilla grupp av iranier i universitetslivet i Linköping som drar åt det religiösa hållet. Och där finns något som helt enkelt inte stämmer, i vart fall inte med henne.” ”Hon kunde ha uppoffrat sej för sin man?” föreslog Willy Svensén. ”Jag vet inte, hon verkade inte vara någon fånig liten tjej, hon är kemist med en utbildning som motsvarar dubbel kriminalinspektör om jag ska uttrycka saken försiktigt. Hennes arbetskamrater uppfattar henne som en vanlig hygglig universitetsutbildad kvinna. Hon jobbar på ett laboratorium för ett företag i stan som är amerikanskägt. Och där han hon inte sagt flaska om någon ayatollah.” ”Tror jag det”, anmärkte Rune Jansson sarkastiskt. ”Om du jobbade på ett amerikanskt företag, skulle du säga att du var kommunist?” ”Nej det är så klart”, sa Roger Jansson ivrigt utan att låta sig stukas. ”Men grejen är den att hennes arbetskamrater uppfattar henne som … ska vi säga fullkomligt svenskt normal, historier om att vänsterprassla och sånt, ja ni förstår?” ”Och det får man inte göra i Iran, menar du?” frågade Willy Svensén osäkert eftersom han alls inte hade förstått. ”Var har du lärt dej det här?” fortsatte han när han såg att hans yngre kollega såg på honom med minen av mycket ung man som ser på en far som inte vet vem Prince är. ”Jag har en jaktkamrat på Fagerhult som är en jävel på allt sånt här”, sa Roger Jansson fort och överslätande. ”Men så mycket är klart att här finns något som inte stämmer. Hennes man var vanlig sekulariserad iransk akademisk flykting, specialist på invärtes medicin och … ja, just det, han var alltså läkare, fast han aldrig fick jobb som sån. Dessutom var han vindrickare, dom hade ett förråd ovanpå kylskåpet, jag tittade och hon visste inte vad något som heter Musar var.” ”Nähä, förlåt en landsortsbo, men det vet inte jag heller?” sa Rune Jansson tvivlande. ”Just det”, sa Roger Jansson med ett brett leende. ”Tror du jag visste det? Det finns inte på Systemet, i vart fall inte den årgång som



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 201

låg där. Det är ett libanesiskt vin och vinkännare säger att det är det enda som finns från Mellanöstern som kan tävla med europeiska viner. Det var inte hon som hade köpt det, det kan jag försäkra.” ”Jaa, det visar ju att du är ung och pigg och fortfarande har ögonen med dej”, sa Willy Svensén med en road glimt i ögonen. ”Men vad har du just nu visat?” ”Att han köpte vinet!” sa Roger Jansson och slog ut med armarna i en gest som skulle uttrycka självklarhet. ”Ja, det kan jag gå med på”, sa Willy Svensén och spelade lite knipslug med höjda ögonbryn. ”Han köpte vinet, det går vi med på. Och?” ”Då var han ingen fanatiskt troende shiamuslim som betraktade vin som en stor synd!” sa Roger Jansson triumferande. Hans överordnade gav sig omedelbart, de nickade bara kort instämmande. ”Hans fru var en vanlig svenska som vi andra upplever oss, han själv var inte någon religiös fanatiker”, sammanfattade Rune Jansson. ”Och det gick hon med på?” ”Nej, det var just det hon inte gjorde”, sa Roger Jansson fundersamt. ”Dessutom ljög hon i ämnet, hon hade till och med spökat ut sej i nån konstig schalett när jag kom, schalett och någon sorts dok som täckte hennes armar och givetvis mycket lång klänning, ända ner till fotknölarna. Det var inte särskilt övertygande om jag säger så. Jag frågade henne var hon brukade be, hon pekade ut en plats men där fanns ingen bönematta och det stämde inte med väderstrecket. Ja, det skulle alltså ha varit mot sydost, mot Mecka.” ”Ljög hon om något mer väsentligt?” frågade Rune Jansson. ”Nej, egentligen inte, men hon var rädd för mej och när det började bli tjatigt, ja ni vet, så sa hon plötsligt något som jag sen aldrig kunde få rätsida på, det finns på band: ’Det borde väl ni veta, han hjälpte ju polisen.’ Och hur mycket jag tjatade om det där så skakade hon bara på huvudet, hon till och med förnekade att hon skulle ha sagt det, fast det fanns på band.”



