ANDRZEJ NILS UGGLA
Den svenska bilden av Katyń morden Från uppdagande till historisk tillrättaläggelse
ANDRZEJ NILS UGGLA
Den svenska bilden av Katyń morden
ISBN: 978-91-86801-01-4 © Litteratursällskapet Ligatur, 2011 P.O.Box 75 SE 730 50 Skultuna, Sweden www.ligatur.se
[email protected]
ANDRZEJ NILS UGGLA
Den svenska bilden av Katyń morden Från uppdagande till historisk tillrättaläggelse
2011
Den svenska bilden av Katyń morden
5
Den sovjetiska säkerhetstjänstens mord på 4.000 polska officerare i Katyńskogen 1940 tillhör det moderna Polens mest traumatiska händelser. Under femtio år av sovjetkommunistiskt styre förblev frågan outredd och oberörbar. Att det var Nazityskland som hade utpekat Sovjetunionen och att detta kunde bemötas som försök att splittra de allierade spädde på traumat, och frågan levde kvar olöst även för omvärlden. I den här artikeln går Andrzej Nils Uggla igenom hur massakern betraktats och speglats från svenskt perspektiv, för att bli kvitt sin kontroversialitet först i och med den sovjetiska perestrojkan och kalla krigets slut. DENNA ARTIKEL BEHANDLAR inte Katyńmorden som sådana. Om dem finns det redan en omfattande litteratur, som också ständigt växer; nya fakta framkommer fortfarande. Den här texten behandlar istället den svenska bilden av och synen på denna massaker på tusentals polska officerare.
6
Andrzej Nils Uggla
NÅGRA GRUNDLÄGGANDE FAKTA
Katyń är namnet på ett skogsområde väster om Smolensk där den sovjetiska säkerhetstjänsten (NKVD) i mars–april 1940 massavrättade drygt fyra tusen polska officerare. Efter att i juli 1941 ha knutit diplomatiska kontakter med Sovjetunionen försökte den polska exilregeringen flera gånger få svar på frågan vad som hade hänt de försvunna officerarna, men man fick aldrig något svar. Till en början rörde det sig om drygt 4.000 men så småningom växte antalet försvunna och tydligen mördade officerare till över 20.000. Det var först efter den tyska invasionen av Sovjetunionen i juni 1941 som de tyska myndigheterna, den 13 april 1943, spred uppgifter om att massgravar med omkring 10.000 polska officerare påträffats. På initiativ av polska Röda korset tillsattes våren 1943 en internationell kommission från det internationella Röda korset, som i sin rapport uppgav att morden hade begåtts våren 1940. Mot slutet av världskriget, efter det att området återerövrats av Sovjetunionen i januari 1944, meddelade en sovjetisk utredningskommission att morden hade begåtts av tyskarna hösten 1941. Dokument som stödde denna uppfattning lades fram av Sovjet under Nürnbergrättegången. Det var inte förrän efter Gorbatjovs makttillträde som en ny undersökning kunde genomföras. År 1987 tillsattes en kommission bestående av polska och sovjetiska historiker och 1990 bekräftades NKVD:s skuld också i sovjetisk press. Men ett officiellt erkännande kom från Ryssland först den 14 oktober 1992, då Gorbatjovs efterträdare, Boris Jeltsin, till Polen överlämnade det viktiga dokument som visade att Stalin själv undertecknat dödsdomarna och att detta var ett beslut fattat av den sovjetiska politbyrån KCWKP den 5 mars 1940. Enligt beslutet skulle 21.857 personer, huvudsakligen polska officerare, skjutas utan vare sig förundersökning eller rättegång.
Den svenska bilden av Katyń morden
7
POLENBILDEN I SVERIGE
Perioder under andra världskriget då intresset för Polen intensifieras Den svenska inställningen till Katyńmorden, liksom till andra viktiga händelser under andra världskriget, var naturligtvis i högsta grad avhängig det för dagen rådande politiska läget runt om i Europa och världen i övrigt. För svenskt vidkommande stod Polen i fokus vid krigsutbrottet och intresset fortlevde med växlande intensitet kriget igenom. Pressmeddelandena rörde i första hand situationen på slagfältet och det diplomatiska spelet stormakterna emellan. Från att i början av kriget ha stått i centrum kom Polen dock mer i skymundan efter septembernederlaget och efter den sovjetiska inmarschen i mitten av september samma år. Med tanke på att Sveriges närmaste grannar, Finland i november 1939, Danmark och Norge i april 1940, blev indragna i de militära kraftmätningarna när kriget utvidgades, är den minskade uppmärksamheten på Polen fullt begriplig. Först under krigets senare fas, dvs. 1943–1944, blev bevakningen av Polen ånyo mer omfattande, bl.a. vid upptäckten av morden i Katyń i april 1943, under Warszawaupproret i augusti–september 1944 och i samband med Jaltaavtalet i februari 1945. En påminnelse Kring 35-årsdagen av upptäckten av Katyńgravarna, 1978, publicerade Bengt Hoffman en artikel i Borås Tidning med rubriken ”Vad minns ni om Katyn?”, i vilken den riktiga versionen, om att det var NKVD som mördade de polska officerare, redovisades. Han inleder sin artikel med det dystra konstaterandet att om man ställer frågan ”Vad minns ni om Katyn?” svarar somliga: ”Inte ett dugg, jag har aldrig hört ordet förr.” Andra säger: ”Jo, Katyn, det var en sorglig sak. Under andra världskriget dödades tusentals polska officerare av tyskarna i Katynskogen i Polen och sedan begravdes de i massgravar” (Borås Tidning 8.7 1978).