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 202

”Flyktingspionage?” föreslog Willy Svensén. ”Ja, Det är ju det som man ser framför sej. Men polisen? Det är ju vi!” ”Nja, vi sysslar ju knappast med sånt, det är väl i så fall Säpo”, sa Rune Jansson. ”Vänta nu. Låt oss anta att den här medicinaren … förresten, vad jobbade han med?” ”På en hamburgerbar”, svarade Roger Jansson. ”Som städare, för halva lönen som skolflickorna får som serverar burgarna.” ”Låt oss anta att han arbetade med flyktingspionage åt dom där uppe i nästa byggnad”, sa Rune Jansson och gjorde en slängig gest med tummen över axeln. ”Då är han ju så att säga på vår sida, vad man än må tycka om flyktingspionage?” ”Just min tanke”, konstaterade Roger Jansson. ”Vi får väl fråga dom där uppe?” föreslog Willy Svensén. ”Jo, jag har ändå nåt som jag vill fråga Säpo om”, muttrade Rune Jansson tankfullt. ”Vi frågar och sen bussar vi unge Roger på henne igen, ljuger gör hon ju tydligen. Vilket för mej osökt in på nya förhörsuppgifter.” ”Jag vet”, sa Willy Svensén. ”Vi gör så här. Jag tar kontakt med den där kammaråklagaren i Västerås och ber honom fatta det formella beslutet om tvångsåtgärderna, anhållande av hustrun och förhör, och så ber jag att vi får skicka dit vår egen förhörsspecialist, det går han säkert med på.” Willy Svensén nickade tungt bekräftande mot Roger Jansson innan han fortsatte. ”Ja Roger, du har ju hört vad Rune berättade. Vad tycks?” ”Om det var hon som gjorde det så kan hon ryska spiongifter på sina fem fingrar. Då erkänner hon inte, och då finns heller inget kvar att hitta vid en husrannsakan. Men om hennes lutspelande man också han hade jobb åt Säpo så blir det ju intressant.” ”Precis min tanke”, konstaterade Willy Svensén och slog ut med händerna till tecken på att mötet var slut. ”Vi säger så tills vidare.” Rune Jansson gick in på sitt rum, vinkade tankfullt åt sin yngre kollega innan han stängde dörren.



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 203

Han satte sig tungt framför sin dator för att skriva ut de formella förfrågningar till chefen för Säpo som de hade beslutat om. Han hade svårt att tänka på Hamilton som chefen för Säpo, det var något orimligt i att en spion blev chef för spionjägare. Men så var det ju i Sverige, de högsta cheferna rekryterades med främsta merit att inte veta något om jobbet eller för att de var från motståndarlaget, politiker som blev chefredaktörer, aktiespekulanter som togs till finansdepartementet och journalister som blev ministrar, tullare som blev rikspolischefer och vad det nu var. Det angick förstås inte honom, var och en måste ju kunna göra sitt jobb oavsett vilka chefer man hade. Sen försökte han sammanfatta vad man visste och inte visste. Han hade sysslat med mordutredningar i snart sjutton år, att det tog tid visste han och det störde honom inte det minsta. Det vanliga var att man tyckte sig streta i en evig motvind, att framstegen var så små att man knappt märkte dem förrän man veckan eller månaden senare kunde lägga samman. Det här helguppehållet hade ändå inte varit så dåligt, det fanns en hel del att göra i stället för att sitta och grubbla. Det var bra. Grubbla behövde man inte, det var för amatörer och privatspanare, här fanns faktiskt jobb. Det faktum att han inte hade en aning om vem och varför bekymrade honom just nu inte det minsta. Jobbet var det viktiga. Skötte man det så gav det ibland resultat, påfallande ofta faktiskt. Bara inte grubbla eller tänka storstilat. Inga visioner, bara kneg, så löste det sig nog. *** Erik Ponti var för andra gången tillbaks från Groznyj, det som varit Tjetjeniens huvudstad. Den här gången hade han såvitt han själv gissade en form av amöbadysenteri med sig. Det var ett överkomligt pris, han hade ju livet i behåll. Dessutom var amöbadysenteri ett handfast argument mot den nye chefen som med allt större beslutsamhet försökte införa företagsekonomiska begrepp som journalistisk måttstock. Erik Ponti hade



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 204

andra gången stannat sjutton dagar, längre än någon annan västerländsk journalist, och enligt en hemgjord tabell av nye chefen hade kostnaderna per sänd minut blivit rätt höga, om man räknade alternativkostnader i form av utrikesjobb som andra hade uträttat på redaktionen medan Erik Ponti var borta. Det var inget motargument att han sänt material till tre tjugominuters inslag i utrikesmagasinet Gomorron Världen och P 1:s eftermiddagstimmar, eftersom de programmen var ”andra kostnadsställen”. Däremot var det ett motargument att han hade amöbadysenteri, eftersom det antydde att han i vart fall inte vältrat sig i lyx och bekvämlighet på sin något förlängda expedition. Politiska eller journalistiska argument bet inte på chefen, eftersom han var en ny typ av chef. Ur Erik Pontis synvinkel var det viktiga med kriget i Tjetjenien att det kunde avgöra den ryska regimens aptit på kommande krigsexpeditioner, i första hand mot andra uppstudsiga republiker i Ryssland, i sista hand mot Sveriges grannar i Baltikum. I den meningen var tjetjenernas sak också Baltikums och därmed Sveriges sak; ett nytt utrikesbråk hade just brutit ut mellan Carl Bildt och statsminister Ingvar Carlsson som gällde huruvida Sverige skulle kunna förhålla sig ”likgiltigt” om Ryssland gick in i exempelvis Estland. Kriget i det forna Jugoslavien uppfattade Erik Ponti som en isolerad tragedi utan fortsättning in i övriga Europa, dessutom ett krig på bekvämt transportavstånd och för Dagens Ekos del flitigt täckt av korrespondenten i Wien. Men när den ryska konkursdiktaturen grep till vapen så kunde de långsiktiga konsekvenserna bli mycket värre än någonsin kriget i Bosnien; inte för de direkt inblandade, inte för offren, inte för de barn som fick sina ben amputerade, men för omvärlden. Men den typen av resonemang var inte särskilt gångbar i det klimat som uppstått i redaktionens ledningsgrupp sen den nye chefen kommit dit. Täckte man krig i Bosnien fick man ut mer per investerad kostnad både per sänd minut och per något som den nye chefen



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 205

kallade identifikationsvärde. Eftersom lyssnarna var mera vana vid lidande i Bosnien hade de lättare att identifiera sig med det lidandet än med lidande någon annanstans, var tanken. Erik Ponti hade bott i Nazran i Ingusjien, nio mil från Groznyj, i ett litet ruffigt hotell utan centralvärme som hette Diwan. De hade delat rum, fem journalister tillsammans. Om man nu skulle räkna de två ryssarna som kolleger eftersom de var ständigt asfulla och aldrig kom iväg på morgnarna när journalistexpeditionerna avgick mot Groznyj. De hette Jura och Zjenja och var utsända från Ostankino i Moskva, den TV-kanal som ansågs vara mest Jeltsinvänlig. Möjligen hade de ett dilemma att lösa, konsten att inte rapportera Jeltsinfientligt, som de dränkte i ohyggliga mängder Stolichnaja. En av dem, Jura, var såvitt Erik Ponti kunnat observera inte ur sina kläder på en vecka. Det luktade därefter i rummet. Någon annan praktisk lösning hade inte varit möjlig, Groznyj var avskuret från alla kommunikationer och journalisterna måste varje dag tillbaks den nio mil långa vägen till Nazran för att hitta fungerande telefoner. Erik Ponti hade slagit sig ihop med Expressens korrespondent och hans ryske fotograf. Journalister gjorde gärna så i krig, särskilt om man inte konkurrerade inom samma medium, att man gick samman flera man, skyddade sig som småfisk som bildar stim. Åtminstone i den egna föreställningsvärlden var det lättare att överleva på så vis. Bara en gång på denna resa hade han sett döden, sin egen död, på nära håll. Det var en morgon när allt verkat lugnt och de var i två bilar på väg in mot Groznyj och hamnade i en tjetjensk spärr. Det skulle normalt inte vara särskilt farligt, eftersom tjetjenerna självklart uppfattade alla icke-ryska journalister som en sorts allierade och vilken snabbmobiliserad grönsakshandlare som helst borde begripa att såna fick man inte skjuta. Men i bilen bakom fanns två ryssar som inte var journalister, och plötsligt hade de alla kommenderats ur bilarna. Just då lyssnade Erik Ponti på BBC i sin kortvågsradio och när han steg ut med radion mot