8
Andrzej Nils Uggla
FAKTORER SOM PÅVERKADE DEN SVENSKA KATYŃBILDEN
Några exempel på den tyska propagandan Den svenska bilden av Katyńmorden har varit beroende av flera faktorer, bland annat av hur den tyska, engelska och sovjetiska propagandaapparaten fungerade under andra världskriget. I sin bok Med lock och pock. Tyska försök att påverka svensk opinion 1933–45 (1962) redogör Åke Thulstrup för den svåra situation den svenska pressen befann sig under andra världskriget. Hitlerregimen krävde efter krigsutbrottet ännu större neutralitet av pressen än tidigare. I ett tal i februari 1940 påpekade Goebbels det orimliga i ”att neutrala regeringar på respektive håll medgavs rikta skarp kritik av det krigförande Tyskland” (s. 71). I oktober 1940 inrättades Statens informationsstyrelse, vars väsentligaste uppgift förklarades vara att ”informera pressen om vad som är lämpligt eller olämpligt att offentliggöra” samt att ”vidtaga åtgärder i syfte att söka förebyga, att sådana framställningar i någon form lämnas allmänheten, som med hänsyn till landets politiska och militära läge icke böra offentliggöras”. Detta ämbetsverk spelade en betydande roll vid skapandet av den tystnad som rådde i Polenfrågan. Den allvarligaste av kända åtgärder var beslagtagandet 1942 av förstaupplagan av standardverket om nazipolitiken i Polen – Polens martyrium. Förhållandena under tyska ockupationen belysta av Polska informationsministeriet. Boken konfiskerades enligt den paragraf som i sina ”redaktionella anvisningar” bl.a. dekreterade att ”detaljerade skildringar av grymheter i samband med kriget bör undvikas”. Boken trycktes om året efter, 1943, men fick spridning först 1944. I vilken grad representerade pressen en pro-engelsk inställning? En av de ledande antinazistiska tidningarna var som bekant Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning under chefredaktören Torgny Segerstedt. Segerstedt hyste starka personliga sympatier för Polen och försökte up-
Den svenska bilden av Katyń morden
9
prepade gånger avslöja nazistiska illdåd. ”Gud välsigne polackerna” lär Segerstedt spontant ha yttrat när han sommaren 1939 fick veta att Polen avslagit Hitlers begäran om att den fria staden Danzig skulle införlivas med Tyskland. I tyska massmedia kallades GHT för ”Europas smutsigaste tidning”. En av GHT:s artiklar som förtjänar särskild uppmärksamhet är Hugo Valentins ”Utrotningskriget mot judarna”, 13 oktober 1942. En annan tidning med stark pro-engelsk inställning under kriget var den konservativa Sydsvenska Dagbladet Snällposten. Sydsvenskan skulle senare komma att inta en ledande plats i den svenska uppfattningen om Katyńmorden. Den socialdemokratiska och kommunistiska pressen Avslöjande artiklar om utrotningspolitiken i Polen finner vi framför allt i den socialdemokratiska pressen, främst Socialdemokraten, Ny Tid och Arbetet. Också den kommunistiska Ny Dag engagerade sig med tiden allt mer i Polenfrågan. Redan före det tyska angreppet på Sovjetunionen i juni 1941 levererade den ganska systematiskt avslöjande artiklar om Nazitysklands grymheter i Polen. Detta kunde ske trots, eller kanske just på grund av, att tidningen belagts med transportförbud av riksdagen åren 1940–1943 och endast distribuerades underjordiskt. Några rubriker från 1941: ”En skakande skildring från det ockuperade Polen”, ”Fruktansvärd terror mot det polska folket”, ”Vi lever som parias och förbjudes tala vårt språk”. Tidningens klart prosovjetiska linje och den relativt lilla upplagan på 25.000 exemplar medförde dock att den knappast kunde fungera som trovärdig källa för en majoritet av det svenska folket.