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 206

örat och antennen spretande, fick en av tjetjenerna för sig att han sände meddelanden i stället för att lyssna och sköt ett halvt magasin i marken framför Erik Ponti och riktade sen automatkarbinen mot magen på honom. Erik Ponti mindes fingret på avtryckaren och hur hans magmuskler spänt sig och dragit ihop sig. Han tänkte inte, han log. Sen skakade han på huvudet och höll med en mycket långsam rörelse fram radion och berättade vad det var och att han var skandinavisk journalist. Krisen var över på några sekunder. Han brukade, som en sorts besvärjelse, skämta om att han var jävligt trött på att snorungar i jeans och gymnastikskor siktade på honom med en kalasjnikov, det måste nu ha hänt honom ett trettiotal gånger i ett tiotal länder. En av hans äldsta journalistvänner hade dött just så i Uganda. Men om det fanns någon bild som föreställde tredje världen, denna tredje värld som han trodde sig kunna stödja genom att sprida kunskap i den första världen, så såg den ut just så. Småpojkar i gymnastikskor och jeans med en kalasjnikov i handen, småpojkar som inte kunde skilja en amerikan från en svensk och dessutom på goda grunder misstrodde den västerländska journalistiken. När han fick sina första intryck av de tjetjenska motståndsmännen inne i Groznyj hade han blivit övertygad om att det skulle bli ett kort krig. De var inte soldater, de var en hoprafsad milis, beväpnade civila som skakade sina automatkarbiner över huvudet och rabblade tappra fraser och försäkringar om att Allah är stor så fort de såg en TV-kamera. Men när den ryska armén anföll så var anfallet huvudlöst och halvhjärtat och bestod mest av artillerield och bombningar på måfå. Någon av de första dagarna lyckades en rysk stridsvagnskolonn köra in i den egna artillerielden; de överlevande gav fort upp. De ryska soldater han lyckades träffa utanför Groznyj på väg tillbaks mot Nazran visade sig vara unga, nya rekryter som kommit från när och fjärran i Sibirien och hade föga utbildning i annat än att hålla sina kaminer



Hamilton 10 En medborgare… 060716

06-07-17

16.19

Sida 207

vid liv nattetid. Någon av beslutsfattarna i Kreml hade skickat det sämsta Ryssland kunde prestera. Alternativet skulle vara att Ryssland helt enkelt inte kunde förmå bättre. Men det var svårt att tro. Exempelvis var flyget som anföll bara andra klassens arméflyg, det ryska flygvapnet borde haft resurser att lägga Groznyj i aska och ruiner på någon timme. Men kriget drog ut på tiden, om det berodde på intriger i Kreml eller rysk oförmåga, och därmed växte storyn om Groznyj. Den blev till och med internationellt viktig så länge de amerikanska TV-fotograferna kunde hålla intresset uppe för att gå ut och fixa lite bang-bang, som det hette på deras språk. De riskerade varje dag livet för att få ihop lite fräsch bang-bang. Sen tröttnade de och for hem. Expressenkollegan hade hittat en uppehållande vinkel som Erik Ponti också hakade på. Det var Misja Jepifantsev, åtta år gammal. Misja hade fått båda sina ben amputerade efter ett ryskt bombanfall och när han låg där i sjukhussängen med de blodiga bandagerade stumparna väckte han de svenska journalisternas självklara entusiasm. Sådana bilder kunde skapa lika mycket stämning hemma i Sverige som en sjuk noshörningsunge i Kolmården. Expressen gjorde Misja till en stor grej, färgbilderna måste ha dragits upp över hela uppslag hemma, och Erik Ponti hängde på och det slutade med en insamling i Sverige som gjorde att åttaårige Misja fick nästan lika mycket pengar som den döda noshörningsungen. För Erik Ponti var det d