10
Andrzej Nils Uggla
DE FÖRSTA INFORMATIONERNA OM KATYŃ
I mitten av april 1943 sände tyskarna ut meddelandet om Katyńmorden över hela världen och pekade ut ryssarna som de skyldiga. Den första svenska tidning som skrev om detta var konservativa Östgöta Correspondenten 15 april 1943. Nyheten kom direkt från Berlin. Artikeln hade rubriken ”10.000 mördade polacker i massgravar vid Smolensk. Nära hälften av den aktiva polska officerskåren. Sensationella uppgifter från Berlintidningarna.” Det meddelades också att det rörde sig om just de officerare vars försvinnande den polska exilregeringen i London försökt bringa klarhet i under flera år. De hade alltså fallit offer för NKVD. Den Londonvänliga pressens syn på Katy ńmassakern Nyheten om Katyńmassakern togs snart upp även i andra svenska dagstidningar, då med uppgifter tagna från London. Två dagar efter det första tillkännagivandet införde den konservativa, Londonvänliga Sydsvenska Dagbladet Snällposten en artikel under rubriken ”Polen efterlyser 10.000 saknade officerare” (17.4 1943). Nyheterna från London skilde sig från dem som kom från Berlin så till vida som ryssarna här inte blir utpekade som skyldiga. Det konstateras endast att tyskarna anklagar dem. Den engelska inställningen till den polska exilregeringen När sedan den polska exilregeringen i London anslöt sig till den tyska versionen bröt Sovjet de diplomatiska förbindelserna med den polska regeringen. Detta försatte England i en besvärlig situation, men man sökte undvika att välja sida. Sydsvenska Dagbladet Snällposten meddelade att London intar en neutral hållning och ”officiellt håller sig utanför den polsk-ryska konflikten” (27.4 1943). Det meddelades också att man i London kunde ”spåra en viss irritation över polackernas benägenhet att utan vidare ta tyska uppgifter för kontant”.
Den svenska bilden av Katyń morden
11
Man konstaterade också att många ryska iakttagare ha ansett att polackerna begått höjden av diplomatisk taktlöshet genom att så ofta öppet vidhålla sin dispyt med Ryssland, när det skulle vara politiskt mer förnuftigt att tiga stilla och avvakta utvecklingen på nuvarande stadium. (SSD 27.4 1943) Efter påtryckningar från Churchill formulerade den polska regeringen en officiell deklaration, vari det betonades att dess fortsatta politik skulle baseras på vänskapliga förbindelser mellan Polen och Sovjet, men på grundval av den polska republikens integritet och suveränitet, vilket kan tänkas ha haft en lugnande inverkan på de allierade liksom även på Sverige. Två dagar senare meddelade Sydsvenska Dagbladet Snällposten att London avvisat beskyllningarna mot Sovjetunionen angående Katyńmorden: Kommentatorerna i Londontidningarna äro utan undantag av den uppfattningen, att det direkta ursprunget till intermezzot ligger i den tyska propagandan. Flertalet tidningar avvisa den av Goebbels lanserade historien om massmord på polska officerare såsom saknande grund. (29.4 1943) Denna uppgift mottogs, under ett skede av kriget då östfronten snabbt började förflyttas västerut, med viss lättnad i Sverige. Den mer ”neutrala”, dock prosovjetiska, svenska synen på morden Medan vissa borgerliga tidningar till en början faktiskt gav en korrekt bild av Katyńmorden, baserad på den tyska rapporteringen, och först efterhand, i takt med signalerna från London, frångick denna bild, ifrågasatte den socialdemokratiska pressen redan från första stund de tyska rapporternas sanningshalt. En viktig fråga i detta sammanhang var vilken inställning man hade till den polska exilregeringen. Socialdemokraten (28.4 1943), för att ta ett exempel, ville inte acceptera den tyska versionen, samtidigt som den försökte förhålla sig neutral. Att Sovjet bröt de officiella kontakterna med Polens regering i London ansågs helt motiverat. Socialdemokraten anslöt sig till de engelska anklagelserna som riktades mot den polska regeringen.
12
Andrzej Nils Uggla
Det sades bland annat att den ”fallit för skicklig axelpropaganda” och att den helt okritiskt avvisat den ryska versionen. I artikeln redogjordes för den oro som ”Polens affärer” vållade i London och om den engelska pressens negativa inställning till denna konflikt. I Socialdemokraten påpekades det också att den engelska pressen ansåg att polackernas antiryska inställning i frågan hade helt subjektiva orsaker, som bottnade i konflikter och fientligheter förankrade i deras gemensamma historia. För att inte äventyra sin neutralitet undvek tidningen att diskutera frågan om vem som var den skyldige. Istället dominerade oron över att upptäckten av Katyńmassakern kunde leda till en brytning mellan västmakterna och Sovjet. Sett ur ett svenskt perspektiv verkade då strävan efter fred överskugga intresset av att få fram sanningen och skipa rättvisa. På ledarsidan av Socialdemokraten 28 april 1943 fanns klara antydningar om att Katyńmorden var en av den tyska propagandan preparerad affär, vars enda syfte var att få till stånd en brytning mellan de allierade: Det vill synas som om man å tyskt håll alltför väl lyckats med den troliga avsikten att splittra de allierade. Syftet härmed kan återigen inte gärna vara annat än att med polackerna som tillhygge oroa de rysk–brittisk–amerikanska relationerna i högsta möjliga grad. I en senare artikel försökte Socialdemokraten ännu starkare betona sin neutralitet i Katyńfrågan (9.5 1943): man ville fortfarande inte ta ställning i skuldfrågan, utan hävdade endast att båda sidor lägger skulden på varandra och att ”den polska exilregeringen är av den meningen, att ryssarna har varit bödlarna”. I samma artikel lovordades Stalin för att han genom en Times-korrespondent låtit meddela ”att sovjetregeringen önskar se ett starkt och oberoende Polen efter kriget”. Ett än mer sovjetvänligt ställningstagande i Katyńfrågan intog den socialdemokratiska Aftontidningen (19.1 1944). Sovjets brytning med den polska exilregeringen i London sågs här vara en faktor som inte bara kunde störa de framtida fredsförhandlingarna med Sovjet utan också äventyra utformningen av det framtida politiska systemet i Polen. I Aftontidningen beklagade man att den polska exilregeringen i London provocerat fram denna brytning med Moskva och därmed förlorat chansen att med Sovjets hjälp bygga upp ett demokratiskt Polen efter kriget.
Den svenska bilden av Katyń morden
13
Den Moskvainspirerade propagandan Liksom i frågor med kanske mer uppenbart politisk dimension rådde det oenighet över skuldfrågan i den svenska pressen. Reaktionerna dikterades av de enskilda tidningarnas politiska färg. Redan 17 april 1943 rapporterade den kommunistiska Ny Dags Moskvakorrespondent om Katyńmorden. Rubriken löd, ”Sovjetunionen tillbakavisar de tyska lögnerna.” I samma nummer informerade tidningens Londonkorrespondent om att polackerna fallit offer för den tyska propagandan. I artikeln, betitlad ”London-polacker följer signalen från Göbbels”, står att läsa: De reaktionära polska kretsarna i London, som redan tidigare genom sin inbitna fientlighet mot det land, vilket gjort den största insatsen för deras folks befriande, sökt åstadkomma friktioner mellan de allierade, har nu mot all förmodan även upptagit detta monstruösa påhitt av fiendepropagandan. (17.4 1943) Tre dagar senare, den 20 april, skriver tidningens Moskvakorrespondent vidare om morden i Katyń under rubriken ”Organiserat samarbete mellan Sikorski och Hitler avslöjas” (20.4 1943). Det faktum att Sovjet hade brutit sina diplomatiska förbindelser med Polen vändes nu till dess motsats av den svenska kommunistiska tidningen: det var Polen som, genom att gå över till fiendesidan, hade brutit kontakterna med Sovjet: Alla dessa omständigheter tvingar sovjetregeringen att konstatera, att den nuvarande polska regeringen, som slagit in på vägen till överenskommelse med hitlerregeringen, i verkligheten har avbrutit förbundsrelationerna till Sovjetunionen och intagit en fientlig position gentemot Sovjetunionen. (27.4 1943) Indirekt kan man i den kommunistiska Ny Dag utläsa att tidningen i så hög grad gick Sovjetunionens ärenden att den inte bara beskyllde tyskarna för massakern utan även förkunnade något så absurt som att Tysklands utpekande av Sovjet som ansvarigt för Katyńmorden hade skett i samarbete med den polska regeringen i London.
14
Andrzej Nils Uggla
TYSKA PROPAGANDAAKTIVITETER
Olika motiv De starkaste och mest effektiva informationskanalerna disponerades från krigsutbrottet av Tyskland. Det är därför naturligt att en stor del av informationen i Katyńfrågan kom till Sverige direkt från Berlin. Upptäckten av det ohyggliga dådet var givetvis mycket gynnsam för tyskarna och gav dem många propagandafördelar: prestigemässiga – de kunde visa att Sovjetunionen, dvs. en av de allierade, tillämpade minst lika grymma metoder som de själva i detta krig; strategiska – genom att rikta världens uppmärksamhet på morden på över 10.000 polska officerare i Katyń kunde de avleda uppmärksamhet från de egna just pågående massmorden på 400.000 judar i Warszawas ghetto; politiska – tyskarna försökte utnyttja Katyńmorden så att England och USA skulle tvingas dra sig ur alliansen med Sovjet. Brottsplatsen visas upp Efter upptäckten av Katyńmassakern inbjöd det tyska propagandaministeriet utländska journalister, experter och andra betydande personer att besöka brottsplatsen. En av dessa var den nazistvänlige finlandssvenske författaren Örnulf Tigerstedt, som i början av kriget inbjudits till Tyskland för att föreläsa om finländsk litteratur. Han hade av det tyska propagandaministeriet utvalts att som neutralt ögonvittne bekräfta gravarnas existens. Tigerstedt flögs till brottsplatsen i ett junkerplan och meningen var naturligtvis att han skulle skriva om massakern i den svenska pressen, vilket han också gjorde, helt enligt tyska önskemål. I Svenska Dagbladet kunde man läsa: [...] inget kan dock i grymhet jämföras med den händelse som idag är förknippad med namnet ”Dödsskogen vid Katyn”. (28.4 1943)
Den svenska bilden av Katyń morden
15
Till hans försvar får sägas att han troligen inte visste någonting vare sig om den massaker som pågick i Warszawas ghetto just i april samma år eller om utrotningslägret i Auschwitz. De första avslöjandena, i alla fall vad gäller pressens vetskap därom, kom hösten 1944, då de tyska koncentrationslägren i Polen började befrias av Röda armén: Majdanek nära Lublin i juli 1944. (Auschwitz i januari 1945.) En annan inbjuden svensk observatör var den vid denna tid pro-tyska Stockholms-Tidningens Berlinkorrespondent, Christer Jäderlund, som i en detaljerad artikel berättar om sina samtal med ögonvittnen från brottsplatsen och beskriver den makabra åsynen av de döda kropparna som lätt kunde identifieras som polska officerare. Många av dem som rest till Katyń hade gjort det mer eller mindre privat eller i egenskap av journalister. Tyskarna ville nu att en officiell representant från Sverige, därtill läkare, skulle sändas till platsen. I det sammanhanget bör en viktig episod uppmärksammas. På riksarkivet finns ett dokument daterat 28 april 1943, rubricerat ”ang. massgravarna vid Katyn”, skrivet av kabinettssekreterare Staffan Söderblom (senare Sveriges ambassadör i Moskva) till envoyé A. Richert i Berlin. Söderblom skriver att tyskarna vänt sig till en svensk läkare, doktor Karlmark, med en förfrågan om denne kunde tänka sig att delta i den kommission som skulle undersöka massgravarna i Katyń. Efter konsultationer med den svenske statsministern, Per Albin Hansson, svarade Karlmark att han ej kunde acceptera ett sådant uppdrag utan ett officiellt svenskt bemyndigande. Söderblom förklarade att ”hänvändelsen ju skett till Internationella röda korset och att man från svensk sida icke kände någon som helst lust att bliva indragen i saken vid sidan av Internationella röda korset” (RA UD HP 1 vol. 485).
16
Andrzej Nils Uggla
Publikationen om Katyń med bevismaterial och kommentarer Det mest intressanta exemplet på hur det tyska propagandaministeriet försökte utnyttja Katyńmorden i det politiska spelet är broschyren Nackskottet. Dödsskogen vid Katyn, som trycktes i Berlin 1 juni 1943.
Från titelbladet till broschyren Nackskottet, svensk utgåva, tryckt av Berliner Verlagsanstalt GmbH, Berlin, [1 juni 1943].
Den svenska bilden av Katyń morden
17
Den innehåller rikt illustrerad dokumentation, samtal med vittnen, polska Röda korsets rapport i åtta punkter sänd till Genève (undertecknad av Vaclav Lacher från Warszawa), europeiska journalisters berättelser från brottsplatsen, ett protokoll undertecknat av representanter från tolv länder (Belgien, Bulgarien, Danmark, Finland, Italien, Kroatien, Nederländerna, Protektoratet Böhmen och Mähren, Rumänien, Schweiz, Slovakien och Ungern) samt rättsmedicinska resultat från de utförda ”besiktningarna och undersökningarna”. Värt att uppmärksamma är med vilken kraft den tyska propagandabroschyren försöker återge polackernas reaktion på brottet: Alla polacker äro uppskakade och tidningar, som publicerat namnlistor med de hittills identifierade likens namn, får mottaga hundratals brev från alla befolkningsskikt. (s. 30) Författarna till broschyren redovisar även de polska exiltidningarnas reaktion världen över, bl.a. från Washington, Buenos Aires och London. Polackernas stora upprördhet över morden exponeras liksom deras övertygelse om att de begåtts av Sovjetunionen. I broschyren citeras även ett utdrag ur kommunikén från den polske försvarsministern i London, general Kukiel, angående de polska officerarnas försvinnande den 17 september 1939 (ss. 33–34). Syftet med broschyren var att försöka åstadkomma en brytning mellan de allierade genom att få England och Förenta staterna att känna sig medansvariga till detta brott i egenskap av Sovjetunionens allierade. Det sägs bl.a.: England och Amerika har emellertid också stor del i denna förbrytelse. I sin pakt med Sovjetunionen har de utlämnat Europa till de bolsjevikiska mördarna. Denna insikt utbreder sig överallt i Europa, och fallet Katyn ställer varje ansvarsmedveten europé på nytt inför frågan, hur denna fara skall avvärjas. Katyn måste bli en vändpunkt i det europeiska tänkandet. (s. 37) En klart protysk inställning i Katyńfrågan intog den notoriskt nazivänliga tidningen Aftonbladet. I den nämnda broschyren Nackskottet citerades en ledarartikel ur Aftonbladet, i vilken England och USA görs medansvariga för brottet.
18
Andrzej Nils Uggla
ANDRA ORSAKER TILL DEN SVENSKA INSTÄLLNINGEN
En vändning i uppfattningen av Polenfrågan Sveriges inställning till Katyńfrågan måste naturligtvis förstås i relation till det tryck som de tyska och sovjetiska propagandaapparaterna utövade på opinionen. Men samtidigt ska Sveriges ”neutralitet” i Katyńfrågan också ses i ett större sammanhang. Denna hållning betingades i hög grad av det då aktuella politiska läget i Europa och världen. Den traditionella synen på tyskarna som ett gammalt kulturfolk bidrog till att många svenskar, framför allt i början av kriget, hade svårt att tro på alla de anklagelser som riktades mot Tyskland. När krigslyckan vände till förmån för de allierade vintern 1942 och våren 1943, och östfronten började krypa allt närmare tyskt kärnland, uppkom emellertid förutsättningar för förändrade synsätt. Den svenske författaren Eyvind Johnson delade i ett annat sammanhang – artikeln ”Warszawaupproret” i boken Warszawa (1944, tills. med Gunnar Almstedt) – upp de ofta likgiltiga svenskarna i två kategorier. Den första utgörs av sådana som aldrig haft förmåga att bestämma sig i politiska frågor. Den andra gruppen består av dem som under detta krig aldrig varit neutrala och hela tiden stått på västmakternas sida. Dessa har nu plötsligt tystnat när det gäller Polen. De har med andra ord vänt kappan efter vinden och bytt åsikt inför Röda arméns snabba frammarsch. De hänvisar till den polska ”odemokratiska” förkrigsregeringen och menar, att polackerna i London är fascister, medan polackerna i Ryssland är demokrater.
Den svenska bilden av Katyń morden
19
DIPLOMATISKA RAPPORTER
Katyńfrågan i Sverige kan också ha påverkats av de diplomatiska rapporter som sändes hem av svenske ambassadören i Moskva Staffan Söderblom (och andra före honom). Denne rapporterade till Sverige, med kopior till de svenska beskickningarna i Berlin, Bern och London, de färskaste officiella sovjetiska versionerna av ”Polens affärer”. I ett brev från 6 februari 1944 (hänvisning nedan) skriver han att ryssarna efter återerövringen av Smolensk hävdar att ”undersökningen obestridligen visat, att de 11.000 begravda polska officerare på hösten 1941 skjutits av tyskarna”. Söderblom informerar också om att sovjetpressen i sina kommentarer till rapporten riktade nya hätska utfall mot polska Londonregeringen som förebråddes för att av sovjetfientlighet och i syfte att utså splittring mellan de allierade ha anslutit sig till de tyska propagandapåståendena om att det varit ryssarna, som bragt dessa polska officerare om livet (s. 5). I samma brev kan dock avläsas en viss tveksamhet hos Söderblom. En ”känd journalist” hade efter sin återkomst från Katyń i ett privat samtal berättat, att den ryska kommissionen ”visserligen frambragt en del indicier, som tyder på att de undersökta liken hade dödats först på hösten 1941, men några bindande bevis härför hade icke framlagts utan luckorna i bevisningen vore tvärtom uppenbara”. Denna kommentar kunde vid den här tidpunkten i krigsskedet naturligtvis inte påverka den officiella svenska inställningen i Katyńfrågan eller spridas i pressen (s. 5). (RA UD HP 1 vol. 485.)
20
Andrzej Nils Uggla
NÜRNBERGRÄTTEGÅNGEN
Under rättegången i Nürnberg fick tyskarna skulden för Katyńmorden. Den polska Londonregeringens version och den tyska ställdes mot den sovjetiska. Sovjetunionen hade inkallat en mängd experter och vittnen. Vidare ville Sovjet att Katyń skulle betraktas som en sak mellan Sovjet och den nya kommunistiska regeringen i Polen. De allierades gemensamma anklagelseakt från 6 oktober 1945 stödde, med en hänvisning till tiden för brottet, den sovjetiska versionen: ”I september 1941 dödades 11.000 polska officerare, som voro krigsfångar i Katynskogen nära Smolensk.” Tyskarna hade befunnit sig där sedan juli 1941.
“Besök av utlandsjournalister”. Ur Nackskottet, s. 20.
Den svenska bilden av Katyń morden
21
Tysk version Den tyska versionen gick ut på att polackerna mördades på våren 1940 medan Smolenskområdet ännu var ryskt. Området föll i tyskarnas händer först i juli 1941 (dvs. några veckor efter brytningen med Sovjetunionen). De tyska utgrävningarna av brottsplatsen påbörjades i juni 1943. Sovjetisk version Enligt den sovjetiska versionen, å andra sidan, ägde avrättningarna rum hösten 1941, dvs. efter den tyska inmarschen i juni 1941. Med mutor och tortyr hade tyskarna tvingat den ryska ortsbefolkningen att vittna falskt. De polska officerarnas kroppar hade förts dit från olika läger och grävts ner i Smolensk. Ryssarna gjorde samtidigt allt för att bagatellisera brottet och få det att framstå som endast ”en episod” (SvD 27.5 1949, Nils Ahnlund).
22
Andrzej Nils Uggla
SENARE TID: EXILPOLACKERNAS INSATS
Utgången i frågan under Nürnbergrättegången blev avgörande för den fortsatta svenska uppfattningen av Katyńmorden. Att tyskarna var skyldiga tycks man ha varit ganska enig om – i alla händelser i officiella sammanhang. Så sent som 1948 kan man t.ex. i Svenska Dagbladet läsa att Goebbels med ”diabolisk skicklighet” förberett denna manöver. Först efter Chrustjevs makttillträde uppträdde artiklar i svensk press som rakt på sak beskyllde NKVD för brotten i Katyń. Dessa artiklar var skrivna av ledande exilpolacker, bland andra Stefan Tadeusz Norwid – författaren till den kända, avslöjande boken Landet utan Quisling – och Wiesþaw Patek – tidigare förste legationssekreterare i Stockholm. Någon riktig debatt kring frågan om vem som var skyldig till de ohyggliga massmorden kom emellertid aldrig till stånd i svenska media. Några artiklar skrevs även av svenskar, bl.a. av den tidigare nämnde journalisten Christer Jäderlund, som i april 1943 inbjudits av tyskarna för att som vittne biträda vid utgrävningarna. År 1957 skrev han ånyo en stor artikel i Stockholmstidningen, betitlad ”Vad hände i Katyn?”, där han på nytt utpekar ryssarna som de skyldiga. De som eventuellt väntade på en signal från Chrustjev om ett fördömande av Katyńmorden väntade, som bekant, förgäves. Resandet av Katyńmonumentet i Stockholm Exilpolackerna i Sverige arbetade under många år på att få resa ett monument över de mördade officerarna. Men själva placeringen stötte på stora problem. Initiativtagaren, dåvarande preses för Polska Flyktingrådet (SPK, Stowarzyszenie Polskich Kombatantów) Tadeusz Głowacki har berättat att de svenska myndigheterna till en början inte ens ville diskutera saken med honom. Inte heller Kommittén för den Katolska kyrkan i Stockholm ville gå med på att monumentet placerades på den Katolska kyrkogården, eftersom det var ”av politisk karaktär” (Nowa Gazeta Polska [NGP] 2001, 8, s. 1).
Den svenska bilden av Katyń morden
23
År 1975 lyckades till slut exilpolackerna resa ett monument, men inte på den önskade offentliga platsen, utsidan av exilpolackernas lokal mot Östermalmsgatan, utan inne på gården. Monumentet ställdes således upp på en förhyrd plats (på 49 år) på Polska Flyktingrådets gård i närheten av några soptunnor. Enligt en rapport tyckte hyresgästerna inte om ”det konstiga monumentet” på sin gård, där de bland annat piskade mattor (efter NGP, ibid.). Protester från sovjetiskt håll Resandet av monumentet framkallade protester från den Sovjetiska ambassaden i Stockholm, vilket i sin tur skapade ny uppmärksamhet kring Katyńmorden. I en tidning publicerades även ett fragment av den sovjetiska protesten i vilken ”en grupp antikommunistiska polacker” beskylldes för att smutskasta Sovjetunionen (efter NGP, ibid., s. 2). Enligt Zofia Stadfors, som var svensk representant i den polska regeringen i London under 1980-talet, var denna placering av monumentet ett resultat av ett beslut på högsta nivå. Olof Palme hade fått kritik av den sovjetiske representanten i FN, Dobrynin, och därför fick det inte placeras på offentlig plats i Stockholm. Med anledning av 60-årsdagen av Katyńmorden anordnades den 13 april 2000 en minnesstund av Polska Flyktingrådet i Stockholm. På inbjudan står att läsa att gravstenen inne på Polska Flyktingrådets gård (Östermalmsg. 75) ”är det första offentliga monumentet i världen där de skyldiga namnges”. Men detta överensstämmer inte helt med sanningen: polackerna i USA hade faktiskt varit något före.
24
Andrzej Nils Uggla
EN NY INSTÄLLNING HOS DE SVENSKA MYNDIGHETERNA
Monumentets flyttning samt uttryck för den svenska regeringens tydliga attitydförändring i Katyńfrågan Monumentet stod alltså helt osynligt för allmänheten. De polska exilorganisationerna i Sverige var, trots olika konflikter gällande framförallt frågan vem som hade rätt att bestämma över monumentets öde, eniga om att det måste flyttas till en annan plats. Polens generalkonsul, Piotr Kaszuba, lyckades få myndigheterna i Stockholm att gå med på en förflyttning av monumentet till kyrkogården vid S:t Johannes kyrka. Monumentet byggdes också om till ett något större. Den 6 maj 2001 flyttades till sist Katyńmonumentet från insidan av gården på Östermalmsgatan till kyrkogården vid S:t Johannes kyrka i Stockholm. På stenen kan läsas: Till minne och ära av de 25.000 polska officerare som bestialiskt mördades av den sovjetiska regimen i Katyń, Charków och Miednoje under åren 1940–1941. Na wieczną Pamięć i Chwałę 25.000 polskich oficerów bestialsko zamordowanych przez władze Rosji Sowieckiej w Katyniu, Charkowie i Miednoje w latach 1940–1941. Vid avtäckningsceremonin deltog representanter för den svenska regeringen, bl.a. Stefan Noréen, tidigare Sveriges ambassadör i Warszawa och sedan några år tillbaka statsminister Göran Perssons rådgivare i Polenfrågor. I sitt tal på polska betonade Noréen att Katyńmorden inte bara var ett kommunismens brott gentemot Polen utan mot hela den civiliserade världen. Han placerade Katyńmorden i ett aktuellt sammanhang och såg dem som en länk i Centraleuropas långa demokratiseringsprocess. Noréen sade även att ”linjen mellan Katyń, Gdańsk och Berlinmuren är mycket tydlig”.
Den svenska bilden av Katyń morden
25
26 Appendix
Appendix
KATYŃDOKUMENT I SVENSKA ARKIV KONGRES POLAKÓW W SZWECJI POLSKA KONGRESSEN I SVERIGE POLISH CONGRESS IN SWEDEN
Diarienummer: 030416-P-01 REGERINGSKANSLIET 103 33 STOCKHOLM Till Statsminister Göran Persson Den 13 april var det 60 år sedan tyska trupper påträffade massgravar efter tusentals polska officerare, krigsfångar mördade av sovjetregimen våren 1940 i Katyn-skogen, väster om Smolensk. Med anledning av denna årsdag överlämnade Storbritanniens myndigheter till polska regeringen hittills hemliga dokument angående detta massmord. Av de offentliggjorda handlingarna framstår att Storbritanniens regering från början kände sanningen om detta illdåd, men av politiska skäl undanhöll dessa uppgifter. Även den Amerikanska Kongressen överlämnade till polska myndigheter dittills hemligstämplade dokument från sina arkiv från undersökningar av Katynmassakern gjorda under 1950-talet. Vi har starka skäl att tro att i svenska UD:s, underrättelsetjänstens samt kontraspionagearkiven finns material som kan ge nya fakta om denna fortfarande ej fullständigt förklarade händelse. Ifrån uppgifter överlämnade till oss av den nu bortgångne polska underrättelsetjänstens överstelöjtnant Witold Szymaniak, som samarbetade med den svenska kontraspionage i ovan nämnda frågor, vet vi att under andra världskriget såväl svenska diplomater som svenska pressens krigskorrespondenter som i sitt arbete hade kontakt kring Katynmorden lämnade skriftliga rapporter efter återkomsten till Sverige. Överstelöjtnant Szymaniak påstod att han hade sett och läst de handlingarna, men absolut inte kunde kopiera dem. Vi har även information, att chef för SS internationella underrättelsetjänst general Walter Schellenberg, som hade fått tillfällig asyl i Sverige 1945, förhördes angående Katynmordtemat. Med anledning av ovanstående begär Polska Kongressen i Sverige formellt att alla dokument i svenska myndigheternas ägo som berör detta ämne offentliggörs. Att klargöra hittills fördolda fakta i Europas historia kan bidra endast till att snabbare och starkare bygga den gemensamma framtiden. Stockholm, den 16 april 2003. För Polska Kongressen i Sverige /-/ Michal Bieniasz - ordförande /-/ Ludomir Garczynski-Gassowski - sekreterare Till kännedom: Republiken Polens Ambassad i Stockholm.
Polska Kongressens brev till Statsminister Göran Persson 2003-04-16.
Den svenska bilden av Katyń morden
27
Statsminister Göran Perssons svar 2003-05-07
Överlämnande av dokument till Institutet för National Remembrance i Warszawa 2003-11-17 6
Andrzej Nils Uggla
1940-2011 Han var professor vid Upsala Universitet, litteraturvetare och specialist på svensk-polska relationer och exilpolacker i Sverige. Den polskfödde Andrzej Nils Uggla härstammade från en svensk släkt, bosatt i Polen sedan första hälften av 1800-talet. Han ägnade svensk-polska relationer en stor del av sitt vetenskapliga arbete och publicerade en rad böcker och artiklar inom området, bla annat en bok ägnad polska sjömän internerade i Sverige under andra världskriget. Han var den förste svenske vetenskapsmannen som hade svensk-polska kulturkontakter inskrivna i sina arbetsuppgifter. Det var också det som stod honom varmast om hjärtat. Han publicerade i ämnet en lång rad böcker och artiklar på svenska. Hans monografi över exilpolackernas historia i Sverige under andra världskriget gavs även ut på polska. I 13 år har han varit redaktör för den svensk-polska vetenskapliga tidskriften Acta-Sueco Polonica, utgivna av Uppsala Universitet. Hans seminarieserie kring Polens historia och kultur resulterade också i flera publikationer under hans redaktörskap. 1989 fick han en hedersutmärkelse av Republiken Polens President i exil, Ryszard Kaczorowski. I det fria Polen uppmärksammades han för sina insatser av president Kwasniewski med Förtjänstorden.
